Filmrecension

Brottet är mitt
Betyg 2
Svensk biopremiär 8 mars 2024
Regi François Ozon

Efter det verbala kriget pågick i regissören François Ozons nyversion av Petra von Kants Bittra Tårar, omdöpt till Peter von Kant, är det förståeligt att Ozon vill pröva något annat. Istället för det syrefattiga och hätska kammarspelet blir det istället ett helombyte till det tidiga 1930-talets Paris med komedi som genre. Det hela borde vara en bagatell för Ozon, en välbehövlig paus, men kanske är det där som skon klämmer vad gäller det minst sagt menlösa slutresultatet som är Brottet Är Mitt. Efter ett antal svårmodiga och inte direkt publikvänliga produktioner verkar Ozon ha svårt att ställa om.

Tanken att ändra skepnad och ge sig i kast med något markant annorlunda från den existerande filmografin kunde ha gett positiva resultat. Se bara hur Alejandro González Iñárritu lyckades briljera med Birdman, en film som helt och hållet bröt med den kolsvarta ångest som var 21 Gram eller Älskade Hundar. Men bytet till komik, försedd med kvicksilversnabb dialog, visar sig vara en börda för Ozon.

Istället för att framstå som energisk, nyfiken och inspirerad är stora segment av filmen fast i något som bara kan beskrivas som filmisk melass. Tanken är att presentera allting med en klackspark, vad som än händer är det inte menat att ge något större intellektuellt tuggmotstånd. Ozon förhoppning är att han själv och publike bara skall ha kul, problemet är att viljan inte räcker till. Många gånger är det lättsamma och närmast helt ovidkommande innehållet inte presenterat med den behövliga entusiasm som är kärnan i den typ av komik Ozon vill skapa. Det hela framstår närmast förvridet och smärtsamt ansträngt, dialogen må vara framförd i en rasande fart men livsviktiga element som finess och elegans är helt utsuddade.

Den lika lättviktiga berättelsen lyckas varken charmera eller briljera i sina få vändningar. Flera av skeendena framstår – precis som övriga filmen, krystade och svettigt självmedvetna. Humorn är minst lika haltande, ett antal skämt har potential och hade kunnat vara oerhört potenta i andra sammanhang, här blir de istället poänglösa och artificiella.

Inte heller försöket att presentera det stilfulla 1930-talets Paris blir något annat än ett platt fall. Ozon gör det klassiska misstaget att skapa ett alltför polerat och fixat utseende som gör att det hela ter sig skrämmande likt en risig TV-film från förr. Överlag framstår hela filmen som ett inslag i en talangjakt där unga – och inte helt talangfulla förmågor, tramsar runt i hoppet om att deras lekstuga skall resultera i något mer än en djup kollektiv suck. Endast den – som alltid, lysande Isabelle Huppert lyckas att rädda skutan från att gå samma öde till mötes som Titanic. Huppert hittar helt rätt i sitt skådespel och blandar trams med pondus vilket gör att filmen – till slut, hittar någon sorts ryggrad. Olyckligtvis sker Hupperts inträde alltför sent, och det hela leder fram till ett av de mest snopna klimaxen på länge.

Tanken må vara god men François Ozon gör ett massivt klavertramp som varken publiken eller de medverkande har särskilt roligt med. Det här ett typexempel på en håglös parentes som saknar all form av existensberättigande.