Filmrecension

Ready Or Not 2: Here I Come
Betyg 2
Svensk biopremiär 20 mars 2026
Regi Matt Bettinelli-Olpin, Tyler Gillett

Efter att ha lämnat Scream-serien efter del fem och sex – där den femte i serien var oväntat lyckad, återvänder nu regissörsduon Matt Bettinelli-Olpin och Tyler Gillett till filmen som satte dem på skräckkartan. Ready Or Not kan i mångt och mycket ses som en tidig prototyp – på gott och ont, för vad som skulle ske med Scream 5. Det var en brutal film som också tog stöd i mycket mörk och sardonisk humor. Dessutom fanns en uppenbar energi och passion för genren. Paketet var kanske inte fullkomligt, förmågan att sammansätta det som ett fullständigt paket fallerade, men det fanns sannerligen frön som kunde sås vidare på.

Uppföljaren väljer – likt den kanske bästa av uppföljare, nämligen James Camerons Aliens, att röra sig aningen närmare action-genren och endast låta skräckelementen spela en bioroll. Denna förändring eller evolution tillåter inte bara variation utan också möjlighet för filmens karaktärer att demonstrera den klassiska klyschan om att stål gjuts av eld. Samara Weavings huvudperson Grace är nu luttrad, härdad och mer beredd att slå tillbaka mot hotet som står och väntar denna gång. Och här finns flera inslag som visar varför uppföljare många gånger kan vara behövliga för att rätta till och förbättra underutvecklade aspekter från första försöket. Humorn är denna gång avsevärt mer stilfullt integrerad och här finns oerhört nihilistisk ironi och sadism som implementeras väl och utan någon frustrerande och självcentrerad cynism. Regissörsduons stiliserade samt aningen överdrivna visuella stil följer med även här vilket hjälper till att skapa en känsla av lekfullhet, något som dock inte leder till något oseriöst trams, istället framkommer den uppenbara passion Bettinelli-Olpin och Gillett har för genren samt deras tydliga förståelse för vilka klyschor som måste förlöjligas och vilka som faktiskt är användbara.

Även om viljan och energin finns för att många gånger om underhålla hjärtligt så lyckas Ready Or Not 2 dock aldrig att riktigt lyfta. Problemet ligger i hur filmen rör sig och hur stunder som borde öka hastigheten och spänningen – likaså underhållningen, sällan leder till något annat än märkliga – och bokstavliga, pauser där filmen skiftar fokus från ironi och massaker till ointressant syskondynamik mellan Samara Weaving och Kathryn Newton. Att det finns ett behov att försöka hålla fötterna på jorden med något så pass ordinärt – men också förutsägbart, som en dysfunktionell syskonrelation kunde ha fungerat men personregin är olyckligtvis medioker. Att Newton inte heller bjuder på något vidare inspirerat skådespel gör att relationen mellan henne och Weaving känns direkt artificiell. Stunder som borde vara rent guld vad gäller skamlös b-underhållning avnjuts inte heller tillräckligt länge, istället skyndas de på för att nå fram till ett slut som försöker vara oväntat men som endast blir motsatsen. Allting omges av en obekväm känsla av att den här brunnen är långtifrån tömd, dock finns helt enkelt inte förmågan att utvinna något mer än det mest ytliga. Se bara till skådespelarna Sara Michelle Gellar och Elijah Wood som verkar ställt sitt skådespel till energispar.

Allting passerar utan vidare problem men också utan några som helst utmärkande kvalitéer. Och även om den mörka humorn har sina stunder är den i många situationer allt för feg då den tar sig an platta stereotyper, som med mer mod och finess hade kunnat fungera som satir gällande det nuvarande samhället. Istället blir ett par av dessa moment som filmens lågt hängande frukt, det simpla före det svåra och det sanna värdet förbises.

För en film med en så pass uppkäftig undertitel som Here I Come besannas aldrig det påståendet, istället förblir allt försiktigt och inkapabelt att ta för sig. Ready Or Not 2 känns som latent potential i sin renaste form, att inte utnyttja denna potential måste ses som ett genuint slöseri med tid och förmåga.