• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Musik

Lyssarides på Konstakademien – lugnande, vackert förtrollande

22 februari, 2026 by Pernilla Wiechel

Lyssarides på Konstakademien

Pianoafton med Joel Lyssarides (solo)
Arrangör Piano Visions
Plats Konstakademien
21 feb 2026, extrainsatt konsert, (2 tim + paus)

Ingen kan som Lyssarides snällt locka och föra med sig en åhörare. Musiken är närmast smärtsamt skicklig, men njutbar och skapar en slags längtan. Sinnena skärps – och tänjs – genom att han – på sitt alldeles egna sfäriskt stilla, ödmjuka och lekfulla sätt – väver in den nordiska melankolin i jazzen. Det är som att få ett fluffigt, bärande moln under fötterna, som vill leka. Jazztonerna har både värme, värdighet och en tillgänglig enkelhet. Ber om ursäkt för att mina bristfälliga adjektiv och metaforer, men tänk dig en fridfull sinnlig yoga. Cirkulerande små melodistrofer (rörelser) av något som känns bekant lugnar. Det är verkligen inte med pukor han svingar sig in bland de stora pianisterna, snarare ödmjukt, expanderande lekfullt och så välförtjänt. Musikrecensenterna tycks enade – vilket faktiskt är hisnande – i uppfattningen om att Lyssarides för vidare arvet från storheter som Keith Jarret, Jan Johansson, Esbjörn Svensson med flera.

Första gången jag hörde Lyssarides live spelade han med sin trio inbjuden av Fasching in Bloom till Moderna Museets trädgård (https://kulturbloggen.com/?p=155155). Trions album Stay Now (2022) hade just kommit ut, som också gav en grammis. Efter det har han givit ut albumet Arcs & Rivers (2024) tillsammans med Georgios Prokopiou, turnéer och samarbeten med fina musiker har genomförts, såväl i Sverige som i Europa. Nyligen spelade han i Hamburg med stor orkester. Lyssarides berättat att nya albumet – som i vår ges ut – är inspelat i Stuttgart, på samma flygel som Keith Jarret använde.

Det är en extrakonsert jag besöker, då den tidigare konserten samma dag sålt slut, vilket inte förvånar. Föreningen Piano Visions, som är värd, har sedan tio år arrangerat pianokonserter för jazz och klassiskt inte bara i Stockholm. Tillgängliga videoinspelningar ges till medlemmar, och studentpriset är inte högre än för ett biobesök. Jag sitter i mörkret i Konstakademiens konsertsal, med knarrande trägolv. Salen fylls på med både äldre som yngre åhörare. Steinbergflygeln är riggad, konserten spelas in. En storskärm visar tangenterna och pianisten.

Kvällens konsert är runt två timmar plus paus. Första delen innehåller Lyssarides egna tolkningar av kända jazzlåtar medan andra delen bjuder på endast eget material. Här ingår även smakprov från albumet som kommer i april.

Under den första halvan anger Lyssarides vilka versioner av verken – han första gången hört – och tagit intryck av. Det gäller framföranden gjorda av stora jazzlegenderna som Chet Baker, Charles Hayden och Miles Davies. Han framför vartefter sina egna tolkningar av några utvalda storheter, men även en version inspirerad av den svenska jazzpianisten Lars Jansons ”Smoke gets in your eyes”.

Under denna första halva njuter jag särskilt av hans melankoliska, svävande tolkning av Chet Bakers ”You don´t know what love is”, men även versionen av Eliot Smiths ”Between the bars”. Det är hans särskilda mjuka, väntande anslag och den svävande, närvarande musikalisk fridfullheten jag personligen mest tycker är fantastisk – även om det mer rytmiska, lekfullt kraftfulla han också behärskar och överraskar med – också är intressant.

Andra halvan av konserten spelar Lyssarides enbart eget material, bland annat från nya albumet som släpps i april, och publiken håller andan. Bland de många låttitlarna jag inte riktigt uppfattar – snappar jag ändå upp två titlar som ”Arcs”, ”Anamnesis”(från albumet Arcs & Rivers). Ett sagolikt förtrollande stycke i mitten (kan jag inte låta bli att filma i smyg), men glömmer att anteckna titeln. Vi sitter alla knäpptysta, och han berömmer vår närvaro. Allra sist får vi höra själva ledmotivet till det nya albumet. Han samlar sig, andas, rör på kroppen – som han ändå medger tagit lite tagit stryk efter denna eftermiddags fyra timmars spelande. I ett samlat lugn, som känns lätt för honom att framkalla, lockas vi in i musiken via en snäll och ljus melodi. Till en början inte helt olik en psalm, får jag säga. Styckets andra del innehåller kanske än mer pärlband av lekfulla jazztoner, än de andra, varvat med de lugna återkommande stroferna.

Att Lyssarides redan är prisad i flera sammanhang, bevisas med råge även denna kväll.

Arkiverad under: Musik, Recension, Toppnytt

Recension: Golvet gungade när Florence Valentin tog över Kollektivet Livet

21 februari, 2026 by Thomas Johansson

Florence Valentin på Kollektivet Livet Foto: Thomas Johansson

När Florence Valentin kliver upp på scenen på Kollektivet Livet gör de det utan stora åthävor. Totalt 70 minuter, 12 låtar och två extranummer – kompakt, intensivt och utan dödtid.

Redan från start med ”Fucked Up” och ”Tävla!!!” är det tydligt att kvällen inte tänker smyga igång. Det är tryck direkt, och längst fram framför scenen är det så pass bra drag att golvet faktiskt gungar. Inte bildligt – bokstavligt. Publiken är med.

Setlisten rör sig snyggt mellan äldre publikfavoriter och nyare material. ”Upp på sociala, ner på systemet” och ”Smällar” bär mer av samtidens kantighet – mindre romantik, mer realism. Där finns en tydlig social nerv, en blick som är både självkritisk och samhällsmedveten. Det är här bandet känns som mest här och nu. Dessutom väldigt lockande till allsång.

I ”Spring Ricco”, ”Döda poeter” och ”Sexton ton” får de in det där drivande, nästan maniska tempot som gjort dem älskade från början. Samtidigt finns det utrymme för det mer känslomässiga i ”Mitt allt”, ”Det var en gång” och ”Ögonblick” – låtar som landar mjukare men aldrig tappar nerv.

”Vårt hem vår borg” och ”Pokerkväll i Vårby gård” förstärker den där lokala, nästan dokumentära känslan. Det är berättelser som känns hämtade ur verkliga rum, riktiga kök, riktiga gårdar. Mindre pose än många samtida akter. ”Kom om ni vill, kom om ni kan, till pokerkväll i Vårby Gård” sjöng jag sen hela vägen till tunnelbanan vid Slussen.

Samma kväll har Håkan Hellström turnépremiär. Det går att dra paralleller i uttryck – euforin, allsångspotentialen, det kollektiva svänget. Men där Håkan ofta målar med romantiskt skimmer, jobbar Florens Valentin med mer realism och social pondus. Det känns mindre myt, mer verklighet.

Extranumren ”Allt dom bygger upp” och ”Stå vid mig” blir ett värdigt avslut. Publiken sjunger med, svetten rinner, och det finns en känsla av att bandet inte är här för att återupprepa något gammalt – utan för att fortsätta.

Historien i ryggen – genombrott, paus, spelningen på Tompa Eken som tände gnistan igen – ger konserten extra laddning. Det här är inte en nostalgiturné. Det är ett band som har bestämt sig för att spela live för att de vill, inte för att de måste.

70 minuter kan låta kort. Den här kvällen kändes det precis lagom även om jag ändå gärna skulle tagit några låtar till. Ändå blir det Intensivt, ärligt och med ett golv som fortfarande gungar när man går hem.

Arkiverad under: Musik, Toppnytt

U2 överraskar med en ny EP

18 februari, 2026 by Thomas Johansson

När U2 i dag överraskande släpper EP:n Days of Ash är det inte som ett aptitretande smakprov inför nästa stora arenakapitel – utan som ett brådskande inlägg i samtiden. Inför ett nytt album som väntas sent 2026 beskriver bandet själva utgåvan som en självständig samling: fem nya låtar och en dikt – American Obituary, The Tears Of Things, Song Of The Future, Wildpeace, One Life At A Time och Yours Eternally (med Ed Sheeran och Taras Topolia). Finns på alla streamingstjänster för musik men kan även köpas från U2.com.

Det märks att låtarna “inte kunde vänta”. Det här är en omedelbar reaktion på världsläget – inspirerad av människor som befinner sig i frihetens frontlinjer. Fyra av fem spår kretsar kring specifika individer: en mor, en far, en tonårsflicka vars liv brutalt avslutades – och en soldat som hellre skulle sjunga, men är beredd att dö för sitt lands frihet. Det är stora teman, men U2 väljer att gestalta dem genom det personliga snarare än det programmatiska.

Öppningsspåret American Obituary är tungt och återhållet. The Edge målar med dämpade klanger snarare än bländande eko, och rytmsektionen håller tillbaka snarare än driver på. Bono sjunger med en nästan sprucken intensitet – mindre predikant, mer vittne. Är det USA som vi känt dött.

I The Tears Of Things och Song Of The Future balanseras sorgen av en försiktig strimma hopp. Det är inte triumfatoriskt; snarare ett envist insisterande på att framtiden fortfarande är värd att sjunga om.

Mitt i allt står Wildpeace, tonsättningen av en dikt, som en meditativ paus. Den bryter formatet och ger EP:n en litterär tyngd. Det är modigt, nästan otidsenligt – och just därför effektfullt.

One life at a time handlar om Awdah Hathaleen estinsk aktivist från området Masafer Yatta på södra Västbanken. Titeln kommer från en formulering som användes om honom, om hur förändring ibland sker “one life at a time” – ett liv i taget. Han blev dödad av Israeliska bosättare.

Avslutande Yours Eternally öppnar upp ljudbilden något. Samarbetet med Sheeran och Topolia ger låten en internationell resonans, men utan att den tippar över i radiovänlig kalkyl. Det finns en värdighet här, en stillsam kraft. en tro på att efter ett krig måste freden komma. Samtidigt sorgsen för alla som dött i kriget, som annars kunde gjort så mycket annat.

Bono beskriver arbetet som en nytändning: det har varit en ”thrill” att ha de fyra tillsammans i studion igen. Han betonar att låtarna skiljer sig i både ton och tema från det kommande albumet – “these songs were impatient to be out in the world… songs of defiance and dismay.” Larry Mullen Jr. ställer den nästan existentiella frågan: vem behöver ett nytt album från U2? Och svarar indirekt själv – om musiken förtjänar att höras, då är tiden rätt. “The way the world is now feels like the right moment.”

Days of Ash är inte byggd för konfettiregn. Den är byggd för eftertanke. Det är en mörk, engagerad och stundtals smärtsam lyssning – men också ett bevis på att U2, över fyrtio år in i karriären, fortfarande vägrar vara nostalgiska. De vill vara relevanta.

Och just nu känns det som att de är det.

Läs mer om hur skivan kom till i detta digitala magasin, som även har länkar till textvideos av alla låtar.

Arkiverad under: Musik, Toppnytt

Sången och ett skönt ”chilla – sound” får främst kvinnor att smälta – Hannes på Pustervik

17 februari, 2026 by Mats Hallberg

13/2 2026

Pustervik i Göteborg

Den här texten borde ha publicerats för flera dagar sedan. Får skylla på teaterpremiärer, OS och dessutom en väntan förgäves efter att ha kontaktat PR-ansvarig. Önskade nämligen uppgifter om liveband och låtlista. Mannen som hade sålt ut rymliga rockklubben presenterade sina medmusiker så otydligt och oftast med enbart förnamn att jag inte uppfattade vem som spelade vad.. Har förstås sökt info på nätet om musikerna, men utan resultat. Hur som helst tacksam för förfrågan som gjorde att jag i all hast började lyssna på färska debutalbumet God Bless Sweden. Märkte att här finns åtskilliga hits med oemotståndlig dragningskraft vilka lanserats i P3, vunnit pris och nominerats till flera utmärkelser såsom P3 Guld samt att singeln Stockholmsvy redan ses som en klassiker och utsetts till Årets låt.

När jag googlade för att få mer kött på benen fick jag klart för mig, att Hannes inte bara blivit ett fenomen utan står för en av de mest radikala kursändringarna inom svenska musikscenen. 31-årige Hannes Jonsson bördig från Aneby i Småland har nämligen ett förflutet som kontrabasist i Ellen Andersson Quartet, en jazzgrupp med kvinnlig framstående vokalist bildad på Skurup vars debutplatta vann Gyllene Skivan. Till saken hör att jag recenserat dem live och på skiva (uppföljaren You Should Have Told Me). Osäker på när Jonsson lämnade jazzkvartetten. Vet däremot att jag sett honom både i Ljungskile och på Nef och att han började göra egen musik parallellt med kvartettens gig. Parentetiskt kan nämnas hur anmärkningsvärt ursprungliga medlemmarna skingrats. Gitarristen och tidigare kapellmästaren i Ellen Andersson Quartet ingår numera i Stockholm Voices vars senaste skiva recenserats här.

All musik Hannes släppt ska vara producerad av och skriven tillsammans med Marcus White. Efter mödosam identifieringsarbete tror jag att han är en av gitarristerna på scen. Den som mest präglar det genomgående tillbakalutade soundet är dock Max Agnas (Agnas Bros, Ale Möllers Xeno Mania mm) stående längst till vänster vid sin tvåradiga synt/ keyboard. På åtminstone ep:n When The City Sleeps (2021) är Amanda Börjesson kreddad som musiker. Vilka som på Pustervik utgör rytmsektion bakom trummorna och på elbas svävas i okunnighet om liksom vad den andra gitarristen heter. Strängbändarna turas om att lira elgitarr och akustiskt. Har kunnat notera att Hannes varit medlem i indie popbandet Padded Paws där han spelade bas. Inte omöjligt att artisten som måste betrakta som en stjärna med löftesrik framtid hämtat musiker därifrån.

Behagliga slingor från klaviaturinstrumentet och tillbakahållet beat dominerar, kompletteras med smidiga ackordföljder från gitarrer. Och i centrum finns givetvis den mjukt rundade rösten vars avslappnade stämma ligger nära soulig r & b med hip hop influenser. Hur ska man bäst definiera Hannes stil, mixen av genrer? Beskrivningen på Wikipedia att det handlar om gitarrbaserad pop ter sig lite missvisande även om hiphop nämns i samma andetag. En medelålders man som undrar varför jag antecknar, berättar för mig att han sett Hannes gästa spelning med Amason.

Anmärkningsvärt sinne för refränger och melodier med klös i beskedligt tempo i kombination med förförisk röst, har gjort honom till ett hajpat fenomen, en hajp han lever upp till. Entusiastisk medsjungande publik tycktes nöjd med konserten på cirka sjuttio minuter inklusive ett extranummer. Förväntningar uppfylldes hos frapperande många uppklädda kvinnor i 30- 40-års åldern) som skaffat biljetter för att glömma vardagen och dras med i ett extatiskt lyckorus. Vi fick veta att familjemedlemmar till Hannes var på den utsålda konserten och att han var glatt förundrad över den popularitet han åtnjuter.

Hade fått reda på att planerad starttid var 20:30, en tid som behövde skjutas fram närmare en kvart eftersom arrangörerna hade stora problem att få ruljangs vid insläpp och garderob. Behövde tyvärr stå ute i kön i den isande kylan och frysa. Om jag inte är alldeles ute och cyklar avverkades inledningsvis God Bless Småland och optimistiskt gungande hit En perfekt start helt enkelt!

För att slippa trängas och bokstavligt talat ha underlag för att kunna anteckna väljer jag till slut att stå i ena hörnet vid en bardisk. Ett aber med den arena Jan Gradvall nyligen i teve öste lovord över är kvalitén på ljudet. Där jag stod var som väntat balansen trist nog inget vidare. Stundtals tog basen över, vilket var en av anledningarna till att jag alltför sällan kände de rysningar av vällust jag hade hoppats. Att Hannes har en unik begåvning en melodisk ådra som han kapitaliserar är obestridligt. Däremot skulle han absolut kunna ge ett mer distinkt uttryck, rama in sina konserter och inte bli så obekväm när låtar borde introduceras och publiken tilltalas. Kanske är det en gimmick att vara lite anti med brynja och inte bjuda på show. Korta instrumentala sekvenser förekommer, men tyvärr inga solon och knappt några stick. Sådana inslag kunde jag sakna. Det närmaste i den vägen var en fräckt lössläppt tempohöjning i b-delen på (tror jag) Sugar, en av de mest genomkomponerade låtarna han släppt.

Släpigt utbroderade beats funkar ypperligt till Hannes bevekande stämma, den som sätter kvinnors hjärtan i brand. Bombombombom är verkligen en ljuvligt framskridande ballad man blir varm av. Jämfört med mer lättsamt showande frontfigurer som Leksell, Ingrosso och Linnaros har Hannes i dubbel mening en helt annan tyngd, en genommusikalisk bakgrund att luta sig mot. Ibland bryter han det atmosfäriska lounge-soundet med dansanta tongångar och abrupt uppstår dessutom en larmig urladdning som i mina öron skar sig. Överraskar också med feature från akustisk gitarr och kastanjetter i en låt som leder tanken till jämförelser med singer songwriters. Den tanken förstärks när musikerna ställer sig i ring och till akustik gitarr bildar ömsint kör. Underhållande med ett drag av oberäknelighet.

Engelska texterna kretsar kring kickar och kärlek, ofta den grubblande olyckliga varianten. Inga märkvärdiga alster även om de väcker lyssnarens sympati. Hur det sjungs utan att låta som någon annan är grunden till framgång jämte attraktiva harmonier. I berörande ballader kan han påminna om Prince och i up tempo låtar om vokalisterna som färgade funksouliga klassikern Quel Bordel.

För att sammanfatta uppskattades konserten, även om jag som nämnts hade önskat bli mer berörd. Hannes har ett antal publikfriande hits på meritlistan och de framförs i snyggt utförande. Syftar på suggestiva Yup, aptitliga sofistikerat komponerade Friends, lika oemotståndligt vackert framrullande duetten Wish, delikata auran som sensuella I Feel It sprider och den betagande framsvepande magin i mollbetonade Stockholmsvy. Då kommer mobiler fram, folk gungar i takt och klämmer i i softa refrängen. Att dela glädjen med de som var insatta i Hannes musik var summa summarum en ynnest, som att betrakta en tillvaro jag normalt sett inte befinner mig i. Efteråt signerade artisten sin färska platta släppt på vinyl. Träffade efteråt på bar i närheten ett par med skivan i handen där kvinnan var salig över Hannes röst.

Arkiverad under: Musik, Recension

Recension: Tolv på scen – och en hel lokal i rörelse

15 februari, 2026 by Thomas Johansson

Club killer på Kollektivet Livet Foto:Thomas Johansson

Club Killers på Kollektivet Livet – Betyg 4

Det är Alla hjärtans dag, men inne på Kollektivet Livet är det inte romantiken som står i centrum. Här firas vänskapen. När Club Killers intar den fullpackade scenen – tolv personer, fem i blåssektionen – är lokalen redan slutsåld och uppvärmd av förväntan.

Bandets egna sångerska Anna Maria Espinosa öppnar kvällen en instrumental inledning i SKA-takt. Hon sjunger på finska. Det är ett oväntat och stillsamt avstamp innan blåset och rytmen brakar loss. Hon påminner om att den 14 februari i Finland är vänskapens dag – en hyllning till vänner snarare än till parrelationer. Och just denna kväll, säger hon, är alla vänner här.

Det är en enkel gest, men den sätter tonen. När resten av bandet faller in är det med en värme som känns mer kollektiv än sentimental. Ska- och reggaegrunden är tydlig från första takten: gitarrens distinkta offbeat, den studsande basen, trummornas precisa baktakt. Referenserna till Jamaica är inte ytliga poser utan sitter i ryggraden – i rytmiken, i blåsets svar och motfrågor, i sättet låtarna andas mellan trycket och lättheten.

Blåssektionen – fem personer stark – fungerar som både motor och ornament. Ibland som ett tätt, samlat utrop; ibland som en lekfull kommentar till sången. Det är karibisk energi filtrerad genom nordisk disciplin, och resultatet är lika svängigt som kontrollerat.

Ingen kväll med Club Killers utan gäster på sång. Först ut av gästartisterna är Hanna Smallbone, som kliver på med självklar pondus. Hon ger musiken ett råare anslag, mer tryck i fraseringen, mer attack i uttrycket. Tillsammans med bandet skruvas tempot upp, och dansgolvet förvandlas till ett kompakt hav av rörelse trots att det är så packat med folk.

Senare tar El Perro Del Mar vid och förändrar dynamiken. Hennes mer drömska, svala ton ger baktakten ett annat ljus. Plötsligt öppnar sig arrangemangen; reggaens monotona gung blir en fond för något mer svävande, nästan dub-likt. Det är kvällens mest suggestiva parti – där rytmen ligger kvar som en puls under huden.

Men det är helheten som bär. Tolv personer på scen kunde ha blivit övermäktigt, men Club Killers håller ihop uttrycket med imponerande precision. De spelar som ett kollektiv i ordets bästa bemärkelse: lyhört, generöst, utan behov av att någon ska dominera. De har kul på scenen och den glädjen både hörs i musiken och sprids till publiken.

När sista låten klingar ut är det tydligt att temat från inledningen har landat. Denna Alla hjärtans dag handlar inte om rosor eller tvåsamhet. Den handlar om gemenskapen i ett fullsatt rum, om svetten, blåsstöten och den gemensamma baktakten.

På Kollektivet Livet denna kväll är alla – bokstavligen – vänner.

Arkiverad under: Musik, Toppnytt

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 24
  • Sida 25
  • Sida 26
  • Sida 27
  • Sida 28
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1779
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Lilla Amélie eller tecknet för … Läs mer om Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

God jul Av Jonas Karlsson Dramatisering … Läs mer om Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Den Fule utan titel 5 Inspelad … Läs mer om Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in