Musik

1-6/8 2017

Foto Markus Fägersten

Konserten med Jan Lundgren Potsdamer Quartet har goda förutsättningar att bli ett personligt minne för livet, något att vårda ömt. Kvartetten med festivalens konstnärlige ledare tillsammans med Jukka Perko, Dan Berglund och Morten Lund; heter som den gör för att  aktuella cd:n spelades in i Hansastudion i Berlin. Man bjöd på fantastiskt avspänt och hängivet spel,  som många kollegor borde avundas. Har hänt någon enstaka gång att jag ansett att Lundgren  haft fladdriga tendenser live. Här musicerar han rakt igenom gudabenådat i sina egna kompositioner (enda undantag Tväredet av Per Ödberg). Den finländske saxofonisten visar sig vara en  kompetent angenäm melodisnidare, medan kompet fyller i ytterst förtjänstfullt. Morten Lund får mig att baxna flera gånger,  tillåter sig lekfulla ultrarytmiska utflykter. Utbrotten av kaskader spred leenden hos en begeistrad publik. I övrigt lade hissnande  ensemblespel och starka låtar  grunden till en svindlande vacker och energifylld  helhet.

Foto Markus Fägersten

Också i evenemanget Landgren meets Lundgren kunde pianistens förnämliga  The Poet  höras, en komposition tillägnad bortgångne vännen Jaques Werup. På ny flygel från Hamburg hörs eleganta toner som gifter sig med en enormt uttrycksfull trombon. Duon  har planerat för ett övervägande soft program, vilket infrias genom avvägda pauseringar och avancerat samspel. Några vederkvickande avsteg noteras i form av soulfunk och supersvängig boogie woogie. Blev lycklig av hur fulländat   Jan Johansson, Beatles och Bernstein tolkades. Blev lika tillfreds med Nils Landgrens fullödiga komposition Joe´s Blues. Den uppskattade värmlänningen sjunger sin vana trogen ett par låtar, konsertens enda ingrediens som inte är oklanderlig. Sammantaget mästerligt musicerande! Vill särskilt betona hur kolossalt imponerad jag blev över piano-Jans melodiska handlag.

Foto Marcus Fägersten

Klas Lindquist Quartet feat Erik Söderlind levererade nestadels swingorienterad musik på hög nivå. Vi fick veta att de spelat till och från i ett antal år,  sammanstrålade efter veckolångt engagemang på kryssningsbåt. Sättningen är Klas på altsax och klarinett, Jesper Kviberg trummor, Svante Söderqvist bas och förstås Erik på gitarr. Var en helgjuten konsert, inga svackor kunde skönjas. Att en del av innehållet inte gick lika djupt in  som andra festivalhöjdare, är av underordnad betydelse. Dessa coola herrar fick mig att tänka på ädel West coast jazz. I idealiskt ljud utomhus framförs en läcker repertoar med fabulös spännvidd. Vi fick George Coleman och Alice Babs (både Klas och Erik är Babs-stipendiater), ljuvlig version av I´m Oldfashioned och ett bebopnummer med klös, några original av bandledaren och en brasiliansk melodi. Två gnistrande pärlor var gitarristens Blues For Pat jämte gåshudsframkallande Grandmother´s Dream. Det elastiska kompet var konstant på tårna, vilket gjorde att ensemblespelet satt suveränt. Mångsidige Klas fraserade förstås ypperligt. Skarpsinnigt och smidigt spel av en inspirerad kvartett.

Foto Harri Paavolainen

Under rubriken Two of a Kind framträder två av svensk jazz centralgestalter senaste 45 åren, nämligen Lennart Åberg/ Bobo Stenson. De har gjort en duoskiva och medverkat vid två Polarprisutdelningar. När dessa ”inventarier” spelar i Klosterkyrkan omvandlas musiken, får en sakral anstrykning. Vi slipper att störas av det eko som Åberg uppgav uppstod vid soundcheck. Ljudet var faktiskt perfekt!  Konserten blir en varsam högtidsstund kryddad med milda eruptioner. Absolut inga ålderstecken märks, tvärtom präglas deras spel av frustande  tidlöshet. Med böljande toner från flygel och blås skapas ett andligt tillstånd.  Man framför musik av bland andra polske filmkompositören Komeda, Wayne Shorter, Lars Gullin och dem själva. Meditativ impressionism, avskalat och rent samt superb kommunikation är några passande formuleringar. Vi jazzälskare ska vara oändligt tacksamma för att radarparet Åberg & Stenson har kvar lusten och förmågan.

Foto Harri Paavolainen

Både spännande och utmanade konsert utomhus från Lars Danielsson (bas), Marius Neset (saxofon) och Morten Lund (trummor). I fjol kom deras skiva Sun Blowing, vilket också fått bli titel på deras festivalinslag. Placeringen på högmässotid föranleder en kommentar från Lars: ”väldigt tidigt för jazz, men vi ska göra vårt bästa.” Inledningsvis musik vars sökande natur öppnar upp mot intrikata snabbare passager. Härligt att ljudet är motsatsen till grumligt. Danielsson är alltid en fröjd att lyssna på, särskilt hans sjungande bas. Är första gången jag hör den 32-årige begåvade norrmannen, vars saxofoner gärna gör utvikningar bort från de mest lättillgängliga fårorna.  Gillar energin, den otvungna interaktionen och trions fylliga runda toner, men ibland blir det svårtuggat och introvert,  för mycket  snabba skalor och improvisation utan tyngdpunkt.  Påverkade av 60-talsscenen, Don Cherry och nordisk folkvisa; framför man i diametralt olika tempon eget material. En klurig konsert kulminerar flera gånger. Vill framhålla alster som Salme, Folksong och förföriska balladen Evening Song For B.

Foto Harri Paavolainen

Sista dagen avlöste prominenta grupper varandra på Ystad Teater. En slags mättnad uppstod, vilket drabbade Jerry Bergonzi & Tim Hagans Quintet. Knappt halvbesatt och ganska ljummen respons. Kan inte erinra mig ha hört Bergonzi live tidigare, mannen som innehar en professur och varit fadersfigur för många. Hagans å andra sidan har jag hört med Norrbotten Big Band vars ledare han kunde titulera sig som en period. I kvintetten ingår danskarna Carl Winther (piano) och karismatiske Anders Mogensen (trummor), jämte flitigt anlitade Johnny Åhman på bas. Tycker deras hardbop-session blev en ojämn historia.  Man öppnade med full fräs och påtaglig vitalitet i AM Time. Förundrades över amerikanernas attacklusta. Av de två veteranerna stack Hagans ut mest, imponerade stort i ett känsligt spelat solo. Tror inte de repat mycket med den nordiska pianotrion, en förvisso duglig trio vars svårighet att synka stundtals lyste igenom. Och ibland tippade en uppeldad trummis över kanten.  Dock i finishen, med arrangemang av Bergonzi (ett stort namn på den internationella scenen), infann sig önskvärd nerv och puls.

Foto på Piatruba Marcus Fähersten

Av utrymmesskäl slopas recensioner av Sven-Erik Lundeqvist Quartet feat Karl-Martin Almqvist vars konsert bjöd på underhållande originalmusik av kapellmästaren som hade varit jamvärd hela festivalen. Samma öde drabbar Piatruba som jag hyllade i Orkesterjournalen när de gästade Ljungskile tidigare i sommar, även om spelningarna inte var identiska. Trion som raffinerat kombinerar kammarjazz och folkmusik från Dalarna, hade i Skåne avsevärt fler åhörare, plus keyboards och slagverkare i sin sättning. Hann också höra en halvtimma lyriskt, koncist och genrebefriat spel av norrmannen Bugge Vesseltoft på solopiano.

 

 

 

12/8  2017

5

Foto Peter Birgerstam

På den första upplagan av WOW såg jag henne, fast i minnet har hon utkonkurrerats av andra tyngre akter. Då var den klassiskt skolade låtskrivaren dramatisk , originell och lovande..  Nu tio år senare är framtoningen fortfarande lika dramatisk,  präglad av hennes ryska ursprung. Skillnaden är att hon växt ut till en fullfjädrad liveartist. Med på scen i en succéartad föreställning finns cellist, trummis och en man på elpiano. Sist nämnda instrument håller sig hela tiden på diskret nivå, fogas fint ihop med klangen från Spektors löpningar vid flygeln.  Ska sägas att några låtar gör hon helt på egen hand, flera ackompanjerad av sig själv på gnistrande gitarr.

Kul stompig inledning med Folding Chair vars fortsättning Eet, får mig osökt att tänka på hur höglassigt det låter. Vi hör en formtoppad kvinna i inspirerande musikalisk omgivning. Låter exceptionellt  attraktivt, även ljudet tack och lov. Vi bryr sig inte längre om regnet, det typiska oönskade festivalvädret.  Hon är definitivt allt annat än blasé, i motsats till det större affischnamnet Lana Del Ray.  37-åringen blir uppriktigt förvånad över den varma responsen från uppskattningsvis trettiotusen personer.

Vi hänförs av slagkraftiga sammanhängande låtar, om än med olika utseende. Att Regina och hennes musiker totalt behärskar vad de håller på med, är beundransvärt, närmast magiskt. En randanmärkning mitt i allt beröm, skulle kunna vara att ordmassor stundtals forsar ur hennes mun. Låtarna hade ibland tjänat på att innehållet ansas. Rörande när hon använde sig av den rysk-judiska bakgrunden, genom att sjunga  expressivt en vers på barndomens språk. Svårt att jämföra hennes  uttryck med andra kollegor.  Kan spåra vissa likheter med exempelvis Tori Amos.

Foto Peter Birgerstam

Flyktingstatusen hon haft togs upp inför Ballad Of a Politician, vars tillägnan till  ”shitty office” – styret i USA inte var någon högoddsare. En omfattande omväxlande repertoar avrundas med allsångsinslag i Samson, en visa förknippad med den gycklande ant-folk scen  Spektor härstammar från. Jag blev som framgått överförtjust av variationen – både trummis och kvinnlig cellist underströk emellanåt drivet i  somliga låtar – och arrangemangen.  Ska inte heller försumma att ge överbetyg till sånginsatsen. Otroligt glädjande när någon lyckas överträffa mina förväntningar. Borde kanske botanisera bland den handfull skivor som finns utgivna.

Låtlista: 1. Folding Chair  2. Eet   3. Grand Hotel  4. Tornadoland  5. Calculation  6. Better  7. Bobbing For Apples  8. Better  9. Aprés Moi  10. Ballad of a Politician  11. Dance Anthem  of the 80´s  12. Small BillS  13. You´ve Got Time  14. Blue Lips  15. Ne Me Quitte Pas  16. Us  17.Fidelity  18. Sailor Song  19. Hotel Song  20. Samson