Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik
Hollywood Vampires På Gröna Lund, Stockholm
7 juni 2018
Nej men är det inte? Jodå!
Den 7e Juni intog självaste Hollywood Vampires scenen på Gröna Lund i Stockholm. I bandet finns självaste världsstjärnan och tillika skådisen Johnny Depp, basisten Joe Perry från Aerosmith och Alice Cooper som sjunger och rockar. Början av konserten inleddes med regn som snabbt avtog och gav uppehåll.
Foto: Calle Andersson
Victor Brodin har släppt nya singeln Wake My Emotions.
Ett pressmail:
Victor Brodin är känd som den sofistikerade hippien med ett souligt uttryck. Med stor passion för musik och låtskrivning har han skapat ett rykte att räkna med. Victor rivstartade 2017 och släppte “Dance With Me”. Singeln valdes ut till “bästa osignade låt” av P3. I april släppte han singeln “Warm” med ett helt eget elektroniskt popsound. Nu är Victor Brodin aktuell med nya singeln “Wake My Emotions” som även är titelspåret på hans kommande EP.
Låten handlar om psykisk ohälsa, prestige, panikångest och tabun runt ämnet. Victor tycker att det är något vi måste avdramatiseras och prata mer om.
”Jag hoppas att Wake My Emotions ska hjälpa människor som mår dåligt. Det är alltid aktuellt att prata om psykisk ohälsa. Hur människor mår måste alltid komma först.”
Popgiganterna Markus Krunegård och Miriam Bryant släppte tillsammans nya singeln ”O A O A E vi förlorade” den 8 juni 2018.
Det är är tredje släppet från Krunegårds uppkommande album I huvet på en idiot, i en bar, på en Ö, i ett hav, på en Ö, i en bar, i huvet på en idiot, som släpps 7 september i samband med Markus spelning på Gröna Lund.
Plats: Sweden Rock Festival
Artist: Iron Maiden
Betyg: 4
Efter en synnerligen besvärlig inledning på årets festival, för oss alltså, är vi äntligen på plats på det stora fältet i Norje Boke utanför Sölvesborg. Vi och 35000 andra festivalbesökare. Alla är vi där för att välkomna Iron Maiden. Det kanske största bandet i genren hårdrock. Det är en publik med stora förväntningar som trampar otåligt framför den stora festvalscenen men vi behöver inte vänta så länge. Bandet går på i exakt rätt tid och de levererar redan från början. Ett nästan två timmar långt pärlband av deras största hits berättas som i en odyssé genom bandets historia. Scenografin är mäktig och påkostad även om flygplanet som svävar över bandet under den inledande låten, ser ut som något tillverkad i papier maché på teknikterapin för överambitiösa rockers. Det såg säkert häftigt ut på lite längre avstånd från scenen dock. Det gjorde i alla fall resten av scenbygget. Maiden lär ju vara bland det dyraste som besökt Sweden Rock men de har verkligen inte sparat på krutet för publiken.
Musikaliskt då? Snortajt! Det går inte att säga något annat om det. Det här är en väloljad rocknrollmaskin där varje rörelse, ton och scenbyte är slipat till perfektion. Dickinson sjunger grymt bra och bandet svänger sjukt bra. Min enda invändning är att de låter som de alltid gör och att deras sound tenderar att göra låtarna väldigt lika varandra. Det som trots allt bygger intresset och håller det uppe är låtarnas intron som är spännande, samt sångarens fantastiska engagemang och hängivenhet. Jag älskar att ett så här stort band med så här begåvade musiker, inte slösar vår tid med trista gitarr- och trumsolon. Instrumentalisterna glänser ändå på sina respektive instrument men de gör det i låtarna på ett sätt som lyfter, istället för att skapa otålighet och längtan efter att det ska sluta.
När nästan varje låt i ett späckat schema, framkallar allsång och ståpäls på en månghövdade publiken, kan man inte annat än njuta.
Foto: Maria Laakso Åman
Foto: Calle AnderssonMarilyn Manson
Gröna Lund
Betyg 2
Manson, lever han? säger min flickvän. Ja, lite den känslan får jag också när 90-talsikonen, hårdrockskolan Marilyn Manson entrar Grönan scenen. Han citerar Satan och sjunger om Aids. Men hur fräscht känns det? Inte särskilt. Manson förlitar sig fullt och fast på nostalgin och når inte fram.
Marilyn Manson har haft stor betydelse för rockscenen. Hans provokationer, vit-målade ansikte och Satans-hyllningar och hans äckliga, skräckartade videos – hela konceptet Manson faktiskt tog rocken vidare djupare in i djävulshålet. Men det var då. Nu är nu och vi suktar efter något nytt.
Men Manson är fast i en tidsreva. Andra rockers på dekis har med blandat resultat försökt återuppfinna sig själva. Inte Manson. Han står kvar och stampar på samma ruta. Kvällen bjuder på klassiker som Disposable Teens och Eurythmics-covern Sweet Dreams.
Manson, 50 år gammal, är fortfarande ett energiknippe på scen som kan aktivera sina fans. Det är underhållning att se honom som ett litet barn kasta runt mikrofonen och sparka på stativet. Skräckkabinettet med vitmålat ansikte och fjädrad korpsvart-rock känns utnött. Eller? Kanske är jag väl hård. Man kan se det från den andra sidan. Ska det va dödsrock så varför inte kräma på rejält med diverse skräckatteraljer -ko-blod och flygande korpar. Bara fram med skeletten ur garderoben. Men Manson är den här kvällen varken nydanande eller charmigt kitschig. Han är mellanmjölk. Under kvällens gång görs inte ett försök att förnya konceptet- en annan vinkel, en Trump-referens, en nyrenoverad låt – bara nåt som tar honom ur det nostalgiska skimret han så hjälplöst omges av.
Är rocken död frågar han? Nej, skriker vi tillbaks. Men Manson anno 2018 känns om inte döende, som mer och mer den vålnad han så demonstrativt försökt att framhäva. En fågelskrämma från fornstora dar vars syfte att skrämma bort “korparna” dessvärre har börjat att ge effekt.
Det finns andra åsikter om kvällens konsert- läs recension 2 här.
