• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Musik

Roger Waters kommer till Stockholm med The Wall

27 maj, 2010 by Redaktionen


Roger Waters firar 30-årsjubiléet av The Wall med en historisk Europaturné – och stannar till på vägen i Sverige. På Globen i Stockhom 4 maj 2011.

Ett pressmeddelande berättar:

Roger Waters, det kreativa geniet bakom musikpionjärerna Pink Floyd, bekräftar idag på en presskonferens i London att hans banbrytande mästerverk The Wall kommer till Europa. Detta är första gången på över 20 år som The Wall kommer att framföras live. Den 4 maj 2011 intar han Ericsson Globe i Stockholm. Den 26 augusti släpps biljetterna.

Roger Waters och The Wall kommer att landa i över 25 europeiska städer för att fira att det har gått 30 år sedan albumet The Wall släpptes, och med Waters själv antydande att det här blir hans sista turné blir det här inget annat än decenniets hetaste.

Med start i mars 2011 kommer Roger Waters och The Wall att besöka följande städer: Lissabon, Madrid, Barcelona, Milano, Arnhem, Budapest, Prag, Lodz, Moskva, St Petersburg, Helsingfors, Oslo, Stockholm, Köpenhamn, London, Manchester, Dublin, Antwerpen, Paris, Mannheim, Zürich, Hamburg, Berlin och Düsseldorf.

Tidigare har showens produktion varit alldeles för stor för att tas på turné världen över, men med nya arenor och ny teknologi har dilemmat löst sig och nu, efter månader av grundlig planering, har Waters uppdaterat både känslan och det visuella i showen för att garantera att det överensstämmer med den bländande extravaganta intrycket som The Wall live en gång blev så legendariskt för. Genom detta tillåts alltså ännu en generation att inspireras av den lika grandiosa som hisnande audiovisuella upplevelsen.

Showen inleds med att muren rivs och under föreställningens första del byggs den upp igen, block för block. Under showens sista del står muren helt färdigbyggd. Roger Waters har till showen tagit fram en dynamisk ny videografik och illustrerande bilder som projiceras på muren som håller de gigantiska måtten av 743 kvadratmeter . Showen innehåller grandiosa specialeffekter som till exempel Gerald Scarfes originalillustrationer, ett kraschande flygplan, kvadrofoniskt ljud, pyroteknik, ”spot pods”, gigantiska uppblåsbara figurer, projektioner, videoprojektioner och en rad andra fulländade effekter. Roger Waters band på turnén består av Dave Kilminster (gitarr), Snowy White (gitarr), G. E. Smith (gitarr) Jon Carin (keyboard), Harry Waters (keyboard), Graham Broad (trummor), Robbie Wyckoff, Jon Joyce (sång), Michael Lennon (sång), Mark Lennon (sång) och Kipp Lennon (sång).

”För trettio år sedan när jag skrev The Wall var jag en rädd ung man”, minns Roger Waters. ”Sedan dess har det slagit mig: kanske är historien om min rädsla och mina förluster – med dess oundvikliga följeslagare skammen, bestraffning, och känsla av åtlöje – samtidigt en allegori över bredare frågor: nationalism, rasism, sexism, religion, ja vad som helst egentligen. Alla dessa frågor och ismer är drivna av samma rädsla som formade mitt liv som ung”.

Med klassiker som ”Comfortably Numb”, ”Another Brick In The Wall Pt 2”, ”Mother”, ”Run Like Hell” och ”Young Lust” blev The Wall med miljoner fans världen över snabbt ett av de största albumen som någonsin spelats in. När albumet släpptes 1980 blev det snabbt det bästsäljande albumet i USA, där det fortfarande ligger på topp-fem på listan över bästsäljande album genom tiderna.

Den kommande europaturnén kommer att erbjuda Roger Waters fans en unik möjlighet att bevittna ett helt band som framför The Wall i sin helhet, med en specialdesignad show för att förstärka Roger Waters epokgörande mästerverk om utanförskap och förändring. Albumets illustratör Gerald Scarfe, som arbetade med den allra första turnén och filmen som senare gjordes 1982, har i år ännu en gång samarbetat med Roger Waters och bidrar med ny konst, dockor och uppblåsbara objekt till turnén.

Fram tills nu har The Wall enbart framförts av sin skapare 31 gånger live, inklusive Pink Floyds turné 1980-1981 när albumet just släppts. I juli 1990 återupplivade Waters fenomenet med en av historiens största konserter för att fira Berlinmurens fall. Eventet lockade närmare en halv miljon fans till Potsdamer Platz i Berlin och ett oräkneligt antal följde showen på tv. Kritiker hyllade Waters show som en av de bästa konserterna någonsin och hävdade att den satte standarden för samtliga framtida konsertupplevelser att försöka uppnå. Waters avslöjar att för att säkerställa att The Wall 2011 blir precis lika relevant som det var för trettio år sedan har han arbetat igenom varje låt på albumet och tagit till sig den senaste teknologin och de specialeffekter som erbjuds däri, för att ge sina mästerverk den rätta energin.

”Projektionssystemen idag är totalt annorlunda från vad de var då, vilket betyder att jag idag kan sätta projektioner över hela väggens längden på 73 meter, vilket vi inte kunde göra då”, säger Roger Waters.

Än viktigare för Roger Waters är de politiska och sociala kommentarer som The Wall innehåller och hans plan är att använda murens konstruktion för att hedra de soldater som har förlorat sina liv i strider. På hans hemsida rogerwaters.com finns en uppmaning till släktingar att skicka in bilder, bilder som Waters kommer att projicera på muren under föreställningen så att varje offer, i slutändan, fungerar som byggstenar i muren.

”Första gången vi gjorde det var i slutet på Vietnamkriget och just nu är vi mitt i pågående strider i Irak och Afghanistan, så det finns absolut ett starkt anti-krigs-budskap i The Wall. Det fanns då, och det finns än idag”, kommenterar Waters.

”I den nya tappningen av The Wall vill vi göra liknelser, vi vill belysa både vårt nuvarande dilemma och de oskyldiga vi förlorat under åren som gått”, tillägger Waters.

Turnén som tidigare enbart besökt USA, Tyskland och Storbritannien tidigare, ger nu fans över hela Europa chansen att för första (och antagligen sista) gången se The Wall i sitt eget hemland. Innan de Europeiska datumen reser Roger Waters The Wall Tour, med start i september 2010, med 50 stopp över Nordamerika. Det allra senaste från Roger Waters och The Wall Tour hittas på den nya hemsidan www.rogerwaters.com. Roger Waters är själv påtagligt involverad i sidan och använder den för att kommunicera med sina fans världen över, och det var på den som Roger Waters nyligen antydde att de här konserterna troligen markerar slutet på hans turnerande dagar. ”Men”, säger Waters, ”jag har fortfarande ett glödande hjärta och jag har något viktigt att berätta”.

Biljettinformation:

4.5 2011: Ericsson Globe, Stockholm

Biljetterna släpps den 26 augusti klockan 09.00.

Läs även andra bloggares åsikter om musik, Stockholm, legendarer, rockmusik, The Wall, Pink Floyd

Arkiverad under: Musik Taggad som: legendarer, Musik, Rockmusik, Stockholm

Recension av Dinosaur Jr:s konsert på Tyrol

27 maj, 2010 by Jonatan Södergren

Det här var tredje gången jag såg Dinosaur Jr live och det första som slog mig var att trummisen såg annorlunda ut.

Har Murph skaffat hår på äldre dagar? Det visar sig att han varit tvungen att avbryta turnén och ersatts av Kyle.

Fokus ligger på senaste skivan Farm som kom förra året.

Hitkavalkaden med låtar som Feel the Pain, Over It, Raisins och Freak Scene i följd må vara ren perfektion och när J Mascis kör sina solon bevisar han än en gång att han är tidernas bästa gitarrist. Tyvärr håller inte alla de nya låtarna samma mått så konserten blir en berg- och dalbana.

Under kvällen spelade även Built to Spill som nästan var lika högljudda som Dinosaur Jr.

Arkiverad under: Musik Taggad som: Built to Spill, Dinosaur Jr, J Mascis, Tyrol

Katie Melua har släppt sitt fjärde album: "The House"

26 maj, 2010 by Rosemari Södergren


Katie Melua har släppt sitt fjärde album: ”The House”.

Jag gillar inte jazzinfluerad pop särskilt mycket, men det finns två stora undantag: Norah Jones och Katie Melua.

Nu, detta fjärde albumet, är lite annorlunda för att komma från Katie Melua. Det är lite popigare. Hon har bland annat anlitat William Orbit (Madonnas ”Ray of light”) som producent och samarbetat med låtskrivaren Guy Chambers (som medverkat till Robbie Williams fem första soloalbum).

Hon har en enorm röst och slog igenom som 20-åring. Två av mina favoritlåtar på nya albumet är ”I’d love to kill you” och ”God on drums, devil on the bass” . En anledning till att de etsar sig fast i mig är att de är fyllda av svärta och viss bitterhet. Precis så som livet kan kännas periodvis. Jag ser att Expressens recensent, som gav albumet betyg 3 tycker tvärtemot mig när det gäller just dessa två spår på albumet:

Katie Melua sjunger behagligt, med en dramatik som är fängslande i sina bästa stunder. Men när svärtan blir övertydlig, som i ”God on drums, devil on the bass” och ”I’d love to kill you” känns hon mest som en posör.

Där ser man hur annorlunda man kan uppfatta musik.

En kompis till mig har köpt albumet idag och har lyssnat ett par gånger och har hittat två spår hon gillar mycket: ”No Fear Of Heights” och ”Plague of Love”.

Det verkar som flera recensenter uppfattar det här albumet som något av ett mellanalbum, eller mer medelmåttigt. Dan Backman i SVD ger betyg 3 och skriver:

Till det fjärde albumet har producenten William Orbit inkallats. Orbit, som bland annat jobbat med Madonna, har gett den 25-åriga Meluas sånger en något mer varierad musikalisk inramning än tidigare men knappast en modern och relevant produktion. Det är synd då Melua fortfarande har en röst och ett egensinne som borde tas till vara på ett mycket bättre sätt.

För mig fastnade framför allt första spåret ”I’d love to kill you” direkt när jag lyssnade första gången. Sedan är jag ju ett fan av Katie Melua så jag gillar ju i stort sett allt hon gör och därmed har jag lyssnat på skivan väldigt många gånger och då har flera av spåren växt. Det är som sagt en något annorlunda skiva för att vara hennes och det kan ta lite tid att vänja sig.

Jag har skivan som CD och det är vissa skivor jag absolut vill ha som CD. Omslaget är snyggt och drömskt och väver ihop flera av sångernas texter. Lite av den känslan som omslaget ger finns också på hennes hemsida.

Albumet fick förresten betyg 3 också av brittiska Independent:

On the other, hints of a repressed oddity bubble beneath the surface, breaking through in the sci-fi escapism of ”A Happy Place” and ”Tiny Alien”, and the apocalyptic vision of ”The Flood”, which reflects Melua’s desire for change: ”Broken people get recycled,” she exults dubiously, ”and I hope that I will”.

Katie Melua på MySpace.

HBT-Sossen har också recenserat den nya skivan.

Läs även andra bloggares åsikter om musik, recension, skivnytt, jazz, popmusik, Katie Melua

Arkiverad under: Musik, Recension, Skivrecensioner Taggad som: Jazz, Musik, Popmusik, Recension, skivnytt

Gorillaz ersätter U2

26 maj, 2010 by Rosemari Södergren


U2 var väl tänkt som det stora publikdragar-bandet till den stora musikfestivalen i Glastonbury. Men U2 lämnade återbud eftersom Bono lagts in på sjukhus.
Nu är det klart vilket band som ersätter U2 som headliner i Glastonbury, det blir Gorillaz.

Från musiksajten NME:

Gorillaz have been confirmed as the replacement headliners for U2 at this year’s Glastonbury festival.

NME har snackat med frontmannen Murdoc Niccals:
”It was us or The Beatles and they split up years ago,” he said.

Expressen:

U2 tvingas ställa in hela den nordamerikanska delen av sin pågående världsturné sedan bandets sångare Bono skadat ryggen. Bonos skada påverkar även bandets framträdande på Glastonburyfestivalen i England.

Relaterat: Dagens Nyheter

Läs även andra bloggares åsikter om musik, musikfestivaler, Glastonbury, U2, Bono, Gorillaz

Arkiverad under: Musik Taggad som: Glastonbury, Musik

Iggy & The Stooges, The Soundtrack Of Our Lives, Mumford & Son och Broken Bells till Way Out West

26 maj, 2010 by Rosemari Södergren


En trevlig nyhet för fans av Iggy och de som tänkte ta sig till Way Out West i sensommar:
Nya artister som är klara för Way Out West:
Iggy & The Stooges
The Soundtrack Of Our Lives med Göteborgs Symfoniker + hemliga gäster
Imperial State Electric
Mumford & Sons
Broken Bells

Spännande. Kulturbloggen gillar Soundtrack of our lives jättemycket, dessutom. Och blir extremt nyfiken på vilka de hemliga gästerna blir.

Här lite ur press/bloggmeddelandet:
iggy, baby
i like the sound of you
strutt strutting in those tight pants
Det må ha börjat som ett tidsfördriv, som en tyst(?) protest, en yttring av tristess. Bomull, skoputs eller fritidsgård. Det som sedermera blev en livsstil med näsig uppsyn, häftade tshirtkragar och barnsligt catchy melodier till distade gitarrer. Någonting att doktorera i, någonting att ta till sig om inte som sitt så i alla fall Stella sig i relation till. Idag, vad skriver vi – 2010 va?, är det fler greningar i deltat än vad bluesen någonsin tidigare besjungit. Kidsen, gammal som ung, katalogiserar sig som det ena fräsigare än det andra: scream-o, pink nemo, j-lo, j-emo… fett som tusan verkar det i alla fall. Och det faller tillbaka på en nämnare, g i t a r r e n. Den som får foten att studsa mot bardiskens fotstöd, oh yes… no way, vägra lyda. Såpadrypande tvättbräde med borsten smattrande som i Mumfords söner, en nedsliten Levin med nagelstålet mot strängarna som i Mercers trasiga bjällror, nedslitna Levi’s med fingrarna trummande mot nyckelknippefickan som ledsagaren av Den Svenska Rocken himself, det är solnedgångens toner som får tårarna att pocka på en förlösning som i symfonikernas Stora Timme, naken i vattenbrynet som i ””mitt i”.

Mumford & Sons , Broken Bells , Imperial State Electric , The Soundtrack of Our Lives med Göteborgs Symfoniker + Hemliga Gäster och… mina damer och herrar, urkraften:
Iggy & the Stooges !

Iggy & The Stooges
Pseudonymer och artist-alias är ju balla. Särskilt roliga blir de när artistnamnen är självförhärligande och uppblåsta (Princess Superstar, Master P) eller anspelar på artistens karaktärsdrag (Sid Vicious, Meatloaf, Ol’ Dirty Bastard, Too $hort).
Du känner honom som Iggy Pop.

I Way Out West-aktuella James Newell Osterbergs fall är artistnamnet inte längre synonymt med en person eller en image. Iggy & The Stooges, och Iggy Pop i synnerhet, har blivit ett begrepp, ett referensverk, en illustration om vad som är tufft och coolt: på riktigt. För 45 år efter debuten med high school-gruppen The Iguanas (därav namnet Iggy), är Iggy Pop fortfarande det grymmaste som gått i ett par tighta blåjeans. (Till skillnad från den svenska popeliten som redan för dryga tio år sedan försökte få på sig någon annans blåjeans, jättekonstigt…) Iggy grundade The Stooges som gjorde tre oefterhärmliga plattor, hängde med David Bowie i Berlin på 70-talet, tog sig levande ur en destruktiv knarksoppa, har spottat ur sig grymma soloplattor och en hoper filmroller (som badkarsbadande mentor till Johnny Depp i ”Cry Baby”, sig själv i Jim Jarmusch’ legendariska ”Coffee and Cigarettes” tillsammans med Tom Waits och nyligen som röstskådis i hyllade ”Persepolis”, med mera). Andra artister i så gott som alla genrer, från popbanden till hårdrockarna, vill göra Iggy till sin egen eftersom referenser till Iggy & The Stooges säger något om dem själva: ’vi fattar hur äkta rockenroll låter, luktar och ser ut’.

Men Iggy tillhör bara Iggy Pop, och i någon mån är The Stooges synonymt med Iggy själv. Inte ens epitet som Punkens Gudfader låser världens mest senigt muskulösa raketbränsle till sångare till en genre eller en stil. I rakt nedstigande led från Chuck Berry och The Sonics introducerade Iggy & The Stooges det riviga, levnadsglada och hotfulla i den garagerock som sedermera skulle lägga grunden för punk; uppfann stage-diven, experimenterade med New Wave, gjorde film-soundtrack och utstrålar alltjämt på något oförklarligt sätt skitig glamour och primal energi.

2010 är året då Way Out West får leka med legenderna, och den blossande rodnaden döljer säsongs-fräknarna. Vi har den stora äran att presentera, i sommar, i Slottskogen, i våra hjärtan:Iggy & The Stooges!

The Soundtrack Of Our Lives med Göteborgs Symfoniker + hemliga gäster
” Ojojoj..äntligen är vi tillbaka i Slottsskogen – i närheten av Naturhistoriska museet – där allting en gång i tiden började…en felande länk riskerar nu att bli fullkomlig när Göteborgs Symfoniker ansluter sig till The Soundtrack of Our Lives.

Vi ser alla fram emot en färgstarkt prunkande spelning.
Lovar dessutom att gå upp 15 kilo för att testa armstyrkan hos publiken längst fram… ”
– Ebbot

Svenska artister på Way Out West ska ramas unikt. Hemliga gäster. Feta orkestreringar, annorlunda arrangemang. Få tillfällen att uppleva det. Tidlöshet kontra att träffa nuet är en annan aspekt.

Det finns historier att berätta. Kan vara om världsövertagande, bajsnödighet vid baskaggehukning, Oasis-häng, legendariska gig, punk, offentlig fylla, Göteborgs-scenen som kretsar runt en axel, kaftaner, William Blake i Austin… ja det finns historier. Rock ’n roll är historieberättande i tredje person.

Få band, få personer har påverkat svenskt musikliv så pass som The Soundtrack of Our Lives. Som band, låtskrivare, producenter, musiker, inspiratörer, kringflackande gränsöverskridare. Få band har lyckats förena genuin ödmjukhet med total attityd på ett lika häpnadsväckande sätt, få band har lyckats få halva Ride att stå längst fram och sjunga med i deras låtar, få band har satt tonen för de största svenska såväl som brittiska (i.e. internationella) pop- och rocksatsningarna i modern tid.

Är rockmusik en trevande intellektuell dimma är det T.S.O.O.L. Men nog med metaforer. Vi tittar framåt, fler ska involveras, fler barriärer ska förflyttas. Denna gång är det med ett gäng inte helt ogissningsbara gäster och med en annan numera världscelebrerad orkester: Göteborgs Symfoniker.

Från Union Carbide Production till Slottskogen med full symfoni, fullt stråk, fullt brass i ryggen. Detta är ett löfte – det är inte mannen i kaftan eller hans polare som hukar sig i extas denna sommar.

Imperial State Electric
Pressreleasen framför oss säger ”Imperial State Electric kan vara den felande länken mellan The Beatles och Alice Cooper, eller rent av bron som förbinder The Byrds med Sex Pistols”. Gott så. Rätt oxå. Dock tycker vi det räcker med att säga: Imperial State Electric är Nicke Anderssons nya projekt, lyssna, njut och skrik jaaaaaaaaa eller neeeeeeeeejjjjj!!. Det räcker. Nicke Andersson är arkitekten, smeden och hjärnan (här står det dig fritt att använda det ord du vill) bakom The Hellacopters; ett av världens bästa rockband genom tiderna. The Hellacopters ska nämnas i samma andetag som New York Dolls, MC5, Nirvana, och The Stooges när man pratar musikhistoria.

När The Hellacopters tackade för kaffet (när de var på topp!!) för två år sedan så var det fler än vi som gav upp hoppet om rock n’ rollen. Nu, precis när saknaden efter Hellacopters är som tyngst kommer nyheten om Imperial State Electric. Som en skänk från ovan. Nicke Andersson är tillbaka. Med besked. På Way Out West. Återigen visar han vilket geni han är och med en nytänd gnista som kommer sätta eld på hela Slottsskogen.

BTW. I sommar ger sig Imperial State Electric t.ex ut på turné med KISS i Spanien som uppvärmning inför Way Out West.

Mumford & Sons
När allt pynt och krimskrams rensats bort handlar Way Out West till sist om en sak; längtan. Längtan efter något bättre, efter något större. Det är ingen vek, tynande längtan som sakta vittrar bort i ett hörn, det är en stark och vital vilja att bryta isoleringen och hitta sin flock. Det är en självlysande önskan om en fest som förändrar både ögonblicket och resten av dagarna. Det är en längtan efter det där bandet som kan spela av oss alla våra torra ironier och nervösa distanseringar, längtan efter ett band som kan vända upp och ned på oss och skaka fram hjärtat ur halsgropen. Naturligtvis är Mumford & Sons bokade till Way Out West 2010!

Det stod kolossalt klart redan från de första stapplande stegen för drygt två år sedan att Mumford & Sons är ett band som inte står i någons skugga. Konserterna är väckelsemöten. Efter en förrädiskt mjuk inledning med skir a capella byggs stämningen upp med vildvuxen stämsång och akustiska urladdningar (ni som har hört dem vet att banjo kan vara ett dödligt vapen) för att brisera i den bästa masspsykos ni någonsin varit med om. Med en handfull EP:s och kraftprovet med fullängdaren Sigh No More vann Mumford & Sons mark över hela världen, utan att någonsin förlora i ödmjukhet, sårbarhet och nyfikenhet. När man vet att man har något som inte bara är bra utan spektakulärt behöver man inte höja rösten för att övertyga.

Om man säger att Marcus Mumford, Country Winston, Ben Lovett och Ted Dwane gör modern folkmusik menar man att de spelar för modernt folk som brinner för musik. All musik, här och nu. Det finns inget dammigt eller onödigt antikvitetssamlande chez Mumford. När ”Little Lion Man” och de andra glödande sångerna fyller Slottsskogen i augusti kommer det att vara uppenbart att det inte finns någon motsättning mellan att längta bort och längta tillbaka. Mumford & Sons vet det. Den rusigaste, mest euforiska allsången i sommar har ingenting med Skansen att göra. Den har allt med längtan att göra och den leds av Mumford & Sons.

Broken Bells
Man kan lita på matematik vid alla tillfällen utom två; kärlek och musik. Då och bara då blir ett plus ett så mycket mer än två. I sommar, i en park i centrala Göteborg, ska vi bevisa att matematik är för de som bär cykelhjälm men musik är för er som bär rymdhjälm. Broken Bells är klara för Way Out West.

Som ni vet är Broken Bells det skimrande samarbetet mellan Gnarls Barkley’s Danger Mouse ( som här går under det namn han ser i sitt pass – Brian Burton) och The Shins galjonsfigur James Mercer. De möttes på en nordeuropeisk festival och efter fem års ruvande blev ett plus ett något stort. Nu i våras släppte de sin självbetitlade första skiva, en bedårande platta bräddfylld med mjuka, molnlätta melodier klädda i en pop-psykedeliskt snyggt skuren kostym. Som Danger Mouse har ju Burton gjort det sena 00-talet till sitt med ( för att nämna bara ett litet urval) The Grey Album där han mixade the Beatles The White Album med Jay-Z’s The Black Album, samarbeten med Gorillaz och förra projektet Gnarls Barkley vars monsterhit ”Crazy” var mer än överallt sommaren 2006. The Shins skruvade men solklara gitarrpop fyllde under samma tid färg i många av världens grå hörn. Som ni också vet sjunger James Mercer som smaken av persika i tyngdlöst tillstånd. I Broken Bells lyfts han ännu högre av Burton som väver sina suggestiva, slagkraftiga ljudbilder med stråkar och rytmcollage, med orglar och sandiga gitarrer. Tillsammans gör de pop med alla händerna i himlen – hör ”The High Road” eller ”Vaporize” och känn hur ni lättar från golvet. Det är enkel matematik.

Broken Bells må vara ett tätt sammansvetsat tvåmannaprojekt men (vad var det vi sa om ett plus ett?) de tänker ta med sig ett helt band ut på turnén. I Göteborg sätter vi oss över naturlagarna, Broken Bells är mer än summan av sina delar och ni vet att ni förtjänar varje bit av det.

Läs även andra bloggares åsikter om musikfestivaler, musik, Göteborg

Arkiverad under: Musik Taggad som: Göteborg, Musik

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1554
  • Sida 1555
  • Sida 1556
  • Sida 1557
  • Sida 1558
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1764
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Prenumerera på vårt nyhetsbrev – kostnadsfritt


Prenumerera på Kulturbloggens Nyhetsbrev

Nytt

Sony utannonserar övergivandet av fysisk media för sina spelkonsoler

Sony släppte en bomb i spelindustrin när … Läs mer om Sony utannonserar övergivandet av fysisk media för sina spelkonsoler

Recension av tv-serie: Morden i Midsomer säsong 25 – en ny säsong att njuta av

Morden i Midsomer säsong 25 Betyg … Läs mer om Recension av tv-serie: Morden i Midsomer säsong 25 – en ny säsong att njuta av

Filmrecension: Minioner & Monster – ett bittert antiklimax

Minioner & Monster Betyg 2 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Minioner & Monster – ett bittert antiklimax

Vernon Subutex har premiär den 5 oktober på Teater Galeasen

Teater Galeasen sätter upp Vernon … Läs mer om Vernon Subutex har premiär den 5 oktober på Teater Galeasen

Christian Gabels 1900-projekt avslutas med en sista audiovisuell föreställning

Med melankoliska melodislingor och … Läs mer om Christian Gabels 1900-projekt avslutas med en sista audiovisuell föreställning

Jackie Chan gör comeback på bio

Gammal är äldst! Det kan actionlegenden … Läs mer om Jackie Chan gör comeback på bio

Buena Vista Social Club firar 30 års jubileum med vinyl

Musiken från Buena Vista Social Club … Läs mer om Buena Vista Social Club firar 30 års jubileum med vinyl

Filmrecension: Supergirl

Supergirl Betyg 2 Svensk biopremiär 26 … Läs mer om Filmrecension: Supergirl

Filmrecension: The Death Of Robin Hood

The Death Of Robin Hood Betyg 2 Svensk … Läs mer om Filmrecension: The Death Of Robin Hood

Recension av tv-serie: Historien om partierna – skummar på ytan och blundar för viktig information

Historien om partierna Betyg 3 Premiär … Läs mer om Recension av tv-serie: Historien om partierna – skummar på ytan och blundar för viktig information

En midsommarnattsdröm av William Shakespeare är årets sommarteater på Stallebrottet

En midsommarnattsdröm av William … Läs mer om En midsommarnattsdröm av William Shakespeare är årets sommarteater på Stallebrottet

Kulturhuset Stadsteatern: Fri Scen drar igång redan 12 augusti 2026

Ida Löfholm, Lidia Bäck och Malin … Läs mer om Kulturhuset Stadsteatern: Fri Scen drar igång redan 12 augusti 2026

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
För den som letar efter ett casino med 10 euro deposit utan svensk licens så är SpelaCasino.io en riktigt bra resurs. Där listar de och recenserar alla tillgängliga alternativ.

Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
På Casinodealen.se hittar ni den senaste informationen om nya casinon, licenser och slots hos casino på nätet.

PayPal casino utan licens
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in