Musik

7/11 2025

Råda Rum i Mölnlycke

Vissa artister och musiker dras man till för att de förmedlar sound man går igång på och känslor som går rakt in. Så har fallet varit med sångerskan Rigmor Gustafsson och gitarristen Erik Söderlind, vilket medfört att jag sökt mig till flera av deras respektive konserter, recenserat några av deras skivor och framträdanden i uppskattande ordalag samt haft turen att höra dem på festivaler. Fast i Mölnlycke blev det premiär vad beträffar att lyssna till dem på duo. Minns när Rigmor framförde tolkningar av Bacharach/ David skrivna för Dionne Warwick för tjugo år sedan på Nef. Erik som är yngre hörde jag sannolikt live första gången några år senare. Skönsjungande värmländskan med sina elva album plus samlingar i bagaget har tilldelats många hedrande utmärkelser medan gitarristen kallats fenomen av självaste Mike Stern och fått pris av branschen (gitarrtillverkare). Att jag träffat dessa chosefria jazziga individer då och då och dessutom fått positiv respons i skrift, har som konsekvens att hade de gjort mig besviken skulle jag troligen avstå från att recensera.

Attraktiva arrangemanget var välorganiserat. Ett par hundra hade betalat ett rimligt pris för biljetterna värmde i novemberkvällen. Folk satt utplacerade vid mysigt belysta bord, bar öppnades inne i lokalen i paus och därtill fanns faciliteter i form av Råda Rums restaurang. Publiken var lyckligtvis där för att lyssna på musiken och vår feedback uppskattades av duon. Akustiken var tillfyllest om än inte kristallklart ljud. Dessa praktiska omständigheter och utformningen av spelningen inverkade väsentligt till en lyckad helhetsupplevelse. Inramningen gjorde sitt till. Båda signerade skivor som fanns till försäljning. Gustafsson och Söderlind introducerades dessutom initierat av arrangören. Har en personlig relation till platsen då pappa och andra släktingar har begravts här, utgick härifrån när jag konfirmerades och fick gå i täten och varit på åtskilliga evenemang, bland annat med mammas pensionärsförening.

Konserten inleds med hundraprocentig närvaro i gospel av Nat Adderley betitlad Seremoniette. Den ödmjukt lysande stjärnan berättar nästan varje gång vad hon ska företa sig. Somligt ur repertoaren hämtas från sångerskans senaste fullängdare, den första på svenska (recenserats här). Två standards har fått utmärkt svensk text av Anders Lundin. Pärlor som i original heter It Could Happen To You och If I Were A Bell signerade Jimmy Van Heusen och Frank Loesser som Lundin döpt till Mig hände det nyss respektive Tack så länge. Två strålande sånger som det sprudlar om där det sofistikerat nog ges utrymme åt diverse finesser. I Mig hände det nyss infaller aftonens första utbroderande av tema. Förutom bryggan som inhöstar applåder får vi scatsång. Tack så länge präglas av originell metaforik jämte Söderlinds ackordföljder i sticket. Vad beträffar sångsolisten kan tyckas att jag svär i kyrkan (fashionabla Råda Rum tillhör Råda församling), sticker dock ut hakan. Hävdar att den förnämliga artisten stundtals var övertänd före paus.

Varför inte fortsätta genomgången över vad som sjungs på modersmålet? Nostalgi är en ballad vars text knåpats ihop av Sofia Pettersson vars debut jag har på cd. Melodin gjord av Rigmor låter lite kantig inledningsvis, lyckligtvis får den efterhand en idealisk form. Birger Sjöbergs Den första gång jag såg dig jazzas till så markant att öronen behöver anpassa sig. Erik lägger snyggt melodins tema över den loop han förberett. Vidare blir det vokal uppvisning när favoritpoet tolkas i Strövtåg i hembygden.

’Mannen som spelar utan plektrum och träffande beskrevs vara influerad av Joe Pass, träder fram i helfigur i två eftertänksamma, stillsamma ballader. Dels romantiskt anstrukna högt rankade Here There and Everywhere signerad sir Paul McCartney hämtad som bekant från Revolver, dels hans egna senaste mästerverk döpt till Matti komponerad för albumet han gav ut i fjol tillsammans med Lars Jansson. I Beatles-balladen ”smugglas” snygga tillägg in i licks på känt jazzmanér, medan vad som gränsar till gåshud i Eriks ”rekviem” till sin okonventionelle granne (vi får bakgrunden till vänskapen) förstärks av Rigmors ordlösa sång á la ledmotivet ur Bagdad Café. Vokal uppvisning! Tror det är första gången jag hört den aktade gitarristen jobba med loopar i flera låtar. Fruktbart att på så vis ge oss ett fylligare sound genom inspelad melodi och möjligen också lagrad basgång. Lite grann som att ha spännande dialog med sig själv. Hans fabulösa teknik märks i omgångar, utvinns utan att den drivne instrumentalisten flashar med uppövade färdigheter på sin Gibson 350 T.

Söderlinds intro i Oscars-vinnande It Might As Well Be Spring leder in i intrikat rytm. Samarbetas skickligt, framstår som att improvisatoriska inslag tillförs. Med sitt sätt att sträcka ut i somliga stavelser glänser Gustafsson i Yesterday som understryker att en avdelning ägnas den unge Paul McCartney. Apropå att gitarristen berättat om sitt projekt att göra soloplatta bestående av dennes kompositioner, en cd jag recenserat. Mycket har varit till förnöjelse under första halvan även om marginella invändningar kunnat skönjas i min text. Den definitiva höjdpunkten infinner sig i en glödhet energisk blues som framförs fabulöst. Sången är mästerlig och utbroderade ackompanjemanget likaså. Magisk interaktion! Än så länge existerar inte samarbetet på skiva. Kan bara hoppas på att denna och fler fullträffar kommer att ges ut.

Några inslag från ett oantastligt andra set återstår att redovisa. Bluesette satte tonen ovanligt nog i sång enbart på engelska. Njuter av otroligt elegant riffande och interaktionen dem emellan som gör den munspelande belgarens hit till ett av konsertens krön. Att duon är inne i ett flow märks i James Taylors vackert avskalade Fire And Rain, som Rigmor i likhet med Bluesette spelade in för länge sedan. Man kan påstå att båda exponerar fenomenala färdigheter i ett av sångerskans paradnummer. Kan som kuriosa nämnas att jag har originalet på vinyl. Soundet breddas på flera melodier genom raffinerat bruk av loopar.

Enastående framgång nås också med örhänget My Romance från 1935. Noterar suveränt stick och att scatsången sitter perfekt. Utförandet genomsyras av maximal professionalism. Nina Simones signaturmelodi I Wish I Knew How It Would Feel To Be Free – förvisso skriven av två män fyra år tidigare än hennes version och upplockad som hymn för 60-talets medborgarrättsrörelse – utgör med sin rytmiserade kombination av jubel och trots finalen. Lika tacksam som entusiastisk publik bjuds på ett extranummer, med tanke på sättningen ett något okonventionellt sådant. Man tar sig an Imagine i ljuvligt nedtonad tappning. Rigmors intonation och hennes ackompanjatörs sätt att ta fram temat är mästarklass. Under fliken extra info kan upplysas om att jag kom till England som student månaden efter John Lennon sköts ihjäl. Och ett av mina minnen från terminen är köpet av en mini-pubspegel med oemotståndligt naiva refrängen tryckt på glaset.

5/10 2025

Valand i Göteborg (arrangör: Jazzföreningen Playhouse)

1973 kom albumet Headhunters av Herbie Hancock, kanske första gången en numera ikonisk klaviaturspelare och kompositör som härom belönades med Polarpris, på allvar ändrade musikalisk inriktning. Sättningen med rytmsektionen Harvey Mason (trummor), Bill Summers (percussion) och Paul Jackson (elbas) tillsammans med Bennie Maupin och kapellmästarens kreativa sound fortsatte att göra fler plattor innan de splittrades. Två år efter den uppmärksammade debuten ersatte Mike Clark Mason bakom trummorna. Skivorna gavs ut i Herbie Hancocks namn, fortfarande verksam och med stjärnstatus. Såg honom på Kåren under hans electro-funk period sent 80-tal och recenserade honom för ett par år sedan på WOW. Headhunters blev sedermera namnet på ett betydande jazzfunkigt band med en stil dedikerade musikälskare kan relatera till.

På 2000-talet har originalmedlemmen Summers och kompanjonen som anslöt till kvintetten ett par år senare släppt ett halvdussin plattor, antingen studioproduktioner eller liveinspelningar, med nya medlemmar. Och de turnerar flitigt. Jag recenserade Headhunters när Fasching besöktes i fjol under stadens jazzfestival. Och för ett par år sedan befann de sig på Nef, vilket kan ha varit en anledning till att det långt ifrån var utsålt på Valand.

Veteranerna omges på scen av vikarierande Craig Handy på tenorsax, Chris Severin på elbas samt Kyle Roussel på klaviaturer (keyboard/ flygel/ synt). Hos de yngre musikerna finns tunga meriter. Saxofonisten från Kalifornien är medlem i Mingus Dynasty och spelade rollen som Coleman Hawkins i filmen Kansas City , spelat in med Betty Carter, Freddie Hubbard, Joe Henderson och gett ut en handfull plattor i eget namn. Producenten, arrangören, bandledaren, kompositören, pedagogen och skådespelaren Kyle Roussel har samarbetat med Dave Matthews Band, Pete Townsend, medlemmar ur Neville Brothers, Beck, Preservation Hall Jazz Band och många fler. Chris Severin ska ha jobbat med både Elvis Costello och Wynton Marsalis, ingått i Windjammer och senaste åren släppt egna album. Också ackompanjerat Lou Rawls, Dianne Reeves, Irma Thomas och ingått i Alan Toussaints band. Således representerar de svindlande kompetens och en enorm erfarenhet ihopsamlad från vitt skilda håll.

Spelningen avslutade pågående turné. Antagligen därför genuin spelglädje kunde registreras, trots den klena publiktillströmningen som medförde att eufori på väg mot extas inte riktigt uppstod i lokalen, blev en flödande inspiration trevligt nog uppenbar. Förutsättningar för partystämning saknades således, men beundransvärt nog var det ändå (för att använda talspråk) kanon.

För mig kändes det som pusselbitarna föll på plats vid återseendet. Nya Headhunters estetik, medryckande ensemblespelet och hur varje medlem exponeras i raffinerade features, ofta genom möten i dialogform. Som lyssnare dras vi in i vindlande rytmer och melodier, vilka stundtals tycktes så jam-betonade att det förmodligen improviserades en hel del i utsträckta låtar. Enbart åldermännen för ordet och talesman för jazzfunkiga storheterna är i första hand kepsprydde Bill Summers.

Konserten uppdelad i två halvor på cirka 55 minuter vardera öppnar med Four String Drive av Mike Clark. Fräckt suggestiv slinga övergår i olika faser. Efter diverse utflykter från främst hovrande saxofonist återgår man till grooviga tongångar. Sitter i den bakre delen, konstaterar att ljudet är utomordentligt finfördelat och volymen på en nivå där man ibland kan vara utan öronproppar. Fokus förflyttas kontinuerligt på scen och efter ett par blixtsnabba vändningar svänger det kopiöst. Strålande bas-feature leder in dem i en funkig klassiker jag borde kunna titeln på. Mike Clark dominerar ett tag med skickliga manövrar, lämnar över stafettpinnen till Summers.

En komposition det inte räder någon ovisshet om är E.S.P, förtäljs att den är signerad en av av deras hjältar, nämligen förnämlige låtskrivaren Wayne Shorter vars alster utgjorde titellåt på album 1965 med Miles Davis berömda kvintett. Olika stämmor möts och korsas i vindlande melodi som stretchas. Efter fint spel på flygeln utvecklas tolkningen till slagsverksdialog kompletterat med chant från percussionist som sprider gemyt. Efter denna händelserika sak följer Butterfly (H. Hancock), mysig ballad som sveper fram tassandes där Handy anför. Fast den beskrivningen måste kraftigt korrigeras eftersom infernalisk urladdning uppstår mitt i. När man drastiskt går ner i tempo är basist och pianistens löpningar i framkant. Konstaterar i pausen som nämnts att de levererar avsevärt mer jazziga tongångar än den svängiga funk de främst förknippas med.

Andra set innehåller standard med mycket välkänt tema som passar som i handsken. Syftar på A Night In Tunisia som kompletteras med de två största hits Herbie Hancock skrev tillsammans med flera eller adapterade för den omtalade debuten. Tänker förstås på Watermelon Man och obligatoriska finalnumret Chameleon vilka på plattan har en speltid på drygt 22 minuter. på Valand är de ännu längre. Låtarna fylls av sidohandlingar, publiken erövras med kul sidosprång och solon. Basisten går loss, nestorn bakom trummorna likaså. En energisk up tempo-sekvens liknar skalövning.

Summers tar över, ställer sig vid mikrofonen nära scenkanten och hedrar sina förfäder genom att sjunga och ha med sig ett rytminstrument, möjligen en guiro. Tillför en andlig dimension och inkluderar oss, vårt deltagande krävs för att inslaget ska funka. Och tillräckligt många är med på noterna. Tenoristen träder fram i rampljuset, för musiken framåt när den omvandlas till ett oemotståndligt beat. Roussels längsta solo kommer när han i sällskap av rytmsektionen utvinner melodin ur Donny Hathaways supersvängiga The Ghetto. Och finalen som man aldrig riktigt räkna ut hur länge den i intervaller pågår, är som nämnts det hypnotiskt släpiga beat som förändrade afrikansk-amerikansk musikhistoria. Vi serveras en underbart lössläppt lätt oorganiserad Chameleon vars oberäkneligt sugande, vandrande fokus tillför extra spänning.

25/10 2025

Folkets Hus i Trollhättan

Lördagen börjar med Kusin Vitamin, en återuppstånden fusiongrupp från länet verksam på 80-talet med bland andra trumslagaren Raymond Karlsson. Innan jag kommit på plats lirar också ett gäng ungdomar i musikutbildning under ledning av Henrik Gad. Av Lars Jansson får jag veta att de gör två av hans låtar varav en skriven för Hawk On Flight.

ERIK SÖDERLIND – LARS JANSSON KVARTETT behöver näppeligen presenteras för kännare av jazz. I fjol manifesterades deras samarbete på albumet What The Moment Brings och jag skrev entusiastisk för OJ:s hemsida om releasespelning på Utopia. Gitarrist Söderlind och jazzprofessor Jansson vid flygeln varvar egna melodiskt präglade kompositioner på Hebeteatern. Rytmsektionen består i vanlig ordning av pianistens son Paul Svanberg bakom trumsetet medan flitigt anlitade Jon Henriksson vikarierar med den äran på kontrabas. Kvartettens medlemmar skiljer sig från övriga akter i så måtto att de fyra musikerna är de i festivalens line up jag lyssnat på i särklass mest, live och på skiva med åtskilliga recensioner som följd. Otroligt raffinerade pendlingar mellan lyriska inslag och boppigt dekorerade melodier utförs på Hebeteatern. Perfekt akustik även om det stundtals susar i öronen.

Man tilldelas lite längre tid än övriga akter, bara att tacka och ta emot. Åldermannen berättade under deras cirka 65 minuter ett par roliga och belysande anekdoter förutom att introducera sina kompositioner. Söderlind gav oss den rörande bakgrunden till Matti, tillägnad en bortgången granne som betydde mycket. Intuitiva samspelet märks direkt i ny blues som Söderlind dedikerat till instrumentkollegan Kenny Burrell. Stimulerande öppningslåt följs av Janssons The Young Player skriven till ett av hans barnbarn, en ljuvlig pralin med fräckt bas-feature inlagt. Kompositionen värmer hjärtat och på känt manér har bestämts att fokus vandrar.

Licks levereras ursnyggt i ny vals i G moll signerad Söderlind vars titel är Les French Alpes. Noterar att soundet från lysande inhoppande basist har en större inverkan på helheten än förväntat. Mitt omdöme i anteckningarna om framförandet av nämnd låt lyder kort och gott ”magi”. Trots avrådan från mytomspunnen trummis som huserade på Nef, har Jansson tillverkat en bärkraftig låt baserad på arpeggion med talande titeln Stop Those Waterfalls. Fingerspelande gitarrist tar vid med inspirerat broderande efter kompositörens löpningar.

Upptäcker osannolikt många höjdpunkter i programmet. Sorgesamma, långsamt framskridande Matti hugger tag i en. Och i likhet med ett par andra kompositioner om personer eller företeelser vi upplyses om, blir musiken förbluffande visuell, specifika känslorna sprids och nästan överförs till mottagarna. Det spelas med stråke och filtklubbor.

Lars Jansson följer upp med ett himmelskt vackert anslag. Stycket Gift From Grace är taget från en beställning till ett uruppförande i Odense med åttio personer på scen. Temat hänför! Efter underhållande mellansnack från honom ändras inriktning. Vi serveras en glad sak med kaskader i Svanbergs trumintro. Anyone Home handlar om ett av barnbarnen. Kvartetten är sannerligen på tårna. Jansson stoppar in ett fragment från standard och den en generation yngre kompanjonen fyrar av ett glimrande solo. Till vår förtjusning finns utrymme för extranumret Grandpa Dancing On The Table (Jansson) som görs ystert i medium – tempo. Till medryckande repetitiv rytm uppstår raffinerad dialog mellan de som gett namn åt denna ypperliga kvartett.

BASKERY var en ny musikalisk bekantskap som tog mig med storm då jag recenserade deras besök i Lerum härom året. Nämnde för storasyster Greta efteråt att just den recensionen med sitt utifrånperspektiv valts ut till en kommande utställning. Gruppen består av tre systrar Bondesson utspridda i olika länder, enormt rutinerade och med rätta hyllade för sin fabulöst synkade ”banjo-punk” (deras egna klassificering). Ljudet i Kulturbaren var föredömligt, fast stod så pass lång bak att jag missade mycket i presentationerna, varför denna text blir fattig på titlar. Sättningen är Greta i mitten på främst banjo och undantagsvis akustisk gitarr och fötterna används för att trumma. Hon är således melodimakare och rytmläggare samtidigt. Stella står stadigt och fyller i varje takt med sin ståbas med Sunniva växlar mellan elförstärkt och akustisk gitarr. Trions svindlande stämsång definierar deras särart utöver hur galant instrumenten behärskas.

Utöver egna låtar hyses en fäbless för att tolka Neil Youngs katalog. Och supertajta americana folk rock bandet ger oss ett smakprov ur The Young Sessions släppt i slutet av förra året. Heart Of Gold framställs i avsevärt tyngre skepnad än originalet. Efter att låt från deras tredje skiva framförts med härlig energi byter Sunniva till elgitarr i melodi där det plockas angenämt med ackord och temat påminner om övergångarna i klassikern Woodstock. Registrerar snyggt sömlöst stampa-takten-sound och spelglädjen går inte att ta miste på. Ösiga approachen utvecklas ofta till ett hejdlöst groove, extra roande när den doppas i psykedelia. Inte någon gång kantar det, istället finns ett vidunderligt kontrollerat driv.

Att livnära sig på egen musik som exalterar och berör kan ses som ett kaxigt statement, även om engelska texterna inte genomgående är uttalade feministiska kampsånger. Countrydoftande låt alluderar på tiden de boode i Nashville. Strängbändandet, rytmframställandet och stämsången är högklassigt och Sunniva är enspännande gitarrist vars begåvning får skina i omgångar, hör ibland från henne och Greta pulserande vibrato. Efter långsamt stompiga The Curse från senaste albumet meddelas att ”det var skönt att få den ur kroppen”. En låt med dansant tema leder tanken till Kate Bush full av spralliga upptåg. Häpnar över hejdlöst groove, vackra avsnitt och och en konsert som artar sig till en svindlande uppvisning i perfekt balanserat ljud. I ett par minuter brister de ut i trestämmig sång a cappella, För mig på avstånd låter den flera hundra år gamla sången som en madrigal. Men enligt min källa var det Bellman. Hur som helst ytterligare en konsert som golvade mig, faktiskt från första tonen.

HEDEROSGRUPPEN har det gemensamt med Baskery att jag sett en konsert tidigare och då recenserat. Sedan man bildades 2018 har tre album släppts, varav Ståplats erhöll hela tre priser. Medlemmarna är utöver namngivaren Martin Hederos på flygel och keyboards (möjligen philicorda) Josef Kallerdahl på kontrabas, Konrad Agnas bakom trummorna och de två blåsarna Emil Strandberg och Andreas Sjögren frontar. Den först nämnde på trumpet medan den andre trakterar tenorsax och därutöver basklarinett och sopran. Med ett undantag rör det sig om för mig välkända, i flera fall ofta förekommande meriterade musiker i mitt lyssnande som blivit hyllade. Repertoaren utgörs av kompositioner skrivna av någon ur bandet. Jämfört med spelningen på FOLK i fjol känns musiken mer tillgänglig totalt sett, med ett självständigt tonspråk som verkligen attraherar. Enligt arrangören har de gjort stilbrott (titeln på aktuella skivan) till sitt varumärke där det röjiga mixas med det ömma.

Den infallsrika kvintetten inleder uppfriskande med aviga takter med tajmade utvikningar. Sättet att intrikat eller medryckande färga diverse beat har släktskap med Oddjob, bångstyriga Sun Ra och Don Cherry samt en vibe av Goran Kajfes projekt. I tur och ordning lanseras läckra liveversioner av Luftskepp, Vargvalsen (från Grums) samt It´s A Shane med pregnant intro på bas från kompositören. Vi får veta att rosade gruppen är på sin första festival och de märker att musiken går hem hos mottaglig publik som villigt ställer upp på leverans av avancerad takt. Man får en känsla av att förflyttas kontinuerligt till nya rum, nya världar utforskas. Tassande lyriskt hållet sound ställs mot expressiva infall inom en svängigt vidsynt ram.

Fäster mig vid en utvidgad atypisk ballad vars koncentration av klanger får mig att jubla inombords. Emil Strandberg bidrar med åtskilliga melodier, troligen han som signerat flest. Deras största hit Molnstoden utvecklades till en given publikfavorit, tack vare sin pådrivande ”refräng” förstärkt av vår handklapp. Såväl ensemblespel som solon verkställs på bästa tänkbara vis. Sjögren intar olika positioner på scen medan Strandberg vid ett tillfälle tar sig ut i salongen. I försynt svävande Torp stora flyttblock (formulering knyckt från Harry Martinsson) tas basklarinetten fram och sordin på trumpeten.

Vidare spelas Oreglerade älvar och Mulmen från färska albumet. Här finns en angenäm anknytning till nordiskt vemodig folkmusik. Efter denna avdelning vräks det på med kantigt tungt groove där flera briljerar. Konrad Agnas är här i sitt esse och anför i klämmigt handfast finalnummer sannolikt influerad av Weather Report. Måste betraktas som en kanonspelning!

CINELLI BROTHERS omnämns enbart i några meningar eftersom jag behövde en matpaus. Hörde första tre låtarna och den jambetonade extatiska finalen av en Londonbaserad grupp med rötterna i Italien som jag beskådade på Göteborgs Bluesfestival för ett par år sedan. De föddes ur en gemensam passion för blues från Chicago och Texas och dess autentiska ljudbild med Marshallförstärkare. På Apollons scen finns Marco Cinelli på sång, gitarr och orgel medan brodern Alessandro sköter trummandet. Vidare syns Jorma Gasperi på elbas samt engelsmannen Tom Julian-Jones spelandes gitarr och munspel.

Enligt egen utsago inleder de i romantisk stil för att därpå växla över till swamp rock. Klassikern Polk Salad Annie framförs i ett för snabbt tempo, fast funkar ändå. Det riffas på högtryck med krängigt rullande ackord garnerat med bas-feature. Hinner se en uppiggande duell emellan gitarr och munspel och att det ofta byts instrument. Tredje låtens cover visar sig vara känslosamt böljande Don´t Let Me Down tillskriven John Lennon och känd från Beatles mytomspunna takkonsert. Frontmannen sätter sig vid orgeln. Jag återkommer till den orgiastiskt virtuosa urladdning som utbryter sista minuterna.

Oefterhärmliga CAROLINE aF UGGLAS var sista akt. Att framträdandet i Apollon stavas succé beror på den folkkära artistens intensitet, hennes oberäkneliga mellansnack och de musiker hon hade till sitt förfogande. Hade sett Af Ugglas en gång tidigare på festivalen med ett större manskap på scen plus en gång utomhus i Falkenberg då jag efteråt köpte Nåväl utgiven 2016. Efter att ha lyssnat på cd:n ett par gånger konstaterade jag att körledaren, bildkonstnären, textförfattaren och bluesiga Janis Joplin-uttolkaren tveklöst kommer bäst till sin rätt live.

Och på scen har hon tillgång till sin man Heinz Liljedahl som tagit plats bakom trummorna, basklippan Sven Lindvall och eminenta sologitarristen Staffan Astner. De två sistnämnda storheterna fick jag möjlighet att tacka efteråt och ta bilder med. Astner hade kvällen före lirat på Jazzfestivalen i Umeå. Lindvall och Astner känner varandra från åtskilliga sammanhang, inte minst fusiontrion Bronk som jag gjort mig lycklig ett par gånger på Nef. Haft förmånen att höra herrarna tillsammans eller var för sig i ett antal konserter, blivit lika tillfredsställd vid varje tillfälle. Liljedahl är en habil hantverkare, funkar ypperligt i sin roll.

Astner sätter standarden omgående genom att utvinna riffet och de licks som Nåväl består av vars original blev ett paradnummer för Peter Green och Fleetwood Mac. I mellanrummen sjungs med enorm emfas med en röst vars stämband man fruktar ska spricka. Rytmsektionen är som det brukar heta snortajt när man krämar på i igenkännbara låtar förpackade i innovativa svenska texter utifrån Ugglas universum. Ska sägas att somliga skrivits av Liljedahl.

Den fenomenala bluesanstrukna trion är åtminstone halva behållningen. Sitter ganska långt fram nära ena väggen och med öronproppar i är ljudet både kristallklart och maffigt. Ugglas deklarerar att hon älskar punk och blues när hon tar sig vidare till Jag gör det för min egen skull. Vad beträffar mannen med två gitarrer träder han fram i bluesig helfigur med en för honom sällsam frihet. Efter fina Grusväg där de hämtar andan och männen körar görs En del av mitt hjärta, en av tre Janis Joplin-förknippade låtar i showen. Utgör med sin återkommande crescendon ett av konsertens krön.

Lindvalls elastiska basgångar bereder vägen och matchar Astners delikata utflykter. I Antingen eller riffas det fräckt och i Konsten att finnas till anför frontande sångerska så påtagligt att sanslös extas briserar, Af Ugglas sjunger ut alla härbärgerade omtumlande känslor inombords. Kvinnan som offentligt ventilerar sina diagnoser testar hur långt sladden räcker, vilket framgår av min bild ovan. Genom hennes hängivna beteende och attack i rösten dras vi in i hennes persona. Och melodileverantören och kraftverket till rytmsektion gör mer än bara förtjänstfullt backar upp. I en sekvens uppvisas stor variation då de lattjar runt med takter ´a la dub och reggae. Man tror att det ska bli kaos när låtlistan ifrågasätts, men att dividera om vem som har kontrollen och egentligen bestämmer är nog mest en gimmick.

Samtliga eldar på i suverän stil under af Ugglas nyckfulla ledning i Gå vidare, hennes cover på Move Over signerad Joplin. (Köpte för övrigt Pearl för cirka femtiotre år sedan.) Covern på Albatross glider stolt fram med vibrato med svenska vingar. Blev förtjust i minimalistiska riffandet och rytmiserande rösten i eggande Jag har katter. Man borde vara van, häpnar ändå över inlevelsen i Gråt älskling och kommentarer som gör männen paffa. Här fanns ett effektfullt eko i mikrofonen. Deras emotionella output nådde ytterligare en kulmen i den publikfavorit som blev extranummer. Syftar givetvis på Snälla, snälla, ett original av af Ugglas/ Liljedahl som ju tävlat i Melodifestivalen och legat på listorna.