• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Musik

Bilder: Kulturfestivalen Sthlm med Crooners – Carlsson, Wadling och Cleveman

19 augusti, 2012 by Redaktionen

Crooners – Carlsson, Wadling och Cleveman
Songs That Make The Wiseguys Weep
Kulturfestivalen fre 17:e
Gustav Adolfs Torg

På GAT’s scen fredag kväll mötte vi som var där tre mjukt sjungande män i fina kläder. Magnus Carlsson hade speciellt för denna kväll satt ihop ett program med skönsjungande män, så kallade Crooners. Croon ursprungligen en sångstil sprungen främst ur amerikans främst jazz- och populärmusik och vars stora giganter hette Bing Crosby och Frank Sinatra. Sveriges gigant inom denna stil heter enligt min mening Magnus Carlsson. Så det var rätt naturligt att han fick plocka ihop denna rätt spännande uppställning.

Freddie Wadling med sin livgivande röst och så Lars Cleveman, operasångaren som även sjungit rock i De dummaste. Det var en fin kväll som uppskattades mycket av publiken och undertecknad.

Avslutningsvis så slås jag av att denna kulturfestival har en imponerande bredd. Här finner man något för alla.

Magnus Carlson
Magnus Carlson

Freddie Wadling
Freddie Wadling

Magnus Carlson
Magnus Carlson

Lars Cleveman
Lars Cleveman

Foto: Anders Löwdin

Arkiverad under: Musik Taggad som: kulturfestivalen

Gainesville – vuxenfestivalen som behövs: bilder och intryck

18 augusti, 2012 by Rosemari Södergren

En bra blandning av artister, från det punkrockiga The Nomads till indiepoppiga Loosegoats, ljuva vemodiga Anna Järvinen och rutinerade singer/songwwritern Nick Lowe. Gainesville bjöd på en enormt bra komponerad festival.

Gainseville är en mysig musikfestival på Djurgården i Stockholm som arrangerdes för första gången 17 augusti – mitt under kulturfestivalen i Stockholm vågade arrangören ta upp konkurrensen med ett projekt där besökarna måste betala för biljetten medan kulturfestivalens flesta arrangemang är gratis.

Gainesville har marknadsförts som en vuxenfestival vilket också märktes. Där fanns flera olika sorter vin att avnjuta och ölsorterna var också mer genomtänkta än på festivaler annars. Där fanns ordentligt med sittplatser runt om i området och massor av sköna djupa strandstolar att sjunka ner i och på lagom avstånd kunna avnjuta artisterna med något att dricka i handen. Programmet var också uppd

Det var oerhört skönt att vara på en festival där inte folket trängs – om det var ett artist som jag ville komma nära scenen för att se då var det hur smidigt som helst att ta sig fram dit. Och publiken stod med behagligt avstånd från varandra också, ingen ställde sig framför någon så att sikten skymdes. Det har jag ju upplevt ofta på andra festivaler där många unga helt ogenerat tränger sig fram och ställer sig framför en som stått länge på sin plats för att se bra och plötsligt är allt man ser håret bakifrån på en hoppande och skuttande helt självisk person.

Programmet på scenen hade pauser emellan, vilket var bra för att då kunde alla hinna köpa något att äta eller dricka eller samtala en stund. Nej, samtala gick tyvärr inte så lätt mellan uppträdandena heller eftersom då spelade DJ:s och på ena halvan av området spelades det på så hög volym att det knappt gick att samtala. För övrigt var arrangemanget så perfekt komponerat att jag hoppas att Gainesville har kommit till Stockholm för att stanna.

Artisterna jag såg: Den amerikanska singer/songwritern Sophie Knapp, som har jämförts med Kate Bush. Den jämförelsen håller jag inte riktigt med om, men jag var imponerad av Sophie Knapps framträdande. Hon behöver inte jämföras med någon annan, hon står bra för sig själv.

Anna Järvinens vackra stämma njöt jag av tillsammans med Reine Fiske på gitarr. En bra kombinatine.

Loosegoats var jättekul att få se. Bandet är väl ett ganska traditionellt indieband med stark influens av folkrock med en keyboardist, en trummis, en basist och två gitarrister varav den ene är sångaren.
Vem som är deras stora inspiration var rätt tydligt när sångaren deklarerade:
– Vi måste ta varje tillfälle i livet att spela Tom Pettylåtar
Och så drog de igång sången ”She´s My Girl”.

Publiken gillade, många skakade i takt och några dansade. För den som vill höra dem live igen kan jag tipsa om att de spelar på Nalen i höst.

Med Nomads blev det fullt fart med punkrockiga takter och därefter kom finalen med Nick Lowe på scen. Bara han själv, Nick Lowe, med sin halvakustiska gitarr och sin något soulhesa röst blev det en vacker och intim spelning. Han är så rutinerad att han kan få en festivalspelning att upplevas som intim.

Tyvärr missade jag festivalens tre första spelningar med Tomas Andersson Wij, Karima Franscis och Gustaf Törling.

Foto: Calle Andersson /ESP

Läs även andra bloggares åsikter om Gainesville, musikfestival, Stockholm, The Nomads, Nick Lowe, Loosegoats, Anna Järvinen, Sophie Knapp

Arkiverad under: Krönikor, Musik, Recension Taggad som: Anna Järvinen, Gainesville, Loosegoats, Musikfestival, Nick Lowe, Sophie Knapp, Stockholm, The Nomads

Skivrecension: Bloc Party – Four

17 augusti, 2012 by Jonatan Södergren

Artist: Bloc Party
Titel: Four
Betyg: 2

Det beror nog mycket på sångaren Kele Okerekes distinkta röst som alltid låter som att den är på väg att spricka – men Bloc Party är ett band som har ett omisskänneligt sound. Så fort du hör någon av deras låtar vet du vilka det är. På så sätt har de aldrig släppt ifrån sig någonting riktigt uselt – åtminstone inte om deras postpunkiga sound som ibland flirtat med det klubbiga faller dig i smaken. Men frågan är om inte Four är deras svagaste verk hittills.

Under 2008 gav Bloc Party ut sitt tredje album Intimacy och den efterföljande turnén resulterade i att bandmedlemmarna inte längre kunde befinna sig i samma rum. I en intervju vi gjorde med bandets basist Gordon Moakes under Peace & Love berättade han att han under den perioden inte längre kände sig behövd och att bandet i allt större utsträckning arbetade för att uppfylla Keles ambitioner. Så 2009 bestämde de sig för att ta ett uppehåll. Kele släppte en elektronisk soloskiva innan de i september förra året återförenades i New York för att påbörja inspelningen av deras fjärde album.

Första singeln Octopus stod sig hyfsat på egen hand. Den är catchig, börjar med ett medryckande gitarr-riff men saknar samma känsla av  angelägenhet som genomsyrade deras tidigare låtar. När jag hörde låtar som Banquet, Helicopter och This Modern Love för första gången var det omöjligt att inte vända blicken mot Kele och hans mannar. Som skiva känns Four i förhållande nästan hopplöst medioker. När jag hör öppningslåten So He Begins to Lie har jag svårt att fatta att bandet som sju år tidigare gav ut stilbildande Silent Alarm kan släppa ifrån sig någonting så halvdant. Behållningen är de lugnare och mer finstämda låtarna såsom Truth och The Healing då Kele sjunger med en ljusare och mer avslappnad – nästan drömsk – stämma. Då irrar de inte bort sig i den förvirrade bökighet som annars sänker skivan. När jag hör Four hör jag ett band som är rädda för att utvecklas – men om Bloc Party ska ha någon framtid så är det kanske just vad som krävs.

Bästa spår: Octopus, Truth och The Healing

Arkiverad under: Musik, Skivrecensioner Taggad som: bloc party, Four

Bilder: Kulturfestivalen Sthlm med Voala Projects: Muare

17 augusti, 2012 by Redaktionen

Voala Project – Muare
Kulturfestivalen ons 15:e
Gustav Adolfs Torg

Onsdagkvällen bjud på en riktig supershow med Voala Projects: Muare från Argentina och Barcelona. Ibland behöver man något riktigt hissnande och om jag vågar säga det ”osvenskt”. Denna show bjud på tung härlig musik av rockgruppen Duchamp Pilot samtidigt som vi i skyn kunde skåda luftakrobater i vilt tillstånd. Underhållning var ordet. Här är några av mina bilder från showen.

Voala Project - Muare and Duchamp Pilot

Voala Project - Muare and Duchamp Pilot

Voala Project - Muare and Duchamp Pilot

Foto: Anders Löwdin

Voala projects hemsida, Facebook

Arkiverad under: Musik Taggad som: kulturfestivalen

Kulturbloggen möter The Royal Concept

16 augusti, 2012 by Jonatan Södergren

I samband med Way Out West-festivalen som pågick i Göteborg mellan den nionde och den elfte augusti mötte Kulturbloggen upp Daniel Larson och Filip Bekic – sångare respektive gitarrist – från The Royal Concept.

Hur känns det att vara på Way Out West?

Daniel: Underbart, vi var här redan igår och såg bland annat St. Vincent. Hon är helt fantastisk. Som en ny Jimi Hendrix.

Har ni någon relation till festivalen sedan tidigare?

Daniel: Förut turnerade jag med Robyn – jag var vikarie åt en trummis som alltid ställde in – men just när de spelade på Way Out West förra året dök han faktiskt upp. Sedan har jag varit här som besökare också.

Filip: Det är ingen dålig utveckling. Från besökare och stand-in till artist. Vad gör du nästa år? Du kanske arrangerar festivalen.

Hur gick det till när ni bestämde er för att bilda bandet?

Filip: Jag och David är barndomsvänner. Vi har alltid skrivit små poplåtar, fast The Royal Concept bildades förra året i april. Då kontaktade vi de andra medlemmarna.

David: Jag och Filip är små popsnören i en jazzvärld. Vi har alltid varit de svarta fåren i jazzkretsar. När vi var små lyssnade vi på Led Zeppelin. Vi hade en lärare som sa att ”när Beatles kom dog musiken”. Jag gick aldrig på några av hans lektioner igen. Det är lite roligt, för nu är vi i en indievärld istället. Nu ses det nästan som någonting negativt att vara en utbildad musiker.

Musikaliskt jämförs ni ofta med Phoenix, är det en medveten influens?

David: Jag lyssnar egentligen på The Strokes, men när Phoenix kom så tyckte jag att de var som ett elektroniskt…

Filip: … och snällare…

David: The Strokes. Fast vi har mycket att ge, jag oroar mig inte över att bli stämplad som en copycat. Vår skiva kommer i oktober och de som försökt placera oss i ett fack kommer att få det lite trixigare. Fast å andra sidan, om vi ska bli placerade någonstans så är Phoenix en bra inkörsport.

Vad inspirerar er till att skapa musik?

David: Människor vi träffar. Möten. Sånt som har hänt i ens liv. Vi har väldigt realistiska texter. Det handlar om livet vi lever. Att lämna Stockholm. Livet på turné. Skivan är lite som en dagbok för ett band som det gått väldigt fort för. Det har ju blivit en del käftsmällar, vi nobbades av ett skivbolag som inte trodde på vår musik. Sedan öppnade Robyn upp en hel electrovärld jag tidigare in ens hade lyssnat på.

Vad kan vi förvänta oss av spelningen på Way Out West?

Daniel: Vi ska ge så mycket kärlek till alla stackars Frank Ocean-fans. Den här spelningen betyder mest för oss på hela året. Vi har till och med repat på första gången på hur länge som helst. Vi fick pressa in spelningen i vårt schema – det är vår enda inplanerade Sverige-spelning på hur länge som helst och vi åker tillbaka till USA imorgon.

Varför valde ni att flytta till USA?

Daniel: Vi fick chansen och det kändes som en dröm. Dessutom är intresset för vår musik större där borta. När vi flyttade dit frågade folk hur vi skulle hålla fötterna på jorden, men det vill vi inte. New York är världens galnaste stad. Alla är helt utflippade. På fester kallas vi ”the foremost humble people in America” och jag tycker ändå att vi med svenska mått mätt börjar bli rätt så kaxiga. Det är väl jantelagen som förföljer oss.

Filip: När vi går på stan kommer folk och frågar om vi spelar i band. Vi delar ut visitkort och de kommer faktiskt på giggen. Sådant händer inte i Sverige. Att bo i New York är extremt, just nu älskar vi det.

Hur kommer stadslivet in i er musik, försöker ni omfamna eller avskärma er från det?

Daniel: Vi har spenderat en del tid i Grožnjan – en bergsby i Kroatien. Filip är uppvuxen där. Det är den mest magiska och inspirerande platsen man kan bo på. Där har vi skrivit många låtar. Det är femtio konstnärer som köpt byn, så det är fullt med ateljéer man kan vandra runt i. Sedan finns det en taverna som har både billig och god mat. Där finner vi frid i ett stressigt liv.

Kretsar era texter kring några återkommande teman?

Daniel: Tjejer. Gold rush. Hela vår platta är ett konceptalbum. En ironisk spegelbild av oss själva och vad som kan hända om man blir för uppblåst. Sedan handlar alla våra låtar om kärlek och tjejer. Allting är självupplevt.

Filip: Skivan skrevs, spelades in och producerades av oss själva på fyra veckor. Vi ville vänta in i det sista för att hitta det mest angelägna. Vi ville liksom inte skriva om när vi gick och handlade mjölk för ett år sedan.

Hur ser era framtidsplaner ut?

Daniel: Först och främst åker vi på en tre månader lång turné i USA tillsammans med Wolf Gang, The Wombats och Fun. Ibland är vi förband och ibland co-headline. Turnén pågår tills slutet av november – sedan vill vi åka till Europa och Asien.

Filip: Att turnera är det roligaste som finns och att släppa en platta öppnar upp möjligheter att turnera.

Har ni några extrema turnéminnen ni kan dela med er av?

Filip: Just med det här bandet har vi inte turnerat så mycket.

Daniel: Vi åkte på en minibuss-turné där vi fick bygga upp scenen själva. Grejen är att vi inte är särskilt goda ingenjörer, så en kväll studsade trummorna bokstavligen av scenen medan vi spelade. Jag önskar någon hade filmat för det var som taget ur en tecknad film.

Filip: Det var även lite galet när Steven Tyler från Aerosmith kom och såg oss på ett gig.

Daniel: Han frågade om vi hade något knark i våra ölflaskor på scen och berättade om sina minnen från när han var ung och dum och brukade använda ett sugrör för att snorta kokain ur sina ölflaskor. Så vi fick ett uselt tips av en annars fantastisk människa. Han är extremt karismatisk och vet du vad han sa? ”I love that you have personality in this boring world of music”. Fast sedan är han ju amerikan, man kan inte lite på någon där. Ena stunden är allt frid och fröjd, sedan vänder de en ryggen.

Arkiverad under: Intervju, Musik Taggad som: The Royal Concept, Way Out West

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1126
  • Sida 1127
  • Sida 1128
  • Sida 1129
  • Sida 1130
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1780
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Det finns något befriande med att köpa … Läs mer om Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Casinot är en av populärkulturens mest … Läs mer om Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in