Musik

13/2 2026

Pustervik i Göteborg

Den här texten borde ha publicerats för flera dagar sedan. Får skylla på teaterpremiärer, OS och dessutom en väntan förgäves efter att ha kontaktat PR-ansvarig. Önskade nämligen uppgifter om liveband och låtlista. Mannen som hade sålt ut rymliga rockklubben presenterade sina medmusiker så otydligt och oftast med enbart förnamn att jag inte uppfattade vem som spelade vad.. Har förstås sökt info på nätet om musikerna, men utan resultat. Hur som helst tacksam för förfrågan som gjorde att jag i all hast började lyssna på färska debutalbumet God Bless Sweden. Märkte att här finns åtskilliga hits med oemotståndlig dragningskraft vilka lanserats i P3, vunnit pris och nominerats till flera utmärkelser såsom P3 Guld samt att singeln Stockholmsvy redan ses som en klassiker och utsetts till Årets låt.

När jag googlade för att få mer kött på benen fick jag klart för mig, att Hannes inte bara blivit ett fenomen utan står för en av de mest radikala kursändringarna inom svenska musikscenen. 31-årige Hannes Jonsson bördig från Aneby i Småland har nämligen ett förflutet som kontrabasist i Ellen Andersson Quartet, en jazzgrupp med kvinnlig framstående vokalist bildad på Skurup vars debutplatta vann Gyllene Skivan. Till saken hör att jag recenserat dem live och på skiva (uppföljaren You Should Have Told Me). Osäker på när Jonsson lämnade jazzkvartetten. Vet däremot att jag sett honom både i Ljungskile och på Nef och att han började göra egen musik parallellt med kvartettens gig. Parentetiskt kan nämnas hur anmärkningsvärt ursprungliga medlemmarna skingrats. Gitarristen och tidigare kapellmästaren i Ellen Andersson Quartet ingår numera i Stockholm Voices vars senaste skiva recenserats här.

All musik Hannes släppt ska vara producerad av och skriven tillsammans med Marcus White. Efter mödosam identifieringsarbete tror jag att han är en av gitarristerna på scen. Den som mest präglar det genomgående tillbakalutade soundet är dock Max Agnas (Agnas Bros, Ale Möllers Xeno Mania mm) stående längst till vänster vid sin tvåradiga synt/ keyboard. På åtminstone ep:n When The City Sleeps (2021) är Amanda Börjesson kreddad som musiker. Vilka som på Pustervik utgör rytmsektion bakom trummorna och på elbas svävas i okunnighet om liksom vad den andra gitarristen heter. Strängbändarna turas om att lira elgitarr och akustiskt. Har kunnat notera att Hannes varit medlem i indie popbandet Padded Paws där han spelade bas. Inte omöjligt att artisten som måste betrakta som en stjärna med löftesrik framtid hämtat musiker därifrån.

Behagliga slingor från klaviaturinstrumentet och tillbakahållet beat dominerar, kompletteras med smidiga ackordföljder från gitarrer. Och i centrum finns givetvis den mjukt rundade rösten vars avslappnade stämma ligger nära soulig r & b med hip hop influenser. Hur ska man bäst definiera Hannes stil, mixen av genrer? Beskrivningen på Wikipedia att det handlar om gitarrbaserad pop ter sig lite missvisande även om hiphop nämns i samma andetag. En medelålders man som undrar varför jag antecknar, berättar för mig att han sett Hannes gästa spelning med Amason.

Anmärkningsvärt sinne för refränger och melodier med klös i beskedligt tempo i kombination med förförisk röst, har gjort honom till ett hajpat fenomen, en hajp han lever upp till. Entusiastisk medsjungande publik tycktes nöjd med konserten på cirka sjuttio minuter inklusive ett extranummer. Förväntningar uppfylldes hos frapperande många uppklädda kvinnor i 30- 40-års åldern) som skaffat biljetter för att glömma vardagen och dras med i ett extatiskt lyckorus. Vi fick veta att familjemedlemmar till Hannes var på den utsålda konserten och att han var glatt förundrad över den popularitet han åtnjuter.

Hade fått reda på att planerad starttid var 20:30, en tid som behövde skjutas fram närmare en kvart eftersom arrangörerna hade stora problem att få ruljangs vid insläpp och garderob. Behövde tyvärr stå ute i kön i den isande kylan och frysa. Om jag inte är alldeles ute och cyklar avverkades inledningsvis God Bless Småland och optimistiskt gungande hit En perfekt start helt enkelt!

För att slippa trängas och bokstavligt talat ha underlag för att kunna anteckna väljer jag till slut att stå i ena hörnet vid en bardisk. Ett aber med den arena Jan Gradvall nyligen i teve öste lovord över är kvalitén på ljudet. Där jag stod var som väntat balansen trist nog inget vidare. Stundtals tog basen över, vilket var en av anledningarna till att jag alltför sällan kände de rysningar av vällust jag hade hoppats. Att Hannes har en unik begåvning en melodisk ådra som han kapitaliserar är obestridligt. Däremot skulle han absolut kunna ge ett mer distinkt uttryck, rama in sina konserter och inte bli så obekväm när låtar borde introduceras och publiken tilltalas. Kanske är det en gimmick att vara lite anti med brynja och inte bjuda på show. Korta instrumentala sekvenser förekommer, men tyvärr inga solon och knappt några stick. Sådana inslag kunde jag sakna. Det närmaste i den vägen var en fräckt lössläppt tempohöjning i b-delen på (tror jag) Sugar, en av de mest genomkomponerade låtarna han släppt.

Släpigt utbroderade beats funkar ypperligt till Hannes bevekande stämma, den som sätter kvinnors hjärtan i brand. Bombombombom är verkligen en ljuvligt framskridande ballad man blir varm av. Jämfört med mer lättsamt showande frontfigurer som Leksell, Ingrosso och Linnaros har Hannes i dubbel mening en helt annan tyngd, en genommusikalisk bakgrund att luta sig mot. Ibland bryter han det atmosfäriska lounge-soundet med dansanta tongångar och abrupt uppstår dessutom en larmig urladdning som i mina öron skar sig. Överraskar också med feature från akustisk gitarr och kastanjetter i en låt som leder tanken till jämförelser med singer songwriters. Den tanken förstärks när musikerna ställer sig i ring och till akustik gitarr bildar ömsint kör. Underhållande med ett drag av oberäknelighet.

Engelska texterna kretsar kring kickar och kärlek, ofta den grubblande olyckliga varianten. Inga märkvärdiga alster även om de väcker lyssnarens sympati. Hur det sjungs utan att låta som någon annan är grunden till framgång jämte attraktiva harmonier. I berörande ballader kan han påminna om Prince och i up tempo låtar om vokalisterna som färgade funksouliga klassikern Quel Bordel.

För att sammanfatta uppskattades konserten, även om jag som nämnts hade önskat bli mer berörd. Hannes har ett antal publikfriande hits på meritlistan och de framförs i snyggt utförande. Syftar på suggestiva Yup, aptitliga sofistikerat komponerade Friends, lika oemotståndligt vackert framrullande duetten Wish, delikata auran som sensuella I Feel It sprider och den betagande framsvepande magin i mollbetonade Stockholmsvy. Då kommer mobiler fram, folk gungar i takt och klämmer i i softa refrängen. Att dela glädjen med de som var insatta i Hannes musik var summa summarum en ynnest, som att betrakta en tillvaro jag normalt sett inte befinner mig i. Efteråt signerade artisten sin färska platta släppt på vinyl. Träffade efteråt på bar i närheten ett par med skivan i handen där kvinnan var salig över Hannes röst.

15/1 2026

Matsalen Pustervik i Göteborg

Har två gånger tidigare skrivit längre texter om Su Andersson. Dels recenserat cd:n Brave i positiva ordalag, dels avgett fakta och funderingar om lyckad konsert hon höll på samma scen för två år sedan. Att jag alls fick nys om denna singer songwriter berodde utskick av recensions-cd från oberoende promotion-bolaget Hemifrån. Blev till slut nyfiken. Började lyssna, imponerades och trodde först att artisten var från USA. Hon sägs ägna sig åt folkrock med en anstrykning av americana och hämtar sina berättelser/ beskrivningar av tillstånd från vistelser i stora städer i Europa eller baserat dem på tågluffande i USA. Föga förvånande har kollektionen låtar publicerade över tre album knåpats ihop på engelska.

På senaste albumet Postcard som här hemma fick sig ett par extra lyssningar inför spelningen, har den tidigare arkitekten anlitat såväl Henning Sernhede som Axel Olsson. Den senare i egenskap av arrangör/ bollplank, klaviaturspelare och medproducent, den förstnämnde i egenskap av gitarrist, medproducent samt ljudtekniker. Bägge finns med på scen under en konsert som pågår uppemot halvannan timme. De hade sällskap av Adam Olsson på el- och kontrabas samt systrarna Almgren. Blev glad å artistens vägnar att det fanns få lediga ytor i rummet på andra våningen, var nästintill slutsålt.

Låt mig förtälja om Sisters of Invention vilka värmde upp för huvudakten. Duon bestående av trumslagare (plus elektronik) Malin Almgren och hennes lillasyster Karolina på sopransax och sång lirade cirka en halvtimme. Kan tyckas kuriöst att de som är avsevärt mer etablerade agerar förband efter åtta album, inklusive samarbeten med Bohuslän Big Band och pappa Owe, sedan 2012 men skulle å andra sidan kunna vara premiär för dem att uppträda på rockklubb. Att de sprungna ur jazzig improvisationsmusik successivt närmat sig beatorienterat sound, särskilt med näst senaste verket Sisterhood vars vinylutgåva recenserades här, gjorde sannolikt att det kändes som ett naturligt steg och nya albumet Aurora. Malin och Karolina driver parallellt separata karriärer och särskilt duons trumslagare (också anställd hos Bunkern bokar) har haft jobbat i musikal och i rockiga grupper. Har varit på en handfull av Sisters of Inventions spelningar.

Duon dundrar igång på utsatt tid, verkar volymmässigt ha tagit höjd för den för dem exotiska miljön. Inleder med aningens introvert tonspråk i Lokatt. Följs upp av Vatenfall som kännetecknas av ett luftigt sound. Deras instrument täcker föredömligt spektrumet bas – diskant och ovanpå läggs ibland angenäm elektronik framtagen av Malin. Då endast Karolina har tillgång till mikrofon står hon för samtliga presentationer. Vi förunnas låt om kärlek signerad Malin fast med passionerad sång från Karolina. Skön melodi med ett svävande förlopp. Fylligt stundtals fett sound inramar deras beatbaserade melodier med stråk av jazziga utvikningar och progressive harmonik. Korta konserten kulminerar i Blåeld, en innovativ dänga där Garbarek-influenser möter drum & bass -groove. Man avrundar sitt koncentrerade framträdande genom Home vars raffinerade klangbild med loopad röst, lager av ambient-elektronik och en bombastisk b-del får låten att lyfta. Samtliga kompositioner hämtas från färska plattan Aurora.

Efter cirka en halvtimmas paus äntrar huvudpersonen och hennes medmusiker scen. Su Andersson har tagit stora kliv från ett, kanske skenbart, sprött folk rock sound med inslag av visa. Utvidgat konceptet till en slags indie rock som kan vara antingen obändig eller nyanserad. Ibland kompletteras ljudbilden när steg tas tillbaka till ursprunget. Artisten förblir dock sig själv, visar med sina introduktioner att hon är en singer songwriter. Låtarna som märkligt nog nästan alltid har motiv från vistelser utomlands är sällsynt gedigna, har en substans som fångar oss lyssnare som upptäckt henne. Skulle tro att samtliga titlar från fjolårets välproducerade album Postcards levereras.

Innan mina anteckningar granskas vill jag komma med ett par reflektioner. Konstaterar ånyo att artistens mörka och tonsäkra stämma (kontraalt?) skiljer sig åtskilligt från hennes röst i tal. En ”egenhet” hon delar med bland andra Elle Andersson och Isabella Lundgren. Sammantaget hade jag inte samma behållning denna gång som för två år sedan, vilket uteslutande berodde på bitvis irriterande obalans av ljudet. Baskaggen och än mer Adam Olssons elbas dominerade på ett icke önskvärt sett. Nyanser gick förlorade när somliga volymsvaga instrument dränktes av mullrande bas. Har inte läst Bella Stenbergs recension i GP. Vet därför inte om hon uppmärksammade olägenheten, fast hon vurmar för genrer som heavy metal. Som det nu tyvärr blev hajade man till, gladdes åt enstaka snygga solon från gitarrist respektive saxofonist. Något annat som stack var hur artisten uttryckte sin tacksamhet över att kunna genomföra arrangemanget inför så pass många och entusiastiska åhörare.

Finns ett vägvinnande sug inbyggt i flertalet melodier, vilket är ett framgångsrecept. Publiken upplyses om att den befinner sig i tur och ordning inledningsvis i Hamburg, Montpellier och Barcelona. Sist nämnda, finstämda lägesrapport lanseras med ypperligt intro av Axel Olsson på dennes tangenter ( lät som akustiskt piano). Så pass här långt in i skeendet hörs Sernhede färga för första gången med licks, samtidigt som trumslagaren greppat sina filtklubbor. Vi får en medryckande sak med mycket text om ett oväntat möte i USA, visar sig vara en personlig favorit för artisten hämtad från debuten. Den följs av händelser i Berlin i sprudlande up tempo. Vertigo är en slagkraftig hit, följaktligen ett av konsertens krön. Klaviaturens toner förenas elegant med distinkt riffande från den man som länge tillhört West of Eden och som härom året fick ett genombrott i eget namn och kallats Göteborgs svar på Mark Knopfler. I vad som uppges vara Anderssons mest streamade låt ges Sernhede utrymme. Motsvarar förtroendet med inspirerat solo.

Hon vars estetik hedrande jämförts med storheten Gillian Welch överraskar genom att göra två låtar på svenska i avskalat format. I den första ackompanjerar Su sig själv på akustisk gitarr i en elegi över en bortgången väninna. Märker inte någon antydan till nervositet, däremot påtaglig spelglädje. Hon har självförtroende nog för utläggningar och förklarande upplysningar vilka ersätter krystat mellansnack. Avdelningar med recitativ i franska kusten-influerade Sunset Unlimited är ett stilgrepp som känns igen från Rickie Lee Jones. Ömsint poetisk text kryddad med vissling tillhör också de ballader där huvudpersonens gitarrspel gör skillnad.

Oh la la, Oh la la dokumenterar vistelse i Paris. Den chanson-liknande melodin med vindlande text fylls i galant av Sernhedes sound förstärkts med avpassad pedal. Su trakterar munspel i ett charmerande alster med tillsats av onödig tyngd av bas. Rytmsektionen utgör en solid och följsam grund, ska inte klandras för att de stundtals är på tok för högt mixade. Produktiva Bröderna Olsson har jag för övrigt hört live ett par gånger under sitt bandnamn Jaded Jane. Märker att jag inte nämnt Karolinas ljusa fraser, beror på att de alldeles för sällan gör sig gällande. I rörande repetitiv final ges hon lyckligtvis plats, träder fördelaktigt fram.

Based On A True Story sägs hylla den baskisk ostkaka. Detta bluesiga alster utvecklas till en höjdare. Henning briljerar ´a la Robert Cray varvid Axel ypperligt tar vid på sitt keyboard/ synt. I svängiga Missing It All ger sig Sernhede hän i ett patenterat stick. Ska påpekas att sättningen skiftar en smula och att livemusiken pågår så pass länge att uteblivna extranummer inte saknas. Istället lämnar en i taget scen efter att frontande sångerska gått av först, under det att Voices From The Past skanderas som ett mantra. Effektfullt sätt att sprida värme i rummet. Och för nyfikna som missade tillställningen rekommenderas det utomordentliga albumet Postcards inspelat i Göteborg plus ett par spår i legendariska Hansa Studion.

OBS Ha överseende med bristfällig bildkvalitet