Filmrecension

Josef Mengeles försvinnande
Betyg 3
Svensk biopremiär 10 april 2026
Regi Kirill Serebrennikov

En djupdykning i en grov krigsförbrytares psyke: en skrämmande och mörk skildring av mänsklighetens grymma sidor genom berättelsen om läkaren och krigsförbrytaren Josef Mengele. En film om konsten att lura sig själv.

Josef Mengele, kallad Dödsängeln, var läkare som arbetade på och forskade på förintelselägret Auschwitz under andra världskriget. Han kallades Dödsängeln och var övertygad nazist och ansvarig för många judars död.Hhan företog pseudovetenskapliga experiment på bland annat tvillingar och dvärgväxta.

Ändå lyckades han fly från Tyskland efter andra världskriget och hålla sig gömd i Sydamerika ända tills han blev 68 år och drunknade, i vad som tros vara en naturlig drunkning, inte någon hämnd mot honom. Josef Mengele blev aldrig gripen och aldrig ställd inför rätta för sina brott mot mänskligheten.

Hur kunde han hålla sig undan? Hur kan han hålla sig dold, gömd utan att bli gripen av Israels säkerhetstjänst? Filmen visar tydligt hur nazister hjälpte varandra och hur han fick stöd av såväl familj, släkt och andra nazister. De flesta av hans släktingar hade nazistisk övertygelse. Vi får höra de resonerar och många av dem förnekar de siffror som finns på hur många judar som dödades under andra världskriget av nazisterna. En del tror inte ens att de var 100.000 som dödades. Det är skrämmande att se hur människor kan lura sig själva och varandra, det är helt klart en form av hjärntvätt.

Hur kan någon som gjort dessa handlingar se sig själv i spegeln? De intalar sig att de står för goda seder, att de har rätten på sin sida. Och detta handlar i vår tid och vårt samhälle inte alls enbart om nazister och inte ens enbart om sekter och rörelser av olika slag som glorifierar våld och hat. Detta självförhärligande och att anse sig ha rätt att förnedra och utöva våld och brutalitet mot svagare återfinns bland annat i grupper hos svensk polis, hos vakter i Sverige – grupper som oftast får totalt oreserverat stöd av åklagare som i princip aldrig låter en anmälan av våldsamma polis gå till rättegång. Det är lätt att se en sådan här film och bara se det som en skildring av nazismen. Men jag kan inte blunda för att det är mer allmängiltigt än så. Resonemangen finns i alla sammanhang där grupper har monopol på våld eller anser sig bör ha det, så fort det finns grupper som anser sig ha mer rätt än andra.

Tyvärr har filmen en del dramaturgiska nackdelar, annars hade den fått högre betyg av. Den är nästan helt filmad i svartvitt, vilket ger en känsla av något historiskt, något som händ förr. För mig är det lite negativt eftersom det finns våld och förtryck också i nutid och grupper som ger varandra stöd och hjälp att hålla sig undan rättvisan. Filmen är också lång, omkring två timmar och en kvart. Det gör den något seg. Vi får följa olika tider, filmen skildrar olika tidsepoker under hans liv, både under tiden under flykt och tidigare. Den är delvis rörig på grund av det.

En stark del av filmen är mötet mellan honom och hans son Rolf. Sonen försöker förstå vad pappan egentligen och försöker få svar. Jag skulle gärna sett mer av dessa scener, sett dem fördjupas

Filmen är baserad på den boken med samma titel från 2017, skriven av den franske författaren Olivier Guez som belönats med Prix Renaudot.

Om regissören:
Kirill Serebrennikov (Limonov-ett liv som provokatör m fl) är en av de mest uppmärksammade ryska regissörerna på den internationella scenen. Josef Mengeles försvinnande hade världspremiär i Cannes Première-sektionen 2025 – hans sjunde deltagande i festivalen totalt. Serebrennikovs filmer blandar experimentell stil, samhällskritik och starka karaktärsporträtt och kännetecknas av visuell djärvhet, politisk laddning och en tendens att skildra outsiders och kontroversiella figurer. Serebrennikov är känd för sina liberala och pro-LGBTQ-värderingar, vilket har gjort honom till en måltavla för den ryska regimen. Sedan kriget i Ukraina bröt ut har han levt i exil i Europa, främst i Tyskland och Frankrike.

The Super Mario Galaxy Movie
Betyg 2
Svensk biopremiär 1 april 2026
Regi Aaron Horvath, Michael Jelenic, Pierre Leduc, Fabien Polack

Den kreativa skatt Nintendo innehar med spelserier som Zelda, Mario och i viss mån Pokemon (supersuccén är inte fullt styrd av den japanska speljätten) är häpnadsväckande. Det är ett kreativt imperium som årtionde efter årtionde hittar nya sätt att leverera spelupplevelser i världsklass. Super Mario fortsätter att vara bolagets galjonsfigur och den italienske rörmokarens diverse äventyr mottas ofta med lyriska recensioner som oftast innebär automatiska ”årets spel”-utnämningar. I och med Super Mario Bros Filmen, som hade premiär för tre år sedan, valde Nintendo att på allvar lyfta på locket vad gällde att låta utomstående skapare att ta sig an deras kreativa skattkista.

Resultatet var inte fulländat men en osannolikt snygg och ofta underhållande film som också resulterade i ett rejält kassaklirr på över en miljard dollar. Uppföljaren tar samma titel som det omåttligt hyllade och älskade spelet från 2007 då Mario – men också spelaren, fick ta sig an ett extraordinärt intergalaktiskt äventyr där möjligheterna att röra sig mellan plattformar och planeter togs till oerhört kreativa nivåer. Nintendo har alltid prioriterat spelbarhet och spelmässig kreativitet framför tekniskt briljans. Det är vackra färger och ett kraftigt stiliserat utseende, detta framför den ständiga jakten på fotorealism som andra spelutvecklare värdesätter. I händerna på den tekniskt briljanta studion Illumination blir dessa drömlika världar en närmast obeskrivlig visuell chock. Precis som den första filmen är detta en film som levererar bilder i världsklass. De magiska färgerna och den helt gränslösa detaljrikedomen slutar inte att förundra. Oavsett vilken miljö som presenteras finns här smådetaljer och finurliga designelement som kunde hängas upp i vilket konstgalleri som helst. Det är tveklöst en av årets snyggaste och mest imponerande upplevelser rent visuellt.

Men där den första filmen bar med sig en duglig berättelse tillsammans med ögongodiset är uppföljaren förblindad av att addera maximalt antal referenser och gästinhopp från spelseriens fyrtioåriga historia. Då hakan väl lämnat golvet efter det inledande bildmässiga fyrverkeriet börjar en otäck och ihålig känsla infinna sig. Nog för att även del ett bar med sig flera av den västerländska animerade filmens mest återkommande stöttepelare. Bland annat ett ruskigt högt tempo, postmodernistiskt humor och narrativa strukturer som gjorde det hela aningen förutsägbart, även för en film som inte var i behov av någon jättelik överraskningsfaktor för att fungera.

Denna gång hade dessa aningen söndertjatade inslag varit välkomna. För Mario Galaxy förmår inte ens att skapa något ankare som gör att de frenetiska händelserna går att följa. Detta är en hopplöst fantasilös samling sekvenser som inte har något som helst sammanhang. Istället för ett manus på två sidor verkar filmen ha byggts utifrån en pliktskyldig lista där maximalt antal referenser till legendariska spelmoment stoppas ned i filmen tills det hela exploderar.

Eviga favoriter som den gröna dinosaurien Yoshi presenteras hastigt och slarvigt för att sedan bara vara en attiralj som inte har någon egentlig funktion. Antalet figurer och händelser hade varit svårt även i en längre film som inte hade varit riktad till barn, men då speltiden också klockar in på knappt 100 minuter känns det som en trerätters måltid där maten dukas bort innan första tuggan ens avnjutits. Brie Larson – som ansluter i rollen som Prinsessan Rosalina, har en uttalad passion för spelen och karaktären. Hennes insats är både dedikerad och härligt uppspelt, därför belönas detta givetvis med minimal speltid och knappt en enda minnesvärd sekvens. Det är ingen brist på action men till skillnad mot föregångarens distinkta scener blir allt här en rörig och jämngrå soppa där ingenting sticker ut. Och då spelar det ingen roll att det finns en vilja att skapa konstanta – och ofta snygga, visuella hyllningar till originalspelen. Det känns själlöst och inte det minsta inspirerat. Att mängden figurer är nästintill sjukligt många leder också till att ingen får någon som helst möjlighet att stå i rampljuset. Anya Taylor-Joys Peach som lyste för tre år sedan är nu bara ett bihang, Jack Black som var närmast ikonisk som Bowser får absolut varmluft att arbeta med och sådär håller det på.

Väntetiden på tre år till trots känns det hela oerhört stressat, illa genomtänkt och inte det minsta omtänksamt. Det här är en bil vars yttre bländar men där motorn saknar både tändning och bränsletillförsel. Att vi också har att göra med en spelserie och karaktärer som genuint betyder något för så många gör slarvet än mer oförlåtligt. Detta borde vara en sprudlande triumf av energi, kreativitet och humor men blir istället gruvlig och genuint plågsam besvikelse. Det smärtar genuint att ge ett så lågt betyg. Något så fantastiskt fint som Yoshi förtjänar bättre än det här…

The Drama
Betyg 3
Svensk biopremiär 1 april 2026
Regi Kristoffer Borgli
I rollerna Zendaya, Robert Pattinson, Alana Haim, Mamoudou Athie, Hailey Benton Gates

Två skådespelare med en stor skara av beundrare, Zendaya och Robert Pattinson, garanterar väl att denna film har en stor målgrupp och kommer att dra en hel del publik. Jag tillhör inte den stora skaran och är inte så begeistrad i denna film. Den är svår att tro på och skildrar två förvirrade personer. Zendaya och Robert Pattinson spelar ett förälskat par som varit tillsammans i två år. Nu ska de gifta sig och veckan före bröllopet händer något som gör att båda blir panikslagna.

Ett sätt att tolka denna film är att den handlar om nervositet inför vigsel – fast något långsökt känns det. Ett tema som filmen gräver i är vilken person man är, är man som trettio-åring ansvarig för tankar man hade som femtonåring? Är vi samma personer alltid?

För mig var filmen ganska seg. Rolig och absurd och överdriven – men inget jag kunde engagera mig i. Människorna betedde sig huvudlöst. Fast det är väl så många gör. Följer sina lägsta känslor och ger sig inte tid att tänka efter. Den har flera poäng i scener där vi ser hur känslorna drar iväg och får dem att överreagera. Jo det är så vi människor kan agera. Absolut. Förmodligen är jag fel målgrupp för filmen. Dess främsta målgrupp är nog tonåringar.

Till stor del håller jag med om filmkritikern på Dagens Arena som skriver:
”The Drama” försöker vara någon sorts svart komedi med samhällskritiska inslag. Den går sådär. Jon Andersson är inte särskilt imponerad av den norske regissören Kristoffer Borglis nya film med Zendaya och Robert Pattinson i huvudrollerna.

Min uppfattning står absolut närmare Dagens Arena än Filmtopp som hyllar filmen och skriver:
”The Drama” är årets överraskning. Den är mörk, rolig, hjärtskärande och omöjlig att glömma. Zendaya och Pattinson levererar i toppklass.

Min uppfattning ligger någonstans emellan dessa två. Delvis är det roligt men det är så överdrivet och tja, jag är nog inte i rätt målgrupp för denna film som är både seg och överdriven och svår att engagera sig i.