Musik

6-7/4 2025

Bio Roy / Park Lane i Göteborg

Värdar: Göteborg Jazz Orchestra och Bio Roy

När jag fick reda på detta tvådelade evenemang som till och med kallats minifestival ville jag verkligen vara med. Lyckligtvis hade jag möjlighet att från balkong på Roy uppleva Born To Be Blue på söndagseftermiddagen, vars visning förlängdes efteråt av så kallad Q & A med pianisten och kompositören David Braid som hade gjort soundtracket och förekommande arr. Kvällen därpå tillhörde jag som vanligt en av stammisarna när Göteborg Jazz Orchestra med sina gäster tvärs över Avenyn, anknöt till musiken i nämnda biopic från 2015. Detta genom att låtarna framfördes i storbandstappning med lysande solister. Majoriteten kompositioner i arrangemang av Braid från Kanada, vars specialitet verkar vara att arbeta nära filmregissörer.

Trumpetaren och sångaren Chet Baker var som bekant en stilbildare inom cool jazz. Sprungen ur soliga Kalifornien framstod han vid sitt genombrott på 50-talet som en motvikt till svarta giganter baserade i New York och deras virtuosa rytmiserande och då i synnerhet bopp pionjärerna Miles Davis och Dizzy Gillespie. I Born To Be Blue regisserad av Bruce Budreau uppenbaras skillnaderna slående kopplade till rädslan hos kaxige Baker att inte bli accepterad. Jazzälskaren i mig omfamnar bägge stilidealen: den gripande skörhetens nyanser visavi epokgörande kraften i bopparnas attack. Alltid varit förtjust i kontraster!

Kan inte avhålla mig från självbiografisk ingång rörande ovan nämnda storheter. Efter James Brown äger jag flest skivor med Miles och sett fyra av min idols konserter (två i Sverige och två i Nederländerna), har dvd:n Miles Ahead, hans memoarer, bevittnat två versioner av Driving Miles och stor affisch finns på vägg i vardagsrummet. Att Miles anses ha uppfunnit nya musikstilar flera gånger om och sista åren uppnådde status i paritet med samtida rockstjärnor är värt att påpeka, även om det faller utanför ämnet. Har album med Dizzy Gillespie och hörde honom live med sitt Big Band på Skeppsholmen sent 80-tal.

Kronan på verket i uppräkningen får ändå sägas vara att jag förutom fina utgivningar med Chet Baker, haft förmånen att uppleva honom i magisk konsert med Åke Johansson trio, på ett andäktigt lyssnande, fullsatt Nef fyra år före han dog under oklara omständigheter. Glömde i samtal med 50-årige Braid fråga om han är avundsjuk på oss som haft nöjet att att höra dessa hjältar live. Låtarna förknippade med den lätt identifierade musikern och vokalisten får en revival i tolkningar på plattan Chet Baker Land av Jan Sigurd & Anna Lena Brundin arrade av Mattias Nilsson. Recenserade entusiastisk både skivan och releasekonsert på Nef.

Vilka är då intrycken från filmen och på vad ligger fokus? Ska sägas att i bakhuvudet finns prisade retrospektiva dokumentären Let´s Get Lost filmad i svartvitt. När dessa värdefulla intervjuer hade sin biopremiär var huvudpersonen död sedan några månader. Föga förvånande koncentreras intrigen på Bakers livslånga beroende av heroin. Jungfrusilen ges av en groupie på Birdland 1954, får honom att jaga kickar. Förutom att bli hög på narkotika och ständigt riskera rättsliga påföljder fanns erotiska begär och ett konstnärligt sökande efter ett eget sound. Uppskattade fotot, soundtracket/ ljudet och berättandets olika faser.

Porträttlika Ethan Hawke (såg honom kuriöst nog på årets GFF i Bara en natt på samma biograf där jag såg Let´s Get Lost) i sjunger berörande skört, lärt sig rätt fingersättning på instrumentet och agerar med en otrolig aura.. Inställningen är så totalt helhjärtad att flera scener gränsar till överspel. Skulle samtidigt kunna hävdas att gestaltningen är hans livs roll. Historien börjar på 60-talet när han misshandlas av langare och i smärtsamt blodiga sekvenser måste lära sig spela igen. Vid det här laget är han på botten, suttit i fängelse och lever i Europa. Baker får i uppdrag att göra en film om sin karriär, ett berättarknep som blir en aning förbryllande. Denna biopic ger en god inblick i drivkrafter och det emotionella intryck hans musicerande gjorde. På minussidan kan bokföras att rättighetsskäl hindrat dem från att använda inspelningar med Chet Baker samt att kopian inte var textad. Val av tid på dygnet kan vara en förklaring till att alldeles för få uppmärksammade visningen.

Nu äntligen framme vid vad som försiggick på Park Lane under Göteborg Jazz Orchestras månatliga spelning. Tidigare i år har två gånger repertoar som kan länkas till Thad Jones & Mel Lewis Orchestra och deras banbrytande idiom framförts, som en tribut till Monday Night Big Band-konceptet. Har låtit fantastiskt om GJO. Traditionsenligt inleds verksamheten på scen med lovande ungdomar. Förbandet XJBA Quartet kom från musiklinjen på Hvitfeldska Gymnasiet. Alster av eller förknippade med exempelvis Ella Fitzgerald, Wardell Gray, Robert Glasper och Joshua Redman presenteras av deras kunniga sångerska. . Noterar föredömliga nyanser i framför allt låtarna signerade Gray resepektive hippa Blue Note-stjärnan av idag Glasper och talangen hos ynglingen på klaviatur.

GJO kikckar igång suggestivt med sin första gäst, danske renommerade trumslagaren Anders Mogensen. Har hört honom med orkestern tidigare, dessutom med sådana som Walt Weiskopf och Anders Bergcrantz. Uppfattade jag korrekt spelades Dolphin Dance (H. Hancock) i arrangemang av Bob Mintzer. Har kanske hört GJO ett 30-tal gånger. Blir ändå häpen över hur de utvecklats, exakt synkade ”klippet” i blåssektionerna. Minns jag rätt levereras konsertens första solo av trombonisten Sebastian Petersson. När Björn Ingelstam äntrat scen formulerar han sig distinkt och elegant på sitt instrument. Utan att försöka imitera är han rekryterad för att påminna oss om Chet Bakers specifika sound. Efter hans inpass tar Samuel Olsson vid. Samma låt innehåller också maffigt feature från Olli Rantala på kontrabas.

Verksamhetsledare Mats Eklund har sett till att för aftonen forma en fabulös trumpetsektion bestående av honom själv, Olsson från Bohuslän Big Band, Jonathan Kronevik samt Patrik Putte Janson. Konsertens klimax uppstod när Samuel och ”Putte” i en parafras av Braid, på en oerhört avancerad Charle Parker-komposition bjuder på ett otroligt trumpet-battle, vars upprinnelse är en scen i Born To Be Blue förklarad av Braid. Grejen är att de lysande instrumentalisterna står för en uppvisning som ska leda tanken till innovatörerna Dizzy & Miles anno 1954, vilket också på ett förunderligt vis sker. Före detta inträffar briljerar Ingelstam, danske batteristen driver på med sin osvikliga energi och avverkar ett läckert solo i Buddy Rich-style, (således mycket slipad som storbandstrummis) och hela trumpetsektionen frontar. Westman för känsligt melodin vidare i Let´s Get Lost.

På duk bakom orkestern visas i omgångar en handfull scener ur Born To Be Blue, vilka introduceras initierat av mannen jag får en pratstund med efteråt. Braid som belönades med två priser i hemlandet för sitt arbete med filmen, överlåter ända fram till strålande extranumret pianopallen åt Simon Westman. Visuella inslagen ramar in utvalda kompositioner, tillför värdefull dimension.

En recension ska ju inte vara ett referat. Dock, vad som händer närmast paus måste framhållas. Då framförs ett himmelskt vackert, svepande arr på Over The Rainbow hämtat från filmen. Ingelstam ger publiken rysningar, ger oss konturerna med snyggt avvägd precision. Så mycket skönhet som ryms, en hisnande magnitud av komprimerade undertryckta känslor.

Först ut i andra set är den engelsktalande kvinnliga projektledarpraktikanten. som hoppas att fler vill vara patreons och stötta GJO. Sedan fortsätter tributen till Chet Baker åtföljande av mestadels storbandsversioner från soundtracket. Vi får en omgjord All Of Me spetsad med härligt frossande i trumpetoner från Kronevik och Ingelstam. Pontus Pohl följer upp elegant på sopransax. En spirituell exalterad avdelning inleds med walking bass-solo av Rantala och övergår i fenomenalt uppsluppens bopp-fest. Berättas att omisskännliga Charlie Mingus-bluesiga titeln lyder Haitian Fight Song, ett frihetligt ode. Trumpetsektionen är makalös i sin explosiva fullkomliga kontroll. Vilken njutning! Till detta adderar perkussionist Michael Andersson en rafflande konversation med Anders Mogensen.

Eftersom Baker blivit allra mest känd för ett soft och återhållsamt sound, ändras inriktning radikalt efter nämnda virtuosa urladdning. Filmmusik-specialisten ( sex soundtrack utöver sexton album i eget namn) skrev för filmen Could Have Been som bygger på ett original av Charlie Parker. Spröda balladen anknyter till Chet Bakers misär på 60-talet med fint feature från Ingelstam. Subtila anstrykningen av sorg kan förnimmas. Från betagande allvar kastas vi in i ett återskapande av mexikanska dansanta rytmer. Kul kontrast där Andreas Thurfjell på barytonsax färgar med lekfull rytm.

Bland alla de intressanta upplysningar Braid förmedlar kan poängteras att regissören för ovanlighets skull lät musikerna i förväg spela in musiken. Stimulerande konserten inför ett välfyllt om än inte utsålt Park Lane, ges som sig bör en avrundning med romantisk touch. Vi får ett nytt arr på musiklalmelodin I´ve Never Been In Love Before skriven för Hawke och hans Chet Baker-liknande stämma (som förutom att vara berömd skådespelare också regisserar och skrivit skönlitteratur). Ingelstam sjunger snyggt, trogen förlagan fast i sin stil. Allra sist levereras inplanerat extranummer. Då sätter sig konsertens ciceron vid elpianot. Gör på duo med trumpetare Ingelstam (den i Paris boende jazzmusikern har jag hört både på Unity med egen grupp och med GJO) titelmelodin från soundtracket. Blev en utsökt avslutning på temat Chet Baker. En subtil delikatess! Ska betonas att akustiken var utomordentlig. Hängde kvar en stund efteråt för att låta musiken sjunka in och i lugn och ro tacka medlemmarna i GJO och deras gäster.

27/3 2025

Valand i Göteborg (arrangör: Jazzföreningen Playhouse)

Upptäckte att jag var en av de två recensenter vilka citerats i annonseringen. Således fanns en förkunskap om hur det skulle kunna låta, baserad på tre skivrecensioner och framför allt på ett extatiskt gig på Glen Miller Café under Sthlm Jazzfestiva,l varav jag hann uppleva dess två sista set. Den upplevelsen resulterade i några lyriska formuleringar som isländsk-svenska artisten använt sig av för att få fler bokningar. Enligt Stina Augustsdóttir hämtas under det sällsynta besöket i Göteborg, huvuddelen av repertoaren från nyaste albumet Yours Unfaithfully (5/5 i Kulturbloggen).

Samtidigt som Grammis-galan äger rum genomför scenpersonligheten och samma musiker jag knockades av på GMC en konsert, jag är förvissad om gjorde samtliga närvarande häpet exalterade. Låtar på engelska ackompanjeras, smyckas ut och omvandlas av vad som stundom agerar likt en oberäknelig power-trio. Syftar på trumslagare Morgan Ågren, gitarrist Andreas Hourdakis samt basfenomenet Henrik Linder. De två först nämnda har recensenten sett tidigare på samma scen. Andreas frontade härom året. Han spelar också i hardcore-bandet Hawk och setts i grupper ledda av Magnus Öström, Karolina Almgren och Karin Hammar. Mannen som i UR haft trumskola är ju ena halvan av Mats & Morgan som 40-års jubilerat. Av internationella samarbeten går det inte att komma runt att han lirat med far och son Zappa. Såg honom häromåret på Valand med Mattias Risbergs Mining XL. Linder vars teknik beundrats av basexperter i Youtube-kanaler associeras främst med Dirty Loops.

Dessa formidabla instrumentalister med lysande meriter inom åtskilliga genrer tycks ha en särskild sorts kemi. Stina låter dem i omgångar husera tämligen fritt. En enda gång antyds skämtsamt att ibland behöver man vara sträng, då leklynne medfört att devisen frihet under ansvar kanske tagit dem någon helt annanstans än beslutsfattaren avsett. Ska påpekas att Stinas favoritmusiker live, med något undantag, inte medverkar när hon spelar in plattor hemma på Island.

Ska beta av det mest väsentliga ur mina anteckningar och försöka undvika att bli långrandig. Men en händelserik konsert som gjorde mig lycklig kräver visst utrymme. Konstaterar att man inleder smått poppigt i snirklande tonspråk. Gitarristen kommer med sitt första kvicka inpass. Det något försynta soundet avlöses av en radikalt ökning av energipåslag. Stina och musikerna driver på varandra i Glitterblood. Rockig approach utkristalliseras med feature från Henrik. Fascineras av en makalös uppvisning i och utanför låten. Redan här lösgör sig männen, går samman som en bejublad power-trio.

Låtskrivaren har ett par medkompositörer på aktuella albumet medan texterna skrivits av henne själv. Undantaget är The Laughing Heart, ett filosofiskt poem av den oförliknelige Charles Bukowski (läst 3-4 av dennes verk och sett filmen Barfly) med musik av gitarristen Mikael Mani. Artisten äger en särskild sorts begåvning som består i att skapa stämningsfullt laddade sekvenser. Stötigt framväxande Chaotic med sin oemotståndliga hook tillhör konsertens definitiva klimax. En svängig dänga med explicit text kring en intrikat uppbyggd harmonik.

Första set avrundas magnifikt med standard plus ikonisk cover. Vi får nervig version av Afro Blue (M. Santamaria) med läckert pulserande latin-vibe, där fokus förflyttas successivt. Jag associerar auran hos sångerskan till Nina Simone. I dessa uppfriskande improvisationer bekräftas vilka exceptionellt töjbara ramar som råder i kvartetten. Här sker aftonens första trumsolo. Därefter växlas in på annat temperament, nämligen Kanadas gudinna Joni Mitchell. Hög tid att lyfta fram vilken förstklassig vokalist Stina Augustsdóttir är. Both Sides Now tolkas alldeles lysande till raffinerat ackompanjemang. Floran av nyanser triumferar och Andreas slinga tar mästerligt fram temat.

Efter att så framgångsrikt ha stuckit emellan med andras musik, återgår i andra set den trespråkiga artisten till egna alster. Inleder med Silver Cowboy som blev till i en dröm. Den komponerades tillsammans med en låtskrivare från Kanada (där Stina bott). Flertalet låtars uppkomst förklaras under konserten. Detta feministiska statement är minst sagt suggestivt, tar med sig mottagarna. Kryddas med fräckt bas-feature och lika attraktivt riffande från Andreas.. Bör rankas som ytterligare en hit, vars stegring i intervaller jag njuter av helhjärtat. Nivån bibehålls på Body från albumet Drown To Die A Little vars refräng ”I Wish A Would Have Treated You Better” etsar sig fast. Bakgrunden nämns. Hur jättesjuk sångerskan som dansat balett blev 2016. I inspirerat skickligt gitarrsolo tas fasta på textens starka känslor.

Sviten av sugande beats, delikata utflykter och övertygande sång förlängs. Hisnande kombinationen av stilar förför: neo-soul, fusion, arty pop, jazzig anstrykning, singer songwriter material, stänk av blues, funk, metal, världsmusik… Det excelleras i crescendon, kontraster och stundtals udda taktarter med en lyhördhet och ett virtuoseri som bländar.

En cover där infallen haglar anförs suveränt av Morgan på sitt trumset. Syftar på en extraordinär version av Police och deras genombrott Message In A Bottle (som jag hört med dem i Scandinavium). Sången gifter sig med halsbrytande snabbt komp i baktakt, framförs i en helt ny tappning. Här ges ”dispens” till att i sekvenser freaka ut. Underbart sanslöst! Snarlik otyglad inlevelse utmärker Deadheart. Man kan förledas att tro att vi snarare befinner oss på Sweden Rock än på konsert arrangerad av alert Jazzförening. Snacka om att vilja ruska om, använda hela registret, blanda upp mjukt suggestivt med det explosivt hårda och kompromisslösa i framvällande vågor. I extranumret visar den i Stockholm bosatta isländskan vilken otrolig kraft hon förfogar över med sin röst. I boppiga Billiés Bounce (C. Parker) vars tempo furioso kvartetten fullkomligt älskar att hänge sig åt charmar han oss genom att med fenomenal kontroll ägna sig åt scatsång/ rap. Morgan Ågren passar på att leverera en maffig egen avdelning på turbo-speed. Stort tack riktas till de på scen för denna anmärkningsvärda injektion av lysande livemusik!

25/3 2025

Maj 12:an I Kungsten Göteborg

I fjol var det hundra år sedan Alice Babs föddes. Jazzradions Berit Nygren producerade ett lärorikt program jag berömt henne för IRL. I en ”paketlösning” med två ytterligare 100-åringar, giganterna Arne Domnérus och Putte Wickman, arrangerade Claes Crona en minnesturné med idel välkända musiker och vokalister. De tre 100-åringar förenades 1949 i mytomspunna svenska Parisorkestern. Spelningen i Stenhammarsalens där Viktoria Tolstoy och Vivian Buczek turades om att sjunga Babs repertoar, recenserades av mig i Orkesterjournalen.

En härlig hyllning enbart vikt åt den fenomenala vokalisten ägde rum på Utopia, ingick i serien Jazz & Storytelling. Det var ett alldeles förträffligt samarbete mellan sångerska och ciceron och ypperlig pianotrio. Pernilla Warberg hade sammanställt programmet tillsammans med ackompanjatör Sven-Eric ”Svenna” Dahlberg. Också på Jazzfestivalen i Ystad förekom lyckad referens till hundraårsminnet. Margareta Bengtsson saluterade det himmelska samarbetet Alice & Duke i dennes Sacred Concerts. Såg tyvärr aldrig Alice Babs uppträda. Av hennes skivutgivning har jag Simple Isn´t Easy som innehåller kompositioner av John Lewis och Red Mitchell och Serenading Duke Ellington With Nils Lindberg Orchestra. När jag tänker på hennes otroligt höga kvalitet i en anmärkningsvärt bredd av genrer dyker en udda men ändå högst relevant jämförelse upp. Associerar nämligen till Linda Ronstadt!

Vilka finns då på scen denna gång i vad som sägs vara ”den musikaliska berättelsen om Alice Babs”, en föreställning i två set som hade premiär inför skapligt med folk på Maj 12:an? Jo samma sättning som Swe Danes plus rytmisk förstärkning i form av kontrabasist Johan Bengtsson. Frontar i rollen som berättare och Babs-uttolkare gör Brita Lindgren, pedagog och med i exempelvis fantastiska kollektivet Amanda. Hörde och recenserade med entusiasm Lunchteater-program hon ingick i med den äran härom året. Fiolspelaren Lars Reinhold Börjesson har jag inte koll på, märker efter research att han finns i konstellationer som Swing 22 och Mango Django. De som framför minst en duett kompletteras av två spelemän jag ofta haft förmånen att höra live och recensera, nämligen nämnde Johan Bengtsson på ståbas och mångsidige gitarristen Tobias Grim. Den först nämnde mestadels hemmahörande inom folkmusik, visa och swing, den ”grymme” Grim främst inom latin, blues, svängig jazz och kammarmusik.

För att ro i hamn den svåra utmaningen att ge ett representativt urval av en mångförgrenad karriär från ett geni, fordrar avsevärd skickligt vad beträffar hantverket, skapligt självförtroende och hängivenhet utöver det vanligt. Memoarer hade lästs, det har arrats och övats. Enligt Börjesson har man genomgående varit hänvisade till att planka, ett mödosamt sätt att lära sig hur musiken låter. Kvartetten klarar förstås skivan, går i land med uppgiften. Att jag som helhet inte grips i lika stor utsträckning, som av programmet ovan i regi av ”Svenna” Dahlberg och Pernilla Warberg, beror sannolikt på den virtuosa lättsamhet Swe Danes utstrålade.

Programhäften låg på varje stol i bänkraderna, överraskande bonus för entusiastisk, förhållandevis stor publik. I första informativa mellansnack får vi reda på att Alice Babs spelade in 800(!) melodier. Som förväntat inleds konserten i gladlynt up tempo och en del ordlöst drillande. Allra först i de båda avdelningar som skiljs åt av paus framförs musik skriven av Börjesson. Noterar hur välrepeterad den samspelta kvartetten är, märks inte att det är premiär.

Vad bör framhållas från första utsökta halvan? Tänker på vaggvisan i moll där Lindgren tar fram klarinetten. På det värdefulla kitt av upplysningar och anekdoter vilka vokalisten delger oss åhörare. På hennes utomordentliga sång och det delikata riffandet i Okända djur (O. Adolphson/ B. Wolgers). En definitiv höjdpunkt är ett legendariskt soundtrack, nämligen ädelschlagern Regntunga skyar. I Noaks ark (N. Lindberg) glänser instrumentalister med sina utbroderade partier. En annan fullträff visar sig vara från musikal 1939, syftar på I Didn´t Know What Time It Was. Slutligen förtjänar ordlösa ekvilibristiken i Barock Stomp (O. Lindberg) extra beröm.

Fortsätter fragmentarisk genomgång. Nedslagen efter paus uppmärksammar till att börja med höga nivån på Jazzfuga. Förtjusande ekvilibristik! Vi får fint prov på kompositören Alice Babs och samarbetet med maken . Vidare briljerar fingerfärdig gitarrist i premiärupplagan av Eurovision, vars svenska bidrag sjöngs av Alice Babs. Spralliga Povel Ramel-duetten Vi sjunger så bra tillsammans görs med finess av Brita och Lars Reinhold. Till den adderas ett skojfriskt outro med samtligas röster. Man sätter punkt genom stämningsfull ballad i form av ett bedårande smakprov från magiska samarbetet Duke Ellington & Alice Babs. Omistliga kvinnan i kvartetten gör rättvisa åt svårsjungna hymnen Freedom. Hennes magnifikt svävande stämma matchas av utsökt stick på fiol. Underhållande schlager-potpurri tillfogas också samt ett lika kul extranummer. Blir lite osäker, men har för mig att As You Are (N. Lindberg/ R. Mitchell) som Alice spelade in 2001, hade fått en festlig svensk text.

Detta var sannerligen en trevlig, lärorik och genommusikalisk föreställning om Alice Babs och hennes häpnadsväckande karriär. Tidigare i är köpte jag av förläggare Bo Ejeby Jan Bruérs gedigna genomgång Jazz i Sverige vars omslag pryds av just Alice Babs.

Tack till Michael Andersson för fina foton.