• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Musik

Ännu en lockande bokning: Feist kommer till Way Out West

12 januari, 2012 by Redaktionen

Visst är det härligt att årets mörkaste tid är över och att det faktiskt blir lite ljusare för varje dag. Inte så många minuter i taget men ändå går det sakta och säkert mot ljusare tider.
Det kommer en sommar om ett tag. Det blir vi påminda om när musikfestivalarrangörerna nu släpper en del av sina bokningar. Dagens första hälsning från sommaren levererar Göteborgsfestivalen Way Out West som meddelat att Feist kommer dit i år, 2012.

Här är arrangörens pressmeddelande:

Artisten Leslie Feist och hennes märkliga sätt att hantera musik speglar på så många sätt det Way Out West ska handla om. Mångfald är bra fald. Det aviga är minst lika viktigt som det följsamma, och det radikala och det tillmötesgående ska inte hamna var för sig utan helst komplettera varandra. Starka känslor som spelar genom nya uttryck. Kontraster som skapar gemenskap. Med Feist på Way Out West vill vi skapa lite yin för all yang här i världen.

Vi är inte de enda som är fascinerade – spola bara tillbaka till Feists nedslag i Stockholm för några år sedan. Cirkus var fullt, sorlet förbyttes till andakt, ljusen sänktes. När hon nästan omärkbart gled in på scenen skapades en slags gravitation, en subtil men omisskännlig dragningskraft. Endast utrustad med gitarr, ett band och lila tights magnetiserade hon lokalen, stressade själar fylldes av närvaro, alla var upprymda.

Hon gör så Feist, höjer ens humör. Fast på nya skivan Metals blir man först osäker på om hon fortfarande pysslar med sånt. Saker och ting är inte längre lika cappuccinofärgade som ultragenombrottet The Reminder bitvis var. På Metals kontrasteras de ofta vemodiga, ibland ganska svarta texterna förvisso av Feists trösterika röst, men även den har plötsligt fått något kantigt, raspigt och krångligt över sig.
Ironiskt nog är det just hetsen kring genombrottsskivan som givit Metals sitt mer upproriska tonläge. The Reminder gjorde en indieangelägenhet till topplistefenomen, och Feist kastades in i en virvelvind av turnéer, TV-reklam, Sesame street, och mer turnéer. Utbrändheten kom som ett inkassobrev. När allt var över fick Feist lära sig lyssna på tystnad, och i 18 månader förblev gitarren orörd.

Inspiration kom tack och lov tillbaka, men nu med en känsla av uppror. När Feist satte sig i en lada vid Stilla havslandskapet i kaliforniska Big Sur för att spela in, stormade kreativiteten lika mycket som vädret. Och paradoxalt nog är det eftergifterna, hennes vilja att riskera ett vinnande koncept, som gör hennes musik, artistskap och utstrålning mer beroendeframkallande än någonsin. På Metals händer det saker, och vi har lärt oss att vi inte kan veta vad vi ska förvänta oss av henne live.

Den som hänger med till Slottsskogen i augusti kan vara säker på en sak: det är Feist som kommer att göra dig nyfiken igen.

Läs även andra bloggares åsikter om Feist, Way Out West, musik, musikfestival, Göteborg

Arkiverad under: Musik Taggad som: Feist, Göteborg, Musik, Musikfestival, Way Out West

Die Antwoord TEN$ION, excentriskt men knappast hållbart

11 januari, 2012 by Redaktionen

Artist: Die Antwoord
Titel: TEN$ION
Betyg: 2
Release: februari 2012

Die Antwoord är en sydafrikansk hiphopgrupp med tre stagepersonas, Ninja (huvudrapparen), Yo-Landi Vi$$er (den enerverande rösten bakom den ökända refrängen), och DJ Hi-Tek. De rappar och sjunger på afrikaans och engelska.

2010 blev deras ”Enter the ninja” en superhit. Det var lätt att förutspå. Det är coolt att tycka att ninjas är coolt. Och frontfiguren är en hypervulgär låtsasninja. För några år sen var Ninjas vs Pirater en megatrend på nätet. Det var vanligt att bli tillfrågad vilket läger man tillhör: ”Diggar du ninjas eller pirater?” Det var högst ovanligt att det fanns någon mening i frågan. Självklart skulle flera låtar försöka suga cash ur det. Men ”Enter the ninja” var utan tvekan den mest framgångsrika: den har den hippa, något rubbad mainstream rappen (tänk Nikki Minajs eller Danny Browns ”konstighet”) uppbackad av en konventionellt kraftfull synthharmoni (progressionen återfinns i oändligt med hits), en refräng som klibbar sig fast vare sig man vill eller inte ”aii aiii aiii I am a butterfly/ I need your protection, need my samurai”, en helknäpp youtube video för ”ey haru sett den där?”-effektens skull. Oerhört manipulativ, försäljningsgaranterad musik: en känsla av att kompositionen varit enkätundersökningsbaserad ”vad är coolt bland kidsen idag?”.

Så jag var aldrig ett fan. Jag gillade inte heller den ironiska distansen; jag kunde inte uppfatta någonting genuint, inte en uns av djup. Men det hör till stilen, bandmedlemmarna är inte sig själva, de spelar ut karaktärer. Inom hiphop är detta vanligt: alltifrån oldschool Wu-Tang Clan, Eminems Slim Shady-persona, MF Doom till dagens lekfullt parodierande Das Racist, den totalt ihopljugna Rick Ross eller det råa Odd Future-gänget. Men deras ihopdiktade personligheter har ett konceptuellt djup som rättfärdigar skådespelet. Alla bär mask, men vissa ögon glimmar annorlunda bakom den. Ninja är bara mask: ”Ninja is, how can I say, like Superman is to Clark Kent. The only difference is, I don’t take off this fokken Superman suit.”

Finns det djup i TEN$ION? Både ja och nej. Det finns ett slags inverterat djup. Die Antwoord är anhängare till Zef, en slags smutslyxfilosofi: ”It’s associated with people who soup their cars up and rock gold and shit. Zef is, you’re poor but you’re fancy. You’re poor but you’re sexy, you’ve got style” säger Yolandi, och på det planet är TEN$ION lyckat. Det är precis så musiken låter. Smutsigt, billigt, men blingbling och rätt upp i ansiktet på en: högljutt och attentionwhore-skrikigt, sexigt som billiga stripteaseklubbar (t.ex. när Yolandi sjunger ”sexy boys, fancy boys, bad boys” i refrängen på ”I FINK UR FREAKY”). Djupet: var stolt över din natur, hur vulgär den än är, skrik ut ytligheter på det mest irriterande, vulgära sätt du kan komma på. Musikfilosofiskt: se till att hooksen fastnar, hur störiga de än är. För mig har de effekten av att se någon skita ner sig, frivilligt eller ofrivilligt, garva och filma kallingarna istället för att lägga dem i tvättmaskinen. Jag tror de skulle gilla den beskrivningen om jag byter ut det mot mer sexuella termer.

TEN$ION bygger på samma principer som ”Enter The Ninja” låten. Det-ska-bli-en-hit-av-det-här-principen. Det är inget Pink Friday eller Sir Lucious Left Foot … Sons Of Chico Dusty. Men det är lika excentriskt. Jag tänker på Eminem i hans Slim Shady-debut. Jag skulle vilja kalla det hardcorehiphop. Det påminner mig om den skränigaste tonårshardcorepunken som görs i massproduktion.

Produktionen på albumet är ett hopkok av moderna stilar. Vi har R’n’B hiphop i Timbalandnyanser, D’n’B, dubstep, tidig/sen house, även klassiska 80tals synthgrejer. Det är lekfullt och utan censur, ymnigt med effekter och dekorationer. Beatsen är väl integrerade med rappen och sången. Problemet är att rappen ofta skyler musikens detaljer.

Öppningslåten ”NEVER LE NKEMISE” har ett episk stråkinstrumentellt intro med en afrikansk hymn som självklart river in i dubstepbasråhet. Ninja sjunger nasalt ”I’m indestructable. Gangsta number one!”. Introt var kanske den bästa stunden på albumet för mig, jag blev förväntansfull och lite hopfull. Vem vet var Die Antwoord har kommit sen $O$? Svaret är: ungefär samma ställe. Det är en hyffsad låt i en stil som redan börjar kännas ofräsch. Nästa ord i låten är en total överaskning ”I’m a motherfucking Ninja”. Den etablerade fanbasen kan vara trygg.

”I FINK YOUR FREAKY” bygger på Yolandis monotona refräng och att det dubsteptonade synthriffet liknar Mortal Combat-temat.

Refrängen i ”Baby’s on Fire”, en av de bättre låtarna, påminner mig om stilen i ”Follow Us” från Big Bois senaste. Och i nästa låt ”U Make A Nigga Wanna Fuck” har DJ HI-Tek ett elegant rapflow som liknar Big Bois när han är avspänd. När de drar ner på excentricitetsnivån blir det riktigt bra. Låten har den mest nyanserade, subtila produktionen på skivan. Det visar också att DJ Hi-Tek är den bästa rapparen i gruppen. När de inte skrikrappar i högsta hastighet och tar det lite lungt kommer musikens egna kvalitéer fram.

De ”provocerande” elementen finns kvar, så klart. På ”DJ Hi-Tek rulez” sjunger DJ Hi-Teks förvrängda röst: ”Dj Hi-Tech will fuck you in the ass, you punk ass white boy” ”I will fuck you in front of everybody”. Kanske, om man ändrar perspektiv lite, är detta ett försök att smälta samman vanlig hiphophomofobi med aggresiv homoerotik? Eller att få oss att inse hur löjligt det egentligen låter? Jag vet inte. Det spelar ingen roll, för låten är inte tillräckligt bra för att lyfta fram något utöver musiken.

”NEVER LE NKEMISE 2” kommer vi tillbaka till dubstepen och den episka kraften. Nu är musiken i förgrunden, detta är mestadels instrumentellt, och märkligt nog också albumets bästa låt. I slutet hör vi på nytt den afrikanska hymnen som inledde albumet.

Då var de 38 minuterna inramade på ett ganska snyggt sätt. Sammanfattning: 1. känslosamt intro med hymn och stråkar 2. ungefär en halvtimmes hänsynslös excentrisk, vulgär, in-your-face rapp 3. känslosamt outro med hymn. Albumtiteln är passande: det är stressigt spänt rätt igenom. Med undantag för början, låten ”So What” (som liknar något känslosamt), och slutet.

Vad vi kritiker än har att säga om dem kommer de med säkerhet att dominera youtube i år med åtminståone en viral video och två hitsinglar. Jag kan inte förutspå vilka för alla låtar är mer eller mindre likadana. Förfest- och festmusik, garanterat. Titta-vilken-knäpp-video-musik, utan tvekan. Men hållbart? Knappast.

Text: Bojan Buntic

Läs även andra bloggares åsikter om Die Antwoord, recension, musik, hiphop

Arkiverad under: Musik, Recension, Skivrecensioner Taggad som: Die Antwoord, Hiphop, Musik, Recension

Vinn brittiska Diagrams nya album – som vinyl eller som cd

10 januari, 2012 by Redaktionen

Gillar du Sufjan Stevens? Då är chansen stor att du gillar brittiska bandet Diagram som släpper sitt debutalbum ”Black Light” den 18:de januari.

Kulturbloggen har fått tag på tre exemplar av albumet: en vinylplatta och två CD-skivor.

Vill du vinna något av dessa?

Så här gör du för att kunna vinna:
Du skickar ett mail till
tavla (snabel-a) kulturbloggen (punkt) com
Där skriver du en motivering till varför just du ska få ett av albumen.
Skriv om vilket du helst vinner: en vinyl eller en CD.
Glöm inte att skicka med din postadress. Om du vinner måste vi ju veta vart vi ska posta skivan.
Vi vill förstås ha tävlingsbidraget senast den 17:e januari klockan 15.00.

Vinnare är:
Vinylskivan: Joakim Önnerdal (fast han har glömt att skicka fullständig adress så vi vet inte var han bor)
CD-skivorna till:
Gunnel Hagberg i Harplinge och Ann-Sofi Larsson i Ljungskile

Här lite information från ett pressmeddelande inför albumsläppet:

“Broadcast remapped by James Blake” NME

“like Sufjan Stevens and a parliament of owls in a feathery group hug, happily tumbling down an upwards escalator in slow motion” Guardian Guide ‘Single of the Week’

Diagrams may be an unfamiliar name, but the voice will be instantly recognisable: this is the new project of Sam Genders, former co-frontman and songwriter of experimental folkies Tunng.

Diagrams bears all the invention and imagination of the band Genders founded with Mike Lindsay, who has led Tunng since Genders’s departure, but channels it in a different direction. This is crisp, minimalist pop music that fizzes with electronic effects, synth-bass, programmed beats and low-key funk grooves, bringing to mind the leftfield pop of Arthur Russell, Metronomy, Hot Chip, Steve Mason and Peter Gabriel. It’s a new, playfully eclectic side of Genders’s songwriting, but one that maintains the colourful and impressionistic lyrical imagery he’s famous for – Antelope talks of a girl with “Tiny ants under her skin, sending messages to her mind.”

A solo project of sorts, Diagrams sees Genders working with a rolling cast of collaborators including Danyal Dhondy (string arrangements), Laura Hocking (vocals), Hannah Peel (backing vocals and trombone) and drummers Matt McKenzie and Tom Marsh. Live it expands to an all conquering nine-piece who made their debut to an ecstatically full tent at this year’s End Of The Road festival. It’s named Diagrams for the defining sound of clean, sharp production and programming Genders has cooked up with co-producer Mark Brydon. “I feel like this music is less lo-fi than the music I’ve made in the past,” says Genders. “It’s quite precise and angular in places, so Diagrams felt perfect.” That idea extends to Diagrams’s visual side too: graphic artist Chrissie Abbott has created Flatland-inspired imagery incorporating clean lines and polygons.

Diagrams marks Streatham Hill-based Genders’s return to performance. After quitting Tunng, his professional focus fell on production and writing for artists such as former Gomez frontman Ben Ottewell and Brazilian chanteuse Cibelle. Personally, he’s been preoccupied with getting his life back on track. “I was in quite a dark place personally before and, to an extent, during Tunng and I needed to stop and take a break to work on myself a bit and find my self-confidence,” he says. “I cured myself by working in an inner city primary school for three years! I’ve come out of myself a lot and the music has come from that.”

That period of reinvention has ingrained itself in Black Light. The riff-driven Ghost Lit is about, “How relationships can bring up all the ghosts from your past and reveal all your worst insecurities;” the reflective Night All Night is about, “Fighting off your demons and trusting that it’s ok to be in a relationship.”

Most tellingly, Appetite is inspired by Genders’s experience of getting his life back on track. “I read a lot of psychology and self help stuff and I’ve found it very helpful,” says Genders. “I think it’s helped me to change from an insecure and unhappy person into someone who genuinely enjoys life. Nonetheless, I’ve always felt inclined to keep those books in a brown paper bag in a cupboard underneath the sink. Appetite is either a tongue in cheek parody of the self help mindset or it’s my attempt to write a song that celebrates the sheer ’bloody hell what an amazing experience’-ness of life. I’m more inclined towards the latter view these days.”

The title, Black Light, sums up Genders’s experience: “I like the idea that good and bad or dark and light aren’t always so clear. Sometimes the most difficult experiences can lead to the best things in life. Life is full of good and bad, dark and light. That’s just how it is.”

Arkiverad under: Musik

Refused återförenas och spelar på Way Out West

10 januari, 2012 by Jonatan Södergren

”Yes, it is true. In 2012, Refused will reunite and perform at America’s mecca of music, Coachella and Sweden’s pride and glory, Way Out West.”

Luger skriver i ett pressmeddelande att det finns tre saker i livet du inte får missa: ditt eget bröllop, en rymdresa och att Refused återförenas och spelar på Way Out West sommaren 2012. Det ligger faktiskt någonting i det.

Det högexplosiva bandet från Umeå, som inte spelat tillsammans sedan 1998, släppte tre banbrytande album under 90-talet innan sångaren Dennis Lyxzén givk vidare med det politiskt laddade bandet The (International) Noise Conspiracy. Refused är är även klara för den amerikanska festivalen Coachella.

Sedan tidigare är även Bon Iver klar för Way Out West. Festivalen drar igång den 9:e augusti och biljetter släpps kl. 09:00 på morgonen den 26:e januari.

Arkiverad under: Musik Taggad som: Refused, Way Out West

Streama The Big Pinks nya album

9 januari, 2012 by Jonatan Södergren

I januari släpps uppföljaren till A Brief History of Love via 4AD men redan nu streamas The Big Pinks nya album Future This för fullt hos NME. Följ bara länken: http://www.nme.com/news/the-big-pink/61324.

Arkiverad under: Musik Taggad som: Future This, The Big Pink

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1260
  • Sida 1261
  • Sida 1262
  • Sida 1263
  • Sida 1264
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1779
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Casinot är en av populärkulturens mest … Läs mer om Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in