Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Musik

Peter Jöback gör årets officiella Pridelåt: “The Spectrum of Love”

by

Årets officiella Pridelåt för Stockholm Pride 2025 framförs av Peter Jöback. Låten heter ”The Spectrum of Love” och är skriven av Peter tillsammans med Ed Harcourt och Kathryn Williams, samma trio bakom hans album Atlas. Låten får sin premiär live den 14 juli 2025. under det direktsända firandet av Victoriadagen på SVT – ett av Sveriges mest folkkära sommarevenemang.

Ett pressmeddelande berättar:
För att skapa ett modernt dans- och arenaanthem har superproducenten Svidden (Jimmy Koitzsch) bjudits in i studion. Svidden har tidigare jobbat med internationella stjärnor som Galantis, Miike Snow, Hillary Duff och Adam Lambert. Tillsammans med Harcourt, som arbetat med bl.a. Paloma Faith, Sophie Ellis-Bextor och James Bay, lyfter de låten till nya musikaliska höjder.

“Om du kunde gå tillbaka i tiden och berätta för ditt yngre jag att du kommer att klara dig, att det finns en gemenskap av människor precis som du som kommer att acceptera dig och stödja dig, då skulle det här vara låten du skulle sjunga. Den är också skriven för att fler, även utanför HBTQIA+-communityt, ska kunna känna igen sig i den känslan. Det handlar om att se skönheten och autenticiteten i sitt hjärta och våga låta det lysa. För mig är den ett sätt att ge hopp till den som känner sig vilsen eller rädd, ett löfte om att du inte är ensam,” säger Peter Jöback.

Peter om samarbetet och uppdraget:
“Jag är oerhört stolt och glad över att ha fått äran att skriva årets Pridelåt. Att återigen få jobba med mina vapendragare Ed och Kathryn, och nu dessutom med Svidden som producent, har gett vår musik en ny färg. Jag brinner för samarbeten och detta har varit ett fantastiskt sådant, för en mycket god sak som betyder allt för mig. Jag är hoppfull om att låten ska nå fram till de som behöver den mest.”

”The Spectrum of Love” representerar skydd och kärlek till alla människor, men är också ett symboliskt paraply för dem som är utsatta. Ett skydd mot faror, hat och fördomar. Låten är ett meddelande till alla som känner oro eller vilsenhet: det finns en trygg plats där du får vara dig själv, där du är accepterad och hållen. Där finns hopp.

“The Spectrum of Love” släpps den 25 juli 2025

Krönika – Oasis i Cardiff – andra kvällen blev legendarisk

by

Oasis i Cardiff den 5 juli 2025. Foto: Thomas Johansson

Att vänta på något i åratal kan vara riskabelt – förväntningarna hinner bli nästan omöjliga att leva upp till. Men ibland händer det otroliga: verkligheten överträffar drömmen. För mig hände det den 5 juli 2025 i Cardiff, när jag äntligen fick se Oasis live – och det blev allt jag hoppats på och lite till.

Länge leve väntan

Jag har längtat så länge efter att se Oasis. När de spelade under sina storhetsår gick jag knappt på konserter, och chansen rann liksom bara förbi. Så när ryktet kom att bandet skulle återförenas för några exklusiva spelningar, fanns det ingen tvekan: vi måste dit.

Vi försökte få biljetter till premiärkvällen den 4 juli – men gick bet. Som plåster på såren lyckades vi istället få tag på biljetter till kvällen efter. Det visade sig bli en ren vinstlott.

Festen börjar redan på tåget

Redan på tåget till Cardiff började känslan byggas upp. Överallt Oasis-tröjor, bucket hats, öl i plastglas och förväntansfulla blickar. Våra bordsgrannar berättade att det alltid blir så här inför spelningar: en spontan fest på hjul. Mannen vid vårt bord var på väg till sin sjuttonde Oasis-spelning (!), medan hans vän, precis som vi, skulle se dem för allra första gången.

Att kliva av tåget i Cardiff var som att gå rakt in i en enda stor supporterklubb. Gatorna fyllda av fans, pubarna smockfulla, och musiken hördes från varje hörn. Ljuden av olika coverband väller in över gatan, tydligen det som det satsas mest på. Vi går in på The Piano Works, och blir imponerade av kvalitén på coverbandet. Hade inte blivit besviken om jag sett dom som en huvudakt.  Vi försökte ta oss in på ett annat ställe, men trängseln fick oss att ge upp snabbt. Istället gick vi mot arenan – där festen fortsatte.. 

Förband och förväntan

Utanför arenan ringlade kön till merchshopen som en lång orm av förväntan. Vi gick in och satte oss, redo för timmar av väntan på det magiska klockslaget 20.15. Först ut var Cast, som för mig bara var Walkaway, men det räckte gott. Sedan kom Richard Ashcroft från The Verve, som skickligt byggde upp stämningen när han avslutade med The Drugs Don’t Work, Lucky Man och Bitter Sweet Symphony. När han gick av scenen kokade arenan av förväntan.

Med 30 minuter kvar började den stora rusningen till barerna – eftersom man bara fick köpa fyra öl åt gången blev det som en ritual. Folk skyndade tillbaka med armarna fulla av pint, bara för att snart springa vidare till toaletterna.

This is not a drill

Exakt 20.15 tändes skärmarna med orden This is not a drill. Arenan exploderade. Första låten Hello blev precis det – ett rungande, gemensamt hej mellan band och publik.

Setlisten var densamma som kvällen innan, men det spelade ingen roll. Morning Glory gav mig gåshud som inte släppte på hela kvällen, och Stand By Me träffade djupare än jag trodde var möjligt. Det kändes som en enda lång kavalkad av största hitsen, levererade med en kombination av självsäkerhet och spelglädje som man inte alltid får se från band med så lång historia.

Ett magiskt ögonblick

Men det var när Don’t Look Back in Anger kom som allt stannade upp. Liam lät publiken ta över, och arenan förvandlades till ett enda stort körfält. Plastglas höjdes, armar sträcktes mot taket, och plötsligt stod tusentals främlingar och sjöng samma ord som om vi känt varandra hela livet.

När vi lämnade arenan fortsatte festen på gatorna. Folk sjöng fortfarande refrängen, någon skrålade Wonderwall, och det kändes nästan svårt att förstå att det faktiskt var över.

Två kvällar av magi – men andra kvällen blev större

Det blev exakt så magiskt som jag hade hoppats på – och lite till. Jag hade väntat i så många år på att få stå där och sjunga med, och när chansen väl kom var det inte bara en konsert, utan en kväll jag kommer bära med mig för resten av livet. När de sista tonerna av Champagne Supernova klingar ut, får jag tårar i ögonen, är det redan över. Det jag väntat på så länge, är över efter två timmar. 

Två kvällar av magi i Cardiff, men den andra kvällen… den blev något större än bara bra musik. Den blev legendarisk. Ett av årets starkaste musikminnen

Lyssna: Pascal – När man drömmer sina drömmar

by

PASCAL har släppt en ny singel: När man drömmer sina drömmar

Ett pressmeddelande skriver:
Tänk att Pascal fyller 20 år som band i år. Känns som igår när de slog igenom med sin egensinniga rock. Det kommer firas stort i höst med ett nytt album, ’Tänker på dig jämt’ (det 7:e i ordningen) och turné.

Men en spelning kommer det också bli i sommar och det är på ’Slakthuset Block Party’ den 18 juli i Göteborg. Och lagom till det (11 juli) så släpper de den första singeln som är ’När man drömmer sina drömmar’. En cover på en av Eddie Meduzas mer ”seriösa” låtar som Pascal som vanligt gjort helt till sin egen. Melankoliskt somrig med det tunga svänget som blivit deras signum. Bara att njuta.

Lyssna: The Confusions – You Fuck It Up Again

by

The Confusions har släppt You Fuck It Up Again.
You Fuck It Up Again en låt som är inspirerad av den sena 70-talsrockscenen i kombination med synth- och postpunk från tidigt 80-tal. En cool indie-hymn med ett stadigt groove, aviga synthpartier och gospel-vibbade körer.
En låt om vännen som ställer till det för sig men som man älskar ändå.

Jungfrukällan återvänder till Slaktkyrkan och Hus 7 i Stockholm

by

Jungfrukällan återvänder efter ill Slaktkyrkan och Hus 7 i Stockholm – festivalen med den bästa nya musiken äger i år 2025 rum 27 september.

Ett pressmeddelande:
Jungfrukällan är festivalen som visar att det finns massor av bra ny svensk musik som förtjänar att upptäckas av fler. Vilket sakta men säkert också börjar bli fallet. Flera av fjolårets akter firar nu avsevärda framgångar.
Hittills klara artister för årets upplaga som äger rum på Slaktkyrkan och Hus 7 i Stockholm den 27 september är Axel Ruby, CIVIL POLIS, Ronia, Tibia och Lover’s Skit. Fler namn tillkommer.
– Vi vill skapa ett rum åt den bästa musiken som algoritmerna inte har hittat än och låta publiken vara med när den händer, säger Niklas Jonsson på Sustainable Punk som arrangerar Jungfrukällan.

Jungfrukällan startades som något av en motståndshandling mot kulturell konformitet, inte minst i musikfestivalernas utbud. Länge ingick det i arrangemangens dna att vara med och bygga och utveckla den mest spännande musiken. Men möjligheterna för nya, oetablerade artister har med åren blivit allt färre.
Förra hösten genomförde Jungfrukällan sin första festival med lyckosamt resultat. Och flera artister som uppträdde då är nu publikmagneter. Sedan dess har Stuzzi sålt 1500 biljetter på Trädgården i Stockholm och turnerat över hela kontinenten, Svart Ridå har haft lapp på luckan runtom i riket, Killen tilldelades en Grammis och Yaeger har tagit sig ut i Europa, med mera.
I år fortsätter Jungfrukällan att lägga en grund för musiken som alla inte har hittat till än, som algoritmerna ibland missar och som med fördel ska upplevas live när den händer. Hittills klara artister för årets upplaga, som äger rum på Slaktkyrkan och Hus 7 i Stockholm den 27 september, är Axel Ruby, CIVIL POLIS, Ronia, Tibia och Lover’s Skit. Fler namn tillkommer.
– Den här musiken är för viktig för att inte få plats i festivalsammanhang. Med vår festival försöker vi sammanfatta vad vi tycker är den bästa nya musiken idag, säger Niklas Jonsson på Sustainable Punk som arrangerar Jungfrukällan.

Axel Ruby
Med en unik blandning av flöjtindie, acid och elektronisk pop skapar Axel Ruby ett ljudlandskap som är lika delar klubb, konstinstallation och känslomässig urladdning. Släppte i början av året sitt debutalbum ”Kristall”.

CIVIL POLIS
Visionära och excentriska revolutionärer som därutöver fattar popmusikens innersta väsen – och vår tids frånvaro av densamma. CIVIL POLIS, aktuella med albumet ”En man utan referenser” och en egen streamingtjänst, är precis vad svenskt musikliv behöver just nu.

Ronia
Ronia gör djärv och melankolisk singer-songwriterpop med stark konstnärlig identitet och influenser från såväl folkmusik som psykedelia och elektronisk musik. Gav under våren ut minialbumet ”Starflower”.

Tibia
Vide Willemark och Elias Sahlin utgör stockholmsduon som fått åtskillig internationell media för vårens debutalbum ”See What Heaven Looks Like Now”, vars spretiga och stökiga electrorock har fått dem att bli jämförda med allt ifrån Viagra Boys till The Tough Alliance och Fontaines D.C.

Lover’s Skit
Smittsamt, genreöverskridande, energiskt, eklektiskt och elektriskt. Den som har sett Lovers’s Skit live glömmer det inte och det är en upplevelse som går i linje med vad de själva sa i en intervju: ”Man ska absolut inte lyssna på oss på låg volym.”