Musik

19/5 2022

Valand i Göteborg (arrangör jazzföreningen Nefertiti)

Måste vara extrem sällsynt med fyra bröder som spelar tillsammans på nationell toppnivå. De tog sig aldrig för att göra revolt mot sina yrkesverksamma musikerföräldrar. Tvärtom har de övat kopiöst mycket under gemensamt tak i uppväxten. Kvartetten bestående av trumslagare Konrad, pianist Max, gitarrist Kasper och kontrabasisten Mauritz har spelat offentligt i fjorton år. Förra månaden släpptes deras fjärde skiva, kort och gott betitlad Fyra.. Och nu blev det ånyo dags för turné.

Trots framträdanden på statusfyllda event som Montreux Jazzfestival, har vi inte befunnit oss på samma festivaler. Är till och med på det visat att jag varken har någon platta eller hört dem tillsammans tidigare. Hög tid ta skadan igen, råda bot på missförhållandet. För inte länge sedan såg jag visserligen en avknoppning i form av Agnas trio på Unity, då med en kusin på trummor. Har fått reda på att Konrad är äldst medan Max är yngst. Skiljer sju år dem emellan. Har hört Konrad live ett otal gånger senaste tioårsperioden, vilket varje gång varit ett nöje utan reservationer tack vare att rytmläggaren tillhör landets mest spännande batterister. Mauritz har jag också träffat på flitigt i skilda sammanhang, eftersom han senaste fem åren klivit fram som en av de mest anlitade i branschen. Max sågs i Lerum som en pusselbit i Ale Möllers fabulösa Xenomania. Träffade Kasper första gången på Brötz tidigare i år, i en suggestiv konstellation då Mauritz trakterade cello.

På tok för få åhörare hade kommit till Valand. Troligen en kombination av otillräcklig pr och överutbud av jazz i staden. I ett svep uppemot halvannan timme framförs samtliga kompositioner från Fyra plus ej inspelad låt jämte en inspirerad improvisation. I intervju menar Maz att soundet är snällare på färska skivan. Inte utan att man undrar hur stökigt det kan ha låtit tidigare.

Är sällan pianots bas uppfattas så tydligt som i inledande takterna av The Jingle (hörde jag rätt är det senaste singeln). Märks omgående att bröderna gillar att blanda sångbara melodier med mer komplexa tongångar. Vidare tycker man sig iaktta en speciell kemi, naturligtvis beroende på att de fyra lirat tillsammans sedan barnsben. Att Agnas Bros på pappas sida har anknytning till Dalarna kan skönjas här och var i låtskrivandet, en syssla man broderligt delar på. Ofta uppstår härligt knixigt groove. Finner Trakl´s Blues spännande I Mauritz komposition Vals till Hubert noteras efter dennes fängslande basintro, anknytningen till landskapets folkmusik. En högkvalitativ låt som växlar svagt och starkt inte olikt en slängpolska. Konrad står för en virtuos avslutning.

Fröjdas åt deras känsla för avancerad dynamik. Kaspers Någon hyllade en glass kännetecknas av läckert upphackad rytm och förnimbart stök. Registrerar att Max briljerar med sin hammer-teknik i låt tillägnad instrumentkollegan Jonas Östholm. Fabbe signerad Mauritz är dedikerad till Georg Riedel. Ett utsökt tema broderas ut av Kasper på hans Silvertone. Vad som börjar i ömsint balladform stegras av kompet, övergår i klangligt utforskande genom licks á la ECM:s typiska sound på elgitarr. Kul att följa med i denna händelserika impro-påbyggnad.

Efter att ha hört Magistern (Max) som i slutfasen blir dansant, förstärks min uppfattning att gitarrens sound genomgående gifter sig med flygelns. Självklart råder ett jämviktsförhållande, vilket innebär att varje individ får komma till tals. Om jag ändå ska generalisera är det oftast Max och Konrad som styr, färgar i framkant. I en slingrande sak av Konrad betitlad Three For Me för hans glimrande teknik tanken till Tony Williams, fast låten tillägnas Wynton Marsalis. Melodin blir inte mindre uppiggande av att Max kommer in och tar täten, bjuder showande på lysande löpningar.

I Varför bråka? ges den komponerande gitarristen mycket utrymme, träder för andra gången fram i helfigur. Initierar låtens snygga tema i ett solo över en sampling(?). En behaglig melodi som får veckla ut sig. Det är som om Kasper och Co. överfört mystik från nordisk folkton. Entusiastisk publiken får också en titellös, ej inspelad låt som kryllar av lekfulla upptåg.

Lite speciellt att gå på konsert och så att säga sakna underlag, även om jag hört flera av medlemmarna var för sig. Modigt att förlita sig på eget material, vilket funkar. Blev som förutspått imponerad. En sista reflektion är att Agnas Bros har en fäbless för att ändra skepnad mitt i låtar, gillar att lansera olika mood.

20/5 2022

Jazzkrogen Unity i Göteborg

Återvänder till Unity efter att i ett par månader prioriterat Utopia Jazz vid Stigbergstorget. Logistiskt sett blev det bästa lösningen att avsluta kvällen på, efter en händelserik dag i Göteborg. Klaviaturspelaren och kompositören Fabian Kallerdahl tillhör absolut de jag hört live flest gånger senaste åren. Han driver fler projekt än man kan håla koll på, vilket resulterat i en radda uppskattande recensioner. Till denna konstellation har han rekryterat allestädes närvarande basist Arvid Jullander samt trumslagare Edvin Fridolfsson (Ellas Kapell mm.). Två minst sagt duktiga 27-åringar jag lyssnat mycket på, både live och på skiva. I musikaliskt hänseende väldigt mogna för sin ålder.

Finns flera skäl till att bevista konserter ledda av Fabian Kallerdahl. Om vi nöjer oss med de mest uppenbara består de i oförutsägbar låtlista, finurliga arr jämte hur improvisationer initieras samt om den lyckade kommunikation som upprättas på scen. Kvällens andra konsert pågår i cirka sjuttio minuter. Inleds underhållande genom groove i baktakt i en tidig 30-tals standard – It´s Only A Papermoon (H. Arlen). Melodin fylls fräckt i på den synt Kallerdahl placerat ovanpå pianot, troligen samma instrument som förekom när han spelade med Splendor på samma scen ifjol. Originellt nog, spelas ofta med ena handen på akustiska instrumentet, medan den andra trakterar synten.

Till att börja med är Jullanders basgångar framträdande, till skillnad då från Fridolfsson vars lågprofilerade spel sprids effektfullt. Efter hand blir rytmläggarens position avsevärt mer framskjuten. Crescendon och solon levereras. Tredje låten är en fladdrig sak där Edvin Fridolfsson på allvar markerar närvaro. Versionen av Black Market (J. Zawinul) har ett oemotståndligt sug i sig, också utan originalets saxofon. Man roar sig med att lägga in ett ”flummigt” avsteg från temat och att låta denna ikoniska fusiondänga genomgå flera faser. Vill som kuriositet lägga till att jag hörde Weather Report göra Black Market sent 70-tal i Scandinavium. Och i fjol elbasisten Alfonso Johnson i Kungsbacka, samme man som lirar på originalet.

Därefter ger man sig på en något fragmentarisk uttolkning av Chick Coreas megahit Spain, som görs fascinerande nedtonad och avskalad. Noterar bas-feature och flyhänta fingrar över tangenter. Tror mig ha hört den med Chick Corea live. Har i färskt minne att upplyftande melodin utgjorde extranummer i fjol på Sthlm Jazzfestival, när Mats Holmqvists superba storband Stora Stygga låg bakom formidabel tribut till Corea (1941-2021).

Jättefin genuin rockballad i form av Free Fallin´(T. Petty) utsmyckas i vid jazzig utstyrsel. Snyggt arr! Låten jag förstås har på vinyl uppvisar påfallande snarlik struktur med en annan hit, nämligen True Colors av Cindi Lauper. Extranumret Love For Sale (C. Porter) är av lika gammalt datum som öppningslåten. Registrerar i det igenkännbara temat hur raffinerat samspelet utvecklas. Arvid Jullander påstår ändå efteråt, att nästa kväll (21/5) kommer trion ha spelat sig samman ännu mer.

Egentligen förmätet att ha klagomål på yttre faktorer. Förvånades över att det inte var fullsatt, vilket förmodligen beror på rådande överutbud av livejazz i Göteborg. Även om jag använde öronproppar var ljudet tyvärr för hårt och bitvis vasst, vilket möjligen kan ses som smolk i glädjebägaren.