Filmrecension

Nipster
Betyg 4
Svensk biopremiär 23 oktober 2026
Regi Sunniva Eir Tangvik Kveum

En mycket trovärdig berättelse om vad som kan göra att unga människor hamnar i hatgrupper. I pressmeddelandet om Nipster står: ”En angelägen berättelse om hur lätt det är att radikaliseras i jakten på tillhörighet.” Ja det är mycket väl uttryckt. Handlingen är mycket smart dramatiserad och det går att förstå den unga flickan Chris.

Chris älskar att rida och på ridskolan har hon i två år fått sköta om Nike, som är hennes absolut favorit bland hästar och hon och Nike har en fin samhörighet. En relation som en del är lite avundsjuka på och när det är dags att fördela skötseln av hästar inför sommarlovet har en av de andra flickorna suddat ut Chris namn och skrivit sitt eget på Nike. För Chris blir det en katastrof. Hon tappar tilltron till allt och blir så ledsen. Ridskole-läraren vägrar dessutom att lyssna på Chris.

En av hennes Chris bästa vän får därför med henne på ett sommarläger för ungdomar som är engagerade för klimatet. Lägret håller till i några äldre hus nära en skog där de tillsammans försöker hindra avverkningen av skog. Chris och hennes vän knyter nya kontakter, får en gemenskap med de andra och känner att de hittat en meningsfull tillvaro. Men sakta börjar något annat växa fram. Nära deras läger finns ett flyktingboende med unga människor som skräpar ner i naturen och vid sjön. En osämja växer fram mellan de unga som kämpar för klimatet och de unga på flyktingboendet. När en av ledarna på klimatlägret får reda på hur Chris blev lurad från att sköta sin häst av en ung flicka med utländsk bakgrund får hon hjälp att skrämma den flickan för att få tillbaka hästen.
En stor styrka i filmen är att alla är som människor, de är mänskliga med fel och brister och
med bra sidor och sämre sidor. De som anser att Chris tagit steget till att bli en rasist det beter sig inte så perfekt själva, de visar hat på ett annat sätt.

Saga Stenman som spelar Chris är en ung, duktig skådespelare som gör sin roll mycket övertygande. Jag tror vi kommer att få se henne i fler roller framöver. För övrigt har filmteamet fått ihop ett bra gäng av duktiga unga skådespelare till denna film som är värd en stor publik och som jag hoppas ska få igång bra diskussioner.

Hope
Betyg: 3
Svensk biopremiär: 25 september
Regi: Na Hong-jin

Det är genuint svårt att förstå varför Hope kan stoltsera med att vara en av de få filmer som fått äran att delta i tävlan för en Guldpalm på Cannes filmfestival. Det är en plats – tävlingssektionen, som uteslutande läser högt över filmer med kommersiell fernissa och som gärna dyker ned i det svårmodiga och diffusa vad gäller begriplighet.

Hope känns därför som en jättelik trojansk häst, en film som vissa verkar tro är nästa Parasit men som i praktiken är en renodlad actionkomedi. Formmässigt har den mer att göra med de mest bombastiska storfilmer från Los Angeles, inte Seoul. Inte heller finns det några överdrivet djupa allegorier eller filosofiska undertoner, såvida tittaren inte gör en oerhörd och extrem efterkonstruktion.

Det hela har ett enda syfte, att underhålla. Och vad gäller att uppfylla den uppgiften är det endast att applådera regissören Na Hong-jin. Hope är skandalöst roande många gånger om, detta genom en otroligt säregen humor som lyckas vara genomgående löjeväckande men också extremt charmant. Kaoskomik blandas med förväxling och ett sanslöst roligt avföringsskämt som verkligen inte borde vara så bra som det faktiskt är. Detta svetsas sedan ihop med extremt intensiva och adrenalinstinna actionscener som bjuder på mer – samt bättre explosioner, än vilken Michael Bay-produktion som helst. Visuellt är det också ytterst unikt med ett foto och en scenografi som drar sig åt det avskalade, moderna men också vardagliga, det är dämpade färger och ett par mycket vackra bilder på skogslandskap.

Skådespeleriet är i också närmast perfekt avvägt för situationen, de kopiösa mängder trams som delas ut hade i en västerländsk produktion känts oseriöst, fånigt och tröttsamt – se Zach Creggers nyligen släppta Resident Evil. Här tyckas aktörerna snarare få inspiration och styrka av de helt grundlöst fåniga scenariona, och det hela känns otroligt löst och ledigt utan att någonsin tangera att bli ofokuserat.

Allting ser ut att vara ett stycke helt ypperlig underhållning men det hela stöter på onödiga och helt självförvållade fel. Ingen kan ha undgått den helt sanslösa speltiden på två timmar och fyrtio minuter, det innebär att Hope är längre än Goodfellas och endast 12 minuter kortare än The Odyssey. Denna oerhörda tidsinvestering måste därför kunna motivas någorlunda, och även om det aldrig blir tråkigt så pågår ett antal actionscener alltför länge och flera segment känns repetitiva. Även om berättelsen är avsedd att inte tas på allvar är arbetet med själva karaktärerna alltför tunt och lyckas inte ens göra dem funktionella, de förblir yrkesroller och karikatyrer knappt möjliga att komma ihåg namnen på. Om det inte vore för det professionella skådespelet hade hela karaktärsgalleriet lika gärna kunnat vara samma person, så pass platt är det.

Hope stoltserar också med att vara den hittills dyraste sydkoreanska produktionen någonsin. Detta märks av i actionscenerna som bjuder på superba biljakter och ett antal inslag ser ypperliga ut, realiserade med fantastiska effekter. Men filmens icke-mänskliga deltagare klarar sig betydligt sämre. Här nyttjas specialeffekter som saknar all form av realism, inte blir det bättre av att animationerna är stela och rycker som valfri karaktär ur ett fallerande TV-spel.

Dock är det värsta snedsteget att filmen inte har något avslut utan slutar innan den tredje akten. Redan nu talas det om en uppföljare men med tanke på filmbranschens ytterst lynniga natur vad gäller att faktiskt producera uppföljare till dyra projekt känns detta som en klen tröst för att inte få ett klimax.

Hope är många gånger absurt underhållande men faller på målsnöret för att kunna kallas utomordentlig, den hypotetiska uppföljaren förblir därför nästan essentiell att hoppas på.

Bortglömda ön
Betyg 1
Svensk biopremiär 25 september 2026
Regi Joel Crawford, Januel Mercado
I rollerna Svenska röster: Felicia Eriksson, Joel Adolphson, Liliy Wahlsteen, Julie Yu, Elvira Norberg, Anna Robertson, Editha Domingo, Vincent Werner mfl.
Originalröster: H.E.R., Liza Soberano, Dave Franco, Lea Salonga, Manny Jacinto, Dolly De Leon, Jenny Slate

En animerad berättelse som vänder sig till barnfamiljer – och jag säger bara: ”stackars barn”. Ska de överösas av en film som är tröttsamt överaktiv och där nästan alla konflikter hela tiden löses med våld? Tror filmens skapare att yngre personer, som barn, inte klarar av ha lugna stunder för att hinna tänka och känna efter? Måste verkligen allt gå i högsta fart hela tiden? Det är inte ofta det händer när jag ser en film: men den här gången var det så: jag längtade till att filmen skulle vara klar så jag kunde resa mig och gå iväg. Det var en pina att se hela filmen.

Skolflickan Jo har en livlig fantasi och när hon berättar något för klassen som hon själv är övertygad om är sant blir läraren förargad. Fast allra mest uppretad blir läraren för att Jo fokuserar sin berättelse på hemskheter och jo planerar att avsluta med att hälla målarfärg över klasskamraterna. Jo är ett barn som inte kan ta det lugnt med något. Det ska vara full fart och gärna farligt samtidigt. I vårt samhälle skulle hon få flera så kallade diagnoser med olika bokstäver i. Men i den fiktiva filippinska värld där hon lever verkar det inte förekomma resurslärare eller extra resurser till barn som inte riktigt klarar av att vara i klassrummet. Jo har inga gränser.

När hon sitter och väntar på att komma in till rektorn för att få en utskällning kommer klassens plugghäst, Raissa , dit också och ska också få en tillrättavisning av rektorn. Raissa har nämligen sagt emot läraren som med kunskap visat att en del i Jos berättelse måste kunna stämma. Jo och Raisa blir bästa vänner, ingen av dem har haft någon bästis tidigare. Det upplever mycket tillsammans, men alltid i full fart och sådant som Jo bestämmer. Raissa bara hänger med. Mest av allt älskar de två flickorna att höra Jos mormor berätta om en hemliga, magisk ö. Ön Nakali är en mystisk ö som ingen vet var den finns och på den vimlar det var magi och mytologiska varelser. Jos mormor berättar om äventyr hon upplevt på Nakali, för en gång för länge sedan hittade mormor portalen dit. Jo och Raissa lovar varandra att de också ska hitta portalen dit någon gång.

Tiden går och snart ska de ta examen på High School och Raissa ska ge sig iväg till USA där hon kommit in på en av de finaste tekniska utbildningarna. För Jo ser inte framtiden lika ljus ut. Hon lyckas aldrig behålla något jobb och nu ska hon snart förlora sin bästa vän, tänker hon. När Raissa flyttar till USA kommer hon att få många nya vänner och glömma Jo, tänker Jo. Sista kvällen innan Raissa ska flyga till USA har hennes mamma varnat henne för att träffa Jo. Mamman menar att det alltid blir trubbel när Jo blandar sig i något. Jo lyckas ändå få med sig Raissa ut och vad händer då? Helt förutsägbart, som det mesta i denna film: de hittar portalen till den magiska ön.

På ön träffar de förstås alla möjliga figurer, både sådana som blir vänner i äventyret och farliga karaktärer. Allra farligast är Den Fruktade Manananggalen, en hemsk varelse som glöder av ondska. Det är sådant här som gör mig så trött, att så mycket ska vara svart eller vitt, ont eller gott – och dessutom ska allt gå i allra högsta hastighet.

Ok, filmens skapare vrider på det hela några minuter i slutet så allt blir inte helt svart eller vitt, men för min del räddar det inte filmens intryck för mig. Ska barn verkligen se sådant här, där handlingen flyger iväg med högsta växeln hela tiden. Jag medger att det finns en liten knorr på slutet som ska vara en slags ursäkt för alltihop med, nja, det köper jag inte. Ingen ska behöva, oavsett ålder, stå ut med en handling som denna.