Musik

Design Mikael Dopico

Artist: More Than a Pair

Titel: Play Some More

Betyg: 4

Inspelad februari 2018 SpinRoad Recording Studio i Lindome

Mixad av Pedro Ferrira

Mastrad av Ade Emsley, Table Of Tone

Prophone Records

45:11

Release september 2018

Andra albumet från jazziga Göteborgsbaserade familjebandet vars medlemmar jag njutit av live, i både denna konstellation och andra. Föregångaren rönte positiv uppmärksamhet i  årskrönika av undertecknad i Kulturbloggen för ett par år sedan. Sextetten är centrerad kring trumpetaren Samuel Olsson, hans hustru Pernilla Andersson Eng vid sångmikrofonen och Samuels bröder William och Edward på saxofon/ träblås respektive trummor.  Tillför ytterligare spetskompetens gör pianisten Stefan Wingefors och nytillskottet Yasuhito Mori på bas.   Samuel ingår sedan ett par decennier  i förnämliga Bohuslän Big Band – ett modernistiskt storband med världsrykte – tillsammans med bland andra Stefan och Yasuhito, medan William spelar het bebop i Windbag och Pernilla ägnar sig åt arty pop/ visor på duo. Beträffande geografiskt ursprung kommer hela fyra av medlemmarna i More Than a Pair  från Sunne i Värmland. Releasekonserten på Nefertiti följdes upp av gig på Valand under vinjetten Classical jazz. Då fanns tillgång till dansgolv.

Gruppen anser  att nya skivan är lika charmigt underhållande som debuten, men djupare, vackrare och coolare. Deras egna omdömen har fog för sig, eftersom man sammanställt en överlag högklassig produktion, med tio listiga arrangemang av Samuel Olsson.  När jag lyssnar noga i stereons hörlurar, märker jag att albumet buktar ut åt flera håll, att vissa låtar laddats med högre densitet än andra.  Vid första  uppspelningen gjord för att få en rudimentär helhetsuppfattning , ska erkännas att jag blev en smula besviken, tyckte musiken var för lättuggad. Den reaktionen har jag sedermera fått anledning att åtskilligt revidera.  Hör ett förädlat  uttryck och ett breddat  register. Avvägningen mellan ensemblespel och features är synnerligen delikat.

Första takterna på inledande Can´t Help Falling In Love sjungs med tillgjord röst, kanske som en blinkning till Elvis. Tack och lov försvinner  stilgreppet omgående. Redan i albumets öppning noteras de genomarbetade läckra arrangemangen, jämte vilket generöst utrymme som bereds för solon av kortare och längre omfång. Och ypperligt anförda av trumpetmannen demonstrerar musikerna sin goda teknik, spelglädje och gemensamma inriktning. Man är sannerligen samspelta. I Thou Swell (Rodgers/ Hart) serveras oklanderlig fjäderlätt sång,  gungande piano och framför allt ett skimrande trumpetsolo, vars förlängning utvecklas till en fräsch dialog med Pernillas röst. Samuel bevisar här och i flera andra sekvenser, varför han kvalar in på tio i topp – listan över  trumpetare i Sverige. Softa fullträffen A Nightingale Sung In Berkeley Square låter som  amerikansk  jazzschlager, av samma sofistikerade  snitt som Lena Horne  exekverade med mästerlig tonsäkerhet. Glimrande inpass inom en given mall, levereras växelvis från ensemblen. Stefan Wingefors ”regndroppsackord” blir en delikatess. Sången är bländande vacker i sin totala avspändhet, får mig att dra paralleller till Linda Ronstadt´s klassiska samarbete med Nelson Riddle Orchestra.

Gruppfoto från hemsida

Nostalgitrippen i form av en egentillverkad svensk sång,  vars syfte stavas Melodifestivalen ( ratades av tävlingens urvalsjury), ser jag mest som en kul bagatell, ett duktigt hantverk som  passerar förbi.  Pernilla har förklarat att deras bidrag handlar om att sprida glädje och inte tappa bort det fina i livet. Tolkningen av I Could Write A Book är fyndig, innehåller en väv av  skiftande mönster. Medryckande  melodislinga garneras med lödiga solon, särskilt från tenorsax och trumset.  Läckra rumbaliknande beats förmedlas av Edward.

Skivans mittpunkt och krön avviker från deras gängse mood, adderar fler dimensioner. Först i form av en avskalad, innerlig version av If I Should Lose You som Nina Simone hade på repertoaren. Fantastisk sång och dito musicerande, vars fulländning mycket väl matchar Isabella Lundgrens inspelning.  Det dröjande soundet öppnar upp. Med oförställd, ren vokalkonst fylld av smeksam frasering och en bottenplatta av följsamt ackompanjemang nås  ett avsevärt djup, vilket gör framförandet till ett popjazzigt tidlöst mästerverk. En låt med  anstrykning  av släpig soul har hämtats från Erykah Badu, vilket funkar hyfsat.  Antar att det varit en stimulerande utmaning att ta sig an en samtida svart innovatör (har haft förmånen att se Badu live).  I framkant på Green Eyes  originellt nog klarinett och kontrabas. Summertime kännetecknas av minimalistisk melodi på piano, känsliga leveranser från blåsarna och en ljuvlig röst med  temperament. Utan att vara sensationell helt klart en mycket lyckad interpretation vars slut tonas ut märkligt abrupt.

A Beautiful Frienship är en trevlig  välgjord bit. Kan definieras i termer av friktionsfri up- tempo som  surfar runt på ytan.Pernillas eminenta tajming sticker ut, liksom pregnanta basgången från baslegendaren Yasuhito Mori. Play Some More avrundas behagligt och smeksamt med Chaplin´s oförargliga Smile. Skivan har som framgått bildligt talat två sidor, den lättsamma auran i den ena vågskålen och i den andra en djupverkande mer komplex inriktning. Beundransvärt att de grejar att kombinera glada och obekymrade tongångar med svärta och eftertänksamhet. Emellanåt kan det bli för polerat, men eftersom de nu är swingorienterade och präglade av sångtexter mestadels rotade i  standards, ligger det inte i konceptet att bete sig lika äventyrligt röjigt som somliga av dem kan göra i andra sammanhang.