• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Musik

Skivrecension: Richard Hawley – Standing At The Sky’s Edge

29 april, 2012 by Redaktionen

Artist: Richard Hawley
Album: Standing At The Sky’s Edge
Betyg: 3
Release: 9 maj 2012

Med detta sjätte studioalbum tar croonern Richard Hawley ett litet steg bort från de tidigare skivorna. Han säger sig vilja visa sitt utvecklade gitarrspel, och det lyckas han bra med. Tempot är högre och det är mer klassisk rockkomp. Men det är inte gitarrspelet som gör Hawley till det han är, en artist som tonsätter och besjunger livets mörkaste stunder. Hans i rocksammanhang närmast unika djupa baryton (han för en kamp på knivseggen med Mark Lanegan) försvinner något med de mer rockiga arrangemangen på skivan. Det blir också svårare att ta till sig allvaret i texterna, tidigare har kombinationen av de försiktiga mörka arrangemangen, Hawleys röst och sångtexterna om olycka, otur och oginhet bäddat för det perfekta soundtracket till en dålig dag.

Det är förvisso inte oävet, men den mörka ångestrock han förfinat på sina tidigare skivor med en absolut höjdpunkt på Trueloves Gutter från 2009, tar sig inte riktigt fram i den förnyade omgivningen. Gitarrsolona, som i inledande She Brings The Sunlight känns inte riktigt hemma, även om Hawley rent tekniskt behärskar dem fullgott.

Skivans höjdpunkter är istället de låtar Hawley vårdar det han byggt upp och låter sin stora röst få den omgivning den förtjänar som i Seek It och Don’t Stare At The Sun. Där bjuder Hawley på den stora och fokuserade liksom vindlande historieberättande försiktiga rock han gjort till sitt signum.
Richard Hawley förtjänar en mycket större publik än den han har, och kanske kan denna skiva vara en lite enklare introduktion till hans mörka värld. De som tar den till sig och ger sig in i den kommer dock ganska snabbt att hitta bättre exempel än Standing At The Sky’s Edge.

Text: Jens Lundberg

Arkiverad under: Musik, Recension, Skivrecensioner

Hårdrockspartaj med Andrew W.K.

29 april, 2012 by Redaktionen

Andrew W.K., Debaser Slussen
Betyg: 4

 

Andrew W.K. avslutar sin europaturné på Debaser Slussen där det framförallt firars att ett helt decennium har gått sedan framgångsrika  debutskivan ”I Get Wet” skakade om musikvärlden.

Den 35 minuter långa skivan plöjs igenom från början till slut och det blir självklart gott om tid över för en rad extranummer. Tempot när bandet drar igång sin blytunga partyrock är till en början otroligt högt, men sjunker en aning vid skivbytet. Bandet sköter dock situationen bra, uppmanar till extra headbangande och deras intensitet lyckas hålla publiken igång. Det röjs mer än någonsin och det känns som om nästan varje person vid något tillfälle under kvällen befunnit sig uppe på scenen för att stagedivea.

Visst, Andrew W.K. har än inte lyckats släppa något som ens kommer i närheten av sin debutskiva, men idag bevisar de en gång för alla att de fortfarande är med i leken och ett band vi inte får räkna bort. Party Hard!

 

Arkiverad under: Musik, Recension Taggad som: Andrew W.K. Hårdrock

Flux Pavilion på Arenan

29 april, 2012 by Jonatan Södergren

Flux Pavilion, Arenan
Betyg: 3

Förra året öppnade han för Skrillex – nu besökte den brittiske dubstep-producenten Flux Pavilion, eller Joshua Steele som han egentligen heter, återigen Stockholm för ett DJ-set på Arenan, Fryshuset.

Efter att de båda förbanden Linny Hex och Feed Me lyckats mer än väl med att bygga upp en förväntan som nästan gick att ta på var det äntligen dags för Flux Pavilion att påbörja sin cirka en timme långa spelning.

En rad imponerande singlar ledde till en nominering när BBC presenterade de nominerade till Sound of 2012, men intresset för stjärnskottet hade uppenbarligen spridits sig även utanför de brittiska öarna.

Kärnan i hans musik är någon form av energi, även om den kan variera från låt till låt. Av publiken att döma är galenskap, allsång och dans är de tre vanligaste reaktionerna på hans musik.

Efter uppbyggande inledningar drivs de repetitiva texterna ofta framåt av massiva beats och plingande tv-spelssynthar. Att ljudet dessutom är så högt gör energin bara ännu mer intensiv. Konserten når sitt klimax under I Can’t Stop och Got 2 Know.

Sammanfattningsvis beskrivs kvällen kanske bäst som överväldigande med en alldeles gudomlig bas.

Text: Emma Andersson

Arkiverad under: Musik, Skivrecensioner Taggad som: Flux Pavilion, Fryshuset

Skivrecension: Dennis & Dom blå apelsinerna – Vad gör våran olja i eran mark?

28 april, 2012 by Redaktionen

Artist: Dennis & Dom blå apelsinerna
Titel: Vad gör våran olja i eran mark?
Betyg: 2

Det här är trallpunk för redan frälsta.

Vissa skivsläpp funderar man över varför de görs. Som detta. Dennis & Dom blå apelsinerna var ett av många band i punkvågen från mitten av 1990-talet. De stack inte ut på något speciellt sätt, var inte mer populära än något annat band och de nådde inga större framgångar. Nu släpper ändå Beat Butchers en samlingsplatta med bandet. En livespelning finns inlkluderad och man får 30 låtar på drygt 70 minuter. Fullsmackat.

Hur låter det då? Ja, det är tralligt, det är catchiga melodier och Wöööööö-refränger. Det är nostalgi från Definitivt 50-spännskivorna. Det är är den enklaste typen av politisk kritik och samhällskritik. Det är lite småtrevligt och tryggt. Tralligt och glatt. Inget man vare sig saknat eller trängt bort. Men frågan finns kvar, varför släpptes detta? Det finns inga nya låtar eller nya gamla låtar. Kanske är släppet för alla dem som missade band.

Text: Jens Lundberg

Arkiverad under: Musik, Recension, Skivrecensioner

Progressiv briljans när Steven Wilson gästar Göta Källare

28 april, 2012 by Redaktionen

Steven Wilson and Band, Göta Källare
Betyg: 5

Steven Wilson är ett välkänt namn inom den progressiva rockscenen, till vardags framför allt känd som sångaren i Porcupine Tree men har även en mängd andra projekt på gång, som Blackfield, No-Man, Bass Communiojn och nyligen  påbörjade Storm Corrosion, med Opeths Mikael Åkerfeldt.

Sist Steven Wilson besökte Stockholm var med Porcupine Tree i en oförglömlig spelining på Arenan, i Oktober 2009, och det är nog många som har sätt fram emot den här dagen.  Nu är han återigen i Sverige, den här gången med sitt soloprojekt som går under hans egna namn.

Bandet bestiger scenen men det lätt genomskinliga skynket som täcker faller inte bort utan den blir istället en filmduk där Lasse Hoiles underbara animationer projekteras under de första tre (och en halv) låtarna, samtidigt som musikerna spelar i bakgrunden. Det bidrar till ett en ganska mystisk och hemlighetsfull atmosfär skapas, i full harmoni med musiken i öppningsnumren ”No Twilight Within The Courts Of The Sun” men framför allt ”Index”.  Om det finns något som definierar Steven Wilsons musik så är det perfektion och detta gäller även i överensstämmelse med det visuella. Allt känns noggrant uttänkt och minsta lilla rörelse på skärmen verkar vara kopplad till minsta lilla ton.

När skynket faller bort och bandet återigen bemötts varmt av publiken. Det blir mycket mer från senaste skivan ,”Grace For Drowning”, och det kan inte bli mycket bättre när plattans tre, kanske bästa låtar,”Sectarian”, ”Postcard” och  ”Remainder The Black Dog” spelas i rad. Musiken är mystisk och vacker och melankolisk och läskig, progressiv på flera plan och den är unik, olikt allt annat som finns där ute.

Efter ett tag levererar Steven Wilson de tråkiga nyheterna att Roadrunner Records just gått i konkurs och blivit uppköpta av Warner Music, men lovar samtidigt att Storm Corrosions efterlängtade debutskiva trots allt kommer att släppas enligt planerna. I mellansnacket laddas det mer och mer inför något stort som kommer att hända under konserten och när han börjar räkna Opethtröjor i publiken  är det kanske fler än jag som, i en bråkdel sekund, lyckas förtränga faktumet att Opeth samtidigt befinner sig på turne i USA vilket omöjliggör ett världsunikt framträdande av ”Drag Ropes”. Istället är det den nya låten ”Luminol” som presenteras, ett ganska långt, men väldigt vackert stycke som känns ovanligt familjärt och uppskattas skarpt av publiken.

Det råder ingen tvekan om att Steven Wilson är en otroligt talangfull musiker som dessutom är begåvad med en underbar röst men resten av bandet får också imponera lite på publiken, inte minst när vi får se en Chapman Stick! Redan under spelningen börjar jag längta efter att få se dessa fantastiska artister igen.

Efter drygt två timmar som känns som ett ögonblick, är hela härligheten över, ytterligare en oförglömlig spelning där Steven Wilson briljerat och triumferat och lämnar efter sig ett minne för liven och mersmak.

 

I den klassiska gasmasken från ”Insurgents”omslaget under otippade extranumret ”Get All You Deserve”

Bandet höll sig bakom skynket i 20 minuter. Kanske var 15 minuter för länge ändå.

 

Arkiverad under: Musik Taggad som: progressive rock, Steven Wilson

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1188
  • Sida 1189
  • Sida 1190
  • Sida 1191
  • Sida 1192
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1780
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Det finns något befriande med att köpa … Läs mer om Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Casinot är en av populärkulturens mest … Läs mer om Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in