Musik

3/5 2025

Torarica i Lerum (arrangör: Musik i Lerum)

Tidigt på hösten 2021 skrev jag här om samma trio när Floda besöktes, vilket resulterade i ingående presentation. Bestämde mig därför när påminnelse kom att åka tåg till Lerum och promenera till krogen där Live Schack med Dan Reed Trio arrangerades. Både tid och lust fanns trots vetskapen om att allt inte skulle mig i smaken. Dan Reed Network hade sin storhetstid för omkring trettiofem år sedan, var idealiska som förband på stora arenakonserter efter sin monsterhit Get To You. Jag såg detta potenta funk metal – band som support act till Stones 1990. Låtskrivaren, gitarristen och sångaren behövde bryta sitt destruktiva leverne som rockstjärna. Bodde under långa tider hos munkar som en retreat, flyttade till Israel och Europa.

Sex album med Network har släppts varav två sedan nystarten senaste decenniet, jämte åtta helt i eget namn inklusive ep. Att jag valde att ånyo höra honom live i ett närmast surrealistiskt skifte av scen berodde mycket på hans svenska rytmsektion. Bengt Jonasson på elbas har funnits med hårdsvängande rockartisten sedan 2010 cirka. Då tipsade basisten i sin tur om trumslagaren Robert Mehmet Ikiz. För om Jonasson gått under de flestas radar är Ikiz en kändis i jazz- funk- och soundscape-kretsar. En färgstark rytmläggare som hållit work shops och turnerat i över femtio länder med sitt Cabin Crew, Magnus Lindgren Jazz By 4, Petter Bergander trio och inte minst Nils Landgren Funk Unit och många fler. Har lyssnat och recenserat plattor han lirat på och hört honom live säkert uppemot tio gånger.

Konserten i krogmiljö verkar vara i princip utsåld. Somliga fans hade kommit utanför normala upptagningsområdet. Sittande delen av publiken har kunnat ladda upp med både mat och dryck. Spelningen genomförs i ett lagom långt svep, introduceras i sedvanlig ordning av arrangörens ansikte utåt Qlaez Wennberg. Han passar på att strö välförtjänt beröm över ljudteknikern och de han jobbar åt. Dan Reed slår direkt an trivsam ton genom intränad fras på svenska, upplyser om att turnén efter åtta gig på nio dagar går i mål på Torarica. Går vidare med att hävda att svenska musikerna (Ikiz turkiska familj flyttade hit när han var fyra år) är de bästa han lirat med.

Första tre låtarna avverkas på ett sympatiskt vis utan att något uppseendeväckande inträffar. Trion öppnar tämligen försynt. Merparten titlar och texters innehåll presenteras. On Your Side följs av Secret Ground, vars verser skrivna under vistelsen i Israel utgår från förödande polarisering. Märker patoset i låtskrivarens vädjan om att försöka hålla ihop. Inte utan att det kan skönjas att Reed har en bakgrund i metal och power-rock, flera gånger blir det ett uppenbart musikaliskt statement. Denna turnévända görs utan akustisk gitarr. ”Röjigt” är uttrycket Wennberg använder för att beteckna energin som sprids i lokalen. Rytmsektionen får mer att säga till om i titelspåret från albumet Coming Up For Air från 2010. ikiz står för läckra fills i en komposition med aptitliga ackordföljder.

Hög tid att uttala sig om ett känsligt ämne, nämligen sången. Anteckningarna avslöjar att raspiga rösten ofta attraherar även om jag samtidigt anser att svulstiga manér ingår i varumärket. Stämbanden tycks ansträngas och töjas ut, sångstilen medför sannolikt så pass stora påfrestningar att de behöver vila emellanåt. När vokala verktygslådan påminner om en överhettad Jon Bon Jovi tappar han mig, rösten i ytterläge blir helt ointressant vilket givetvis är ett aber. Att bedöma någon som som framför original genom att peka på ofördelaktiga inslag påverkar förstås helhetsintrycket. Ibland funkar sången, medan problem uppstår för mig i andra sekvenser. Att jag inte alls är rotad vid samma stam är också en bidragande faktor till motviljan, till de tendenser som stundom infinner sig. Avseende kraftfull-fast-nyanserad -attack hade uppskattats om den fenomenale Roger Daltrey istället skulle varit ett ideal.

Hur som helst händer något extraordinärt i fjärde låten, en positiv definierande dimension. Riffas fräckt över ett catchigt popbeat. Rytmsektionen låter otroligt alert i låt med kärlekstema. Låt mig kalla denna och liknande situationer för jam-betonade, även om markanta skillnaden är att trion växt samman genom hundratals spelningar och således är motsatsen till nya konstellationer. Däremot överraskar Reed dem förmodligen på olika ställen genom att bjuda in till improviserade inslag, livemusik när den är som kreativ och spontan. Jämte ett knippe refränger med oemotståndligt beat är det oförutsägbara riff, trummönster och basfeatures som är den stora behållningen. Har inget emot att man emellanåt ägnar sig åt enkla publikfriande aktiviteter. Av Dan Reeds studier hos munkar märks föga. Han vill i första hand roa även om vi får en smula visdom på köpet.

Av hits kommer Rainbow Child först, utan krusiduller men med tonartshöjning. Inser varför den är poppis även om den inte är någon personlig favorit. Tiger In A Dress från samma era kännetecknas av energiskt riffande och medmusikerna med Jonasson i spetsen hänger så klart på med feta rytmer. Det är väldigt långt från hur det brukar låta hos Musik I Lerum vars pluralistiska hållning förtjänar att kreddas.

Vid detta skede uppstår en av de där spontana sekvenserna. Ikiz som ibland ges en kompletterande roll visar framfötterna i funkiga rökare. Utdragna ackord resulterar i uppfriskande reaktioner från svenska duon, livemusik de luxe som exalterar. Reed leder in dem i en psykedelisk, groovy avdelning med feedback och till och med antydan till rundgång. I snabb stänkare matchas hans pigga riff sömlöst. Första utbroderade gitarrsolot adderar en extra härlig essens i Avalanche. Ikiz briljerar genom att visa upp sitt register. Hans kommentar efteråt att min närvaro gör honom nervös är lite småkul med tanke på att jag aldrig varit nära att dissa. I denna omgivning pendlar han mellan att färga beatet rejält med sina färdigheter och att röra sig i bakgrunden. I en ballad läggs ett extraordinärt tungt trumsound.

Ska sägas att jag håller till i bakre delen av krogen. Sitter oftast på bänk vid fönstret för att vila benen och anteckna. När hör spännande sound och vill se scenen behöver jag ställa mig upp, flytta mig mot mitten. Vid ett tillfälle undrar jag vad som sker på scen. Då duellerar nämligen amerikanen knästående med lika inspirerad elbasist i samma position.

Två absoluta höjdpunkter på upploppet är Ritual som torde vara en av Reeds främsta kompositioner samt smittsamma monsterhitten Get To You inför stående jublande publik. Någonstans där emellan har svenska duon på uppmaning av sin arbetsgivare levererat ett galet kul mellanspel i en jazzigt utflippad utflykt. I utvidgade liveversionen av Get To You kan paralleller dras till Red Hot Chili Peppers och funkigt experimenterande varianten av Prince. Borde tidigare ha poängterats vilken kompetent instrumentalist artisten är, hur framgångsrikt han förtjust riffar i en anda av Lenny Kravitz och ovan nämnde legendar. Jag känner för övrigt igen inbjuden basist i publiken. Han visar sig ha varit Bengt Jonasson lärare på folkhögskola på 90-talet. Yttrar till denne person att att hans adepts show, vare sig det är medvetet eller oavsiktligt, innehåller fraser från galjonsfigurerna Larry Graham och Bootsy Collins. Ikiz agerar sammanbindande länk genom sitt suveräna handlag, sin lyhörda intuition.

Blev kanske onödigt långrandig. Men finns några flera observationer att föra till ”protokollet”. I scenens vänstra hörn är ett fender rhodes installerat. Förekommer tyvärr bara en gång att Reed sätter sig på pallen bakom klaviaturinstrumentet. Då framförs balladen Stronger Than Steel. Anteckningarna hävdar att det låter en smula smörigt, vilket annars är en fälla han överlag undviker. En annan ballad dryper av patos, görs solo till eget ackompanjemang på gitarren avskalat och nedtonad. När rytmsektionen därpå förenas med honom går de på högvarv, vilket genererar en effektfull kontrast. Och det svänger kopiöst! Extranumret blir en spirituellt doftande sekvens i en hymn från Reed med Jonasson på kör kompade av Ikiz på virveltrumma.

25/4 2025

Valand i Göteborg (arrangör: Jazzföreningen Playhouse)

De yttre förutsättningarna var inte optimala, tvärtom. Tidig kvällssol lockar inte människor inomhus. Och trots fyra välklingande spännande skivor, varav tre recenserats av undertecknad, är inte Iris Bergcrantz från Malmö känd i vidare kretsar här. Två arrangörer hade dessutom bokat in sig på Valand samma kväll, vilket fick till följd att Jazzföreningen tvingades tidigarelägga sin konsert. Fast flera scener finns att tillgå på övre våningar hade det enligt artistvärden kostat för mycket att flytta flygeln. Och även om mejl skickats ut om ändrad starttid publicerades korrekt info på hemsidan alldeles för tätt inpå. Sammantaget medförde dessa omständigheter att det var väldigt tunnsått med publik.

Vi som kommit blev ändock förtjusta över en konsert som genomfördes i ett svep. När jag lyssnade på Iris Bergcrantz live första gången (Ljungskile 2016) frontade hon ett familjeband. Internationellt etablerade tonsättaren Anna Lena Laurin, hennes mamma, spelade klaviaturer medan hennes pappa Anders (recenserat två av hans senaste album), den lika prisade trumpetaren och låtskrivaren som turnerar globalt, hördes på trumpet och flygelhorn. Ett par av sångerskan, kompositören och textförfattarens plattor är för övrigt utgivna på familjens skivbolag. Ackompanjerar på scenen på Valand gör Calle Brickman vid flygeln, Anders Fjeldsted på kontrabas samt trumslagaren Andreas Svendsén. Rytmsektionen är av dansk härkomst.

Iris har övergått till att i princip uteslutande sjunga på svenska, med en profil som kan jämföras med exempelvis Amanda Ginsburg och Dina Grundberg. Ska framhållas att duktiga skånskan besitter egenart i sitt uttryck. I texterna premieras den personliga erfarenheten och sådant hon snappat upp istället för omvärldsanalys, vilket kan kännas befriande. Ibland påminner ljusa röstläget om att hon ingår i kvinnliga vokalkvartetten Åkervinda vilka besökt den Jazzförening som numera håller till på Valand. Behaglig, lätt vemodig visrepertoar i jazzig utstyrsel inleds med Martyren. En vacker melodi till dyster text. Avlöses av Att tycka rätt och titelspåret från nya albumet Vi fanns förut, vars musik skrivits i samarbete med Anders Fjeldsted.

Stiligt spelande pianotrio ackompanjerar skönsången. Därutöver tillför männen egna idéer i uppiggande improvisationer. Att tycka rätt har en melodi som hakar tag i en. Jazziga visorna med sin oavvisliga substans draperas i ett sound, vars känsliga framtoning drabbar mottagarna. Fäster mig vid vispspel och fint broderande på pianot. Pregnanta basgångarna ligger ganska lågt i mixen.

Titlar och härkomst på innehåll i verser förklaras. Titelspårets softa, berörande ballad visar sig exempelvis handla om hennes farmor. Och Hoppet avslöjas vara en negativ betraktelse över skivindustrin. Iris framhäver textens valörer i utstuderade betoningar. Vad beträffar arrangering sker ofta en superb interaktion pianist – rytmsektion. Kan skjuta in att prisade pianist, som också bor i Danmark och varit huspianist på Montmartre, har jag träffat på Unity. På jazzkrogen i Göteborg och annorstädes har jag också mött den långe basisten.

Efter finstämda Det skulle aldrig bli, öppningsspår på aktuella albumet, sker en tempoökning. Bossa-takten i Vad tänker han på hämtad från Iris tribut till Olle Adolphson på hennes föregående skiva, leder tanken till Monica Z vars vinyl med tolkningar av vismästaren jag värderar högt. Gläds åt pianotrions attraktiva stick. Brickman briljerar varpå fokus vandrar över och vi förunnas både bas- och trumsolo. Efter denna höjdpunkt växlas över till långsamt framskridande ballad. En ömsint fullträff som vecklar ut sig, sträcker på sig. Den hittas som sista visa på Vi fanns förut.

Publiken får en underhållande utläggning om systrars drastiska bråk som introduktion till ett förmodligen traumatiskt barndomsminne betitlat Oenigheter om mat. Noterar originell text över en bågnande och pigg melodi. Ånyo generöst med utrymme för instrumentalister vilka träder fram i helfigur. Fett utropstecken för pianistens löpningar! Medveten om att jag betar av låtlistan som om om texten vore ett referat. Men fortsätter på inslagna vägen. Komposition signerad Olle Adolphson dyker upp igen. Nu i form av suggestiv valsrytm i Eva.

En vokal höjdpunkt inträffar när traditionella Min ros, min lilja tolkas. Folkmelodin innefattas i ett intressant arr med dovt sound framställt av filtklubbor och kongenial basgång. Innerliga tilltalet rymmer drillartad, svävande stämma i högt register. Tycker mig höra höra antydan till polska i temat. Berikande konserten som hade förtjänat en betydligt skara åhörare avslutas småsvängigt med ett beatbaserat alster. Om ofördelaktiga yttre faktorerna vägs in, måste understrykas vilken strålande spelning man genomförde. Frontande 90-talisten har funnit en konstnärligt bärkraftig stil, använder ansenligt röstomfång och omger sig med förträffliga musiker.