Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Musik

Skivrecension: The Sounds med Something to die for

by

Artist: The Sounds
Titel: Something to die for
Betyg 2
Utgivningsdatum:29/3
Det är dags för det svenska The Sounds att släppa sitt fjärde album. Bandet slog igenom 2002 med skivan ”Living in America”. Gruppen kommer ifrån Helsingborg men känns mer som ett amerikanskt band. De har alltid haft ett väldigt amerikanskt uttryck, vilket är en av anledningarna till att de gått så bra utomlands.

Debuten vart otroligt hyllad och sedan dess har bandet turnerat med stora grupper som No doubt och Foo fighters.
Självklart har man en del förväntningar på nya skivan. Såhär lagom till våren vore det ju underbart med en skön platta att spela på balkongen. Efter några lyssningar på nya ”Something to die for” tvingas jag tyvärr inse att detta absolut inte är en skiva jag tänker lyssna på till sommarölen eller i festivaltältet.

Under halva första låten undrar jag om det är fel skiva jag satt på. Är det September jag lyssnar på? Dansant elektropop strömmar ur högtalarna och snart hör man Majas röst som fint trallar med. Texterna känns så otroligt opersonliga att det inte ens är roligt. Lyssnar igenom skivan tills min pojkvän kommer in och snällt ber mig stänga av innan han kastar ut stereon genom fönstret. Han älskar dock the sounds, påstår han. Det gjorde jag med. Vissa av låtarna känns som dåliga dansremixer av någonting som eventuellt hade kunnat bli bra låtar. Notera eventuellt.

Det jag saknar mest när jag lyssnar på skivan är Majas rispiga röst. Minns hur jag som tolvåring lyssnade på ”Reggie” och tyckte att hon hade den coolaste rösten på jorden. Nu känns det mest som om hon tagit sånglektioner av någon gammal 80tals donna. Det är som att halva grejen med The Sounds bara är borta.

Men jag måste säga att trotts allt så tror jag att denna skiva kommer bli en hit. Kan nästan garantera att vi kommer få höra ”Better off dead” många gånger i sommar. Själv tänker jag rota fram ”Living in america” och spela ”Hit me” på extremt hög volym, för att för mig är det The Sounds! Ses på dansgolvet.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Craft Spells – Idle Labor

by

Artist: Craft Spells
Titel: Idle Labor
Betyg: 4
Releasedatum: 29 mars 2011

80-talet är tillbaka.

Craft Spells lyckas på sin debutskiva Idle Labor skapa en svävande, stundtals mörk och stundtals sommaraktig ljudbild som påminner om såväl Cocteau Twins och Joy Division.

Sångaren Justin Paul Vallesteros röst hamnar ofta djupt ner i mixen och är inte helt olik Ian Curtis.

Referenserna är medvetna, logiska och självklara. Melodierna är uppfriskande och geniala. Det var länge sedan jag blev så här glad av att komma över ett nytt band.

Bästa spår: You Should Close the Door

Inte lika häpen men fortfarande hemlighetsfull – Kulturbloggen möter Anna Järvinen

by

Anna Järvinens tredje soloalbum Anna Själv Tredje släpps den 30:e mars (läs vår recension av skivan här). Kulturbloggen har träffat den albumaktuella sångerskan.

”Om Jag fick feeling var ett häpet lyssnande och konstaterande av att jag faktiskt gjorde det så känns det som att jag har landat på nya skivan.”

När arbetet med Anna Själv Tredje påbörjades lyssnade Anna Järvinen mycket på Monica Zetterlund och ambitionen var att skivan skulle ha ett akustiskt jazzsound.

”Men det fungerar inte riktigt för mig att låta hjärnan styra. Jag kände några fantastiska musiker som jag ville arbeta med. Vi repade några månader men det flög aldrig riktigt, så jag blev tvungen att kassera den idén.”

Hon började skriva material till den nya skivan redan under förra turnén men det allra mesta skrevs under våren och försommaren 2010. I maj gick hon in i studion och började inspelningen av skivan som blev klar i januari 2011.

”Vanligtvis när jag skriver en låt sitter jag för mig själv i mitt sovrum med min gitarr och letar efter ljud. Eftersom jag bara kan de vanligaste ackorden så brukar jag hitta på egna. När jag hittat ett första ackord som känns rätt kommer resten av sig själv.”

Har du utvecklats som musiker sedan du inledde din solokarriär?

”Det beror på vad man kallar för musiker. Numera ser jag rösten som mitt främsta instrument och sedan jag började min solokarriär har det hänt något med mitt sätt att sjunga. Det var när jag började med min solokarriär som jag vågade släppa taget och bara låta det ske – och i det tillståndet har jag fortsatt. Fast nu är jag sugen på gå tillbaka till någon teoretisering för att utveckla rösten, så jag kontaktade en sångpedagog förra veckan.”

Till våren drar Anna Järvinen ut på en turné där hon bland annat spelar på Fasching i Stockholm den 23:e april.

Är det skillnad på att spela live och att spela in i studio?

”På sätt och vis är det ingen skillnad för det mesta spelas in live i studion. Det är samma nerver och samma behov av närvaro men nu var det ett tag sedan jag spelade live så jag är lite nervös. I slutet av förra turnén uppstod det något organiskt mellan mig och publiken som jag inte hade upplevt tidigare.”

Här kan du se henne framföra Lilla Anna och Mer än väl på Nyhetsmorgon:

Anna%20J%C3%A4rvinen%20-%20Lilla%20Anna

Anna%20J%C3%A4rvinen%20-%20Mer%20%C3%A4n%20v%C3%A4l

King Creosote & Jon Hopkins med albumet Diamond mine – en riktig betyg 5-skiva

by


Artist: King Creosote & Jon Hopkins
Titel: Diamond mine
Betyg: 5
Utgivningsdatum: 2011-03-28

Soundtracket till en romantiserad version av livet i en skotsk kustby, King Creosotes beskrivning av sitt nya album kunde inte vara mera träffande. Skivan suger in lyssnaren till en värld av olycklig och ouppnåelig kärlek. Till en värld av leriga gator, slitna hus och rostiga bilar. Till en vardag i förfall där allt redan är försent, över och förbi.
Skotska Kenny Andersson – King Creosote – har skapat musik sedan tidigt 90-tal och är nu aktuell med ett album skapat tillsammans med Jon Hopkins – Hopkins som tidigare har varit producent åt tunga namn som Massive attack och Coldplay, turnerat med Brian Eno och gett ut egna electronica-influerade skivor. De har nu valt några av de mer obskyrare låtarna ur King Creosotes katalog och gjort nya tolkningar av dem.
Den lågmälda musiken framförs med gitarr och klinkande piano, blandat med dragspel, tickande väggklockor och små electronicainslag som smyger sig in i låtarna. I centrum finns King Creosote med sin sköra Robert Wyatt-liknande röst. Hur mycket som är Hopkins förtjänst att skivan fått en så vemodig, ödesmättad och gammaldags stämning är svårt att avgöra. King Creosote har varit i närheten av liknande lågmäldhet och vemod tidigare – men aldrig så genomgående som här. Och sällan så vackert.
Texterna innehåller många poetiska formuleringar, King Creosote tar upp teman som åldrandets förfall: ”I grow silver in my sideburns” (Bats in the attic); om hur hans barn till slut är det enda som får honom att leva vidare: ”It’s your young voice that’s keep me hanging on to my dull life”, frasen upprepas maniskt – nästan besvärjande – låten igenom (Your young voice). Det krävs några lyssningar innan skivans storhet framträder, sedan är det svårt att inte lyssna på den om och om igen. Respekt.
Andra recensioner:

BBC
Drowned in sound

Skivrecension: Wiz Khalifa med Rolling Papers

by


Artist: Wiz Khalifa
Album: Rolling Papers
Betyg: 2
Datum: 28 Mars 2011

Wiz Khalifa – ännu en rappare från hitfabriken

Wiz Khalifa är en av många nya hip-hopartister ur den nya skolans hip-hop. Han, och hans likar såsom Drake, Kid Cudi och Lil’ Wayne är beviset för att hip-hopen är den nya populärmusiken. Det är inte längre rocken eller popen som står i centrum. Centrum är istället det här. Unga ambitiösa rappare med en klanderfri produktion bestående av hittiga låtar med mycket attityd men lite känsla. Banérförare kan Kanye West sägas vara, men hans kreativitet och pondus gör honom överlägsen sina epigoner.

Hip-pop, radiorap eller hit-hop skulle man kunna kalla det. Inte speciellt nyskapande och med en mycket dansinriktad produktion. Man kliver i väg från två av hip-hopens viktiga grunder, historieberättandet och återanvändandet av musik, samplingen. Här satsas istället på elektroniska beats skapade i valfritt musikprogram, snarare än djupdykningen i skivbackarna. Det musikaliska resultatet blir strömlinjeformat och intetsägande. Textmässigt får vi låtar om att dansa, bli en stjärna och festa. Det affärsmässiga resultatet blir ofta storsäljande.

Wiz Khalifa är förvisso ett av de mer intressanta namnen i denna genre, hans partyrap kommer alldeles säkert att slå på dansgolven och armarna kommer pumpas till No Sleep i sommar och Fly Solo är en charmig bagatell. Men man kommer inte ifrån den något klibbiga känslan att han är en produkt, inte en artist. Det finns inte tillräckligt med integritet för att skivan ska vara något annat än en axelryckning. Det låter inte tillräckligt eget för att vara något annat än en i raden av produkter från fabriken för radiohits. Att Wiz Khalifa kan bättre vet alla som laddat ner hans mixtapes, en förhoppning är att han inte låter sig sväljas av musikindustrin.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,