• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Musik

Fräscha tolkningar med egenart ger total njutning – You Should Have Told Me av Ellen Andersson

12 november, 2020 by Mats Hallberg

foto Satu Knape

Ellen Andersson

You Should Have Told Me

5

Inspelad i Nilento Studios juni 2019 (kompletterande inspelning Göran Stegborn och Viktor Löfgren)

Mixning: Pål Svenre Unit 7

Producent: Anton Forsberg och Ellen Andersson (exekutiv prod. Stephan Jansson)

Prophone Records

41:13

Release: 6/11 2020

Köp inte rakt av opinionsbildande musikjournalisters uttalanden när de exalterat kommer med formuleringar om genombrott som bidrar till uppsving för en slumrande genre, ung sångstjärna fyller glappet, skapar nödvändigt sug och revitaliserar jazzscenen. Flera som öst superlativ över Ellen Andersson tillhör skaran utifrån kommande bedömare. Sådana som snappat upp att vokalisten med sin pianolösa kvartett, sensationellt tilldelades Gyllene Skivan för sin debut (omröstning där årets jazzskiva utses). Jag som har viss koll och alltid omfamnat jazziga yttringar, har aldrig saknat tillgång till ypperliga svenska sångerskor. Och bortsett från festivaler är det ofta trögt med publiktillströmning till jazzkonserter. Icke förty finns all anledning att glädjas åt ett efterlängtat album från en vokalist, vars hängivenhet att tolka andras kompositioner kan leda tankarna till fenomenala Linda Ronstadt.

Äger ovan nämnda debut och har hört Ellen Andersson Quartet minst tre gånger live (recenserat vid ett par tillfällen). Däremot inte fått möjlighet att se henne i sammanhang med Sveriges Radios eller Malmös Symfoniorkester, ej eller Norrbotten Big Band. Hennes homogena band förmedlade ett förförisk, friskt sound. Mycket välklingande och dynamiskt! Om jag fräckt nog skulle generalisera, kändes konceptet emellanåt inneslutet i sin konsekventa form. Nya albumet är delvis annorlunda, intar en friare hållning. Och den lika målmedvetna som avspända attityden framgår med önskvärd tydlighet. Utfaller enbart till samtligas fördel att ta emot Ellen Anderssons stämma i en mestadels ny omgivning.

Kvar sedan succédebuten är radarpartnern Anton Forsberg på gitarr, fast nu mer som backup än musikalisk motor. På skivan från 2016 gästade trumpetfantomen Peter Asplund. Han medverkar ånyo, vilket gör mig salig. Sättningen i övrigt: Joel Lyssarides på piano, Johan Löfcrantz Ramsay bakom trummorna och kontrabasisten Niklas Fernqvist. De fyra musikerna ingår i gräddan av svenska musiker. Har haft äran att recensera, njuta av dem live och på skiva ( i ett par fall sedan 90-talet). Tillkommer gör en stråkkvartett vars medlemmar heter Johanna Tafvelin (violin), Nina Söderberg (violin), Jenny Augustinsson (viola) samt Florian Erpelding (cello). En omständighet som stör mig en smula är själva designen. Cd:n innehåller tre foton på sjungande stjärnan, men inget bild på musikerna.

foto från Ellen Anderssons hemsida

Titellåten fungerar som öppningsspår. Därutöver levereras åtta tolkningar, av vilka ett soundtrack komponerat av Randy Newman på 90-talet torde vara färskast. En annan melodi som avviker från temat standards är Blackbird från Beatles vita dubbelalbum. Ellen har förstås valt repertoar med omsorg. Menar att det är lika skrämmande som inspirerande att tolka andra. Varvar således välkända alster med titlar som inte framförs lika ofta. När jag av nyfikenhet googlar noterar jag flera sånger skrivna på 30-talet, i något fall sent 20-tal. Vi erbjuds melodier associerade med Anita ò Day, Nat King Cole, Doris Day med flera. Ligger nära till hands att anta att Joel Lyssarides putsat fram flertalet fantastiska arrangemang. Men eftersom Anton Forsberg och Ellen skissat fram varje låts sound, kan det lika gärna vara de som ska harangeras.

Kvinnan från Linköping som både tilldelats en Jazzkatt och Gunnar Hoffstens stipendium, färgar stundtals sitt tonala berättande med dramatisk nerv, tangerar ibland vad somliga skulle anse tillgjort. Hon glider på diftonger, låter tidlös, internationell och ofta uppseendeväckande beslöjad och sträv. Lena Horne uppkommer hos mig som referens, vilket knappast är en slump, då Ellen på tribut-evenemang hyllat stilbildaren ifråga. Har man konverserat med 90-talisten förundras man, undrar varifrån den sällsamma sångrösten kommer Fraseringen är vidunderlig! Jämförelsen med Isabella Lundgren relevant.

På You Got A Friend In Me (Newman) hänger sig Ellen Andersson åt rytmisk uppvisning ihop med glimrande Löfcrantz Ramsay. Efterhand förstärks svänget av like förträfflige Fernqvist.. I andra arrangemang håller hon sig skönsjungande inom töjbara ramar. Fäster mig förstås vid betagande scatsång och ordlösa oktavkliv.

från Ellen Anderssons hemsida – fotograf okänd

Vokalisten i vars namn You Should Have Told Me är utgiven, har fått till ett bländande, fabulöst samarbete med samtliga musiker. Alla verkar stimuleras extra av variationen i arrangemangen. Hör hisnande tajming från alla håll. Jag absorberar inspelningen i mina Sony hörlurar sent nattetid ett par nätter i följd. Blir ofantligt tillfreds av att tillägna mig skiftande stämningar. Man har åstadkommit en ytterst välgjord, charmerande produktion. I intervju läser jag att Ellen går igång på hur musiker i liten grupp har utrymme att reagera på varandra, ta lika mycket ansvar.

Läckert uppbackad av stråkarna spelar Lyssarides så att nackhåren reser sig i Once Upon A Summertime. Snarlika rysningar av välbehag skapar han åtskilliga gånger. Kritiker bör akta sig för att frekvent sätta stämpeln geni på extraordinära skapande människor, särskilt innan de fyllt trettio. Ändå uppstår situationer när det blir lika ofrånkomligt som befogat. Att Peter Asplund står för helhjärtad insats och enormt kunnande förvånar inte, tvärtom. Lyssnat mycket på honom. Hans besjälade trumpettoner ut i stratosfären ska klassificeras som världsklass. Mästerliga solon härbärgerar storskaligt känslorus. Släpande blues signerad Duke Ellington, osar av rökig hedonism. Sparsamt förekommande Anton Forsberg involveras i den samfällt orgiastiska aktiviteten på ett mycket attraktivt sätt. Deras frustande version av Just Squeeze Me måste anses vara en av årets låtar oavsett kategori.

I balladen Too Young har Forsberg med Barney Kessel-doftande ackord huvudansvaret. Mjukt intro a cappella övergår i samma sättning som hos Ellen Andersson Quartet. Trummor och bas broderar snyggt i sticket. Så raffinerat, så ledigt utfört med lika delar självförtroende och ödmjukhet. Tar inte tillbaka påståendet i föregående stycke om het kandidat till årets låt. Vill dock meddela att knivskarp konkurrens råder. Tolkningen av The Thrill Is Gone vars ursprung emanerar från tidig 30-tals musikal, görs med en lysande Lyssarides i förarsätet. Hans magiskt expanderande melodispel jämte förunderlig sång, strålande rytmisk tillförsel och suggestiv övergång; resulterar i en ljuvlig fullträff.

´Deed I Do river Joel, Johan och Niklas av i härligt febril up tempo. Tippar att Joel i somliga sekvenser tillåter sig att improvisera i stundens ingivelse. Den prisade pianisten imponerar kolossalt, fast jag kände till hans kapacitet. Ellens vokala vighet vägleder nämnda garvade gäng i nämnda snabbsvängande dänga.

Det är många om budet. Vill ändå framhålla Blackbird (Lennon/ McCartney) som den allra mest fantasifulla tolkningen. Från klart definierad utgångspunkt träder musiker och röst in i ett egenkonstruerat universum. Stråkkvartetten kompletterar framgångsrikt, medan Lyssarides ånyo firar triumfer. Det suggestiva temat utvinns med delay(?) av en riffande Forsberg i sitt esse.

En underbar anrättning med ett spektrum av goda smaker fullbordas genom I Get Along Without You Very Well i avskalad tappning. Noterar anmärkningsvärt klipp av stimmig atmosfär, ett sorl av minglande röster. Att komma på rätta infallsvinklar till existerande musik, är liktydigt med hur Ellen Andersson förhåller sig till sin kreativa kraft.

Man bör undvika att överutnyttja högsta betyg, samtidigt som man vill ge öronen bästa möjliga stimulans. Därför väljer jag att lägga energi på vad som är värt att sprida vidare, struntar i utgivningar som lämnar mig rejält besviken eller oförstående.

You Should Have Told Me överträffar högt ställda förhoppningar. Ellen Anderssons magnifika vokala förmåga, strålande arrangemang, taggade superproffs och perfekt ljud från en berömd studio i min hemkommun. Skäl nog att bestämma sig för en fullpoängare. Trist att förutsättningar saknas för en större releaseturné.

Arkiverad under: Musik, Skivrecensioner

Spretande modigt sound med stort solistutrymme – The Magic We Make av Felisia Westberg

3 november, 2020 by Mats Hallberg

Illustration Jesper Målsten

Felisia Westberg (FW5)

The Magic We Make

4

Inspelad december 2018 av Daniel Bengtsson i Studio Rymden Stockholm

Mixning: Anton Sundell

Producent: Felisia Westberg

Havtorn Records

54:29

Release: 16/10 2020

Först nu kommer skivdebuten från basisten, låtskrivaren och bandledaren Felisia Westbergs grupp. Redan 2017 hörde jag FW5 på Gmlstn Jazzfestival, vilket resulterade i upprymda omdömen publicerade i jazzmagasinet OJ. Westberg växte upp i Gävle, bor numera i Malmö och studerade vid Fridhem fhs och Högskolan för scen och musik i Göteborg. Enligt pressutskicket rör sig 27-åringen obehindrat mellan reggaefestivaler, spelmansstämmor och jazzklubbar. Har belönats med Hasselgårds-stipendiet och spelat med kända namn som Ale Möller och Ane Brun (vilka jag förstås sett live, fast då utan hennes medverkan). Även Mariam The Believer och duon Siri Karlsson finns på meritlistan. Westberg har sannerligen haft huvudansvaret för albumets tillkomst. Står för all text, musik och arrangemang, dessutom de vokala inslagen. Magic We Make ”kantas av vemodig folkton och är en hyllning till människans potential…”.

I den pianolösa kvintetten ingår förutom idégivaren själv: Andreas Pettersson på trummor, Johan Ekeberg på elgitarr, saxofonisten Oskar Sundbaum samt violinisten Terese Lien Evenstad. Den senast uppräknade har skivdebuterat med egen kvartett och erhållit flera stipendium. Både Evenstad och Westberg har nominerats till Jazzkatten i kategorin årets nykomling.

Låtarna bottnar sällan i enhetlig struktur. Präglas snarare av infallsrika övergångar och utskott som utvecklas i olika riktning. Påfallande duktiga och drivande musiker fungerar ypperligt ihop, likt en elastisk enhet där åren tillsammans stärkt självförtroendet. Musiken är ljusår ifrån att vara tillrättalagd, istället uppfattar jag frekvent löst sammanfogade kompositioner. Somliga sekvenser utmanar, eftersom de framstår som utan kontur. Hör luftigt jambetonade delar som mer påminner om skisser, vilka varvas med genomkomponerade alster. Westberg prioriterar ett bitvis knöligt sound, vars tonspråk hon följaktligen låter bukta ut, enstaka gånger svämma över. Hur man reagerar beror ganska mycket på ens mottaglighet just i stunden. Märker faktiskt att musiken växer efter ett antal genomlysningar, kvaliteterna blottläggs, framstår som mer självklara.

Mollanstruken inledning glider iväg mot en behaglig plats, drömskt och paradoxalt nog med vidhängande ljus atmosfär.. Divergerande klanger kommer och går. Lockas av en öppensinnad lager på lager – teknik. Visuellt är bara förnamnet. Guld och gröna skogar sträcker ut, förgrenar sig i olika ritningar och ser till att sången gifter sig med fiolen. Följs av en spräcklig sak med impressionistiska förtecken. I förgrunden sång på högvarv. Gruppens medlemmar verkar ha uppmuntrats till att stöka runt. Fordrar skärpt uppmärksamhet för att inte repellera. I den suggestiva titellåten dominerar det i jazzsammanhang udda instrumentet violin. Med Terese Lien Evenstads skickliga spel och åtskilliga solon (även effektfulla pizzicaton), ligger FW5 ibland nära folkmusik och klezmer-sväng.

. Doldisen Andreas Petterssons avsevärda begåvning måste framhävs. Han förblir en storslagen behållning genom sina polyrytmiska finesser. Konstigt nog begås inga solon, från en man som har förutsättningar att bli nästa Konrad Agnas, utan att för den skull framstå som imitatör.

pressfoto Anto James Olsson

Bandledaren har fått till flera medryckande melodier och eggande stämningar. Lika mycket fokus läggs på elaborerade solon som på ensemblespel. I snirkliga figurer tas den påbjudna friheten till vara på ett excellent sätt av exempelvis saxofonisten Oskar Sundbaum och i lika hög grad av den Frisell-doftande gitarristen. Tycker mig vidare höra influenser från en improvisatör som Terje Rypdal. Utdelar extra guldstjärna till Ekeberg för att han med sina avvägda, flödande klanger får sagt väsentligheter. Borde vara en efterfrågad instrumentalist.

I en spännande anda av okuvlighet tar musikerna gemensamt, eller i växelverkan, fram sin imponerande kapacitet. Ankaret Westberg styr med fast hand över takthållningen genom pådrivande fingrar. I egenskap av bandledare har hon rättmätigt tillskansat sig påtagligt genomslag, för ett instrument som vanligtvis håller till i de bakre regionerna. Närvaron etableras på ett intelligent, smakfullt sätt.

I Dvala fascinerar en drömsk, svävande slinga på tenorsax, vars huvudroll understöds av gitarr för att därpå avlösas av gitarrens uttrycksfulla ackord. En ösig framåt låt som komponisten ändå lyckats krydda med lite knixiga takter har döpts till Ture i oturen. Live en given hit! I Letters From The Sawmill händer mycket. Till sin karaktär är den filmisk. Avslutande Hymn är en uppstigande hymn, vars sammanhållna struktur visar FW5 från sin mest tillgängliga och tilltalande sida.

Måste erkänna att jag ibland har svårt för Westbergs röst när den drar iväg mot höga höjder med anspänt tonläge. I och med att hon då ägnar sig åt något annat än traditionell vokaljazz behöver jag vänja mig. Sammanfattningsvis spännande, ombytliga och vackra låtar, i vilka gruppens medlemmar får generöst med utrymme. Felisia Westberg sällar sig till en prominent skara av kvinnliga basister i Norden som har egna framgångsrika band. Tänker på exempelvis Kristin Korb, Ellen Andrea Wang, Stina Andersdotter, Eva Kruse och Elsa Bergman.

Arkiverad under: Musik, Skivrecensioner

Lyssna: War San – Sibyllans Stad

27 oktober, 2020 by Redaktionen

Den 27 oktober släpptes den tredje och sista singeln Sibyllans Stad från albumet Lortbron av War San.

Albumet publiceras den 11 november och kan beskrivas som stillsam ambient musik på piano och orgel.

Arkiverad under: Musik, Toppnytt

Suggestiva tonsättningar tillför ny dimension – Jag begär bara havet av Maja-Karin Fredriksson

27 oktober, 2020 by Mats Hallberg

foto Maria Lejerstedt

Maja- Karin Fredriksson sjunger Ebba Lindqvist

Stora Teatern i Göteborg

24/10 2020

Kände inte till Maja-Karin Fredriksson, däremot några av hennes medmusiker. Så väcktes mitt intresse. Under pandemins restriktioner har det varit väldigt tunnsått med möjligheter att verka som liverecensent. Fick trevligt nog nu klartecken av arrangören. Kände vagt till poeten Ebba Lindqvist, vars särart finns i havsmotiven tillkomna främst när hon bodde i Grebbestad. Botaniserade i min lyrikhylla med magert resultat. Hittade endast tre dikter publicerade i Dagens dikt (Sveriges Radios förlag 1966). Möjligen fick hon en viss renässans i och med Fredrik Lindströms teveserie Helt lyriskt. Trots nämnda begränsade förkunskaper infann sig en övertygelse om att konsertens sjuttio minuter skulle bli berikande, vilket stämde fullt ut.

Som en referenspunkt ska Anna Kruse framhållas, vars musik jag kom i kontakt med för ett par år sedan. Hennes mission: att med danska musiker, i ord och ton förmedla Edit Södergrans verk. Kruses katalog har jag trängt in i och skrivit en hyllande essä om, vilket uppskattades av såväl tonsättaren som hennes publik. Nu har jag upptäckt en gymnasielärare från Västkusten på samma svindlande nivå ur en lite yngre generation. Skillnaden är att Fredriksson valt att ge kontur åt Ebba Lindqvists dikter, genom sin vispoppiga talang med stänk av friare tonspråk. Lyrikern förknippad med 30-talisterna har ofta tonsatts för körverk. En förklaring enligt Fredriksson, är att karga dikter med strimmor av ljus har lockat flera att känna sig manade (bland andra min vän Martin Bagge).

Hittills har det ,om jag fattat rätt, blivit två ep, två singlar samt en cd på tjugofem minuter i liveformat. Artisten själv kallar utgivningen för trilogi. Dessutom har hon genomfört massvis av konserter. Visst är det fascinerande med kulturspridare som blir totalt hooked, som om de trollbundits.

Kändes ödsligt att endast få vara femtio personer utplacerade i de mjuka vinröda stolarna. Invaggades i rogivande stämning som förstärktes av en sättning utan vare sig trummor eller bas. Lägg därtill Fredrikssons video på brusande vågor som förspel, jämte intim ljussättning. Den laborerade friskt med växlingar skuggspel – starkt skinande ljuskällor. Maja-Karin Fredriksson spelar under första halvan akustisk gitarr. Hon flankeras av Lovisa Samuelsson på cello och flygel. (Samuelssons senaste skiva har jag nyligen gett högsta betyg i Kulturbloggen, vilket gjorde det extra roligt att träffa henne efteråt och få en vinyl signerad). På tonsättarens vänstra sidan syntes Frida Thurfjell på tenor-, sopransax och basklarinett och ende mannen i sällskapet. Syftar på Erik Björksten på elgitarr jämte akustisk dito.

foto Frida Thurfjell

Fredriksson förstår att lyfta fram dikterna, dess eviga värde. Framgick av betoningar och omtag av refränger. Därutöver recitation som en ingång till ett antal sånger, vilket var tacknämligt. 42-åringen med en bakgrund i två Göteborgsband och studier på Musikhögskola, sjunger väldigt bra utan att på egna ben ha den karisma som exempelvis singer-songwritern Pernilla Andersson utstrålar (recenserat på samma scen ett par år tillbaka). Erforderlig frasering och pitch uppnås galant av Fredriksson. Hon inleder med Havet sjunger och Vi som är födda vid havet. Mellansnacket tillägnas av naturliga skäl poeten, vars många boplatser, inklusive långa vistelser utomlands, förvånar. Publiken delges relevanta fakta ur Lindqvists biografi.

Å ena sidan kan påstås att orden kläds i varsam skrud med överbyggnad i drömsk, melankolisk arty pop. Å andra sidan läggs dissonanser och nära nog röjiga sekvenser in vid några få lämpliga tillfällen. Tonsättning av dikt måste inte bara låta snällt smeksam. Det centrala är att skiftande temperament tillåts speglas. Stormfågel, den första dikt Fredriksson satte tänderna i, representerar glimrande den mer djärva hållningen. Omdömet enastående dynamik ska inte missbrukas, fast på Stora Teatern framstår omdömet som fullkomligt berättigat. Programmets titellåt Jag begär bara havet äger en sugande densitet, vilket skapar oemotståndligt fräscht sound.

pressfoto från Maja-Karin Fredrikssons hemsida

Varje instrument färglägger. Mjuka linjer utgör grunden, ibland med sofistikerad elektronik. Lovisa Samuelsson bidrar med stråk av både diskant och dovare ton på den cello hon är som sammanväxt med. Övergår på slutet till att snyggt spela melodistämmor på piano. Allra sist får hon resonansen från cellon att påminna om en kontrabas. Erik Björksten bidrar smakfullt med klangvärld från gitarr, vars tillsats av delay ger ett expressivt sound inom vida ramar. Utser Frida Thurfjell – varit verksam på Göteborgsoperan och som pedagog på Kulturskolan i Mölndal – till aftonens stora utropstecken. Hon fick och tog sannerligen chansen att utveckla melodierna på sina blåsinstrument. Ryste av välbehag av smidiga solon. från en välutbildad improvisationsmusiker. Hennes underbara spel på sopransax kan liknas vid friska havsvindar.

Maja-Karin Fredriksson berättar att de haft ytterst få spelningar sedan Corona-utbrottet i mars. ”Vid rep har vi hittat tillbaka till oss själva”. Vidare omnämns att hon framfört sin favoritdikt (Önskan) i Lundströms Bokradio. Den vackra låten kännetecknas av frimodigt stick där instrumentalister kastar loss. Skulle jag avkrävas att sätta betyg för denna helgjutna konsert utdelas 4+.

foto Angelica Hvass

obs Har sedan programmet på Stora Teatern tre gånger lyssnat igenom albumet Maja-Karin Fredriksson sjunger Ebba Lindqvist. Istället för Erik Björksten medverkar Petter Eriksson på kontrabas och gitarr. Eriksson ansvarar även för inspelning och mixning. Lindqvist (1908-1995) tolkas med sju låtar. Skivan lyfter fram hur musiken sömlöst gifter sig med dikternas sinnesstämning. Sammantagna bedömningen ger vid handen att den behändiga skivan är fulländad. Vilken lycka att jag fick nys om denna organiska fullträff.

Arkiverad under: Musik, Scen

Bruce Springsteen har släppt albumet ”Letter To You” och gästar Skavlan

23 oktober, 2020 by Redaktionen

Den 23 oktober 2020 släppte Bruce Springsteen sitt tjugonde studioalbum ”Letter To You” och gästar Skavlan. Albumet tolv låtar inklusive tidigare släppta singlarna ”Ghosts” och ”Letter To You”. Fredrik Skavlan fick via video-länk en pratstund med Bruce Springsteen som satt i sin studio hemma i New Jersey under intervjun. I samma studio samlades the E Street Band och Bruce Springsteen för att spela in nya albumet ”Letter To You”.

Ett pressmeddelande berättar:

Albumet blir Springsteens 20e studioalbum och det är första gången som han spelar med the E Street Band sedan The River turnén 2016. Albumet är producerat av Ron Aniello och Bruce Springsteen, mixat av Bob Clearmountain och mastrat av Bob Ludwig.

I samband med albumreleasen släpper Bruce Springsteen dokumentären ”Letter To You” regisserad av Thom Zimny exklusivt på Apple. Tittaren tas med bakom kulisserna och in i studion med Springsteen och the E Street Band när de spelar in det nya albumet och det bjuds på en vacker upplaga live-klipp från när legenderna spelat tillsammans genom åren.

Fredrik Skavlans intervju med Bruce Springsteen ses i Skavlan som sänds ikväll klockan 21:00 på SVT1 i Sverige. Förutom Bruce Springsteen gästas Skavlan denna vecka av Laleh, Aksel Hennie och Sara Hedrenius. Skavlan ses varje vecka av drygt två miljoner TV-tittare i Sverige, Norge och Finland.

Arkiverad under: Musik, Toppnytt

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 175
  • Sida 176
  • Sida 177
  • Sida 178
  • Sida 179
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1779
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Lilla Amélie eller tecknet för … Läs mer om Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in