• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Musik

Bo Kaspers Orkester släpper nytolkning av ”Dansa på min grav”

13 juni, 2026 by Redaktionen

Bo Kaspers Orkester

Bo Kaspers Orkester firar 35 år som band släppte därför 12 juni 2026 en nytolkning av sången ”Dansa på min grav”, som ursprungligen gavs ut 2003.

Ett pressmeddelande berättar:

Under tre och ett halvt decennium har bandet med nyfikenhet, musikalisk lekfullhet och en unik känsla för berättande rört sig sömlöst mellan jazz, soul, pop, funk och visa. Genom åren har de skildrat både vardagen och sin samtid med texter som berör, väcker eftertanke och ofta känns lika aktuella idag som när de skrevs.

”Dansa på min grav” är ett tydligt exempel på just detta. Mer än 20 år efter att låten först släpptes känns dess budskap fortfarande lika angeläget. I den nya versionen har producenten och remixaren Stefan Olsson gett låten ett uppdaterat sound som lyfter fram både textens allvar och dess hoppfulla energi. Resultatet är en nytolkning som känns både modern och högst relevant.

LYSSNA HÄR

Arkiverad under: Musik, Toppnytt

En av de mest nedtonade och intimaste skivor som släppts på senare tid – The Urge of Inner Feelings med Lilla Jazzkapellet

11 juni, 2026 by Mats Hallberg

Lilla Jazzkapellet (Filip Johansson & Anders Boson)

The Urge of Inner Feelings

4

Inspelad i Studio New Häggen 2025

Mixning Åke Linton Klangverket

Bearflag Records

Releasedatum: 11/ 6 2026

Vill först av allt komma med en relevant upplysning. Jag känner herrarna hemmahörande i Göteborgstrakten som svidat sig i likadana vita skjortor och slipsar. Hade de enligt mig inte upprätthållit en tillräcklig standard skulle jag avstått från att skriva, ödsla tid på att dissa. Ingen hade brytt sig om en dylik text.. Den ene i duon, Anders Boson, har många bollar i luften vilka överlag mötts av positiva eller rent av lyriska omdömen från min sida. Han ingår i två trios, leder en kvartett specialiserad på standards och frontar förstås i septetten Anders Boson Jazz Ensemble. Boson är en soft jazzsångare vars spröda framtoning han kompletterar i kongeniala fraser på trumpet. Efter ett jam uppstod musikaliskt tycke med en yngre gitarrist som examinerats från Musikhögskolan i Göteborg och därefter förkovrat sig ytterligare i Paris och Madrid. Jag har hört Filip Johansson live på jam och konsert på Utopia, fast det är först vid lyssning i hörlurar i detta synnerligen avskalade format som jag gör upptäckten att han är en gitarrist av rang. I mina öron låter det som om hans stil växt fram ur studerandet av förmodade förebilder som Kenny Burrell, Tal Farlow och i viss mån Jim Hall. Vet ju inte hur det egentligen förhåller sig, men i deras härad rör sig den talangfullt snidande gitarristen.

Sju standards lanseras utan att det anges vem eller vilka som kreerat dessa örhängen, varför jag roade mig med att googla. Gick bet i ett fall, nämligen ursprunget till Lovesong. Fått reda på att låten är ett original signerat Boson. Den fanns med på albumet Don´t Let Me Go plus i en översättning med titeln Kärleken som gjordes för första Ensemble-plattan. Om jag inte missminner har Boson i olika sammanhang tolkat merparten av materialet på The Urge Of Inner Feelings. Ska poängteras att i princip samtliga av dessa hits förekommer i både vokala och instrumentala tolkningar. Till öppningsspår har duon valt Body And Soul (1930) vars mest episka versioner är signerade Coleman Hawkins respektive Frank Sinatra med Bobby Hackett. Ännu äldre är en av tidernas främsta ballader. Syftar på finalnumret Bye Bye Blackbird (1926) som bland andra John Coltrane, Miles Davis och Joe Cocker spelat in. Av uttolkare av ;My One And Only Love kan återigen nämnas Sinatra, Coltrane och sammetsrösten Johnny Hartman. Musikmelodin It Could Happened To You från 1943 har tolkats både vokalt och instrumentalt av åtskilliga storheter. East of the Sun såg dagens ljus 1934 och Dexter Gordon tillhör de celebriteter som lanserat låten. There Is No Greater Love anno 1936 har jag på fabulös cd vars verser sjungs magnifikt av Dinah Washington. i bara något enstaka fall känns kompositörens namn igen. Melodierna har ändå kunnat leva vidare och inbjudit till tolkningar.

Bild från releasekonserten på Utopia. Basisten heter Max Thornberg

Min första reflektion efter inledande klassiker är att Body And Soul görs lika ömsint och med samma sköra framtoning som den mytomspunne Nick Drake utstrålade. De subtilaste av detaljer framhävs fint. Åtminstone min första referens går i denna oväntade riktning. Gitarrens varma och sparsmakade uttryck gör susen. Bosons stämma rör sig ledigt i ett lika harmoniskt som strikt avgränsat register. Endast en gång satsas det utöver normalläge genom att tonen i sista stavelsen sträcks ut. Det är en stil vi lärt oss förknippa med den berörande instrumentkollegan Chet Baker och dennes sköra sång. Med den skillnaden att här inte finns samma latenta spänning där man under karriärens sista decennium hos Baker märkte ett vemod, ett omisskännligt lidande uttryck. Är som sagt väl förtrogen med Bosons primära arbetsredskap vars stämma definitivt har sin charm. Enda insats jag menar är något svagare än övriga infaller i There Is No Greater Love. Kanske den knepigaste utmaningen han gett till sig själv.

Albumet flödar av avskalade romantiska bågar, sköna ackordföljder och snitsiga melodier utan att man låter soundet pulsera. Enda tillfället rytmiken accentueras är i finalnumret. Lyssnaren får som nämnts då njuta av behagliga balladen Bye Bye Blackbird där båda triumferar på sina instrument. Johansson glänser i sitt utbroderande av temat. Angående diskret tillförsel av rytm, närmare bestämt basgång, trakterar Magnus Bergström kontrabas i två låtar. Boson använder sin trumpet i förhållandevis ringa utsträckning. När så sker kompletteras vackert kompanjonens spel och förmedlingen av texters innehåll. Deras milda framtoning kan betraktas som antitesen till den intrikata intensitet som låg till grund för svarta stilbildares sätt att lira be bop. Förutom att snyggt ackompanjera träder jazzgitarristen fram i helfigur i ett antal stick. Vill särskilt lyfta fram de i Lovesong, ett mer avancerat solo i East of the Sun samt avslutande ljuvliga ballad. Ska påpekas att han ansvarar för musikaliska inramningen eftersom han arrat de sju kompositioner man tagit sig an.

Arkiverad under: Musik, Recension

Lyssna: Death Cab for Cutie har släppt nytt album

5 juni, 2026 by Redaktionen

Death Cab for Cutie

Åttafaldigt GRAMMY-nominerade Death Cab for Cutie – Benjamin Gibbard, Nicholas Harmer, Jason McGerr, Dave Depper och Zac Rae – släppte nya albumet I Built You A Tower den 5 juni via ANTI- Records.

Ett pressmeddelande berättar:
Built You A Tower, som släpps 5 JUNI 2026 markerar bandets återgång till sina oberoende rötter efter 20 år på Atlantic Records. Albumet producerades och spelades in av John Congleton och sattes samman under endast tre veckors inspelningar. Det spelades in både i studion Animal Rites i Los Angeles och i bandmedlemmarnas hem i Seattle, Bellingham, Los Angeles och Portland.

Under de senaste åren har Death Cab firat flera betydelsefulla milstolpar, bland annat genom stora, utsålda turnéer tillägnade 20-årsjubileerna av de inflytelserika albumen Transatlanticism och Plans. Dessa turnéer blev avgörande för skapandet av I Built You A Tower. Bakom kulisserna stod Gibbard inför den största pressen i sitt yrkesliv – att fronta både Death Cab och The Postal Service på arenascener i flera timmar varje kväll – samtidigt som hans privatliv höll på att falla samman. Belastningen blev till slut för stor att bära ensam, och “tornet” uppstod som ett sätt att skydda sig själv.

“Det finns ett behov av att hitta en plats inom oss där vi kan lägga vår förlust och sorg,” förklarar han. “En plats som kan bära det, så att vi kan gå vidare med våra liv. Men ibland bryter traumat igenom det skal vi har byggt upp för att hålla det på plats.”

I Built You A Tower är ett album om att försonas med tidigare versioner av sig själv för att kunna hitta en ny riktning framåt. “Jubileumsturnéerna drev bort all nostalgi ur våra system,” säger Depper. “Vi kände oss som en del av en kraft som var större än oss själva och gick in i studion med frågan: hur kan vi fånga den känslan och omvandla den till något nytt?” Harmer fortsätter: “Hela processen med den här skivan tog oss tillbaka till bandets tidigaste skede: om musikerna i rummet gillar det vi arbetar med, så räcker det. Vi återfann det självförtroende som följer med den insikten.”

Det handlar därför inte om en klassisk “återgång till rötterna”, utan snarare om att återta det grundläggande förhållningssätt som har genomsyrat Death Cabs 30-åriga historia.

Arkiverad under: Musik, Toppnytt

Väldigt vital och emellanåt berörande tribut – Göteborg Jazz Orchestra hyllar 100-åringen Miles Davis

3 juni, 2026 by Mats Hallberg

1/6 2026

Park Lane i Göteborg

Även om jag fått förtroendet att följa den anmärkningsvärda utvecklingen i GJO nästan från begynnelsen, ligger det inte i mitt uppdrag att hårdlansera dem. Efter flera år med månatliga spelningar hos Contrast Public House vilka ibland utökades med konserter på Valand, Storan, Brew House och Draken håller man nu till på Park Lane vid Avenyn. Apropå ytterligare scener där jag hört orkestern ska nämnas att i höstas genomfördes två så gott som utsålda evenemang. Dels tribut till Monica Zetterlund på World of Volvo då Isabella Lundgren, Bo Sundström och Carl Bagge. Dels liveversionen av dubbel-vinylen A Letter To Eje Thelin i Stenhammarsalen under ledning av Nils Landgren, då GJO för en kväll fick vara Radiojazzgruppen och följdriktigt fanns P2 på plats för att föreviga musiken. Utdelade för övrigt högsta betyg till albumet som återskapar den legendariske trombonisten och kompositörens sista verk Ragruppamento.

Olli Rantala bas, Stefan Wingefors piano, Mattias Ståhl vibrafon och Adam Ross trummor

Vill som hastigast rekapitulera de tre tidigare gig jag varit närvarande på i år på Park Lane, vilka som traditionen påbjuder äger rum under måndagskvällar. Samtliga tre event bör betraktas som musikaliska fullträffar. I mars blev det en slags succé i repris då GJO ånyo gästades av cellisten och låtskrivaren Svante Henryson. En vidunderlig exposé av stilar hänförde likt deras första möte som jag dokumenterade i skrift. Fotot ovan är från månaden efter med en annan solist från Stockholm, nämligen vibrafonisten Mattias Ståhl som främst framförde alster som fanns på Terry Gibbs repertoar. Njöt av ett härligt drag och sprudlande swingbetonade klanger som stundtals påminde om den uppsluppne Lionel Hampton och hans storband. Trissen i ytterst tillfredsställande tillställningar fulländades genom att GJO, som ständigt söker spännande samarbeten, hade tillfrågat batteristen och storbandsledaren Roger Berg för att hedra den oförliknelige Buddy Rich och hans gärning. Utan att försöka kopiera fick vi en god uppfattning om förebildens teknik och rörelsemönster. Salig publik guidades i väl valda introduktioner. Gemytlige skåningen berättade att han följde trumikonen på dennes sista turné i Sverige 1986.

Olli Rantala, Roger Berg och Erik Weissglas

Härom veckan dog Sonny Rollins, den siste kvarvarande av de femtioåtta företrädesvis jazzmusiker som fotograferades vid lunchtid en helgdag i Harlem. En som på grund av turné inte fanns med på den berömda bilden var Miles Davis (1926-1991). Rollins såg jag på festivalen på Skeppsholmen medan jag fick möjlighet att se visionären Miles två gånger i Sverige plus två gånger i Holland. Har också en hel del skivor med Miles från olika perioder, hans självbiografi, en stor poster på väggen, en biopic på dvd och sett två varianter av Henning Mankells pjäs Driving Miles. Tidigare i år recenserades Bohuslän Big Band och deras Miles Davis / John Coltrane-program som firar de båda 100-åringarna. Och för några år sedan gjorde verksamhetsledaren i GJO Mats Eklund mycket hörvärda Miles-hyllningar i mindre sättning, kronologiskt uppdelade. Var på nästan samtliga av dessa begivenheter som borde lockat fler människor. Miles genomträngande ton och fascinerande sound har påverkat mitt musiklyssnande väsentligt allt sedan jag införskaffade Sketches of Spain tidigt 80-tal när den ingick i CBS Nice Price-utgivning.

Kom cyklandes från Masthuggstorget där jag varit på årsmöte i Ove Allansson-sällskapet. Hann till de två sista starka låtarna med ungdomligt förband. Gruppen som kallar sig Cecilia/ Rebecca Brasilian Music bildades nyligen på Musikhögskolan. På ett förväntat smakfullt vis lyftes bossor av inte minst Jobim fram och texterna framfördes elegant på portugisiska. Småsväniga projektet frontas av vokalist Cecilia Erixon och hennes vän Rebecca Backman på elbas. Bakom dem satt Christiano Gallian från Italien med akustik gitarr jämte slagverkare Egil Lilja. i motsats till jubilaren Miles förvaltas en tradition, vars popularitet ökade radikalt på våra breddgrader när Stan Getz utforskade den svala dansanta musiken. Cecilia/ Rebecca Brasilian Music präglas av ett lika lättsmält som snyggt finkalibrerat tonspråk. Vad beträffar balansen har jag en liten randanmärkning, nämligen att elbasen hade en dominerande ställning gentemot männens instrument. Mats Eklund tackade dem för deras stilsäkra program.

Nu fokus på huvudakten som glädjande nog hade dragit mycket folk. Lyckligtvis fick samtliga ändå sittplats. Troligen den yngste medlemmen i GJO agerade förtjänstfull presentatör. Syftar på Ludvig Broman som denna gång lirade altsax och den mycket lovande hade därutöver ett par solon. Ska poängteras att osedvanligt många nya eller nygamla ansikten satt eller stod i blåssektionerna. Arren som huvudsakligen användes kom från en för mig okänd förmåga. Denne musiker och leverantör av arrangemang heter Lars Bülow baserad på Gotland. När jag påpekade för några av dem på jam efteråt att första set fram tills Seven Steps To Heaven inte kändes hundraprocentig, ska det förutom rotationen bland blåsare framhållas att man hade önskat sig noter med större detaljrikedom. Nu blev det aningen trevande och ibland utan den pondus GJO skämt bort oss med. Inledningsvis får vi Walkin´ från 1954 där nyanser fint framhävs, följt av ungdomsverk av Miles hämtat från när han skrev be bop historia med Dizzy och Bird. I sist nämnda original är en av solisterna Johan Holmberg på trumpet.

Två kompositioner tillhörande samma kategori där grädden på moset stundtals saknas antagligen på grund av orsaker nämnda ovan, är skrivna av Charlie Parker respektive J.J Johnson. Syftar på intrikata standarden Scrapple From The Apple och Kelo. I Virvlande låten av Bird broderas ut av Mikael Karlsson, meriterad vikarie från Bohuslän Big Band på sax och på walking bas träder Arvid Jullander fram. Kelo kännetecknas av sin samlade struktur med svepande attacker. Kändes en smula främmande att höra dessa och andra alster i storbandstappning. Första set avrundas med bravur genom en publikfriande melodi som länge funnits på repertoaren hos GJO, suggestiv sak signerad Miles och Victor Feldmans 1963. Relevant att ta till klyschan sitter som en smäck för Seven Steps To Heaven.

Tappade tyvärr koncentrationen vid ett par tillfällen efter paus, vilket får skyllas på inmundigande av räkmacka plus oförutsett akut sms:ande. Ska betonas att jag rös av välbehag under My Ship från Porgy & Bess (Mats Eklunds favoritskiva ur den omfattande Miles-katalogen) avlöst av Miles Ahead. Här finns ju fantastiska färdigskrivna arr av mästaren Gil Evans att utgå från. Fäster mig vid tonbildning, klangen som förhållandevis väl motsvarar den på inspelningarna samt innerligheten i balladen med sitt emotionellt återhållna tryck. Denna sekvens blev för mig kvällens clou.

Träblåsets sammansättning skilde sig åt jämfört med hur det brukar se ut. Denna afton satt här Andreas Thurfjell, Mikael Karlsson, Ludvig Broman, John Nilsson och Per Laang. Samtliga har medverkat tidigare, fast tveksamt om just denna konstellation spelat tillsammans tidigare. Bland trombonerna fanns enbart Sebastian Pettersson som ordinarie. Han och Sixten Hay delade förtjänstfullt på solistutrymmet. Den utmanande sysslan att få publiken att associera till den högst igenkännbara tonen hos magikern Miles var ett delat ansvar mellan samtliga trumpetare: Mats Eklund, Johan Holmberg, Petter Pankinaho och Patrik ”Putte” Jansson. Elpiano trakteras med den äran av David Bäck och skymd längst upp till vänster satt den otroligt allsidige percussionisten Michael Andersson.

Miles Mood troligen skriven av John Coltrane erbjuder stimulerande lyssning trots komplex uppbyggnad med tolvtonsmusik. En av solisterna är den mångsidige gitarristen Tobias Grim. Uppskattar också de två kompositioner av Wayne Shorter, varav en fått titeln Pinnochio, som lagts intill varandra. Den skickliga orkestern grejar utan problem udda takter. Bland det mest originella på repertoaren var definitivt ett storbandsarr signerat Vince Mendoza på All Blues, vars återkommande hook ju har hypnotisk effekt. Än mer apart blir tolkningen när Adam Ross bryter sig loss från melodin och serverar ett inspirerat solo. Det antyds att extranummer vankas om responsen är som den borde. Och det visar sig att Patrik ”Putte” Jansson med likadan sordin som Miles tar oss med till utomjordiska svindlande temat i Summertime.

Efteråt blev det ett välorganiserat jam i baren på hotellet vägg i vägg med en härlig mix av veteraner, etablerade i nya generation och musikstuderande. Standards spelades och sjöngs med ackuratess av högst tillfälligt bildade formationer i cirka en timme. Ljudnivån var alldeles lagom, vilket gjorde att det funkade att samtala på fem-tio meters avstånd. Hoppas att spontana musicerandet får en fortsättning efter sommaruppehållet. En annan förhoppning är att GP gör ett reportage om GJO. Varför inte uppmärksamma det strålande arbete som gjorts för att bredda intresset för jazz i stan och attrahera ny publik?

Arkiverad under: Musik, Recension, Toppnytt

Recension: Terra bjöd in halva indie-Sverige – och bjöd på årets bästa konsert

31 maj, 2026 by Thomas Johansson

Hurula som gäst på Terras spelning på Orionteatern

Terra med Vänner på Orionteatern – Betyg 5 (5)

Det är dagen efter att Terra släppt sitt nya album Musik för alla. Redan där hade de kunnat nöja sig med att fira sig själva. Istället förvandlar de Orionteatern till ett öppet hus för vänner, kollegor och medmusiker. Resultatet blir en av de mest generösa konserter man kan uppleva – och utan tvekan den bästa jag sett i år.

Terra har under det senaste decenniet vuxit fram till ett av den svenska indierockens mest pålitliga namn. De har alltid haft en förmåga att kombinera stora känslor med vardagsrealism, att skriva låtar som både kan skava och trösta. På den nya skivan hörs ett band som låter friare än på länge, och på scen får materialet ännu mer luft under vingarna.

Men den här kvällen handlar inte bara om Terra.

Redan tidigt står det klart att bandet tänker dela med sig av rampljuset. Gästerna avlöser varandra i en takt som gör det svårt att hålla räkningen. Tretton? Fjorton? Någonstans där tappar man kontrollen. Det spelar heller ingen roll. Det viktiga är känslan av att allt kan hända.

När Emma från Makthaverskan kliver upp på scenen får låtarna en ny nerv. Hennes karaktäristiska röst skär rakt igenom lokalen och tillför en rå intensitet som passar Terras musik förvånansvärt väl. Ilean från Nektar bidrar med ett annat uttryck, mjukare men lika självklart, medan Jonas Lundkvist kommer in som ett rent energiknippe. Hans närvaro förändrar dynamiken direkt. Plötsligt känns scenen för liten för all rörelseglädje.

Klara Keller och ShitKid är två andra höjdpunkter i ett pärlband av gäster som aldrig känns påklistrade eller inkvoterade. Tvärtom. Kvällen får karaktären av en musikalisk släktträff där alla faktiskt verkar vilja vara där. Det finns en värme mellan artisterna som smittar av sig på publiken.

Och så finalen.

När Hurula dyker upp som sista gäst känns det som ett crescendo som varit planerat hela kvällen. Orionteatern exploderar i jubel. Det är ett sådant där ögonblick som påminner om hur liten och samtidigt hur stark den svenska alternativa musikscenen kan vara. Här står några av landets mest älskade indieartister på samma scen, inte för att marknadsföra sig själva utan för att hylla varandra.

Trots alla gäster hamnar Terra aldrig i skuggan av arrangemanget. Snarare förstärks bilden av ett band som blivit en självklar mittpunkt i sin egen musikaliska krets. Låtarna från Musik för alla håller för uppmärksamheten, och de äldre favoriterna får nytt liv i de ständigt skiftande konstellationerna.

Det är också något befriande med en konsert som känns så ofiltrerad. Inga stora produktionstrick, inga onödiga effekter. Bara låtar, vänner och en publik som får känslan av att vara inbjuden till festen snarare än att stå bredvid och titta på.

Två timmar senare lämnar publiken Orionteatern med samma uttryck i ansiktet: ett leende som inte riktigt vill försvinna.

Många konserter är bra. Vissa är till och med fantastiska. Men ytterst få får en att känna att man bevittnat något som inte går att upprepa.

Terra med vänner var en sådan kväll.

Arkiverad under: Musik, Recension, Toppnytt

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 15
  • Sida 16
  • Sida 17
  • Sida 18
  • Sida 19
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1779
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Lilla Amélie eller tecknet för … Läs mer om Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

God jul Av Jonas Karlsson Dramatisering … Läs mer om Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Den Fule utan titel 5 Inspelad … Läs mer om Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Filmrecension: A Talent For Murder – känns ofärdig och som ett måttligt genomtänkt experiment

A Talent For Murder Betyg 2 Svensk … Läs mer om Filmrecension: A Talent For Murder – känns ofärdig och som ett måttligt genomtänkt experiment

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in