• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Musik

Recension: Retroglans utan risk – Bruno Mars spelar säkert

2 mars, 2026 by Thomas Johansson

Bruno Mars – The Romantic – Betyg 2

Det har gått ett decennium sedan Bruno Mars senast gav ut ett soloalbum. I popvärlden är det en evighet – men känslan av ett stort, efterlängtat återtåg infinner sig aldrig riktigt. Inte för att intresset saknas, utan för att han under tiden varit överallt.

Tillsammans med Anderson .Paak bildade han duon Silk Sonic och släppte ett hyllat album. Han har gästat och samarbetat med namn som Cardi B, Gucci Mane, Sexy Redd och Ed Sheeran. Duetten ”Die With a Smile” med Lady Gaga blev fjolårets mest strömmade låt, och 2025 års globala superhit ”APT.” spelade han in med Rosé från Blackpink. Därtill världsturnéer, residensspelningar i Las Vegas, en egen bar, inhopp i spelet Fortnite och ambassadörskap för Record Store Day. Produktiviteten går inte att ifrågasätta.

Det gör däremot hur mycket nytt hans album The Romantic egentligen tillför.

Förstasingeln ”I Just Might” toppade listor i en rad länder men orkar inte så högt i Sverige och hamnar på en plats 45 – trots (eller tack vare) att den påminner starkt om Leo Sayer och 70-talshiten ”You Make Me Feel Like Dancing”. Men i en samtid där äldre låtar ständigt återupptäcks via sociala medier är referenser till gårdagens radiohits knappast ett hinder. Snarare tvärtom.

Hela albumet bygger vidare på det retrofilter som Silk Sonic redan etablerade: varm, polerad soul med tydlig doft av 70-tal. Spår som ”Why You Wanna Fight?” hade utan problem kunnat platsa på Silk Sonics debut. I ”On My Soul” hörs ekon av Curtis Mayfield, medan ”Cha Cha Cha” flirtar öppet med The O’Jays och deras klassiska Philly-sound. På andra håll dyker vibbar upp som för tankarna till Tito Puente eller den sofistikerade 60-talssoulen hos Barbara Acklin. Det är knappast subtilt – men heller inte smusslande. Influenserna bärs som hedersmärken.

Det går inte att förneka att Bruno Mars är en lysande sångare. När han tar i på avslutande ”Dance With Me” visar han vilken klass han besitter. Känslan för arrangemang och musikaliska detaljer är också påtaglig; blåset sitter där det ska, rytmsektionen är tajt och produktionen skinande. Frågan är om han kommit så lång från sitt genombrott som ung tolkare av Elvis.

Problemet är att de starkaste ögonblicken ofta är de som mest påminner om något man redan älskar. De mer anonyma balladerna – som ”Nothing Left” eller öppningsspåret ”Risk It All” – bleknar i jämförelse, trots försök att liva upp dem med stråkar och mariachi-inspirerade inslag. Ibland infinner sig tanken att det vore mer givande att återvända till originalkällorna än att lyssna på ännu en välgjord pastisch.

The Romantic är utan tvekan ett hantverksskickligt album. Men i stället för att omforma sina influenser till något eget verkar Mars och hans medlåtskrivare nöja sig med att rada upp dem, snyggt kuraterade men sällan omstöpta. Resultatet är behagligt, stundtals smittsamt – men också märkligt försiktigt.

Att det ändå kommer sälja i enorma upplagor? Det känns nästan självklart. Kommer jag att se honom live i sommar? Självklart, det blev en biljett till Wembley i juli.

Arkiverad under: Musik, Recension, Toppnytt

Recension: Misconduct stal showen på Långburk

1 mars, 2026 by Thomas Johansson

Misconduct på Kollektivet Livet Foto: Thomas Johansson

Dag två på Långburk-festivalen på Kollektivet Livet blev en kväll där punkens hjärta slog hårt, snabbt – och med välplanerade pauser för att hämta andan.

Festivalen heter Långburk, och konceptet är lika enkelt som genialt: ölburkar i stället för plastglas. Det är nästan en kulturgärning i sig. Något rituellt över ljudet av aluminium som knäcks i takt med distade gitarrer. Hela kvällen gick i punkens tecken, även om starten haltade något – när första bandet Neutra klev på redan 19.30 var det många som fortfarande inte kommit in på plats. De som var på plats fick dock en rå och energifylld öppning.

Men den stora höjdpunkten blev inte headlinern No Fun at All, utan snarare Misconduct. Där fanns den där kombinationen av samspel, självförtroende och publiknärvaro som förvandlar en spelning till något mer än bara en låtlista.

Efter ett kort intro small det direkt med “Wasted Life, Pt. 2” och “Ready to Go”. Det var full fart från start, men det som verkligen lyfte spelningen var strukturen. De tematiska bryggorna – “Judgement”, “Mighty”, “In the Name of Democracy”, “Back to the Future”, “Jurassic” – fungerade som kapitelindelningar i ett intensivt manifest. Tydliga andningspauser i röjandet. Publiken fick chans att samla kraft, skrika med, höja burken – och sedan kasta sig in igen.

“Just a Second” och “Punk Rock Holiday” drev upp temperaturen ytterligare. “For You” och “Hell Song” höll trycket uppe, medan “Solution” och “Closer” gav tyngd åt mittpartiet. “Stunder Som Har Flytt” var det både lokalt förankrat och emotionellt laddat – en påminnelse om att punk inte bara är tempo, utan också gemenskap och minne.

Avslutningen med “No Boundaries” och “Never Going Down” blev en kraftfull markering: det här bandet tänker inte sakta ner, och publiken tänker inte sluta hoppa.

Dag två på Långburk visade att headlinerstatus inte alltid avgör vem som äger kvällen. Ibland är det energin, tajmingen och känslan i rummet som avgör. Och den här kvällen var det Misconduct som bar fanan högst.

Arkiverad under: Musik, Toppnytt

Punkens skitighet i paljetter: Diskopunk lever och levererar

28 februari, 2026 by Thomas Johansson

Diskopunk anno 2026 på Kollektivet Livet

Diskopunk – Kollektivet Livet – Festival Långburk Betyg 4

Åtta år har gått sedan jag första gången skrev att Diskopunk är ett sådant band man bara måste uppleva live. Vissa saker förändras. Andra består. Spelningen i går på Kollektivet Livet visade med all önskvärd tydlighet att Diskopunk fortfarande tillhör den senare kategorin.

Det spelar faktiskt ingen roll om du sett dem tidigare eller inte. Redan efter två låtar står du där – med armarna i luften, lite svettigare än du tänkt dig, och dansar som om det vore det mest självklara i världen. Det är fortfarande punkens skitighet, serverad i ett obevekligt discotempo. Det är trallvänliga refränger som fastnar innan du hinner värja dig. Det är paljetter, glitter, danssteg som balanserar mellan ironisk distans och fullständig hängivenhet – och de där underbara artistnamnen hämtade från hästvärlden.

Men om något har förändrats är det självförtroendet. Där 2018 års spelning var en käftsmäll av ren energi, är 2026 års upplaga mer precis i sin attack. Tajtare, men utan att tappa det yviga. Det finns en trygghet i hur låtarna byggs upp, hur tempot skruvas upp ytterligare ett snäpp när publiken redan är på gränsen. Diskopunk vet exakt vad de gör med oss – och vi låter dem göra det.

Sångaren Antonio America är fortfarande navet. När han lutar sig fram över scenkanten och sjunger sitt återkommande ”I love you”, är det inte en tom fras. Publiken svarar lika självklart tillbaka. Lika självklart som när han ber om att de ska kasta ölburkar på honom, så gör publiken självklart det. Det är en ritual nu, en ömsesidig kärleksförklaring som känns lika mycket som en kollektiv överenskommelse: vi är här för att dansa, för att släppa taget, för att älska varandra en stund. Lite mer kärlek till att röra på sig – det är fortfarande bandets kanske tydligaste budskap. Öppnar en bana genom publikhavet för sitt party-train.

Och publiken? Lika delaktig som förr. Precis som den där kvällen 2018 när någon fick låna mikrofonen och kärleksbombade hela bandet, finns samma öppenhet nu. Gränsen mellan scen och golv är tunn. Det är mer fest än konsert, mer gemenskap än uppvisning. Man tittar sig omkring och inser att man inte är ensam om att känna det här. Leendena är för många, blickarna för varma.

Det finns något nästan trotsigt i att Diskopunk håller fast vid sin formel i en tid då allt ska optimeras, ompaketeras och anpassas. De gör sin grej. Fortfarande. Och det fungerar. Kanske ännu bättre nu, när publiken vuxit upp med dem och vet exakt vad som väntar – och ändå blir lika överkörd varje gång.

Den här gången behövde ingen bryta prick 01.00, men känslan är densamma: man vill inte att det ska ta slut. När sista tonen klingar ut är det som om någon plötsligt tänder lamporna på en nattklubb du inte är redo att lämna. Jag vill ha mer. Mycket mer.

Åtta år senare är slutsatsen oförändrad: Diskopunk är inte bara ett band du lyssnar på. Det är ett band du upplever. Live.

Arkiverad under: Musik, Toppnytt

Mix av meditativa stråk och groove prisbelönt framgångsrecept – Goran Kajfes Tropiques på Nefertiti

23 februari, 2026 by Mats Hallberg

18/2 2026

Nefertiti i Göteborg

Kanske för mycket sagt att påstå att jag följt trumpetaren, kompositören och bandledaren Goran Kajfes under hela karriären, det vill säga tiden efter millennieskiftet. Däremot vill jag hävda att nestorn på att fusionera akustisk jazz med elektronik blivit en livefavorit. Tappat räkningen på hur många konserter där han frontat eller varit sideman jag bevistat. Avgjort flest gånger har varit med Oddjob, flerfaldigt prisade supergruppen som 20-års jubilerade för några år sedan.

Andra konstellationer han lett eller ingått i som setts: Exempelvis Goran Kajfes Subtropic Arkestra, Nacka Forum och Moon Ray Quintet med Magnus Carlsson. Vidare spelar han frekvent med megastora Fire Orchestra, Angles 9, Magic spirit Quartet och Andreas Tilliander med flera. Har dessutom samarbetat med kända artister och grupper inom svensk kvalitativ populärmusik. Några få av hans alster finns i min ägo, men som nämnts har hans musicerande live prioriterats och en handfull recensioner skrivits. Kajfes har turnerat globalt, drivit skivbolag och varit verksam som producent. Ett av hans projekt med tre album i bagaget (varav den senaste tilldelades Gyllene Skivan härom året) som jag i princip pinsamt nog missat att ta del av är är hans Tropiques. P M Jönsson i GP skrev för övrigt en uppskattande recension publicerad dagen efter konserten.

Musiken lanseras i termer av tidsupphävande semi-improviserad hypno-jazz. Lite luddig terminologi, som en inbjudan till en annan värld. När jag avnjuter deras set motsvarande två fotbollshalvlekar går tankarna snarare till sinnesvidgande progressive än ortodox jazz. Referenser som poppar upp när jag antingen står lutad mot inre baren eller kan sitta på pall alldeles intill PA-båset, är till exempel Camel, Gong, Tangerine Dream och svenska enheter som Ikiz Cabin Crew och Bo Hansson. Trots avsaknad av gitarr associerar jag vid något tillfälle till Michael Oldfields kompositoriska växlingar. Hör få plötsliga övergångar, istället oftast en gradvis ökning av energi och tempo. Växlingarna mellan pådrivande rytmer och minimalistiska förändringar av tillstånd är fruktbar, en avgörande beståndsdel i bandledarens komponerande.

Trumpetaren som i denna konstellation oftare ägnar sig åt att spela synth (moog?) omger sig med en rytmsektion bestående av Johan Berthling på kontrabas och bakom trummorna Johan Holmegard. Duon spelar i Subtropic Arkestra. Den först nämnde utgör en av kärnorna i Fire Orchestra medan vi känner trummisen från bland andra Dungen. Vidare ser vi Alexander Zethson på klaviaturinstrument som gett ut skivor i eget namn och finns eller funnits i Wilhelm Bromander Unfolding Orchestra, Fire Orchestra, Alberto Pinton, Anna Högberg Attack, Angles, Niklas Barnö, Trondheim Jazz Orchestra, Mariam Wallentin med flera. Stråksektionen består av cellisten Leo Svensson Sander (ägnar sig mycket åt folkmusik) och på fiol Tove Bagge (vikarierar för Josefin Runsten).

Kajfes har ungefär tre mellansnack utan att avslöja titlar på de stycken de framför, fast lyckligtvis varit vänlig att skicka mig låtlista. 55-åringen har ofta genom årens lopp gästat den anrika jazzklubben som han omhuldar och tycker samtidigt att han i jämförelse med andra på scen blivit gammal. I april återkommer han med frijazz-gruppen Cosmic Ear med fokus på Don Cherry. Vi får veta att Tropiques har egen ljudtekniker och att han anser att musiken talar för sig själv. Ljudet är fördelaktigt, även om det susade oroväckande i öronen dagen efter trots öronproppar. Med tanke på frontmannens popularitet och gruppens utmärkelse (Gyllene Skivan) var det en smula anmärkningsvärt att det inte alls var slutsålt, även om de lockat en hyfsat stor och överlag stående publik i konkurrens med OS-sändningar.

Man inleder oerhört subtilt. Drömskt repetitivt tillstånd skapas. Holmegard förblir overksam ett antal minuter i Unity In Diversity. Framväxande soundet försätter oss nära nog i trance. Relevant att påminna om begreppet de lanserar: ”hypno-jazz”. Abrupta övergångar är om inte bannlysta så sällan förekommande. När Goran för första gången sätter läpparna mot trumpeten fraseras över vad som nu blivit till ett gungande beat. Balansen mellan diskant och bas är sofistikerat upprättad, inramas angenämt av uppdelningen i akustiska instrument och elektronik.

Raffinerat att följa med i passager som gradvis ändrar form, vindlande långa stycken vars delar skiftar i ljudvolym och features. Spännande instrumentalmusik som oftare ter sig som minimalistisk harmonik med groovig tillsats än jazz med stort J. Alexander Zethsons klaviaturinstrument och klangen från stråksektionen påverkar i hög grad ljudbilden, lägger grunden för sofistikerade soundet hos Tropiques. Gillar verkligen trumspelet och sättet rytmläggandet i olika grad inverkar på helheten. Vi får ett uppiggande feature på cello och böljande rörelser. Det förtätat koncentrerade öppnar upp i åtskilliga hänförande varianter. Ett stillsamt bassolo avlöses av korrelerande ackord av pianist. Många detaljer att njuta av. Första set avrundas med Magmatique, ett spännande alster präglat av fängslande klanger och en mer aktiv, följsam rytmsektion. Materialet i första set kommer naturligt nog från senaste skivan, den som erhållit Gyllene Skivan. Ett utmärkande drag för luftiga, flerskiktiga kompositioner är att de kan uppfattas som sviter vilka broderas ut ytterligare i halvt improviserade solon. Kajfes tonspråk känns igen på ett stimulerande vis. Utan att det övergår i esoteriskt krävande lyssning, jobbas det raffinerat med kontraster. Fruktbara sådana!

Tar mig vidare till vad som hände efter paus. Har fått reda på att musikerna utgår från Enso, gruppens debut från 2017 döpt efter det verk som utgör skivan. På Nef införlivas också delar av stycket White Sand. Noterar dov, drömsk inledning, hur soundet från Gorans trumpet gifter sig med Alexanders syntetiska toner. Melodier utvecklas sinnrikt ur repetitiva figurer. Attraheras av sekvenser när tempot skruvas upp, Kajfes med gnistrande fraser anför på trumpet och hans medmusiker fyller i. Göran Kajfes Tropiques är en synnerligen intressant enhet med eget uttryck. Fäster mig vid flera features såsom Berthling på kontrabas, Zethson vid flygeln, cellist och violinist i förening där stråkarrangemang gjorts av Leo Svensson Sander. Tove Bagge hamnade också i framkant genom uttrycksfullt solo.

Den mest betagande stunden uppstod otvivelaktigt när mannen i hatt levererar ett otroligt vackert Miles-doftande solo. Efter att han tackat alla som bidragit till minnesvärd upplevelse, får vi Traces Left Behind, ett medryckande suggestivt extranummer.

Arkiverad under: Musik, Recension

Foo Fighters presenterar ”Your Favorite Toy” – titelspåret från bandets kommande album

23 februari, 2026 by Redaktionen

Foo Fighters

Foo Fighters släpper sitt tolfte studioalbum “Your Favorite Toy” den 24 april 2026. Nu har bandet släppt titelspåret som singel – deras första musiksläpp för året och uppföljaren till ”Asking For A Friend”.

Ett pressmeddelande berättar:
Albumet spelades in i hemmastudio och co‑producerades av Foo Fighters och Oliver Roman. Roman var även ljudtekniker och Mark ’Spike’ Stent har mixat låten.

”Your Favorite Toy” bjuder på vassa gitarrer och mörka syntar med en refräng som fastnar direkt:

Get back
Hear that, boy?
Someone threw away your favorite toy for good
For good

Dave Grohls egna ord om nya singeln:
“’Your Favorite Toy’ really was the key that unlocked the tone and energetic direction of the new album. We stumbled upon it after experimenting with different sounds and dynamics for over a year, and the day it took shape I knew that we had to follow its lead. It was the fuse to the powder keg of songs we wound up recording for this record. It feels new.”

Albumet släpps precis innan bandet ger sig ut på sin ”Take Cover World Tour”. Under våren spelar de bland annat på Rockville och BottleRock i USA, innan Europa‑delen drar i gång på Unity Arena i Oslo den 10 juni. Två dagar senare är det äntligen Sveriges tur när Foo Fighters intar Strawberry Arena i Stockholm den 12 juni.

Albumet ”Your Favorite Toy” består av tio låtar:

Caught In The Echo
Of All People
Window
Your Favorite Toy
If You Only Knew
Spit Shine
Unconditional
Child Actor
Amen, Caveman
Asking For A Friend
Foo Fighters är Dave Grohl, Nate Mendel, Chris Shiflett, Pat Smear, Rami Jaffee och Ilan Rubin.

Arkiverad under: Musik, Toppnytt Taggad som: Foo Fighters

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 23
  • Sida 24
  • Sida 25
  • Sida 26
  • Sida 27
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1779
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Lilla Amélie eller tecknet för … Läs mer om Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

God jul Av Jonas Karlsson Dramatisering … Läs mer om Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Den Fule utan titel 5 Inspelad … Läs mer om Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in