Musik

26/6 2025

Utopia i Göteborg

Eva Cassidy? Antar att namnet får en klocka att ringa hos många även om det är nästan trettio år sedan hon lämnade jordelivet på tok för tidigt på grund av cancer. Flera av hennes nio postumt utgivna inspelningar och samlingar toppade försäljningslistor när det begav sig. Blev kanske inte lika besatt av sopranens storhet som hennes fans vilka hämtade glädje och tröst i musiken. Minns en gripande dokumentär om avtrycket den oerhört mångfasetterade interpreten gjorde.

Snacka om genomslag för en sångerska, ackompanjerande gitarrist och pianist tillika arrangör, som under sin alltför korta karriär tog sig an både, folkmusik, standards, betagande pop-ballader, soul, blues och örhängen från amerikanska sångboken. Samarbeten i skedde i ett osannolikt vidsträckt spektrum från symfoniorkester till go- go (klubbmusik från Washington D.C hetast på 80-talet)-pionjär. Att den makalöst begåvade Cassidy utrustad med förföriskt änglalik stämma, var så frapperande bred och dessutom tillbakadragen, gjorde henne svårhanterad för PR-ansvariga och skivbolag. Dessa omständigheter omnämns av vår guide på Utopia, nämligen utbildade musikalartisten Märta Fransson vars vokala förmåga och utseende har uppenbara likheter med sopranen som hyllas. Två fullsatta krogkonserter genomförs med ackompanjatör John Sarafian på två akustiska gitarrer. Jag sitter i baren och avnjuter i perfekt akustik den andra av dem. Ska sägas att jag i oktober i fjol fanns på plats efter paus när duon gjorde blott sin andra spelning med denna repertoar.

Fast jag fick pratstund med dem var för sig och somliga upplysningar levereras från scen, är det inte särskilt mycket jag vet om duon från två olika generationer. Sarafian ingår i Himlaväsen, förstärker ibland husbandet i Bingolotto och spelat med Paulo Mendonca. Oftast har elförstärkta varianter trakterats men på senare år har han återvänt till klassisk gitarr och genomfört exempelvis flera kyrkokonserter. Han är efter högskolestudier utbildad improvisationspedagog på elgitarr. Fransson kunde ses göra sin praktik på Balettakademin på Göteborgs Stadsteater i Karl Gerhard (recenserad här) och återfinns numera i Arrival, framgångsrika ABBA-tribut bandet som snart ska iväg på turné i USA.

Kuriöst nog kommer båda från småländska orten Aneby. Lustiga anekdoten om hur duon bildades berättas av mannen med de spanska gitarrerna uppkopplade till pedaler inklusive en sinnrik, men i ett par sekvenser krånglande loop-pedal. Även om Sarafian enligt uppgift i intervju också komponerar, kan hävdas att båda har vanan inne som uttolkare. Det anmärkningsvärda i detta fall är ju tillförseln av ett ytterligare lager i och med att unika talangen Eva Cassidy – för eftervärlden en än större stjärna i och med sin sorgliga sorti – i sin tur ju tolkade andras musik.

Trots att det inte är standard att i recension redovisa låtlista kommer jag ändå tala om vilka melodier som kom med i programmet den kvällen jag närvarade. Vill inledningsvis påstå att konceptet är djärvt. Det är en konst att på jazzklubb attrahera krogpublik, få den att oavbrutet lyssna. Den konsten behärskas till fullo av duon då man knappt hör att det klirrar från bestick, inget sorl. Att utövare och mottagare förenas i kärleken till svindlande vackra klanger och melodier förhöjer tillställningen som sådan, vilket Märta också påpekar under konserten i två set. Den enda som bryter uppkomna elektriska stämningen ett par gånger råkar vara ackompanjatören, medan kvinnan med karisma i sina mellansnack, ägnar sig åt att introducera sångerna och ge oss fakta om den som på ett enastående sätt tolkade dem på 90-talet. Föreställer mig att svenska duon valt material idealiskt för Märtas stämband, även om de för en sångare av normalgraden skulle innebära väsentliga utmaningar. Räknar jag rätt görs tio låtar från samlingsalbumet The Best Of Eva Cassidy (2012).

Man öppnar med Time After Time (C. Lauper) vars ikoniska instrumentala version av Miles Davis fått mig att smälta live. 35-åringen går från kraftfullt bett i rösten till ömsint smekning. Vi får veta att Paul Simon hade en speciell plats i Cassidys hjärta, ett lysande prov på detta levereras i och med ungdomsverket Kathy´s Song som tagits med på Simon And Garfunkel´s Greatest Hits (äger den på vinyl). Han är ju aktuell med omfattande dokumentär på SVT Play som rekommenderas.

Melodierna framställs inledningsvis sömlöst. Genom gitarrernas inkopplade effekter ges ett fylligt basregister, förvisso på en dittills diskret nivå. Utsökt ”uppvärmning” inför första av flera höjdpunkter, nämligen Autumn Leaves vars franska ursprung fått engelsk text av Johnny Mercer. Här uppnås vokal magi och tolkningen hänför sålunda saliga åhörare. Märtas mästerligt avvägda teknik kompletteras galant med klanger från lika omdömesgillt hållna bryggor och stick av John. Otroligt snyggt arr! Efter detta sofistikerade krön blir det emotionell resa in i blues från 40-talet signerad T-Bone Walker. Djupdykningen ner i främmande vatten på Stormy Monday lyckas beundransvärt väl. Noterar läckert riff i introt. Kan inflikas att jag live hört såväl Louise Hoffsten som Hannah Svensson ge sig på samma urladdning till låt med samma solitära ackompanjemang. Förtäljs att det endast är tre ackord att hålla reda på, vilket gör det till en grannlaga uppgift att få ingredienserna på precis rätt plats och med exakt intensitet.

I Route 66 (B. Troup) träder instrumentalisten fram i helfigur, förväntat sväng uppstår. Blir exalterad av görfräckt solo när looppedal används och fungerar som den ska. Associerar till gitarrhjältar som stilbildaren Chet Atkins, Glen Campbell och James Burton. Suggestiva klassikern följs av vackra In The Early Morning Rain (G. Lightfoot) hemmahörande på folkpop-scenen i Kanada på 60-talet. Sista melodin före paus blir Songbird (C. McVie) som också är titeln på en av samlingarna med Eva Cassidy-favoriter. Då jag berörs påtagligt av originalet på makalösa Rumours med Fleetwood Mac måste musikalartistens insats kommenteras. Märta utför å ena sidan en fantastisk prestation, å andra sidan överarbetas leveransen. Kantrar nära nog i harmonikens vindlande höga passager, dessa ”over-the-top-tendenser” är välkända tillstånd vilka riskerar drabba tränade vokalister med bakgrund i musikal-genren.

När samspelta duon återvänder börjar de med lätt andligt gung. People Get Ready skrevs av Curtis Mayfield för svarta vokalgruppen The Impressions och fick en renässans på 80-talet med firma Rod Stewart & Jeff Beck (har singeln). Denna souliga titel satt perfekt. Därpå infaller nästa bedårande höjdpunkt, vilket visar sig vara en traditionell visa av hymnliknande karaktär från 1800-talet betitlad Wayfaring Stranger, populariserad också av bland andra Emmylou Harris och Johnny Cash. Fäster mig vid prydligt och elegant gitarrspel och hur strålande sång bär fram texten. Vilken övertygande tolkning! Vi har självfallet överseende med strulande teknik.

Fullföljer inslagen väg genom att försöka ange samtliga titlar. Andlöst lyssnande publik tar emot en ljuv sak vars ackordföljd känns igen. Syftar på Fields Of Gold av Sting i Eva Cassidys tappning, en version som gjorde honom förtjust. Den följs av otroligt ljuv sång vars titel ska ha varit I Wandered By The Brookside (B. Berry), en ”snyftare” laddad med oerhörd styrka, rent av obeskrivlig magi. Några känslostarka älskade melodier sparas till sluttampen. I Imagine (J. Lennon) märks igen att Märta Fransson är en musikalartist som fröjdas när hon ges tillfälle att sjunga ut. Vill apropå naiva utopismen i berömda texten addera att jag for till England för att studera månaden efter John Lennon sköts ihjäl och har mini-pubspegel med dennes profil plus refrängen till älskade balladen.

Sista ordinarie låt blir föga förvånande paradnumret Over The Rainbow vars Eva Cassidy-version skiljer sig från originalet. (Freddie Wadlings nakna version är en stor favorit hos mig). Rörd publik applåderade ihärdigt, förhoppningen om extranummer gick i uppfyllelse i vad som kan kallas gospelns tecken. Vi förunnades romantisk klassiker främst förknippad med Louis Armstrong. Syftar på What A Wonderful World, öppningsspår på samling med EC med samma namn från 2004. En alldeles utmärkt intim konsert, finstämd och medryckande om vartannat. Den gjorde föremålet för hyllningen rättvisa, vitaliserar arvet efter en unik eklektiker och sångfågel. Att så storstilat genomföra ett innerligt utformat projekt i krogmiljö vittnar om konstnärligt mod, kompetens och välgrundad tro på musikens förlösande förmåga.