Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Musik

Umeå Open Dag 2: Syket, Doktor Kosmos, Bob Hund och Adam Tensta

by

Syket skapar en egen värld i gränslandet mellan dröm och verklighet
Betyg: 4

Den sju man starka indieorkestern Syket skapade en egen värld i gränslandet mellan dröm och verklighet när de öppnade sista dagen av Umeå Open. Det påminde absolut om brittisk 90-talsmusik (typ The Charlatans eller Ride fast aningen mer suggestivt) – fast jämfört med andra liknande band blev Syket aldrig tråkiga. En positiv överraskning och jag ångar inte en sekund att jag hamnade där istället för på The Magic Numbers (vars spelning till viss del krockade med Sykets). Bäst var avslutande låten som mynnade ut i ett psykedeliskt hav av oväsen.

Doktor Kosmos tama buskispop känns bara uddlös
Betyg: 2

Även om Doktor Kosmos aldrig har varit världens mest seriösa band ger deras spelning på Umeå Open ett förvånansvärt banalt intryck – lite som en komedi utan humor. Till viss del går det visserligen hem hos publiken men det beror nog mest på nostalgi.

Bob Hund rättfärdigar sin plats som Sveriges bästa liveband
Betyg: 4

Bob Hund har alla egenskaper för att förtjäna titeln Sveriges bästa liveband. En excentrisk ledsångare, charmigt mellansnack och en hundraprocentigt peppad publik. Kombinationen av det osande publikhavet och bandets unika stil och scennärvaro ger upphov till en levande och energisk känsla som lyfter bandets låtar till oanade höjder. Popsång (mot min vilja) från bandets senaste skiva är ett glädjande bevis på att ett band visst kan behålla sin vitalitet efter tjugo år ihop även om kvällens bästa låt utan tvekan var Det skulle vara lätt för mig att säga att jag inte hittar hem men det gör jag; tror jag.

Adam Tensta förenar hip hop och klubbmusik
Betyg: 3

Sveriges snällaste gangster Adam Tensta tycks ständigt vara aktuell. Senast med folkdräktskuppen mot Sverigedemokraterna (på omslaget av senaste numret av Gaffa) men på Umeå Opens scen Äpplet hade han ingen folkdräkt på sig utan istället förvandlade han festivalens näst största scen till ett klubbgolv. I mina ögon bemästrar han dock hip hopen betydligt bättre än den elektroniska musiken vilket blir hans fall.

Bilder av Sara Ghazanfari

Umeå Open Dag 1: Daniel Adams-Ray, Säkert! och Håkan Hellström

by

Umeå Open, årets första stora musikfestival är igång i Umeå och Kulturbloggen rapporterar från fredagens spelningar den första april:

Daniel Adams-Ray räddas av publiken
Betyg: 3
Först ut var den tidigare Snook-medlemmen Daniel Adams-Ray som i fjol släppte sin debutplatta Svart, vitt och allt däremellan. Med sig på scen hade han förutom bandet nästan en halv stråkorkester. Det är inte så konstigt att den Kenya-födda sångaren har en del afrikanska influenser i sin något elektroniska popmusik – Vitt låter mer som Vampire Weekend än Vampire Weekend själva och innan han framförde den gamla Snook-dängan Inga problem pratade han om Lejonkungen som Svart, vitt och allt däremellan lätt hade kunnat vara soundtrack till. Det är rytmiskt, delvis på grund av stråkarna, med en tendens att bli enformigt. Många låtar är väldigt lika men i Gubben i lådan, som avslutade spelningen, uppstod någon slags magi i publikhavet.

Säkert! – En knivskarp analys av obesvarad kärlek
Betyg: 4
Annika Norlin har etablerat sig som en av vår tids mest omtyckta svenska låtskrivare. När hon, som vanligt iförd röd poncho, spelar med sitt svenska projekt Säkert! på Umeå Open känns hennes texter om vardagsrealism och obesvarad kärlek väldigt ärliga. Om låtarna från första skivan är mer avskalade och akustiska är de från förra årets kanske bästa svenskspråkiga album Facit riktiga indiepärlor. Min favoritlåt är Isarna.

Du kan för övrigt höra hela Säkerts spelning på Gimme Indie.

Håkan är en självklar publikfest
Betyg: 4
När Sveriges mest älskade göteborgare gick på scenen halv ett på natten var det inga tvivel vem som var kvällens headline och alla visste nog att det inte fanns någon risk att det inte skulle bli en publikfest. Håkan Hellström har en förmåga att ta rockens simplaste klyschor och göra något eget. Därför är hans musik så lättillgänglig. Sedan är texterna enkla att relatera till oavsett om de handlar om att ramla in på något diskotek eller att få sitt huvud dunkat i stengolvet.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Bilder av Sara Ghazanfari

Graveyard etta på albumlistan

by

Det har länge snackats om att 2011 ska vara året då Graveyard slår igenom. Och visst verkar det vara så. Albumet Hisingen Blues hyllas och bandet är bokade på en mängd festivaler.

Nu har bandet blivit etta på albumlistan med Hisingen Blues.
Pressmeddelandet:

Graveyards ”Hisingen Blues” har mottagits av en strid ström superlativ från en enad kritikerkår. Albumet har kallats oumbärligt och årets mest emotsedda rockalbum. Nu har också skivköparna gjort sin röst hörd. ”Hisingen Blues” gick rakt in på plats nummer ett på Svenska albumlistan!

Bandet tar denna bedrift med ett sansat mod.

-Det känns såklart otroligt roligt att folk uppskattar vår musik, säger Axel Sjöberg i Graveyard.

Graveyard är nu ute på pågående Sverigeturné.

02 apr 2011 Hultsfred

05 maj 2011 Linköping

07 maj 2011 Popadelica – Huskvarna

14 maj 2011 Metallsvenskan – Örnsro IP Örebro

19 maj 2011 Visby

27 maj 2011 Sundsvall

28 maj 2011 Karlstad

03 jun 2011Siesta! – Hässleholm

04 jun 2011 Muskelrock – Alvesta

17 jun 2011 Metaltown 2011 – Göteborg

30 jun 2011 Peace & Love -Borlänge

07 jul 2011 Getaway Rock festival -Gävle

08 jul 2011 Putte i parken -Karlskoga

09 jul 2011 Sonisphere Festival 2011- Stockholm

30 jul 2011 Storsjöyran- Östersund

Läs även andra bloggares åsikter om ,

Anders F Rönnblom släpper Live från välfärden och bonus CD med 16 nya låtar

by

Efter fem år släpper Anders F en till liveskiva. Den nya skivan heter Live från välfärden. Den innehåller en DVD med en två timmar lång konsert från Victoria Teatern, mycket videoinspelat bonusmaterial och en helt ny skiva, Tambourines & Lovers, som innehåller 16 nya låtar.

DVD:n börjar med att man få se hur det fixas inför kvällens konsert. Scenen byggs upp, ljuset och ljudet fixas och bandet repar bakom scenen. Publiken börjar samla sig och någon back stage skojar, ”vi ställer in”, som följs av skratt från bandet.

Anders F börjar konserten med en långsammare version av Rosen i regnet. Anders sitter själv på scenen med sin gitarr och sjunger. Därefter kommer resten av bandet in på scen och drar upp tempot och stämningen med Eld och vatten. En mjuk och fin start på konserten med en snygg övergång till någonting livligare.

Det är någonting magiskt som händer på scen när det är ett gäng duktiga äldre musiker som samlas och spelar tillsammans. Musiken blir fri och det syns att musikerna har roligt vilket smittar av sig på publiken. Det är så en lyckat live show ska gå till.

Mellan låtarna kommer det intervjuer med Anders. Det är både bra och dåligt. Ibland vill man bara fortsätta titta på konserten när en intervju kommer. Jag upplevde också att det var dåligt klippt. Ibland kom intervjun mitt i en live låt.

På bonusmaterialet får man se längre intervjuer med Anders F, man får se bandet bakom scenen och hur det går till i studion. Bonusmaterialet var lite av en besvikelse och även där dåligt klippt. På slutet av intervjun får man se Anders jobba i studion, men vad är meningen med det när det redan finns ett eget klipp som heter Studion i verkligheten där man får se hur det går till i studion? Man vill ju inte se samma sak två gånger. Flera delar av intervjun visades också under live konserten så igen blev det så att man fick se samma sak två gånger.

Med CD:n Tambourines & Lovers lyckas Anders F skapa en tjusig blandning mellan rock, jazz och countryblues musik. Över den härliga musiken, som är fullkomlig, kommer rocktexten som aldrig saknar mening. Anders sångstil är rispig och rockig. Inte den vackraste sångrösten man har hört men det gör helt klart Anders F Rönnblom till den han är.

I intervjun på bonusmaterialet på DVD:n säger Anders, ”Det kanske är den här musiken som behöver de här fria, lite luddiga konturerna. Texten säger oftast någonting som är viktigt. Folk kanske inte bryr sig om musiken och vill att den ska flyta på bakom.”

På CD:n visar Anders F upp sina skickliga låtskrivarkunskaper. Jag berördes speciellt mycket ut av Dom smutsiga barnen. Men någonstans mellan En fågelsång för Crazy Horse och Nedladdad gud så slog det mig att det plattan saknade var en låt som var lite mer up-tempo, lite eldigare. Och precis då kom Modern work song no 9 och vann mitt hjärta. Den följdes av ännu en up-tempo låt The Cred:Shit Suite. Perfekt. Det gav mer smak på skivan vars helhetsintryck är en eftertänksam skiva.

Mer info hos Newsdesk om albumet och dvd:n.

Skivrecension: The Human League – Credo

by

Artist: The Human League
Titel: Credo
Betyg: 2
Utgivningsdatum: 23 mars

På sent 1970-tal började engelska ungdomar tröttna på punkmusiken, bland dem fanns den första uppsättningen av The Human League som släppte sin debutskiva Reproduction 1979, den följdes upp med skivan Travelogue redan 1980 men efter det gick två av medlemmarna vidare och bildade Heaven 17. Men Philip Oakey som än idag är gruppens frontfigur var kvar.

Joanne Catherall och Susanne Sulley raggades (bokstavligen, de träffades på en nattklubb) in i bandet och snart därefter släpptes skivan Dare som innehåller spåret som blivit The Human Leagues tema: Don’t you want me.

The Human League har alltid varit intresserade av popmusik och Oakey har i flera intervjuer påstått sig vilja skriva världens bästa poplåt. The Human Leagues verksamhet har egentligen aldrig upphört, de har fortsatt producera och släppa album med någorlunda jämna intervaller även om de aldrig nått samma framgång som med Dare och under 00-talet verkat försvunnit i ett svart hål.

Nu är de iallafall tillbaka med nya, fräscha albumet Credo.

Hur lyckas dem med uppgiften att skriva världens bästa poplåt på nya albumet Credo då?

Det består av 11 spår:
1. Never let me go
2. Night People
3. Sky
4. Into the night
5. Egomaniac
6. Single Minded
7. Electric Shock
8. Get Together
9. Privilege
10. Breaking the Chains
11. When the stars start to shine

Man anslår direkt ett högt tempo och det känns som om de är medvetna om att deras publik vill höra Oakey dra ödesmättade textrader med sin karaktäristiska tonlösa röst. Det känns lite som att ordningen nu är återställd efter de mer anonyma albumen på 90-talet (med Romantic? som absoluta bottennapp).

Det är alltså trallvänlig synthpop med mer än en antydan till retrosound. Vill man alltså höra var synthpop egentligen befinner sig på utvecklingsskalan idag bör man vända sig till andra band som t.ex. Mind.in.a.box, Firefox AK och La Roux.

För de gamla fansen finns det således en del att glädja sig åt, det låter som man förväntar sig att The Human League ska låta även om det också betyder att det inte finns några överraskningar.

Bästa låt: Electric Shock.