Unity Jazz Bar i Göteborg
30/6-1/7 2021
I tider där uppkomna kriser och utbrott av katastrofkaraktär riskerar att ockupera ens tankar, är behovet av avledande aktiviteter enormt. För mig har det inneburit förhöjd livskänsla att engagera sig i det skådespel utan manus som lite högtravande kallas ”det gröna fältets schack”. En kväll då det var speluppehåll i Fotbolls-EM, passade det perfekt att istället cykla till metropolen Göteborg, närmare bestämt jazzkrogen Unity mittemot Domkyrkan. Från och med 1 juli kan ju detta ställe i likhet med alla andra ha ordinarie öppettider, vilket kändes som en enorm lättnad. Faktum är att ett par stenkast ifrån framträdde Mapei med band på Nef (öppnat i ny regi), för en publik på cirka hundra sittande personer, vilket GP uppmärksammade genom att recensera. En intressant artist vars skivdebut och succéspelning på WOW jag skrivit om i Kulturbloggen.
Nu tillbaka till Unity. Från juni har de riktat in sig på akter baserade i Göteborg, som en solidaritetsgärning i Corona-tider och förmodligen också för spara in på resekostnader. En söndag härförleden ställde gäster och musiker upp på ett slags crowdfunding-event för att hjälpa till att finansiera det ambitiösa liveprogrammet. Verkar ha varit en framgång.
Var mitt tredje besök sedan återstarten. Vad som hägrade var en ihopsatt kvartett med heta jazzmusiker under ledning av basisten Arvid Jullander. Till spelkamrater hade Monica Zetterlund-stipendiaten (kategorin unga talanger) utsett altsaxofonisten Martin Bjurek Svanström (Änglaspel, Bohuslän Big Band), Fabian Kallerdahl på piano (utöver Music Music Music med i så många fina sammanhang att jag låter bli att lista) samt trumslagaren Lars Lade Källfelt, lika hemmastadd inom funk som bebop. Kan absolut hävdas att jag hört dessa fyra män i åldrarna 27 till 48 en himla massa gånger (som Kurt Olsson skulle sagt), långt fler än nästan alla andra musiker. Och dessutom recenserat deras studioinsatser ganska ofta senaste åren. Anledningen är helt enkelt att jag gillat deras bedrifter. Min poäng är att det var premiär för mig att höra gänget tillsammans. Fattade jag rätt var konstellationen helt nybildad.
För ordningens skull skall noteras att jag hade plats längst in i ena hörnet under andra sittningen. Fotografierna på gruppen togs kvällen före, det vill säga 30/6. Krögaren, klubbägaren och gitarristen Fredrik Rixman presenterade, utlovade cirka sjuttiofem minuters högklassig konsert. Han överdrev inte. Gjorde tyvärr inga anteckningar på plats då pennan strejkade, varför det inte blir några detaljer. Istället överblickande betraktelser.
Man öppnade förhållandevis försiktigt Märktes att man var taggade av att möta publik efter det långa uppehållet. Jullander presenterade bandet. I övrigt skippades mellansnack jämte låtintroduktioner nästan helt. Minns att Coltrane nämndes. Minns även att bandledaren påstod att saxofonisten fått äran att välja låtar. Han och melodiproducent Kallerdahl utgick från notläsning. Livekänslan var dock ständigt närvarande genom till synes spontana infall och betoningar, solon i improvisationens tecken. Det var växelvis härligt hetsigt med påtagligt stark intensitet, vilket varvades ett par gånger med smakfulla ballader.
Vill ge en uppfattning om den delvis oförutsägbara urladdning som blev mitt bestående intryck. Det som gjorde konserten till en vibrerande tillställning långt ifrån något som rivs av på rutin. Använder ett lättbegripligt begrepp från idrottsvärlden för att illustrera. Två på scen lirade med nerv och beslutsamhet, besjälade av lidelsefullt engagemang. Beskrivningen passar förvisso in på ”Lade” med sina virtuosa fills och den långe anföraren Bjurek Svanström med sina fabulöst vitala chorus Duon gav utlopp för en sådan energi att det blir mer adekvat, att hävda att de vid flera passager tömde sig. Efter lugnare avdelningar tog man återigen publiken med ”stormvarning”. Vi häpnade och gav bifall. Hade näppeligen agerats på samma otyglade sätt i studio. Varje gång det live sker liknande lyckade ”hårdkörning” blir man som publik påfylld Tänker att vi erbjuds det där unika man vill få med sig, något en bekant och känd arrangör tog upp med mig efteråt som ett kvalitetsbevis.
För att vara uppriktig var akustiken sisådär. När gasen trycktes i botten hamnade Fabian Kallerdahl utanför gemenskapen (hördes knappt), vilket måste beklagas eftersom hans spel verkligen är njutbart. Tror att främsta orsaken var att man lyft volymen på kontrabasen eftersom bandet hette Arvid Jullander concept. Och när två hetsporrar på scen dessutom gav precis allt vad de hade kantrade balansen emellanåt. Se kommentaren som en randanmärkning. Övertygad om att publiken fick sitt lystmäte av pulserande, kokande och stundtals stämningsfylld bebop. En anmärkningsvärd omständighet blev en indikator på inspirationen som flödade inom och bortanför givna ramar. Syftar på att kvartetten fick till en perfekt avslutning, vilket fick till följd att det kändes helt onödigt/ felaktigt med begäran om extranummer.
Fått tillgång till ungefärlig låtlista: For All We Know (1934), blues med ”knorr” Isotope (Joe Henderson), The Night Has Thousand Eyes i John Coltranes version, balladen Skylark, You Stepped Out Of A Dream (ledmotiv ur musikal 1941) som framförs som desperat samba, I Remember You – filmmelodi från 1941 där Fabian Kallerdahl spelar temat, Autumn Nocturne av filmkompostören Josef Myrow samt Black Nile (Wayne Shorter)
