• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Musik

Lorde – Way Out West när pop blir teater, klubb och ren magi

16 augusti, 2026 by Redaktionen

Foto: Sven Svensson

Det finns konserter man ser.

Och så finns det konserter man upplever.

Lorde på Way Out West tillhör den senare kategorin.

Redan från de första minuterna känns det som att Slottsskogen har förvandlats till något annat. En scen, ja – men också en teatersalong, ett dansgolv och ett drömland på samma gång. Lorde står inte bara där och sjunger sina låtar. Hon spelar huvudrollen i en föreställning som är lika mycket visuellt drama som konsert.

Och den är fullständigt gripande.

Det är svårt att inte bli tårögd.

Lorde har alltid haft förmågan att göra det stora personligt, men live växer känslorna till något nästan överväldigande. De stora popögonblicken får finnas sida vid sida med de allra sköraste. Ena stunden står man mitt i en enorm festivalpublik. Nästa känns det som att Lorde sjunger direkt till var och en.

Samtidigt finns klubbkänslan där hela tiden.

Beatsen driver konserten framåt. Basen känns i kroppen. Ljusen exploderar över publiken och de snygga scenografiska lösningarna gör att varje låt får sin egen värld. Det är stort utan att bli opersonligt, spektakulärt utan att bli tomt.

Snarare tvärtom.

Allt det visuella förstärker känslorna.

Scenografin är makalöst snygg och effekterna används med en precision som gör att konserten aldrig känns som en samling påkostade tricks. Det finns en tanke bakom varje bild. Varje rörelse. Varje ljusförändring.

Det är popmusik som vågar vara teater.

Och teater som vågar vara popmusik.

När publiken sjunger med blir det nästan absurt stort. När Lorde drar ner tempot blir samma publik plötsligt alldeles tyst. Kontrasten är en del av magin.

Det är också därför konserten fungerar så fantastiskt bra på en festival. Lorde lyckas göra den enorma scenen intim och den intima känslan enorm.

Hon behöver inte skrika för att äga publiken.

Hon bara gör det.

Det här är en artist som har vuxit upp framför våra ögon och som nu står på toppen av sitt uttryck. Allt känns genomtänkt, men ingenting känns mekaniskt. Allt är stort, men det finns hela tiden något mänskligt mitt i spektaklet.

Och när konserten når sina största ögonblick är det svårt att värja sig.

Tårarna kommer.

Det är vackert. Det är mäktigt. Det är dansant. Det är sorgligt. Det är euforiskt.

Framför allt är det Lorde.

En konsert som lyckas vara både klubbnatt och teaterföreställning, både gigantisk festivalspektakel och något väldigt personligt.

Way Out West har haft många stora konserter.

Men det här är en av dem man kommer att prata om när festivalen är över.

5/5 – en årets hittills bästa konsertupplevelse.

Skribent: Lea Johansson Maliniemi

All vår bevakning från Way Out West 2026

Arkiverad under: Musik, Toppnytt Taggad som: Way Out West, way out west 2026

Veronica Maggio – Way Out West

16 augusti, 2026 by Thomas Johansson

Foto: Thomas Johansson

Veronica Maggio är ett proffs. Det vet man redan innan hon kliver upp på scenen.

Hon levererar. Alltid. Låtarna sitter, publiken är med och den där särskilda Maggio-känslan infinner sig nästan omedelbart. Det är snyggt, välrepeterat och effektivt – precis som det ska vara när en av Sveriges mest etablerade popartister spelar på Way Out West.

Men frågan är vad som händer härnäst.

För någonstans känns det som att Veronica Maggio har gått lite i stå. Hon är fortfarande väldigt bra på det hon gör, men utvecklingen pekar inte direkt framåt. Det är mer förvaltning än förnyelse.

Det är förstås svårt att klaga på ett koncept som fortfarande fungerar. När Jag kommer, Måndagsbarn eller någon av de andra stora låtarna kommer behöver Maggio knappt göra något för att få publiken med sig. Hon har byggt en katalog som nästan spelar sig själv.

Men just därför blir avsaknaden av överraskningar tydligare.

Man vill se nästa steg. Något som skakar om den välpolerade popmaskinen. Något som visar att Veronica Maggio fortfarande vill någonstans, inte bara fortsätta vara väldigt bra på att vara Veronica Maggio.

Det här är en trygg och stabil spelning från en artist som kan sitt hantverk utan och innan.

Men efter så många år på toppen hade man önskat lite mer framåtrörelse.

Tre plus för ett proffs som levererar – men som behöver hitta en ny riktning för att det inte ska börja kännas som att hon står och trampar på samma ställe.

Tre stjärnor

Skribent: Lea Johansson Maliniemi

Allt från Way Out West 2026

Arkiverad under: Musik, Toppnytt Taggad som: Way Out West, way out west 2026

Way Out West 2026 – Nick Cave & The Bad Seeds tar oss ånyo i besittning

15 augusti, 2026 by Mats Hallberg

publikbild Leif Wivatt

5

Konstigt planerat att inte lägga den trösterika skönhetsupplevelsen laddad med ofantlig dos nerv som final. Också lustigt att Nick Cave framhåller att de inte har så mycket tid till förfogande, när denna seans pågår o uppemot två timmar. Även om recensioner inte ska handla om den som skriver, fick min värk i fötterna förvärrat av fel skor konsekvenser. Jag placerade mig på högra sidan om stora PA-utrymmet till Azalea-scenen vid 21-tiden. Hjälpte inte att luta sig mot ett räcke, varför jag satt ner under stora delar av konserten. Minnesgoda läsare vet förhoppningsvis att utförlig recension av jubelkaraktär skrevs när Cave & The Bad Seeds gästade WOW för några år sedan. Mott i deras show omöjligt att imitera uppstod denna gång tanken att dela ut 4+ eftersom en liten gradskillnad kunde noteras i ett skede, fast föll ändå så att säga till föga. Blev uppslukad och omsluten av obetvingliga kraften och närvaron. Dock mindre självklar fullpoängare än senast, vilket nästan alltid är fallet när jag blivit hänförd och ska se om samma akt, möjligen i aningen förändrad skepnad. Kan sammantaget inte hålla med GP:s smakdomare om att magin uteblev och att det var redan frälsta som smälte. I motsats till så många andra kollegor var det bara andra gången jag såg australiensaren bosatt i Brighton uppträda. Äger ett tribut-projekt plus enstaka utgåvor, varav Murder Ballads varit en favorit.

Hela arton album har Cave tillverkat tillsammans med Bad Seeds. Såg fär övrigt mycket intressant dokumentär om multiinstrumentalisten (violin, tenorgitarr etc.) Warren Ellis på GFF härom året. Förutom denne excentriske magiker består liveupplagan av bland andra av George Vjestica (gitarr med mera), Colin Greenwood på basgitarr, Larry Mullins (vibrafon mm.), Thomas Wydler på trummor samt Carly Paradis på keyvoards. Dessutom adderas skönsjungande kör bestående av fyra svarta damer ur vilken Janet Ramus minst en gång lösgör sig för att fronta. Kören svarar Cave och förstärker exemplariskt det mood låtskrivaren vill få fram.

publikbild Leif Wivatt

Nästan samtliga låtar introduceras och ges ett kärnfullt omdöme. Och i vanlig ordning sker fysisk kontakt med fans allra längst fram. Cave iklär sig gärna en prästerlig aura, där den forna aggressiva rebelliska ådran decennier senare med smärtsamma förluster och vishet medfört att han vill bringa oss hopp och livskänsla i lika hög grad som tröst. Hans kompositioner hugger genomgående tag i en och vokala tekniken är god. Fast jag inte brytt mig om att studera texterna inser man att de betyder mycket för honom och lyssnare. Vi förunnas sexton låtar som nästan var och en gör specifik skillnad, sticker ut.

Tagen av stämningen sätter sig Cave återigen vid flygeln i ett inplanerat extranummer. Ackompanjerar sig själv i Into My Arms med sin andlöst vackra refräng. Vilken otrolig kontrast till ett antal emotionella urladdningar skickligt genomförda av en grymt sammansvetsad enhet plus infogade kören. Den numera sofistikerade versionen av urgamla genombrottet From Her To Eternity, ett titelspår som var för otyglat för min smak när det begav sig på 80-talet, görs redan som andra nummer. arret är ett kreativt konstverk i sig. Innan dess har man gått ut stenhårt i Get Ready For Love. Tidigt in i konserten firas triumfer med deppig skönhet i O Children jämte Tupelo. Lite trist att jag behövde sitta för att skona fötterna. Men mina öron uppfattade varje ton i perfekt akustik, även om öronproppar behövdes. Såg vad som försiggick på scen och alldeles nedanför på ena videoskärmen.

publikbild Leif Wivatt

Numera kryddas soundet som bekant oftast av annat än gitarrsolon, inte minst vibrafon och klaviaturer. Förvisso träffar ett gitarrsolo i ett otro rätt i hjärtat. Cave & Bad Seeds alternativa rock är orkestralt uppbyggd, vilket gör den så fascinerande unik. Den har genom åren genomgått många faser. Bågar påstå att live har man arbetat sig fram till en varaktig formtopp senaste decenniet. Tippar på att Warren Ellis, närmaste samarbetspartnern numera, står för de spektakulära arren, antingen utförda med nervig bombastisk precision eller underskönt vackra klanger. I sättet att beskriva låtars sound och innehåll märks att nutidens Cave, mitt i för hans vidkommande musik som läkande terapi, ger sken av att fälla ironiska kommentarer. Och vad som är ett botemedel för artisten själv har förstås en tröstande effekt på oss mottagare.

publikbild Leif Wivatt

I mina anteckningar står att obestridlige huvudpersonen uppvisar likheter med en schaman, vilket jag också tyckt om Patti Smith. Men han avhåller sig från att predika. Vill hinna igenom förutbestämd låtlista utan att forcera. Uppskattar mycket dominansen av lätta klangerna i första delen på Carnage, från ett album han gjort med Warren Ellis. Vill också slå ett slag för rymsektionens storartade insatser. Njuter stort av attacken och växlingarna i Henry Lee, nerven i Jubilee Street och inom det breda fält de är verksamma i måste Red Right Hand ses som oöverträffad. Så fenomenal i livetappning att orden inte räcker till. Musiken återger ångest och strapatser i ena vågskålen, fast sammantaget väger den andra vågskålen av hopp, frid och tröst över. En sång tvivlar Cave på att de ska klara av att spela, men det görs utan problem.

En irriterande störningsfaktor i vissa pauser och lågmälda sekvenser var pumpande bas från DJ-set i Dungen. Får bokas på kontot arrangörsmiss. Överraskades av en hjärtskärande text lades ut på svenska på backdrop att läsa samtidigt som den sjungs. Noterat åtskilliga fb-vänners euforiska syn på konserten. Och jag säger inte emot,även om högsta betyg inte var lika odiskutabelt denna gång.

publikbild Leif Wivatt

OBS Flera märkte att Cave och Ellis lyssnade på och till och med dansade till The Cure när de efteråt lirade på motsatta scenen (skrev om dem när de besökte WOW för ett par år sedan, men orkade tyvärr inte närvara nu). Valde att avsluta med en sista lyckad halvtimme i tältet på Linné med Lycke Li (också recenserat på WOW tidigare om jag inte missminner mig) och hennes musiker. Knökat med lyckliga människor vars förväntningar på snygga melodier och hits uppfylldes.

Mer från Way Out West 2026

Arkiverad under: Musik, Recension, Toppnytt Taggad som: Way Out West, way out west 2026

The Cure – Way Out West – melankoliskt vackert och poppigt

15 augusti, 2026 by Rosemari Södergren

The Cure - Way Out West


Privat foto från publik

The Cure
Plats: Flamingo, Way Out West. Publik: Hur många som helst
Spelningen recenseras utifrån Livesändning via TV4 Play plus

En spelning med The Cure är aldrig förutsägbar samtidigt som där alltid finns en del ingredienser som förblir The Cure. Du vet inte vad som väntar och samtidigt finns det inslagsom alltid är med, som är en del av definitionen av The Cure. Spelningen på Way Out West blev en underbar återförening och vandring genom flera av deras stora hits som Just like heaven, Pictures of you, Lullaby och Boy don´t cry. Samtidigt, hur pop-tillvänd en spelning med Robert Smith och hans The Cure än är, lättsam som ett schlager-SM blir det aldrig. Låtarna är i centrum och får ta den tid de behöver och det som alltid finns där är en slags melankoli, skapad av samma basgång som dominerat The Cures musik sedan åttiotalet och i förgrunden Roberts Smiths sång, resten håller sig i bakgrunden för att inte ta bort centrum från det viktigaste.

Jag har hunnit med minst att uppleva minst ett tjugotal konserter med The Cure och jag har därför upplevt både de mest pop-lättsamma med deras stora hits men samtidigt har jag fått vara med på när bandet grävt fram betydligt tyngre låtar och bjudit på mer mörker blandat med skönhet. Det där som bara The Cure kan, tror jag. Melankoli, vemod blandat med något vackert – som ger perspektiv och väcker känslor i det undermedvetna. Men fredagskvällens spelning på Way Out West 2026 hade sitt fokus på de mer poppiga sångerna, dock utan att förlora den äkta Cure-känslan med basen i centrum. Basisten Simon Gallup spelar på sin bas så långt ner att den nästan slår i scengolvet.

Fans till The Cure hade parkerat sig framför scenen redan så fort festivalområdet öppnat på morgonen och jag är säker på att de var hur nöjda som helst. Under dagens lopp fylldes området på och det var knökfullt och jag skulle gissa på publikrekord. Själv fick jag nöja mig med att njuta av spelningen i livesändningen. En hel underbar konsert på två och en halv timme.

Det var en spelning som helt klart gjorde alla Cure-fans lyckliga. Även om många av fansen säkert lika gärna skulle uppskatta en tyngre spel. Ibland, när The Cure så vill, bjuder de på en helt annat slags spelning med ännu tyngre låtar, längre och mer svårgreppade som för oss lyssnare ut på oväntade inre resor. Men alltid, också när The Cure bjuder på en mer lättsam spelning med många av de mer lättlyssnade stora kända låtarna är det en konsert med mycket melankoli, på ett vackert sätt.

Robert Smith, vilken röst har har, vilken personlighet. Han är nu 67 år men rösten lika stark och personlig som då bandet slog igenom och sedan första albumet som snart fyller 50 år, om några år. Jag har hört att Robert Smith slutat röka helt för att rädda rösten, vilket var ett viktigt beslut för hans karriär. I sånger ”Burn” bjöd Robert Smith på spel på dubbelflöjt.

Sång nummer fyra, Lovesong, har en fin bakgrundshistoria: När Robert Smith var 14 år lärda han känna Mary Poole genom skolan, som han har varit tillsammans med sed

Bandets tre första album, som gavs ut 1980–1982, var mer och dystra. Därefter gick The Cure över till en något lättsammare och gladare popstil och fick singelhits med ”Let’s Go To Bed”, ”The Walk” och ”The Lovecats”. Senare album som The Top (1984) och The Head on the Door (1985) förenar de båda sidorna. Way Out West-spelningen höll sig mest till den lättare, poppigare sidan.

1979 uppmärksammades The Cure för singeln ”Killing an Arab”. Den låten får ett nytt liv i samband med filmen Främlingen som går upp på svenska biografer 21 augusti där låten spelas i slutet av filmen.

Lite bakgrundsfakta från Wikipedia:
Robert James Smith, född 21 april 1959 i Blackpool, Lancashire (men huvudsakligen uppväxt i Crawley, West Sussex), är en brittisk musiker, sångare och låtskrivare. Han är frontman och låtskrivare i det brittiska bandet The Cure, som ända sedan de debuterade 1979 med albumet Three Imaginary Boys har rönt stor framgång. Bandet kan främst kategoriseras som post-punk eller new wave. Smith är influerad av The Beatles, Nick Drake, Jimi Hendrix, Alex Harvey och, framförallt, David Bowie. Vid tolv års ålder började han spela gitarr. Smith behärskar 6- och 12-strängsgitarr, 4- och 6-strängad basgitarr, kontrabas, keyboard och fiol.

Såg förresten att en musikkritiker i Svenska Dagbladet skrev om spelningen:
Trots hypermoderna bokningar i en ny musikalisk era visar det sig att gammal är äldst. The Cure utklassade resten av Way out west med känsla.

Expressens musikkritiker skriver:
Inga konstigheter eller överraskningar.
Bara en värdig greatest hits-show från The Cure som Way out wests fredag.

Spellista:
1. Alone 2. Pictures of you 3. High 4. Lovesong 5. Burn 6. Fascination street 7. A night like this 8. Secrets 9. Push 10. In between days 11. Just like heaven 12. Play for today 13. A forest 14. From the edge of the deep green sea 15. One hundred years 16. Endsong EXTRANUMMER 17. Lullaby 18. The walk 19. The lovecats 20. Friday I’m in love 21. Close to me 22. Why can’t I be you 23. Boys don’t cry

The Cure - Way Out West

Mer från Way Out West 2026

Arkiverad under: Musik, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Robert Smith, The Cure, Way Out West

Joel Alme – Way Out West

15 augusti, 2026 by Thomas Johansson

Foto: Peter Birgerstam

Joel Alme har sagt att han inte tycker om att spela live. Det är nästan svårt att förstå när man står framför scenen på Way Out West. För trots att han kanske helst skulle slippa själva situationen är det uppenbart att låtarna trivs där.

Det finns något fint i den motsägelsen. Alme är ingen artist som behöver kasta sig ut i publiken, bjuda på stora gester eller spela över. Han står där och låter musiken göra jobbet. Och vilken musik det är.

Melankolin finns hela tiden nära, men under den finns värmen och de stora melodierna. Almes låtar har en förmåga att kännas både väldigt personliga och samtidigt som om de handlar om oss allihop. Kärlek, saknad, längtan och alla de där små nederlagen som blir till något större när de får en riktigt bra melodi.

Och kanske är det just därför hans motvilja mot livescenen blir så fascinerande. Han verkar inte behöva vara någon annan än sig själv på scen. Ingen påklistrad rockstjärneattityd, inget överdrivet publikfrieri. Bara låtarna och den där karakteristiska rösten.

Det finns också något väldigt göteborgskt i Joel Alme. Inte bara för att han är förknippad med staden, utan för att musiken bär på samma blandning av vemod och värme. Som om regnet alltid finns någonstans i bakgrunden, även när solen faktiskt skiner över Slottsskogen.

Så kanske gillar Joel Alme fortfarande inte att spela live. Men publiken på Way Out West verkar definitivt gilla att lyssna på honom live. Och ibland är det faktiskt det enda som spelar någon roll.

En fyra för den utflygna hemmasonen

Skribent: Lea Johansson Maliniemi

Mer från Way Out west 2026

Arkiverad under: Musik, Toppnytt Taggad som: Way Out West, way out west 2026

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 9
  • Sida 10
  • Sida 11
  • Sida 12
  • Sida 13
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1779
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Lilla Amélie eller tecknet för … Läs mer om Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

God jul Av Jonas Karlsson Dramatisering … Läs mer om Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Den Fule utan titel 5 Inspelad … Läs mer om Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Filmrecension: A Talent For Murder – känns ofärdig och som ett måttligt genomtänkt experiment

A Talent For Murder Betyg 2 Svensk … Läs mer om Filmrecension: A Talent For Murder – känns ofärdig och som ett måttligt genomtänkt experiment

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in