Musik

Nynningen 50-års jubilerar på Pustervik i Göteborg

13/12 2021

Sedan nystarten 2016 har Nynningen, – ett av alternativa musikrörelsens obestridliga flaggskepp med hemmahamn Göteborg – uppträtt minst tre gånger på scenen vid Järntorget. Med tanke på detta faktum plus vaccinationsbevis och allmän tröghet att bege sig ut i adventstid, så var lokalen tämligen välfylld. Man lockar många trogna fans i olika generationer. Medgrundaren (även initiativtagare till deras återkomst) Tomas Forssell fungerade som aftonens samlingspunkt. Introducerade, redogjorde för personalförändringar och med elgitarr på magen sjöng han merparten av de låtar man bestämt sig för.

Spelades nonstop uppemot två timmar och en kvart, vilket för mig som lider av stela ben och tinnitus var i mesta laget. Hade föredragit en paus, fast gillade att jubileumskonserten var uppdelad i cirka sex avdelningar. Denna rörande happening avslutades som sig bör med efter hand samtliga på scen i ett knippa extranummer. Första tonerna kom från högtalarna. Visade sig passande nog vara ledmotivet ur The Last Waltz.

Recenserade Nynningen här i Kulturbloggen när de lirade i Alingsås 2017 och därutöver sett dem ytterligare ett par gånger. Under deras ursprungliga existens minns jag när de låg på Kvällstoppen med För full hals samt en spelning under Nacksvings kaotiska 5-års firande vid Näckrosdammen 1980. Gruppen i dess skiftande formationer gynnas av samma fenomen som präglade Nationalteatern. Konklusionen syftar på att man konstant kunnat rida på den våg som lysande melodimakare skapat. Eftersom andra bedömare först och främst kommer lyfta kompromisslösa texter vilka i lika hög grad ingår i deras dna, väljer undertecknad att omgående lyfta låtskrivarådran, grundsten i både tunggung och dess kontrast, lyrisk sprödhet.

En hommage till tidigare gästartisten (var med på turné så sent som under fjolåret) Sven Wollter inleder. Till denne imposante skådespelares ära framförs härligt medryckande Vilddjurens sång. Blåssektionen – Niclas Rydh på trombon, Thomas Jäderlund på altsaxofon och Frida Thurfjell spelandes tenor plus vid något tillfälle baryton – låter sig höras, blandar sig i melodin efter ett tag. Forssell flankeras i övrigt av Matilda Magnusson på sång/ kör, outslitliga glädjespridarna Nikke Ström och Bengan Blomgren (värvades till Nynningen 1972) samt bakom trumsetet Pontus Torstensson. Efter några medlemsbyten kan dessa personer sägas ingå i nuvarande turnerande och skivinspelande grunduppställning. Till utannonserad föreställning på Aftonstjärnan får gruppen se sig om efter ny trumslagare. Vi fick nämligen veta att Torstensson som förkovrat sig i konsten att återge Nynningens beat och presterade på sitt absoluta max, gjorde sin sista konsert.

Därpå följde två låtar signerade frontmannen Forssell. Först Kapten Mesterton om det orättvisa efterspelet till dödsskjutningarna i Ådalen, tätt följd av vemodiga balladen Lille man om planerade kraftverksdammen i norska Alta och dess påverkan på samerna. Två skoningslösa texter! Thurfjell förekommer som fint kompletterande huvudsångare i sist nämnda låt där gudomlige Bengan Blomgren gör avtryck som slidegitarrist.

Värt att skjuta in att Thurfjell och Thomas Jäderlund körar och sjunger på åtskilliga låtar. Av mina anteckningar framgår att jag kunde uppfatta sofistikerade, fullödiga arrangemang. Dagen före hade man repat rejält för att få ihop alla delar, vilket märktes. Nästa sång, Balladernas konst från Majakovskij-projektet vars dikter översatts av Harding/ Bergström och tonsatts av Goldberg/ Forssell/ Näslund inramas av suggestiv kontur. Musiken närmar sig slavisk folkmusik, rent av cirkusatmosfär. Med enorm kraft stretchar Jäderlund i ett vildsint solo som drar ner applåder.

I andra avdelningen byts till sättningen på debuten Man mognar med åren, nämligen Tomas Forssell som redan är ordentligt uppvärmd omgiven av Bertil Goldberg trakterandes elpiano och Christer Öhman på främst trummor. Mysfarbröderna har inte glömt hur man musicerar. De bjuder på sig själva och sina låtar från ungdomstiden. Särskilt gamängen Öhman vars brådstörta sorti på väg hem från Vaxholm medför att det blir rörande, att se dem sammanstråla efter att ofantligt mycket vatten runnit under broarna.

För första gången på femtio år framför originaltrion Jag vill va ett djur igen (anknyter till roman av fransk Nobelpristagare från 2008). Hör också en kul bagatell med Öhman på kazoo och vispspel som bevisar att leklynnet är intakt. Blir förtjust i en inledningsvis rar visa som presenteras som tre låtar i en – Folkets låt – med refrängen ”ta varann i hand, släpp inte taget”. Detta sjok stegras efterhand och fler fyller på, bland andra Bernt Andersson på dragspel. Kör stryker under texten och melodin garneras av ett efterlängtat Bengan-solo. Vidare framfördes tidstypiskt agiterande uppmaningen Studera.

I ett kortare segment ges utrymme åt ett band med betydligt yngre medelålder som heter Orkan. De fyra tjejerna har denna gång sällskap av två grabbar. Bandet har hängt med Nynningen på turnéer då de känner sig befryndade med dem. Jubileumskvällen slopas eget material till förmån för covers på Nattpromenad respektive snärtigt klassiska titellåten För full hals, föga förvånande två låtar från progg-jubilarerna. Kul att de också körde med spänstig blåssektion och förde in tendenser till blues och punkattityd.

Organisationen flyter på utan störningar. Framme vid avdelning fyra lanseras 1976 års upplaga, liktydigt med den som var med om formidabla mastodont-evenemanget Tältprojektet. Vid sångmikrofonen står Sam Vesterberg. Snett bakom hans bäste vän basisten Jimmy Olsson. Per Melin har tagit plats bakom trummorna medan Bernt Andersson slagit sig ner vid elpianot. Gitarristen Bengan Blomgren återfinns också i denna formation.

Flest låtar på fjärde albumet har den flyktade bandmedlemmen Bertil Goldberg skrivit, som därför lämpligt nog förekommer på sång i bakgrunden. Vesterberg med sin imponerande gospelaktiga röst framför hitten Äntligen en ny dag, Folkens kamp är folkens hopp samt Fattig men rik, en egen hyllning till strävsam moder på outgiven Nynningen-inspelning från 1980. Blir hänryckt av en spirituell shouter som tar oss med, vars röst tränger igenom eventuellt tvivel. Stack ut mest vid sidan av den vokala attacken, gjorde en fräckt hetsig dialog mellan Bernt Anderssons klaviatur och Bengan Blomgrens gura. Överhudtaget otroligt inlevelse från samtliga.

Femte avdelningen är vi tillbaka där jubileet inleddes. Samma inkörda gäng på scen. Tomas Forssells komposition Snålblåst från andra solo-lp:n utvecklas till en av aftonens definitiva höjdpunkter. Blåset är underbart elastiskt i en ösig bit uppdelad i sektioner. Nikke Ström går loss i jammig sekvens. Episka När så tingen börjar klarna är pampigt anlagd featuring superenergiskt komp. Det är kompakt, men ändå nervigt och passionerat.

Forssell sjunger bättre än någonsin, ett beröm som bör utsträckas till påståendet, att samme man som Grammis-belönats för barnmusik är en högst kapabel gitarrist. Och han behöver inte fokusera på blixtrande solistiska passager, utan överlämnar dessa med varm hand åt mister Bengan Blomgren. En handfull gånger fyrar han av ackordföljder som ger ståpäls. Publiken spontanapplåderar och hurrar när det avslöjas att denne timide man fyller år. Blåssektionen är magnifik (Frida Thurfjell, vars far och styvfar spelat med Tomas Forssell under hans år i Luleå, levererar inspirerat solo) och det går inte att ta miste på att trumslagare Torstensson lämnar med flaggan hissad i topp.

Helt logiskt att sjusärdeles drag uppstår och fortplantas av en konstellation som kallades ett svensk-proggigt svar på Stones. Får för mig att Nynningen levererar ett potpurri. Istället dyks ner i Atlantiska oceanen (musik B. Goldberg) och dess omväxlande innehåll i närmare tio minuter, från tidigare nämnda Majakovskij-platta . Noterar att busigt tonspråk präglar skiftande mönster. Stenhård boogie tar vid. Kärlekssången Neva från samma källa behåller greppet om publiken. Vår ciceron berättar att han skrev musiken i Hagahusets källare redan i begynnelsen, det vill säga 1970.

Har avhållit mig från att kommentera texterna, vilka förstås är en väsentlig byggsten. Fäster mig I motsats till många andra recensenter sällan vid texter i låtar, trots att jag är bokläsare. I ett socialistiskt engagerat band har alltid funnits en historik av att vara budskapsdrivna. Medveten om att bandets förgrundsgestalter skulle anmäla avvikande åsikt. Men enligt mitt förmenande är de mer nyanserande texterna, de poetiska av existentiell kaliber, de som stått tidens tidens tand bäst. Flera av dem bär på språklig intelligens, sälta och charm. Somliga kampsånger förblir giltiga, medan gruppens revolutionsromantiska drömmar blivit daterade, för enkelspåriga. Att protestera mot kapitalismens vidriga härjningar är förvisso alltid berättigat.

Sista avdelningen bestod efter rungande applåder av ett knippe extranummer. Börjar med att Bertil Goldberg lanserar sin uppdaterade version av antikärnkraftappellen från cabarérevy döpt till Det löser sig alltid (sa han som sket i vasken). Klämmig melodi med sprittande tjosan-refräng. Frågan om säkerhet och slutförvar av radioaktivt uran ska inte förringas. Men med tanke på rådande kris kunde inte problematiken belysts mer olägligt. I omgångar äntrar samtliga utövare som firat jubileet scen. En slags Last Waltz-vibe uppstår!

När stämningen är på kokpunkten faller det sig lämpligt att med intensitet tolka Falsk matematik, klasskamp á la Peps. Trombonist Niclas Rydh kommer i rampljuset, visar vad han är i stånd till genom att bjuda på publikfriande inlägg. Allra sist levereras ett upprorisk Forssell-alster betitlat Motstånd. Alla som får plats vid mikrofonerna stämmer in i refrängen.

Var mycket text och musik att smälta, åtskilliga stimulerande schatteringar. Blev ett emotionellt och ståtligt halvsekelsfirande. Ljudet är ofta en akilleshäl på Pustervik. Bernt Anderssons dragspelstoner kom inte riktigt till sin rätt, medan hans och Goldbergs spel på klaviaturen hade fått för hög volym. Nu var det ändå skapligt, inte minst för att vi slapp bas som dränkte andra instrument. Utgår från att samtliga i publiken var lika tillfreds som er recensent.