Musik

4/9 2025

Bubblan vid Fiskehamnen i Göteborg

I början av månaden ägde internationella festivalen GOTHENBURG FREE SPIRIT rum arrangerad av GAC (Göteborg Artist Center). Fick en inbjudan av en dess representanter Maria Rylander som är en spindel i nätet (arrangörsnätverket Knupunkt med mera) för inte minst samtida svensk och europeisk jazz och avant garde. Bestämde mig för att begå min debut som livepublik på Bubblan, permanenta scenen för fri jazz vars initiativtagare varit paret Kerstin Ehrnlund & Mårten Magnefors (verksam som trumslagare). För egen del var det en ”grisen i säcken-historia” då jag saknade kännedom om norska trion. Angående fri form har musiken funnits med i periferin av mitt intresse för jazz, antagligen för att jag liksom Jan Lundgren favoriserar melodier. Dock kan spontaniteten, rytmiska accentueringar och kontrasterande energinivåer ibland locka mig bortom det igenkännbara. En mycket hörvärd veteran som Gilbert Holmström har exempelvis ena foten i bopp medan han med den andra experimenterat.

Finns tydligen inte mycket utgivet i eget namn med pianisten Isach Skeidsvoll (f.1998) som kommer från en musikalisk familj.. En kritikerrosad platta med stor sättning (bland med trions trummis och tenorist) kom i förfjol, utsågs till en av årets bästa jazzskivor i ett par tidningar. Under en cirka femtio minuter intensiv spelning framförs dennes kompositioner, merparten av dem utan att titlar anges. Repertoaren sägs kretsa kring livsbejakande frijazz med influenser från folkton, punk och till och med blues. I förgrunden dominerar hans bror Lauritz på tenorsax tillsammans med trumslagaren Martin Mellen. Dessa två musiker återfinns i Master Oogway vilka nominerats till Norges viktigaste musikpris (Spellemannsprisen). Bröderna Skeidsvoll har turnerat flitigt som duo och fått motta utmärkelse som talanger på festivalen i Molde.

Cirka 21:30 brakar det loss på scen. Stället som inte är särskilt stort, snarare intimt, är som sig bör fullt med folk. Antar att festivalpubliken är en blandning av musiker från staden, arrangörer, trogna Brötz-besökare samt medverkande från utlandet. Sitter parkerad längst bort i baren vid motsatta väggen, vilket medför att jag endast ser den stående mannen med sitt blåsinstrument, broder Lauritz som går på knock med obändig energi och ihärdigt formulerade fraser. Lika ihärdigt trakterar trions ledare sitt piano ser jag på videoklipp efteråt. Men tyvärr når Isach trots hårda anslaget sällan ut när övriga instrument attackerar med en attityd som en kännare kallar ”take no prisoner”.

Noterar som sagt en frenetisk och bångstyrig öppning i lagom avpassad volym. Lite som ljudmässig käftsmäll en begeistrad publik är beredda på. i Anthony Braxtons anda. Efter ett antal minuter med saxens sound i centrum blir längden på tonerna längre. Musikerna behöver hämta andan genom att utveckla teman vilket uppskattas. När det stretchas fräckt från flankerna känns det som att få lön för mödan efter att tålamodsprövande ha härdat ut. Ett visst mått av disharmoni och rent av kakafoni tycks vara en utgångspunkt för trions samexistens. Man lanserar ett par gånger positiv chockverkan genom att spela sprudlande, alternativt melankoliska melodier i folkton. Begreppet fjordjazz konkretiseras i några sekvenser. Kul när formen används för att accelerera tempot och att då låta duktiga rytmläggaren bakom trumsetet duellera med trions profilerade blåsare. Det skeva, snabba och gnissliga exalterar, ger en rå punkig vibe.

Efter cirka en kvart gavs äntligen utrymme åt ledaren på sitt volymsvaga instrument. efter ett uppstoppande intro framförs en dansant sak som får publikens kroppar att röra sig. För en trio uppenbarligen förtjust i dissonanser och off-beat är övergången till något radikalt annorlunda ytterst verkningsfullt. I andra sammanhang lirar enligt uppgift Isach Skeidsvoll boogie – woogie, medan fjordjazz, punkiga pang-på utbrott och stänk av Ornette Coleman adderas här. Coleman-referensen fäster! Att påstå att svängar togs ut är bara förnamnet. Hade personligen önskat att de vore mer inne på hookar och att skapa groove. Går igång på avsnitt när de coolar ner sig, en melodislinga utforskas. Ångrar inte att jag utsatte mig för en i massiva stycken otyglad struktur.

Det var kul även om jag i stunden kände mig splittrad inför den nya, fast ändå välbekanta utmaningen. På sluttampen återgår den bökande intensiva musiken till utgångsläget. Extrema Eruptioner får mig att tänka på Mats Gustafsson och dennes esoteriska ”hårdkörning” . Stora behållningen för undertecknad uppstår i kontrasterna, när tempo reduceras och frejdiga musikerna ägnar sig åt att sträcka ut. Förmodar att inspirerande improvisationer styr mycket av skeendet. Sist i ordinarie program bjuds på ett vackert vilsamt outro. Att konserten lämnas med ett leende på läpparna, beror inte i ringa grad på extranumret, en uppsluppen final i folkmusikens tecken vars medryckande kortis fick det att rycka i benen på samtliga i lokalen. När hastigheten ökar kränger melodin underhållande, går medvetet i otakt. Isach Skeidsvoll trio förnekar sig inte., utan återkommer till sitt frenetiska signum. Sannerligen en omtumlande upplevelse fylld av högoktanig friktion, fast också i mindre portioner sväng och skönhet.

OBS Nästa kväll var jag på Utopia dit festivalen flyttat. Hann höra merparten av spelningen med Ruslan Bolatov Trio feat Insomnia Taxxi och stannade dessutom kvar en stund på efterföljande jam. Trist nog märktes bristande disciplin bland festande kroggäster, vilket knappt har hänt förr på Utopia (en favvo-scen). Detta medförde att jag inte i tillräcklig uträckning kunde tillgodogöra mig den spännande livemusiken, vilken min generösa kontakt korrekt utlovat skulle vara en snällare festival-akt.

29/8 2025

Crêpe et Ciel i Mölnlycke

Jag möter en diktare – tonsättningar på främst lyrik av Harry och Moa Martinsson

Finns definitivt fog för påståendet att paret Amanda Arnborg och Erik Björksten har många strängar på sina respektive lyror. Har inte tagit del av samtliga gemensamma projekt, fast flertalet och oftast skrivit om dem här i entusiastiska ordalag. Rört sig om skivor släppta i eget namn, teaterproduktioner, konserter med olika sättning, musikaliskt rotad Lunchteater om exempelvis Barbro Hörberg och Tove Jansson. Det senaste programmet med liknande upplägg är egna tonsättningar av Moa och Harry Martinssons poesi, vilka snillrikt binds samman av biografiska upplysningar, anekdoter, funderingar, öppna frågor och recitation. Föreställningen om Sveriges mest lästa förattarpar vars relation problematiserades härom året i bok av Ebba Witt Brattström, kallar de för ”Jag möter en diktare” , titeln på ett självbiografiskt verk av Moa. Programmet har framförts kanske uppemot tio gånger, dock premiär för slagverkaren Finn Björnulfsson att adderas till sparsmakad sättning. I höstas närvarade jag när man debuterade med sina tonsättningar av Harry- och Moa-dikter, vilket skedde i Landvetter.

Innan en personlig ingång till de berömda författarna och deras utifrån sett påtagligt omaka relation, något om förutsättningarna för ett fängslande tema i ord och ton. Vi slapp det utlovade regnet denna fredagsafton då Kulturkalaset pågick i Göteborg och Thåström föga förvånande lockade maxpublik till Liseberg. Farhågorna för kraftig nederbörd hade sannolikt skrämt bort en del publik. Kändes därför intimt att sitta i växthuset när mörkret sänkte sig över en vindstilla kväll ett par stenkast från Rådasjön. I Mölnlycke gick jag i mellan- och högstadiet. På andra sidan sjön i Pixbo är jag uppvuxen så platsen har en särskild laddning. Tänkte efteråt på totala kontrasten vad beträffar publikmängd, I egenskap av medlem i Augustifamiljen har ju Finn Bjönulfsson spelat utsålda Håkan Hellström-shower på Ullevi ett antal gånger. Den hysteriska uppmärksamheten kan i andra änden jämföras med intima konserter i likhet med kvällens inför cirka 25 personer. Borde ha frågat hur han ser på den ofattbara skillnaden, när jag samtalade med honom efteråt. Rytmläggaren har tidigare hörts hos bland andra Miriam Aida, i Amandas band och leder en trummande konstellation.

Existerar ju en rikhaltig bibliografi, en mängd verk av och om författarna. I Moa Martinssons fall inskränker sig urvalet dock till enda diktsamlingen Motsols (1937) varifrån tre dikter tonsatts, medan det finns desto mer att dyka ner i när det gäller Nobelpristagarens lyriska skörd. Efter duons ”premiärgig” i Landvetter visade jag Amanda en inbunden utgåva från Tidens Bokklubb inropad på Göteborgs Auktionsverk. Lånade också ut mina författarporträtt på Harry och Moa skrivna för 15-20 år sedan för facklig tidning, porträtt baserade på läsning och research. Som mästerliga skildrare av ett dåtida klassamhälle utifrån personliga erfarenheter har de var för sig i högsta grad bidragit till och utvecklat en unik litterär tradition. Harrys öde aktualiserades senast i dokumentären Nobelpriset som förstörde allt (SVT Play) och i förfjol genomlystes hans verk och gärning i Min egen elds kurir av Johan Svedjedahl. Av de som tidigare tonsatt honom vill jag slå ett slag för Martin Bagge.

Senaste decenniet har intresset för Moa fått ett uppsving i och med Riksteaterns musikteater Moa skapad av Lisbeth Johansson & Carita Jonsson (den sist nämnde musikern stod för tonsättningar) som jag sett med stor behållning på Göteborgs Kulturkalas, Maj Wechselmanns dokumentär vars visning på filmfestivalen 2019 föregicks för egen del av att jag intervjuade filmaren och Ebba Witt Brattströms betydelse för att lyfta fram Moa Martinsson kan förstås inte överskattas. Hörde henne på Bokmässan när hon presenterade Vi drabbade samman med våra ödens hela bredd , en genomgång av såväl det litterära utbyte som äktenskapliga samliv Amanda & Eriks föreställning kretsar kring. Till saken hör att feministen Witt Brattström disputerade på avhandling om Moa Martinsson sent 80-tal – Skrift och drift i trettiotalet. Minns att jag i sammanställandet av material inför porträttet på Moa (född Helga Maria Swartz) läste Sonja Erfurths biografi om författarnas relation och påverkan på varandra. Avslutningsvis i denna rundmålning av referenser ska den omsorgsfullt gjorda biopic från 1986 med Gunilla Nyroos och Reine Brynolfsson i huvudrollerna framhållas.

Vi fick veta att de tio tonsättningarna framförda under två set spelats in i studio, beräknas släppas på skiva till våren. I fördelaktig akustik märktes inte att Amanda Arnborg dagen före besvärades av krånglande stämband, att det fanns fara för att arrangemanget skulle behöva ställas in. Kan också nämnas att i det facila biljettpriset ingick mat från creperiet.

Om vi riktar in oss på det sjungna, ackompanjerandet, resonemangen och reciterandet genomströmmas tonerna av ett okonventionellt drag. I normalfallet betonas poeternas verser när de förvandlas till visor. Här blandas istället stilar och traditionella viskonceptet vidgas därmed på ett raffinerat vis. Olika genrer exponeras för att spegla två starka individer. Skildringar har tolkat deras beroende av varandra under ett drygt decennium; trots sina skilda karaktärer, temperament och markanta åldersskillnaden. Musikens olika uttryck blir på så vis minst lika viktiga som förmedlade formuleringar. I ett smart organiserat innehåll turas Amanda och Erik om att ge åhörarna kontext utan att konsekvent låta kvinnan representera Moa och mannen Harry.

Amanda läser klassiska inledningen ur romanen Kvinnor och äppelträd (boken ingick i lustläsarcirkel jag var med i) , Moas debut på Bonniers. Erik återger författarparets manifest medan Amanda högläser ett brev Moa skrev flera år efter skilsmässan. Vidare ges en roande rapport från seminarium på fjolårets Bokmässa, fundering huruvida Nobelpriset var en bragd eller börda (båda påståendena lika korrekta) och informationen om att merparten tonsättningar gjordes när duon vistades i den byggnad där Harry gick i skolan i Blekinge. Överhuvudtaget förekommer flera insiktsfulla kommentarer och påpekanden om respektive författarliv och tiden tillsammans.

Fyra stränginstrument används kopplade till pedaler. Till dessa tillför percussionist Björnulfsson ( se bild ovan) sin utrustning. Glömde frågan om nivån på konstnärliga friheten. Hur mycket var improviserade infall i stunden från denne utforskare av rytmer och hur mycket var överenskommet efter rep? Förutom akustisk och elförstärkt gitarr spelar Erik luta och i ett par tonsättningar med explicit viskaraktär dragspel. Amanda har denna gång inget klaviaturinstrument, istället tas akustisk gitarr fram på sluttampen.

Vad står då att läsa i anteckningar nedtecknade i stunden? Efter en början med diskret dos av magi i Ensam kvinna utbryter i Barndomslandskap, poetisk betraktelse av Harry, ett första skifte av stämning. Melodin präglas av kabaré-stuk. Finn har en avgörande påverkan på soundet och hur det gradvis eller drastiskt förändras. Mystik med en touch av kuslig känsla kan skönjas i sjömansvisa betitlad Spökskepp, den diktsamling Harry debuterade med 1929. Närmast före paus inträffar en krängande fullträff. Amandas böljande stämma framför Vi kvinnor till uppfriskande twangliknande gitarrspel med pådrivande rytmisk assistans.

Hög tid att runda av denna alltför faktaspäckade betraktelse. Vad stack ut i en lika spännande andra halva? Jo, ett skickligt smattrande solo av Finn på laptop congas vars resonans påminner om den från en cajon, duetten i Aniara med dess frekventa stigningar associerande till modernistisk opera, spröd ljus tonsättning där det sjungs om I ljusa sommarnätter till komp av luta och rytminstrument samt uppsluppna up tempo-melodin i Harrys Juninatt som blev till en exalterande ståtlig final i ett evenemang där en sammansvetsad trio övertygar. I brist på fler tonsättningar fick refrängen utgöra ett da capo på begäran.

När ”låtlistan” granskas visar det sig att tonsättningarna är jämt fördelade, även om helheten väger över något åt Moa. En märklig omständighet är de litterära giganterna levde så gott som exakt lika länge. Verkligen en givande stund tillbringad i en naturskön rofylld omgivning. Blev sugen på både kommande skiva och att ge mig i kast med nämnda böcker om Harry och Moa Martinsson.

30/7 – 2/8

Ystad med omnejd

Blivit tradition att under nästan varje festival anordna konsert med en solopianist och då i någon av stadens kyrkor. Inom parantes kan inflikas att undertecknad är den ende som recenserat varje konsert ingående i Ystad Winter Piano Fest (2021 x 6, 2022 x 6). Vad beträffar pianokonserten på årets YSJF hölls den i S:ta Maria kyrka och valet föll på MATTIAS NILSSON. Denne musiker från Bjärred med lång karriär utomlands var alert och lät mig upptäcka hans talang, i samband med debuten Dreams of Belonging 2017, varvid citat ur min recension använts i marknadsföringen. Premiär live skedde för min del på pianofestival i Göteborg. Sedan dess har det blivit åtskilliga konserter, varav flera recenserats. Av sångerskor han ackompanjerat i jazzig kontext ska framgångsrika samarbeten med Sharôn Clark och Janis Siegel betonas.

I samband med 15-års jubileum som professionell musiker med uppdrag utomlands (numera över tvåtusen konserter i trettiosex länder) intervjuades Nilsson här. Förutom att hört honom på Utopia, Dergårdsteatern i Lerum och i Trollhättan, har jag haft ynnesten att höra tre solokonserter i kyrkor i Göteborg. (Vill vara transparant och berätta att vi dinerat tillsammans efter konserter, vilket skulle kunna ses som att alltför nära kontakt etablerats för att kunna vara självständig bedömare.)

Den senaste Phontastic-stipendiaten skriver eget material lika betagande som Stefan Nilsson, tolkar standards och folkvisor, blues och gospel, och improviserar över såväl soundtrack som stycken av Europas främsta tonsättare. Kyrkan med sin karaktäristiska akustik var välfylld. Miljön är 45-åringen väl förtrogen med, även om jag tror att detta var debuten på YSJF. I samma kyrka spelade han för tio år sedan.

Pianistens framtagna låtlista förför genom sin mix av välkänt och rariteter. Anslående öppning hugger tag i en, melankoliska mästerverket Fool On The Hill (P. McCartney) gör sig påmint. Följs av signaturmelodin till Alfons Åberg skriven som bekant av Georg Riedel, en melodi av hopp och lidelse jag hört i storbandstappning med Göteborg Jazz Orchestra, i närvaro av kompositören. Improvisatoriska tillägg adderas finurligt i flertalet nummer. Barnvisan avslöjar pianisten, har i b-delen likheter med verk av Dvo¨rák. Höjdpunkter duggar tätt! Nästa attraktion är en gungande bluesig sak betitlad Triple Door Blues av Jessica Williams, nytt namn för mig. Nilsson redogör för sina val fast långt ifrån all info uppfattas. Lyckligtvis kan vad som spelas på flygeln fastslås då jag fått låtlista. Efter Michel Petrucciani-komposition från 1993 levereras en annorlunda version av Somliga gå i trasiga skor där tråden skickligt fångas upp vid varje digression. Improviserandet praktiseras oerhört elegant, ofta på ett fenomenalt sätt. Det skandinaviskt folkliga plockas snitsigt in i sammanhängande avdelning, i vilken Riedel återkommer. Känner igen ett av Tommy Körbergs paradnummer hämtat från Astrid Lindgren och Emil i Lönneberga.

Avvägningen i löpningar inklusive utbroderade sekvenser är sofistikerat genomförd. Klangrikedomen i anslaget bidrar också till behållningen. Somliga solopianister har tidigare år spelat för länge. Mattias Nilsson klockar in på idealisk tid, får plats med extranummer. Då lanseras en mycket vacker melodi, Answer Me (G. Winkler) vars original ursprungligen hade annan titel. Mannen med den häpnadsväckande kreativiteten låter dröjande harmonier signerade Piazzolla flöda, ger oss vidare romantiskt ledmotiv av Francis Lai ur fransk 60-tals film (engelsk titel Live For Life), kärleksballad ur amerikanska sångboken av Richard Rodgers spelas samt Reel ur Disney-produktionen Tinker Bell. Kunde efteråt meddela pianisten att jag verkligen gillade vad som uträttades.

CLAES CRONA & PETER ASPLUND ger en fullsatt Klosterkyrka ”DOUBLE PLAY”. Pianisten Crona och den generationen yngre Asplund musicerar gärna tillsammans, fast mestadels i annat format än på duo. För den jazzintresserade behöver dessa näppeligen presenteras. Har tämligen ofta hört dem live var för sig eller tillsammans senaste tio-femton åren, båda med många musikaliska bollar i luften och samarbeten med såväl inrikes som internationella berömdheter, inte sällan vokalister. Crona har spelat med bland andra Benny Goodman, Putte Wickman, Lee Konitz, också kompat Petula Clark, Svante Thuresson och åtskilliga fler röster. Flera av trumpetaren, sångaren, låtskrivaren, estradören, producenten och pedagogens senaste projekt har jag recenserat i påtagligt positiva ordalag. Dubble Gyllene Skivan-vinnaren Asplund driver storband med Magnus Lindgren och i eget namn plus en omtyckt julshow med flera remarkabla sångerskor. Han är ”skyldig” till det mest genuina ståpäls solot/intro som förekommit i nutida svensk musik från sin medverkan hos Bo Kaspers. Crona & Asplund tillhör kategorin ”synts ofta på scener” under YSJF.

Spelningen inför ett fullsatt hängivet auditorium omspänner pärlor ur en hundraårig låtskatt, hyllar några storheter som i år skulle ha levat ett sekel. Fanns inte tillräckligt med tid mellan föregående konsert, varför jag cyklandes kommer fram aningen för sent. Får reda på att första melodi jag hör hämtats från Grammis-belönade Double Play med Crona & Wickman, standard betitlad When I Fall In Love. Ska påpekas att utmärkta kammarkonserten förtretligt nog inramas av stundtals besvärande efterklang, vilket inte hindrar Asplund från att demonstrera vilken otrolig kapacitet han besitter på trumpet och flygelhorn, medan än mer rutinerade Crona med några undantag intar en understödjande roll i raffinerade sammanflätningen. Kombinationen av melodiinstrument kan väl inte påstås vara vanligt förekommande, vill puffa för plattan med Paul Bley & Chet Baker som jag har på vinyl.

Två hundraåringar som firas med ackuratess är Gunnar ”Siljabloo” med sitt sväng jämte Asplunds kanske främsta förebild, det vill säga Mel Tormé (The Velvet Fog). Av den anledningen tolkas med van vighet Lullaby Of Birdland (G. Shearing). Idkas då både avancerad scat och oklanderlig sång i crooner-stil. Två händelser utanför annonserat innehållet förtjänar att redovisas. Dels en slingrande symbolisk berättelse från Asplund om nässelfjärilar och vad de med fantasins hjälp kan representera. Ömsint magi vars inslag jag ändå ställer mig tveksam till. Dels en ljuv duett med samarbetspartnern Vivian Buczek i The Way You Look Tonight (J. Kern/ D. Fields) där båda går loss i frejdig scattande.

Hyllningen med Secret Love till Harry ”Sweets” Edison som Claes Crona spelat in platta med utgör en av de definitiva höjdpunkterna.. Framförs raffinerat med sordin. Vidare uppstår maximal förtjusning i ljuvlig ballad framförd för att uppmärksamma trumpetaren Rolf Ericssons meriterande karriär och i romantiskt mästerverk signerat Johnny Mandel broderas elegant av Crona när han avlöser Asplunds briljerande på flygelhorn. I anknytning till somliga tolkningar berättar pianisten på begäran om olika anmärkningsvärda samarbeten. Spelningen på duo avslutas fulländat. Svante Thuressons gärning hedras genom att Memories Of You tolkas. Omnämns som förebild av sångaren från Södertälje. Assisterad av delikata löpningar sprids makalösa fraser på trumpet Publikens respons resulterar i ljuvligt extranummer feat flygelhorn, där klangen från flygeln tillför örongodis. Vi gläds åt yster standard i mediumtempo.

OBS Inte långt efter att sista tonen klingat ut kunde Peter Asplund höras i S:ta Maria Kyrka i ärofulla rollen som festival-tornväktare. En uppgift han löste alldeles strålande när svepande melodifragment framfördes från tornet i fyra riktningar. Fick en förnimmelse av att tema ur West Side Story förekom (har inte kollat om det stämde).

Tradition under YSJF är också satsningen NEXT JAZZ GENERATION vars konserter i år arrangerades utomhus i behaglig väderlek i mysig och spatiös trädgård tillhörande fiket Bäckahästen centralt beläget. Flytten hit visade sig vara en hit för dessa spelningar med fri entré för framträdanden av grupper, vilka genomgående bildats under studier på folkhögskolor (Skurup/ Fridhem). I samarbete med Ystad Kommun och Musik i Syd (festivalens huvudfinansiär) lanseras några av regionens lovande och aspirerande ungdomar. Ett halvdussin konstellationer spelar på den tillfälliga scenen cirka en trekvart var. Hann höra några av dessa och förmedlar lite intryck och omdömen.

På bilden ovan syns TILDE BERRIO GARCIÁ, en Malmöbaserad kvartett döpt efter gitarristen med spanska rötter som är deras låtskrivare. Hon omges av Simon Bertilsson på tenorsax jämte en rytmsektion bestående av kontrabasist Martin Bengzon och trummisen Isak Ribbnäs. Publiken utlovas varierad spis i improviserande anda, från lugna och enkla melodier till det oslipade och dissonanta med spansk touch. Utropstecken för deras öppna och därmed inbjudande sound som pendlar emellan drömsk och rytmiskt sprudlande estetik. Ljust hållet tonspråk med tilltalande ackordföljder ger mersmak, ett sympatiskt intryck. Bertilsson är en driven yngling, kompletterar med melodileveranser till den grad att han bitvis dominerar. Kul med duktig kvinnlig bandledare, vars främsta styrka kanske inte är komponerandet än så länge. Låtarna har titlar som Gula tältet och Gröna plätten. Hittar absolut kvaliteter i kvartettens samspel som gärna söker sig fram. En låt på sluttampen var välgörande subtil med flera features.

På grund av praktiska skäl hördes endast tre låtar med WONDERS OF STEVIE. Oerhört frustrerande då att mina nedtecknade impulser tycks ha försvunnit. Gruppen som sprider Stevie Wonders episka katalog med jazzigt stuk frontas av Alice Wilgotsson. Sångerskan omges på nyckelpositionen keyboard av Max Danielsson, Emil Boesen på saxofon/ EWI, Emma Ståhl på gitarr samt en rytmsektion med elbasisten Victor Lill-Johansen jämte trumslagare Linus Hansson. Saknar tyvärr uppgift om vem eller vilka som arrangerat de souliga hits man valt ut. Uppfriskande konstnärliga friheter togs i bland annat Overjoyed utgiven 1985, glättigt ösiga Signed, Sealed & Delivered från 1970 och i ,om jag minns rätt, det sugande beat som Higher Ground är uppbyggd på.

Lyssnade från halva första låten till sista tonen på det gig BRIO från Stockholm genomförde mitt på dagen. Gitarrbaserade trion består av diskrete strängbändaren Ragnar Bergholm Larsson i en ECM-influerad knåpande stil tillsammans med Sigrid Vahlin som trakterar kontrabas samt batterist Noa Linnros. Eget material blandas med standards av en enhet som redan lirat på Umeå Jazzfestival. Kurt Rosenwinkel och John Coltrane sägs vara två av de främsta inspirationskällorna. Deras konsekventa hållning kan beundras, samtidigt som oviljan att flirta med ovana lyssnare sannolikt medför svårigheter att nå ut. Skönhet och finlir i bågar kunde skönjas, men också ett inåtblickande sound kretsande i snarlika cirklar. Har för mig att inslaget mönster bröts ett par gånger. Inte minst banade trumsolo vägen på slutet. (Trist att anteckningarna förkommit.)

KARIN TIGNE med BIG BLOWIN´ BAND utgör mellanakt i konsertpaketet på Charlottenlund. Snart 50-åriga lokala storbandet har ackompanjerat bland andra Svante Thuresson, Isabella Lundgren, Filip Jers och Peter Asplund. De följer sina noter under ledning av Ola Denward och bland de sjutton medlemmarna återfinns ett par kvinnor. Ska skjutas in att jag delvis hade matpaus och inte hade full koncentration på denna trevliga livemusik. Big Blowin´ Band hanterar harmonierna med trygg hand, får det att svänga snyggt när de unisont. krämar på. Emellanåt kan de i likhet med många andra lokala amatörorkestrar låta lite strömlinjeformade. Enligt uppgift anses Karin Tigne vara en av södra Sveriges vassaste soul- och gospel röster. När hon är solist med sitt tiomannaband inriktad på soul och bluesrock gör hon avtryck, vilket jag inte tvivlar på efter att hört drygt hälften av melodierna där hon står framför storbandet inklämda på den mindre scen närmast slottet. I minnesanteckningarna står att hon sjunger förbluffande bra, exempelvis i Like Being In Love.