Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Musik

Robyn på Sverigeturné – men varför bokar de inte Globen direkt?

by


Nu blir många jätteglada. Sveriges förmodligen hetaste artist nu och som är trippelaktuell i höst med nya hyllade skivor är dessutom grym live. Nu ger sig Robyn ut på en Sverigeturne’.

Tror vi kan vara säkra på att det blir utsålt blixtsnabbt. Men varför snålar de så, varför bokar de inte Globen direkt?
14 december – Stockholm, Berns
17 december – Göteborg, Trädgår’n
18 december – Malmö, Slagthuset

Ur pressmeddelandet:
Varför gillar alla Robyn? Varför har Robyn magnetisk, nästan narkotisk, dragningskraft på såväl identitetssökande tonåringar som småbarnsgenererande 30-nånting? Varför utgör hon en gemensam nämnare för både hårdrockare, indiepoppare och electronica-snobbister? Varför ber kritiker vid hennes altare, varför slickar alla hipsters smulorna från hennes bord, varför lyckas Robyn slita bort rigida finkultursivrare från den konservativa stelbentheten?

Det handlar naturligtvis först om att Robyn slänger sofistikerad, omedelbar popmusik rakt in i moderniteten, och att berättelserna förmedlar frihet och styrka lika mycket som eftertanke och utsatthet. Men i hög utsträckning beror det kanske på att hon på ett naturligt sätt representerar kvaliteter som är tilldragande ur ett rent mänskligt perspektiv. Robyn är en samlande symbol för integritet, oräddhet och smakfullhet – egenskaper som var och en för sig är attraktiva, men sammantaget genererar genuin inspiration. ”Så vill jag vara”, tänker män och kvinnor. ”Jag vill kanalisera sådan kreativitet, jag vill leva lite extra, jag vill släppa tyglarna och dansa fritt.” Robyn motiverar dem.

Nu när Body Talk pt 1 fått sitt första syskon, den likaledes hyllade Body Talk pt 2, vecklar Robyn ut fortsättningen på sitt storslagna drama om urban längtan. Hennes konserter har blivit triumfer av suggestiv, preciserad energi, och visar att popmusik på scen år2010 fortfarande kan lämna rusiga känslor avatt ha varit med om något speciellt.

I december gratulerar vi Sveriges tre storstäder. Hänryckningens tid är kommen.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Last Night of the Proms – en fantastisk musikalisk upplevelse

by


Denna helg hade jag egentligen planerat att göra en rad saker men flera blev helt enkelt inte av. I går eller i lördags skulle jag egentligen ha sett ”Elektra” på bio direkt från Kungliga Operan, men det blev jag tyvärr tvungen att ställa in av familjeskäl.

Därefter var det dags att lyssna på ”Last Night of the Proms” och det blev visserligen av men jag missade första halvtimmen, men det tog jag igen idag genom att jag från en av mina operavänner hade fått en direktlänk, som jag kunde lyssna på idag istället.

Det var en fantastisk musikalisk upplevelse och det visste jag sedan innan, men i är lyssnade jag på radioutsändningen från evenemanget och det kan jag lugnt påstå det gav en helt annan upplevelse än att lyssna på Sveriges Radio P2-utsändningen. Jag har inget emot Niklas Lindblad, men själva tanken att han sitter i en studio i Stockholm och försöker kommentera vad som händer i Royal Albert Hall är ju nästan absurd. Nog borde väl Sveriges Radio ha råd att skicka honom till London, särskilt som det idag inte kostar mer än ett par hundralappar per väg.

Här hemma brukar vi också se föreställningen via TV-överföringen men jag har för mig att den utsändningen sänds flera veckor efter att konserten har ägt rum, men jag kan ju minnas fel. Hur som helst är det en mycket större upplevelse att lyssna på överföringen från BBC 3 och dessutom blir det en mycket större upplevelse eftersom man i pausen får lyssna på olika inslag från olika delar av Storbritannien, från Nordirland, Skottland, Wales och andra platser i landet. Idag lyssnade jag till exempel på Dame Kiri Te Kanawa, när hon sjung Puccini´s ”Oh mio babbino caro” från hans ”Gianni Schicchi, en av mina favorit-arior, i alla fall när det gäller sopraner.

Men det som är bra med konserten är kanske mest att det är hög igenkänningsfaktor framförallt med det obligatoriska programmet, som man ju ändå anstränger sig för att variera. Idag lyssnade jag på en ny version av ”God Save the Queen” signerad Benjamin Britten som med sin långsamma inledning gav en fantastisk musikalisk upplevelse och detta trots att jag precis som drottning Elisabeth II har hört den musiken många gånger.

Jag är inte säker, men jag tror att det var Georg Friedrich Händel som en gång myntade begreppet – landet utan musik och då tänkte han närmast på England. Det är ju några år sedan, men det är faktiskt inte särskilt sant av döma av programmet, så flödar England av musik.

Programmet började med Jonathan Dove´s ”A Song of Joys, ett beställningsprogram av BBC. Ett inte helt oävet stycke. Sedan fortsatte orkester med Tjajkovskijs helt underbara ”Capriccio Italien.
Maxim Rysanov, på viola fortsatte konserten med ytterligare ett stycke av Tjajkovskij, nämligen ”Rococo Variations” ett enligt mitt tycke konsertens höjdpunkt.
En annan höjdpunkt I konserten var Renée Flemings första framförande som bestod av fem sånger av Richard Strauss. Dessa sånger öppnade en helt ny värld för mig.

Efter paus fortsatte Renée Fleming att förtrolla oss. Detta skedde genom en åtminstone för mig helt okänd opera, nämligen Smetana´s ”Dalibor” och en absolut topp blev det när hon sjöng ”Sången till månen” ur Dvorak´s ”Rusalka”.

Innan den traditionella avslutningen av konserten fick vi njuta av ”Brudmarschen” ur Richard Wagners ”Lohengrin”, men också det stora slagnumret ur Rodgers / Hammersteins musical ”Carousel” nämligen ”You´ll never walk alone”. Det var helt fantastiskt att höra alla stämma in i sången, kanske mer än femtio tusen personer.

Kvällens dirigent Jiri Bêlohlávek gick inte heller av för hackor, men det bevisade han ju redan förra året.

Om du vill så kan lyssna på konserten i ytterligare fem dagar om du besöker följande länk.

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Intervju med Lloyd Cole

by


Lloyd Cole är tillbaka med ett nytt album och en turné. Skivan har fått bra kritik och hyllas av Aftonbladet som hans bästa på 15 år.

Jag tyckte det var extra kul att få chansen att träffa Lloyd Cole eftersom han är webdesigner också. Hans hemsida är en av de snyggaste artistsidorna på webben. Han berättade att han själv gjort all design på den och att han tycker att den förmedlar det han vill säga med musik.
– Jag har inte gjort all programmering men all design, berättade Lloyd Cole.

Jag bad honom berätta lite om varje spår på det nya albumet. Han var inte helt förtjust i den frågan:
– När jag väl skapat en sång och är klar med den har jag inte mer att säga. Sången finns och det är upp till lyssnaren att hitta något i den, sade han.
Men som den artige man han är berättade han ändå lite om varje spår:

Like A Broken Record
– När jag hade gjort musiken till den tänkte jag att jag använder några få ackord, i stort sett samma som på många andra sånger jag skrivit. Så den handlar om sådant, tanken att jag redan gjort sången.

Writers Retreat
– Det var fjärde eller femte försöket att sätta text till en sång jag skrivit på i flera år. Till slut, halvvägs in i albumet kom texten. Jag gillar ljudet och rytmen av orden i titeln: ”Writers Retreat”.

The Flipside
– Kommer från idén att det finns en sång i en jukebox, den där sista sången för kvällen. Det är en alkoholist som sitter där ensam och det är den sista sången. En melankolisk sång om förtvivlan.

Why In The World?
– Kom ur en enkel melodi, bara kom direkt. Den påminner mig lite om Iggy Pops ”What in the world”.

Westchester County Jail
– En sång om ett fängelse.

If I Were A Song
– Om hur något litet kan betyda mycket. En sång kvar vara enkel men betyda mycket för många. Eller om den betyder något för en enda person är den värd att skapas.

That’s Alright
– Bara en enkel sång.

Oh Genevieve
– Den sång som var allra enklast att skapa. En gammal man har chansen att träffa en kvinna som han vara när för länge sedan och sedan blev de åtskilda. Hans längtan tillbaka präglar hans tankar.

Man Overboard
– Lite skämtsam sång.

Rhinestones
En enkel kärlekssång
Double Happiness
Den är nästan bara instrumental och är rätt personlig: om att ofta antingen bli dubbelt lycklig eller dubbelt olycklig eller förtvivlad.

Albumet har en intressant bakgrund. För att få ekonomi till att kunna spela in albumet gjorde han en insamling bland sina fans.
– Mina fans har betalat 40 procent av inspelningskostnaderna, berättar Lloyd Cole.
När vi träffades hade han själv stått för 20 procent. Men genom turnén hoppades han att få tillbaka en del av det han lagt ut.

Han fick också med alla sina favoritmusiker.
Drums, percussion – Fred Maher
Bass – Rainy Orteca
Keyboards – Blair Cowan
Guitars, banjo – Matt Cullen
Guitars, mandolin, vocals – Mark Schwaber
Pedal Steel – Bob Hoffnar
Piano, violin, guitar, vocals – Joan Wasser
Harmony vocals – Dave Derby & Kendall Meade

– Jag epostade musikerna i mitt drömband för den kommande inspelningen. Jag förklarade att betalningen var dålig och att där inte fanns något förhandlingsutrymme. Alla svarade ja!

Dags att ta bort en felaktig uppgift som ofta florerar. Lloyd Cole är inte skotte, vilket det ibland står i faktasamlingar. Däremot bodde han i Glasgow och pluggade på universitetet där när han var med i det skotska bandet The Commotions som slog igenom under 1980-talet. Det var så hans musikkarriär startade. Sedan dess har han försörjt sig som musiker, även om han också jobbar en del som webbdesajner och frilansjournalist.

När bandet slog igenom och han hoppade av sina studier hade han bara omkring tre månader kvar till examen.

Jag frågade om vad som inspirerar honom.
– Jag vet inte, jag förstår inte inspiration. Men jag vet att man måste leva och träffa människor, uppleva saker.

För att ta vara på när inspiration kommer bär Lloyd Cole alltid med sig en anteckningsbok, där han kan snabbt skriva ner en fras, eller något han ser. Han använder också röstmemo-funktionen i sin IPhone.
– Där kan jag tala in något snabbt och jag kan fånga några ackord eller gitarr-slingor, säger han.

Här är hans turné i Sverige:
17 november – Malmö, KB
18 november – Stockholm, Södra Teatern
19 november – Uppsala, Katalin
20 november – Göteborg, Stenhammarsalen

Mer om Lloyd Cole och nya albumet Broken Record.

För några år sedan gjorde Jan Gradvall en mycket bra intervju med Lloyd Cole, som du kan läsa på Lloyd Coles hemsida.

Recensioner av Broken Record:
Dagens Nyheter, Expressen, Svenska Dagbladet, Sonic och Helsingborgs Dagblad.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,