Musik

15/5 2025

Valand i Göteborg (arr: Jazzföreningen Playhouse)

Soft Machine var ett nav i mytomspunna psykedeliskt präglade Canterbury-scenen under 60-talet andra hälft. Att gruppen bildades av några musiker som i flera fall gjort djupa avtryck på brittiskt musikliv bidrog till statusen. Syftar på exempelvis Robert Wyatt, Kevin Ayers och Daevid Allen (den sist nämnde tillhörde de som gick vidare, grundade Gong). Kan tyckas anmärkningsvärt att en resursstark jazzförening arrangerar konsert med en progressiv kvartett, vilka främst associerats till varianter av rock: progessive, psykedelia art rock och inslag av avant garde.

Sättningen har i princip varit den samma hela tiden även efter att första upplagan upplöstes omkring 1980. Rytmsektion med trummis och elbasist fyller i det sound driven gitarrist skapar tillsammans med på scen dubbelarbetande musiker vars instrument är träblås och klaviaturer. Mellan 1978-2015 har alternativa konstellationer med Soft i namnet existerat. Och 1981 producerades en platta rotad i expansiv jazzrock-tradition med en formation på tio man (Jack Bruce, Alan Holsworth med flera). Från nuvarande upplagas talesperson delges publiken en hel del fakta och kuriosa om gruppens snåriga historik. John Marshall (dog 2023) och Mike Ratledge (lämnade gruppen 1976) ges extra utrymme i genomgången, liksom Elton Dean tack vare att Elton John tog sitt artistnamn delvis från honom. Efter tio studioalbum blev det ett exceptionellt långt uppehåll. Först 2018 kom nästa skiva och uppföljaren fem år senare, båda producerade av två bandmedlemmar. Flera live- och samlingsplattor har också släppts.

Idag består SM av deras historieskrivare gitarristen John Etheridge ( funnits i bandet när det varit aktivt under ett femtioårigt förlopp), Theo Travis med meriter från Gong på tenor- och sopransax, tvärflöjt och keyboard, Fred Thelonious Baker från Cahoots på elbas samt sedan 2022 israeliske trumslagaren Sarif Sarkis vars cv och flit imponerar kolossalt. Enheten fungerade som jag bespetsar mig på, det vill säga långt över rimlig förväntan. Kan tilläggas att denna inkarnation av SM drogs enligt Etheridge samman 2004.

Kvartetten är remarkabelt trogen det sound som varit gruppens signum även i låtarna man komponerat på senare år, vilket måste betecknas som beundransvärd konstnärlig konsekvens. Udda takter, ackordföljder och abrupta skiftningar definierar dem som om tiden stått still i drygt femtio år. Etheridge avslöjar merparten av låtlistan för entusiastisk publik och i första mellansnacket berättas om en svensk flickvän och när han gjordes uppmärksam på Tommy Körberg och Amanda Ooms under spelperioden med Chess på West End. När han är i färd med att signera efteråt tackar jag för spelningen och berättar att jag kommer recensera, talar om att jag har 7 på vinyl liksom en nästan bortglömd raritet med Wolf köpt för drygt femtio år sedan, ett tajt lite obskyrt band Etheridge var medlem i några år. Numerären fans och nyfikna är för övrigt hyfsad, fast det är gott om ståplats. Jag håller mestadels till i soffgruppen längst bak. Ljudet är starkt, omsluter, lyckligtvis utmärkt balanserat även om trummisens lust att vara en ”hard hitter” påverkar mixen.

Första set varar i cirka en timma, innehåller typiska för genren stimulerande kontraster. Efter ödesmättad pampig öppning kastar sig kvartetten rakt in i ett medryckande beat vars feature levereras lödigt på tenorsax. Detta bör ha varit Burden Of Proof från 2013. Fäster mig därpå vid olikartade upphetsande inslag : kringströvande solo på gitarr, spejsigt intro, jazzrockigt larmig sekvens och det pulserande beat som kännetecknar titellåten från senaste skivan, för att skilja ut några belysande segment. Tänker att Other Doors i och med sitt medryckande groove frambesvärjt av pumpande basgång är en av få potentiella hits. ett intrikat feature från inspirerad gitarrist avlöses av vacker slinga på tvärflöjt varpå rytmsektionen elegant fyller i.

Ett par låtar från debuten avverkas. Det ska påpekas att nyinspelningar gjorts av somliga av de betydelsefulla tidiga kompositionerna. Suggestivt svävande Fourteen Hour Dream skriven av Theo Travis, vars tvärflöjt färgar låten, avrundar en fyllig och mycket varierad första halva.

Pausen tar slut i och med första tonerna i sprillans färsk låt. Open Up Road(?) baseras på spännande repetitiva klanger vilka leder tanken till stundtals närbesläktade akter såsom Camel, Supertramp och Gong. Det är omtumlande och energiskt, vackert och omväxlande. Hög tid att uppmärksamma gruppens senaste nytillskott, den fantastiske Asaf Sirkis. Han som undervisar i Leeds har i eget namn eller i samarbeten släppt tolv album, varav ett par erhållit fina utmärkelser. Pådrivande rytmläggaren förekommer på över nittio(!) album och har spelat med stora namn som Kenny Wheeler, Norma Winstone, Dave Holland, John Abercrombie, Gary Husband, Jeff Berlin, Dave Liebman, Natacha Atlas och Larry Coryell. Första singeln för lansering i USA framförs. Joy Of A Toy från 1968 består av trixig harmonik och sugande bas vilket resulterar i förförisk dynamik.

Tale Of Taliesin av Karl Jenkins från -76 utgör otvetydigt konsertens kulmen. Sanslöst teknik och sömlöst samspel uppvisas. Denna sinnesutvidgande höjdpunkt bländar när den övergår i höghastighets-tempo, vars euforiska utlevelse förmodligen golvar samtliga på Valand. Gitarrist och trummis anför med enastående kontroll i ett galet uppdrivet beat. Det tassas tjusigt i komposition tillägnad Robert Wyatt. Låter subtilt och stillsamt i en symtomatiskt spröd melodi. Fångas av basgången och cymbalspel. Snacka om effektfull kontrast. Out Bloody Rageous av originalmedlemmen Ratledge är till att börja med drömskt flummig. Dess framvällande kantiga rytmik och i förgrunden glimrande spel på sopransax får mig att associera till Gentle Giant.

Mot slutet sker förväntad uppvisning av den profilerade trumslagaren. Vi förunnas tunga, smattrande ”slagserier” längs hela registret. Således ursinnig urladdning på upploppet. Spänstiga fraser på tenorsaxofon samspråkar med minst sagt alert rytmsektion, blir än mer exalterad av nästa solo, då ackord formligen sprutar ur mångsidige gitarristens instrument. Denna otroligt ösiga virtuositet utgår från albumet Backwards.

Sammanfattningsvis kan det inte nog betonas vilken härlig tripp konserten utvecklades till. Kvällen före var jag på Konserthuset och njöt av musik signerad Chopin och Tjajkovskij och kvällen efter blev det lekfullt jazziga kärlekssånger med ett förstärkt Backlura featuring Isabella Lundgren & Lisa Långbacka. Tre totalt väsensskilda tillställningar vilka gjorde mig upprymd. Kontentan är att veckan efter jag missade Robert Plant och hans musiker hade jag förmånen att få tillägna mig inte minst supertaggade traditionsbärarna Soft Machine.

8/5 2025

Kungsbacka Teater

Hade viss kunskap om musiken i och med att jag fick ett recensionsex av cd:n Yesun, vilket resulterade i positiv recension 2020. Den 50-årige pianisten, multiinstrumentalisten, sångaren och låtskrivaren från Havanna har ett omfattande och imponerande cv. Arrangören lanserar honom därtill som författare och producent. På meritlistan finns nio album i eget namn, ett tjugotal samarbeten, en Grammy-nominering, turnerande med mytomspunna Buena Vista Social Club och högsta konstnärliga utmärkelse möjlig att få i Frankrike. Roberto Fonseca ärvde intresset för musik från föräldrarna, pappa trumslagare medan mamma var dansare och professionell bolerosångerska.

Turnén i regi av Musik Hallandia avslutas på Kungsbacka Teater inför uppskattningsvis ett par hundra entusiastiska latin-fans i varierande åldrar. Utlovas att kubanska musikens gyllene era kommer hyllas. Med extranummer pågår konserten i ett svep under cirka åttio minuter. Snyggt diskret ljusshow ingår och akustiken är superb från ytterplats på fjärde raden. Enda anteckning i marginalen avser flygeln vars klang blir aningens oren stundtals, då volymen dragits upp maximalt för att hävda instrumentet mot övrig sättning. Att få till exakt rätt balans kan vara ett dilemma även för medföljande erfaren ljudtekniker. Rent musikaliskt instämmer jag i arrangörens påstående om jazziga utflykter toppade med kubanska rytmer i världsklass.

Förutom honom själv består kvartetten av Felipe Cabrera på kontrabas och rytmläggarna Andrés Cuayo på percussion jämte trumslagaren Ruly Herrera. Jag råkar sitt endast fem-tio meter från den sist nämnde, vilket gör att hans lysande teknik kan studeras i detalj. Fångas av läckert varierad öppning när rytmisk attack kombineras med elegant tassande melodi och dito sång. Publiken ger livlig respons, bland annat genom handklapp i låtens refräng. Fonseca verkar ha ett öppet sinnelag för olika stilar. 2015 släpptes liveplatta där han samarbetade med Fatoumata Diawara. Singer Songwritern från Mali har jag kunnat höra på Sthlm Jazz Festival. I nuvarande bländande skickliga kvartett fokuseras på salsa och närliggande danser i jazzig tappning. Spännvidden erbjuder rikliga tillfällen till kontraster. Just kontraster och förflyttning av fokus parat med intrikat latin-groove, tycks vara de komponenter som utgör artistens signum. Andra iakttagelser är att medmusikerna ges gott om utrymme att uttrycka sig på egen hand och att kompositören tycks förtjust i smått experimentell harmonik.

Även om sympatiske Fonseca presenterar musiken vid ett par tillfällen saknar jag uppgift om titlar. I långsamt utsträckta sjok refererades sannolikt till det vemodiga, romantiska soundet från Buena Vista Social Club. Samma sak i utsökt extranummer som hyllar enda kvinnliga sångerskan i Ry Cooders värdiga projekt.

Kontrabasisten Felipe Cabrera är ryggraden, står för osviklig stadga, ansvarar dessutom för såväl intro som ett överraskande omfattande solo då han är ensam musiker på scen. Hade föreställt mig att slagverkare Andrés Cuayo med meriter från ovan nämnda berömda projekt, skulle tilldelats minst motsvarande tid i rampljuset. Istället huserade han mestadels i en glänsande kompletterande roll. På slutet i minst sagt medryckande mambo färgar han desto mer. Första gången han på allvar ger sig till känna sker det i en repetitiv melodi förhållandevis tidigt in i konserten. Åtskilliga gånger visar sig stereotypen om latinskt framvällande temperament förträffligt spegla hur hetsig be bop låter. Magnifikt samspelta och exceptionellt lyhörda dyker kvartetten gärna ner i ekvilibristiska aktiviteter. Dessa får de utlopp för och ägnar sig åt efter softa, stillsamma ballader eller minnesvärda solon.

Samtliga uppvisar obestridlig pondus, vilket jag givetvis hade räknat med. Trumslagare Ruly Herrera som är förgrundsfigur i Real Project är navet i en passage centrerad kring ett avigt oemotståndligt tema. I en avskalad avdelning tycker jag mig känna igen en känd vacker ballad vars identitet jag inte kommer på. I detta segment får jag för mig att fraser från mexikanska Besame Mucho och Summertime förekommer.

Det excelleras i löpningar på flygeln med rafflande nerv för att i omgångar skifta till drömskt, dröjande anslag. Pendlingarna definierar konserten, gör den särskilt angenäm! Explosivt jazzigt tonspråk som kränger fram blandas med ljuvliga melodier varsamt utsträckta. En dansant melodi där Fonseca låter vänsterhanden ta hand om ackord i basregistret, stretchas och övergår till hypnotiskt beat med underbar assistans från fantastisk rytmsektion.

Efter successivt uppbyggt crescendo återvänds till en stillsam melodi, vilket skapar stor skönhet. I vad som aviseras som finalnummer understryker Fonseca att den mambo de ska framföra framkallar reaktioner i våra kroppar. Vi kanske borde ställt oss upp och skakat loss, istället för att nöja oss med att fysiskt digga sittandes. Här trakterar Fonseca det keyboard som finns intill honom, varvid härligt ös utbryter, battle emellan rytmläggarna och dessutom dialog percussionist – bandledare. Fonseca sjunger inspirerat medan basisten körar. Vi förunnas sanslöst sväng á la Miami Sound Machine.

Efter självklara stående ovationer levereras fint extranummer, ett omtyckt soundtrack som övergår i en snabb låt i dur. När året summeras kommer Roberto Fonseca Quartet troligen utses till årets konsert Kungsbacka. Hade jag fått välja skulle jag ha föredragit två set, fast upplägget funkade ändå galant.

7/5 2025

Dergårdsteatern i Lerum

Arrangör: Musik I Lerum i samarbete med Knutpunkt och bland andra European Jazz Net Work Gren Pilot Tour

Är som lyssnare av livemusik privilegierad. Kan ofta välja att anmäla intresse hos arrangörer där jag har stående inbjudan. Har senaste decenniet varit hos Musik i Lerum om inte frekvent, så ett antal gånger varje säsong. Även om det ibland kan kännas krångligt med tågbyte lockades jag av att höra en sammansmältning av stilar vars rot är kinesisk av forntida ursprung. På rak arm kunde jag nämligen inte komma på att jag hade hört någon musiker från Kina live. Efteråt fick jag möjlighet att träffa huvudpersonen backstage, hon som komponerar, sjunger och spelar guzheng. Kan flika in att min kunskap om kinesisk kultur är begränsad till en handfull filmer på Göteborgs Filmfestival och ungefär lika mycket skönlitteratur av samtida snitt, i flera fall romaner och novellsamlingar skrivna av yngre kvinnor.

House of Wu Fei var ute på en miljöanpassad turné genom Europa och i vårt lands södra och västra region. Man hade trots ljusa årstidens intåg mötts av välfyllda salonger och rungande bifall. Dock, vad beträffar Göteborg och närliggande områden skyller jag på extrem konkurrens om publiken. Utbudet är sanslöst späckat. Denna tilldragelse hade inte alls nått ut till nyfikna, varför åhörarna uppgick till endast ett dussintal personer. Följande kväll spelades för övrigt på Klubb Impuls på Atalante i Göteborg.

På scen ser vi Wu Fei på guzheng (21-strängad kinesisk cittra) tillsammans med musiker från Belgien. De är Dijf Sanders på elektronik, trumslagaren Simon Segers samt på elbas Louise van den Heuvel; av vilka först nämnde multiinstrumentalist fungerat som länk emellan artisten och europeiska musikerna. Samtliga var nya bekantskaper för mig. När jag googlar upptäcks anmärkningsvärd kreativitet inom flera riktningar, att de ingått i åtskilliga cross over – konstellationer och driver egna projekt. Experimentlustan har i flera fall resulterat i en innovativ anomali döpt till ”kraut-jazz”.

Det för oss exotiska sammanhanget och dess idégivare presenteras grundligt av arrangören. Musiken beskrivs som en blandning av ett minst 2 500 årigt folkspråk och västerländska traditionella klanger i kombination med samtida beat. Verket Along With The Tides har som namnet antyder inspirerats av tidvattnet och månens krafter, en ljuddikt likt en framdrivande rörelse. Wu Fei föddes i Peking, fick inga syskon. Underbarnet startade tidigt sin professionella karriär. Antogs för att studera komposition vid China Conservatory of Music High School vid sexton års ålder och fortsatte studierna i USA 2000. Här uppmanades hon som så beundransvärt behärskade själva hantverket att försöka hitta ett eget uttryck, varvid kreativt utforskande tog vid. En stor dos av frihet tillfördes när Wu Fei musicerade på instinkt utan riktning.

Konserten, inramad av klangen från den gong gong som skymtar ovan, varar i cirka sjuttiofem minuter. Enligt komponisten från Kina kommer kvartetten leda oss genom en tidsresa. Noterar inledningsvis vad jag vill benämna som intensiv densitet. Soundet tycks i vissa perioder styras av förutbestämda mönster av österländskt snitt, medan det i andra avdelningar rör sig friare. Wu Fei säger till mig efteråt att varje konsert genomförs som om det vore den sista, eftersom hon aldrig kan vara säker på vad som händer i framtiden. Varje musiker verkar också ges utrymme att överraska, testa nya impulser för att se vilka man vill behålla. Något annat som omgående gör intryck är den gälla sången, ibland av poetisk karaktär, ibland med ordlös kraft. Under konsertens första halva förefaller det som om musikerna från Belgien anammat österländskt idiom, takt och tonart(er) vilka härröra från exempelvis Peking opera.

Strukturer löstes upp i särskilt ett längre mittenparti. Trumslagaren Simon Stegers bröt sig ur rådande harmonik tv-tre gånger med förbluffande eruptiva solon. Elbasisten Louise van den Houvel som var yngst gick motsatt väg i sin feature. Ett tag satt hon med korslagda ben och prövade basgångar, därefter fortsatte hon stående att söka sig fram till ett fruktbart, subtilt groove. Man märkte varför instrumentkollegorna Esperanza Spalding och inte minst Tal Wilkenfeld utgjort förebilder.

Då det utifrån sett fritt hållna samspråket tycks pågå får jag några oväntade referenser i skallen. När det låter taktfast suggestivt tänker jag på synt-baserade Yellow Magic Orchestra från Japan och när musiken expanderar till sin mesta spejsiga form hamnar jag långsökt nog hos Greatful Dead, Pink Floyd anno 1970 och Can, fast ingen lirar fuzzig elgitarr eller något blåsinstrument. Vad beträffar upphovet till kontrastrika musiken saknar jag kopplingar, (även om cittra förekommer på exempelvis Backa Teater). Omslöts istället förutsättningslöst av diskanten från den guzheng Wu Fei mästerligt trakterar. I ett stycke skiftas till en annan cittra från Vietnam (om jag uppfattade rätt).

Fängslas av successiva växlingar av fokus, klangfärg och ljudstyrka. Efter en passage där Wu Fei ackompanjerar sin ljusa stämma i folkvisa från Peking opera med många hundra år på nacken, berättar hon om en sång som skildrar en stark kvinna, en kvinna klädd som man i strid. Sången övergår effektfullt i pulserande beat. Ett par gånger tas kompositioner till en slutpunkt, fast efteråt betraktar man ALong With The Tides som en källa, med olikartade bifloder vilka får symbolisera konsertens mäktiga kontraster, dess diametralt olika delar.

Inte ofta jag befinner mig på konsert för att höra fyra musiker jag helt saknar anknytning till, vilket också gäller för den musik som framförs vare sig den består av sammansmältning eller luckrats upp i skiftande beståndsdelar. Det var sällsamt! Glad för att jag hade tid och lust att närvara. och som bonus fick en pratstund med Wu Fei backstage.