Iggy & The Stooges, The Soundtrack Of Our Lives, Mumford & Son och Broken Bells till Way Out West

En trevlig nyhet för fans av Iggy och de som tänkte ta sig till Way Out West i sensommar:
Nya artister som är klara för Way Out West:
Iggy & The Stooges
The Soundtrack Of Our Lives med Göteborgs Symfoniker + hemliga gäster
Imperial State Electric
Mumford & Sons
Broken Bells

Spännande. Kulturbloggen gillar Soundtrack of our lives jättemycket, dessutom. Och blir extremt nyfiken på vilka de hemliga gästerna blir.

Här lite ur press/bloggmeddelandet:
iggy, baby
i like the sound of you
strutt strutting in those tight pants
Det må ha börjat som ett tidsfördriv, som en tyst(?) protest, en yttring av tristess. Bomull, skoputs eller fritidsgård. Det som sedermera blev en livsstil med näsig uppsyn, häftade tshirtkragar och barnsligt catchy melodier till distade gitarrer. Någonting att doktorera i, någonting att ta till sig om inte som sitt så i alla fall Stella sig i relation till. Idag, vad skriver vi – 2010 va?, är det fler greningar i deltat än vad bluesen någonsin tidigare besjungit. Kidsen, gammal som ung, katalogiserar sig som det ena fräsigare än det andra: scream-o, pink nemo, j-lo, j-emo… fett som tusan verkar det i alla fall. Och det faller tillbaka på en nämnare, g i t a r r e n. Den som får foten att studsa mot bardiskens fotstöd, oh yes… no way, vägra lyda. Såpadrypande tvättbräde med borsten smattrande som i Mumfords söner, en nedsliten Levin med nagelstålet mot strängarna som i Mercers trasiga bjällror, nedslitna Levi’s med fingrarna trummande mot nyckelknippefickan som ledsagaren av Den Svenska Rocken himself, det är solnedgångens toner som får tårarna att pocka på en förlösning som i symfonikernas Stora Timme, naken i vattenbrynet som i ””mitt i”.

Mumford & Sons , Broken Bells , Imperial State Electric , The Soundtrack of Our Lives med Göteborgs Symfoniker + Hemliga Gäster och… mina damer och herrar, urkraften:
Iggy & the Stooges !

Iggy & The Stooges
Pseudonymer och artist-alias är ju balla. Särskilt roliga blir de när artistnamnen är självförhärligande och uppblåsta (Princess Superstar, Master P) eller anspelar på artistens karaktärsdrag (Sid Vicious, Meatloaf, Ol’ Dirty Bastard, Too $hort).
Du känner honom som Iggy Pop.

I Way Out West-aktuella James Newell Osterbergs fall är artistnamnet inte längre synonymt med en person eller en image. Iggy & The Stooges, och Iggy Pop i synnerhet, har blivit ett begrepp, ett referensverk, en illustration om vad som är tufft och coolt: på riktigt. För 45 år efter debuten med high school-gruppen The Iguanas (därav namnet Iggy), är Iggy Pop fortfarande det grymmaste som gått i ett par tighta blåjeans. (Till skillnad från den svenska popeliten som redan för dryga tio år sedan försökte få på sig någon annans blåjeans, jättekonstigt…) Iggy grundade The Stooges som gjorde tre oefterhärmliga plattor, hängde med David Bowie i Berlin på 70-talet, tog sig levande ur en destruktiv knarksoppa, har spottat ur sig grymma soloplattor och en hoper filmroller (som badkarsbadande mentor till Johnny Depp i ”Cry Baby”, sig själv i Jim Jarmusch’ legendariska ”Coffee and Cigarettes” tillsammans med Tom Waits och nyligen som röstskådis i hyllade ”Persepolis”, med mera). Andra artister i så gott som alla genrer, från popbanden till hårdrockarna, vill göra Iggy till sin egen eftersom referenser till Iggy & The Stooges säger något om dem själva: ’vi fattar hur äkta rockenroll låter, luktar och ser ut’.

Men Iggy tillhör bara Iggy Pop, och i någon mån är The Stooges synonymt med Iggy själv. Inte ens epitet som Punkens Gudfader låser världens mest senigt muskulösa raketbränsle till sångare till en genre eller en stil. I rakt nedstigande led från Chuck Berry och The Sonics introducerade Iggy & The Stooges det riviga, levnadsglada och hotfulla i den garagerock som sedermera skulle lägga grunden för punk; uppfann stage-diven, experimenterade med New Wave, gjorde film-soundtrack och utstrålar alltjämt på något oförklarligt sätt skitig glamour och primal energi.

2010 är året då Way Out West får leka med legenderna, och den blossande rodnaden döljer säsongs-fräknarna. Vi har den stora äran att presentera, i sommar, i Slottskogen, i våra hjärtan:Iggy & The Stooges!

The Soundtrack Of Our Lives med Göteborgs Symfoniker + hemliga gäster
” Ojojoj..äntligen är vi tillbaka i Slottsskogen – i närheten av Naturhistoriska museet – där allting en gång i tiden började…en felande länk riskerar nu att bli fullkomlig när Göteborgs Symfoniker ansluter sig till The Soundtrack of Our Lives.

Vi ser alla fram emot en färgstarkt prunkande spelning.
Lovar dessutom att gå upp 15 kilo för att testa armstyrkan hos publiken längst fram… ”
– Ebbot

Svenska artister på Way Out West ska ramas unikt. Hemliga gäster. Feta orkestreringar, annorlunda arrangemang. Få tillfällen att uppleva det. Tidlöshet kontra att träffa nuet är en annan aspekt.

Det finns historier att berätta. Kan vara om världsövertagande, bajsnödighet vid baskaggehukning, Oasis-häng, legendariska gig, punk, offentlig fylla, Göteborgs-scenen som kretsar runt en axel, kaftaner, William Blake i Austin… ja det finns historier. Rock ’n roll är historieberättande i tredje person.

Få band, få personer har påverkat svenskt musikliv så pass som The Soundtrack of Our Lives. Som band, låtskrivare, producenter, musiker, inspiratörer, kringflackande gränsöverskridare. Få band har lyckats förena genuin ödmjukhet med total attityd på ett lika häpnadsväckande sätt, få band har lyckats få halva Ride att stå längst fram och sjunga med i deras låtar, få band har satt tonen för de största svenska såväl som brittiska (i.e. internationella) pop- och rocksatsningarna i modern tid.

Är rockmusik en trevande intellektuell dimma är det T.S.O.O.L. Men nog med metaforer. Vi tittar framåt, fler ska involveras, fler barriärer ska förflyttas. Denna gång är det med ett gäng inte helt ogissningsbara gäster och med en annan numera världscelebrerad orkester: Göteborgs Symfoniker.

Från Union Carbide Production till Slottskogen med full symfoni, fullt stråk, fullt brass i ryggen. Detta är ett löfte – det är inte mannen i kaftan eller hans polare som hukar sig i extas denna sommar.

Imperial State Electric
Pressreleasen framför oss säger ”Imperial State Electric kan vara den felande länken mellan The Beatles och Alice Cooper, eller rent av bron som förbinder The Byrds med Sex Pistols”. Gott så. Rätt oxå. Dock tycker vi det räcker med att säga: Imperial State Electric är Nicke Anderssons nya projekt, lyssna, njut och skrik jaaaaaaaaa eller neeeeeeeeejjjjj!!. Det räcker. Nicke Andersson är arkitekten, smeden och hjärnan (här står det dig fritt att använda det ord du vill) bakom The Hellacopters; ett av världens bästa rockband genom tiderna. The Hellacopters ska nämnas i samma andetag som New York Dolls, MC5, Nirvana, och The Stooges när man pratar musikhistoria.

När The Hellacopters tackade för kaffet (när de var på topp!!) för två år sedan så var det fler än vi som gav upp hoppet om rock n’ rollen. Nu, precis när saknaden efter Hellacopters är som tyngst kommer nyheten om Imperial State Electric. Som en skänk från ovan. Nicke Andersson är tillbaka. Med besked. På Way Out West. Återigen visar han vilket geni han är och med en nytänd gnista som kommer sätta eld på hela Slottsskogen.

BTW. I sommar ger sig Imperial State Electric t.ex ut på turné med KISS i Spanien som uppvärmning inför Way Out West.

Mumford & Sons
När allt pynt och krimskrams rensats bort handlar Way Out West till sist om en sak; längtan. Längtan efter något bättre, efter något större. Det är ingen vek, tynande längtan som sakta vittrar bort i ett hörn, det är en stark och vital vilja att bryta isoleringen och hitta sin flock. Det är en självlysande önskan om en fest som förändrar både ögonblicket och resten av dagarna. Det är en längtan efter det där bandet som kan spela av oss alla våra torra ironier och nervösa distanseringar, längtan efter ett band som kan vända upp och ned på oss och skaka fram hjärtat ur halsgropen. Naturligtvis är Mumford & Sons bokade till Way Out West 2010!

Det stod kolossalt klart redan från de första stapplande stegen för drygt två år sedan att Mumford & Sons är ett band som inte står i någons skugga. Konserterna är väckelsemöten. Efter en förrädiskt mjuk inledning med skir a capella byggs stämningen upp med vildvuxen stämsång och akustiska urladdningar (ni som har hört dem vet att banjo kan vara ett dödligt vapen) för att brisera i den bästa masspsykos ni någonsin varit med om. Med en handfull EP:s och kraftprovet med fullängdaren Sigh No More vann Mumford & Sons mark över hela världen, utan att någonsin förlora i ödmjukhet, sårbarhet och nyfikenhet. När man vet att man har något som inte bara är bra utan spektakulärt behöver man inte höja rösten för att övertyga.

Om man säger att Marcus Mumford, Country Winston, Ben Lovett och Ted Dwane gör modern folkmusik menar man att de spelar för modernt folk som brinner för musik. All musik, här och nu. Det finns inget dammigt eller onödigt antikvitetssamlande chez Mumford. När ”Little Lion Man” och de andra glödande sångerna fyller Slottsskogen i augusti kommer det att vara uppenbart att det inte finns någon motsättning mellan att längta bort och längta tillbaka. Mumford & Sons vet det. Den rusigaste, mest euforiska allsången i sommar har ingenting med Skansen att göra. Den har allt med längtan att göra och den leds av Mumford & Sons.

Broken Bells
Man kan lita på matematik vid alla tillfällen utom två; kärlek och musik. Då och bara då blir ett plus ett så mycket mer än två. I sommar, i en park i centrala Göteborg, ska vi bevisa att matematik är för de som bär cykelhjälm men musik är för er som bär rymdhjälm. Broken Bells är klara för Way Out West.

Som ni vet är Broken Bells det skimrande samarbetet mellan Gnarls Barkley’s Danger Mouse ( som här går under det namn han ser i sitt pass – Brian Burton) och The Shins galjonsfigur James Mercer. De möttes på en nordeuropeisk festival och efter fem års ruvande blev ett plus ett något stort. Nu i våras släppte de sin självbetitlade första skiva, en bedårande platta bräddfylld med mjuka, molnlätta melodier klädda i en pop-psykedeliskt snyggt skuren kostym. Som Danger Mouse har ju Burton gjort det sena 00-talet till sitt med ( för att nämna bara ett litet urval) The Grey Album där han mixade the Beatles The White Album med Jay-Z’s The Black Album, samarbeten med Gorillaz och förra projektet Gnarls Barkley vars monsterhit ”Crazy” var mer än överallt sommaren 2006. The Shins skruvade men solklara gitarrpop fyllde under samma tid färg i många av världens grå hörn. Som ni också vet sjunger James Mercer som smaken av persika i tyngdlöst tillstånd. I Broken Bells lyfts han ännu högre av Burton som väver sina suggestiva, slagkraftiga ljudbilder med stråkar och rytmcollage, med orglar och sandiga gitarrer. Tillsammans gör de pop med alla händerna i himlen – hör ”The High Road” eller ”Vaporize” och känn hur ni lättar från golvet. Det är enkel matematik.

Broken Bells må vara ett tätt sammansvetsat tvåmannaprojekt men (vad var det vi sa om ett plus ett?) de tänker ta med sig ett helt band ut på turnén. I Göteborg sätter vi oss över naturlagarna, Broken Bells är mer än summan av sina delar och ni vet att ni förtjänar varje bit av det.

Läs även andra bloggares åsikter om musikfestivaler, musik, Göteborg