Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Filmrecension

Filmrecension: Chimären – en rolig, burlesk men också tragisk italiensk film

by

Chimären
Betyg 3
Svensk biopremiär 10 maj 2024
Visas på den italienska filmfestivalen Made in Italy
Regi Alice Rohrwacher
I rollistan Josh O’Connor och Isabella Rossellini

En helt klart Fellini-inspirerad burlesk historia av regissören Alice Rohrwacher som också själv spelar en av birollerna. Handlingen utspelas i ett Italien i en tid före Internet, mobiltelefoner och sociala medier. Huvudkaraktären är Arthur (som spelas av Josh O’Connor som spelade prins Charles i tv-serien The Crown. Arthur är en engelsman som hamnat i Italien och lever tillsammans med ett slags rövarband som bor i husvagnar ovh små krypin de byggt av pappkartonger och liknande. Arthur och rövarna försörjer sig på att plundra gravar.

Gravarna de plundrar är mer än tusen år gamla etruskiska gravar. Många av dessa gravar innehåller saker som de döda fick med sig in i graven då de anhöriga tänkte att de skulle ha användning för dem i nästa liv. Vissa av gravarna är från enkla människor och där finns inte så värdefulla saker men ibland hittar gänget gravar från rikare etrusker och där kan de få tag på dyrbara föremål.

Arthur har en ovanlig förmåga. Med en speciell pinne, en slags slagruta, kan han känna var det finns gravar under marken. Kanske är det metall- och guld-föremål pinnen och Arthur reagerar på?

Filmen spretar något då den är uppbyggd av flera berättelser, flera teman, som drar åt olika håll. Filmens distributör beskriver filmen så här: Nutid och förflutet, liv och död, människor och andar, sång, musik och dans, allt får plats i denna makalöst underhållande väv där Isabella Rosselini är en av de gyllene trådarna.

Jag både håller med och inte håller med om den beskrivningen. Filmen bubblar åt olika håll och Isabella Rosselinis roll är en av flera trådar. Visst gör Isabella Rossellini en bra roll som den äldre kvinnan Flora, men gyllene är väl inte rätt ord?

Flora är en äldre kvinna som bor i ett stort hus som en gång varit välvårdat men nu är slitet. Flora har vuxna döttrar som inte bor hemma längre och för att ha gratis hjälp har hon tagit sig an en ung kvinna, Italia (spelas av Carol Duarte) som genom att arbeta för Flora får gratis sånglektioner.

Flora och Arthur har en nära vänskap som bland annat bygger på en av hennes döttrar, Beniamina som varit Arthur flickvän och stora kärlek. Beniamina är försvunnen sedan flera år men Arthur väntar tålmodigt. Är hon verkligen försvunnen? Något stämmer inte, det är uppenbart.

Till dessa trådar: rövargänget och gravplundringen, relationen med den välbärgade kvinnan, sökandet efter den försvunna kärlek tillkommer en spirande vänskap med Italia som i sin tur gömmer sina två barn i Floras stora hus. Ett intressant sido-tema är parallellen och likheterna mellan rövarna och de förnäma folket som säljer vidare allt som rövarna hittar i gravarna. Rövarna får mat för dagen medan de rika blir ännu rikare genom att sälja statyer, guld och annat som hittats i etruskernas gravar. De välbärgade skor sig alltid medan de fattiga sliter för nästan ingenting.

Ordet chimär kan ha några olika betydelser som ändå hör ihop. Från wikipedia:
Chimaira (grekiska Χίμαιρα, latin Chimaera; försvenskat: Chimära) var ett fruktat, trehövdat monster i den grekiska mytologin.
Chimär – hjärnspöke
Chimär (biologi) – inom botanik en växt där två olika vävnader växt samman, inom zoologi och medicin en individ med celler från två genetiskt olika individer
Ordet chimär betyder vanligen en ogrundad falsk föreställning, bedrägligt sken eller hjärnspöke.

Ett bra och klurigt namn på filmen. Vem är chimär? Är Arthur en chimär, är han sammanvävd av olika kulturella bakgrunder? är han bedragare? Bedrar han sig själv?

Filmen är rolig och berörande men samtidigt drar den åt för många håll för att bli ett mästerverk i nivå med Fellinis filmer. Men Rohrwacher tar absolut ett stort steg i hans fotspår. Den är både rolig och burlesk, men också tragisk och gör mig sorgsen. Ett stort plus dock för de otroliga karaktärerna. Vilken fantasi som ligger bakom detta färgrika persongalleri.

Chimären tävlade om Guldpalmen vid Cannes Film Festival 2023.

Filmrecension: Tarot – långtråkiga, sega skräckscener som jag mest skrattade åt

by

Tarot
Betyg 1
Svensk biopremiär 3 maj 2024
Regi Spenser Cohen och Anna Halberg

En skräckfilm borde väl vara spännande eller skrämmande någon gång? Här satt jag mest och hade långtråkigt när det var meningen att det skulle vara kusligt. Ibland skrattade jag och övriga publiken när det skulle vara skräckfyllda scener. Jösses.

Filmen marknadsförs med att ett gäng vänner bryter mot en regel som säger att man inte ska använda någon annans tarotlek. Det stämmer inte, det är inte filmens handling. Det som sätter igång hemskheterna är att en kvinna som var sierska och astrolog i Ungern för flera hundra år sedan satt en förbannelse i tarotleken som används. När någon använder den tarotleken slår förutsägelserna in i deras mest hemska form i en grym blodig död.

Sju vänner har hyrt en fantastisk herrgård för att fira att en av dem fyller år. De är fyra unga kvinnor och tre män. När de upptäcker att ölen tagit slut börjar de leta överallt i det stora huset och hittar en gömd avdelning i källaren som är fylld av saker som har med magi och ockultism att göra. Där hittar de en tarotlek i en trälåda. En av de unga kvinnorna känner till tarot och blir övertalad av de andra att göra läggningar för var och en av dem.

Ett stort minus är att vi inte hinner bygga upp någon relation till eller känsla för någon av de sju innan det läskiga börjar. De är trevliga, ganska vanliga unga människor men ingen fastnar riktigt som karaktär.

En vanlig missuppfattning bland de som inte känner till tarot är att det är ett verktyg för att förutsäga framtiden. Visst, det finns de som använder tarot för att sia om vad som ska hända men det är långt ifrån den vanligaste användningen. Det finns många tankar och idéer kring tarot. Det finns de som har en massa ritualer och regler och andra som har en betydligt mer avslappnad relation till tarot. Det finns de som tror att det är farligt att låta andra röra ens personliga tarotlek. Men det är långt ifrån en allmän regel.

Sex i svärd

En direkt felaktighet om tarotkorten är med i filmen. Det är slarvigt av filmskaparna. I en scen visas ett kort som påstås vara ”sex i svärd”. I den scen där det sägs att en person drabbas av ”sex i svärd” har manusförfattare och regissör förväxlat kortet ”sex i svärd” med ”tio i svärd”.

Svärd är en av fyra sviter i tarot. Svärd förknippas med luftens element och handlar om tankar, om logik och förnuft, idéer. Korten i den sviten handlar inte ens om riktiga svärd som fysiskt körs i ryggen på någon. Det handlar om jobbiga tankar. Jag hade nog väntat mig lite mer kunnande av ett team som gör en skräckfilm kring tarot.

Tio i svärd

Visst, det är en skräckfilm och inte tänkt som en korrekt skildring av tarot. Att jag inte helt håller med om en del tolkningar av korten, det kan jag överse med eftersom det är en skräckfilm. Men direkta fel som förväxlingen av ”sex i svärd” med kortet ”tio i svärd”, det är rent slarv.

Skräck är en genre med många usla filmer men också en och annan film som ändå är intelligent uppbyggd. Tarot tillhör inte de lyckade i sin genre. Jag hörde ingen i salongen skrika av skräck. Under reklamen före filmen var det en reklamfilm som var lite skrämmande och då hördes flera i publiken skrika till, men inget sådant under filmens gång. Den är en av de segaste rysare jag sett på länge.

Monstren, det vill säga figurer från tarotkorten, som tog gestalt och mördade personer som blivit spådda, var mest fula och äckliga. Och personerna, i filmen var byggda på klichéer, karaktärer vi sett i alldeles för många filmer redan. Och att en skräckfilm inte ens är det minsta läskig är ändå ett bottenbetyg.

Ett litet försök till tema finns i filmen. Det handlar om ödet och om det går att förändra vad som förutsagts. Det genomförs tyvärr lite slarvigt och höjer inte betyget för helheten för min del ändå. Synd för det kunde varit intressant.

Filmrecension: En doft av kärlek – ren äggröra med flera sidospår

by

En doft av kärlek
Betyg 3
Svensk biopremiär: 3 maj 2024
Regi Anh Hung Tran

Då den eviga diskussionen om vad som faktiskt kan kategoriseras som ”riktig film” – olyckligtvis, fortfarande pågår och stjäl uppmärksamhet från betydligt mer relevanta diskussionsämnen, kan dock frågan sannerligen ställas om Anh Hung Trans senaste film En Doft Av Kärlek. Frågan som sådan relaterar inte till någon undermålig kvalité eller frånstötande vision, istället är det den ohyggliga emfasen på matlagning som många gånger får en att undra om vi har att göra med någon bisarr två timmars version av Trädgårdstider, där Tareq Taylor serverar mat ackompanjerad av en pittoresk bakgrund.

För inte ens om vi kombinerade den lysande Ratatouille av Pixar, Lasse Hallströms Chocolat och den bedrövliga Burn med Bradley Cooper i huvudrollen, uppnår vi samma mängd sekvenser som består av gastronomisk kreation. Förvisso är filmen tilltalande rent estetiskt med ett varmt foto med sepia-ton och vacker scenografi kombinerat till att likna en tavla av Georges Seurat. Problemet är att det är substanslöst och menlöst många gånger om. Även om intentionen är att få publiken att salivera av den fantastiskt kaloririka maten måste det finnas en berättelse eller åtminstone karaktärer som är någotsånär intressanta. Och även om Juliette Binoche och exmaken Benoît Magimel har god kemi och erbjuder ett sansat och stilfullt samt återhållsamt skådespel, är personerna de gestaltar lika spännande som färdigstekta köttbullar på en blåsig bensinstation. Romansen mellan de båda- som är filmens egentliga kärna, är långtifrån engagerande eller övertygande. Trots att den basuneras ut i storslagna utläggningar om kärlek, och i metaforer för hur det kan jämställas med årstiderna, framstår inget som särskilt övertygande eller genuint romantiskt.

Berättelsen är i sin tur en ren äggröra med flera sidospår, som tycks vara av stor betydelse men glöms bort. Andra viktiga sekvenser – som är avgörande för karaktärsutvecklingen, påbörjas men varken slutförs eller uppmärksammas, något som gör att filmen känns fragmenterade, glömsk och närmast vilsen. Detta blir som mest drabbande i films sega final som känns som ett rent pulvermos – slarvigt, stressat och smaklöst.

Men det finns också något sympatiskt och behagligt i filmens helt opretentiösa och lättsamma hållning. Framförallt känns filmen välkomnande och som en enda massiv dessert som i små episoder tillfredsställer. Anh Hung Tran regisserar också det hela försiktigt och anspråkslöst utan någon cynisk agenda, utöver det injiceras otroligt försiktig humor som mestadels är effektiv. Denna oerhörda ödmjukhet och varma regi gör det hela betydligt mer trivsamt än det har någon rätt att vara.

Så trots en blek berättelse och ointressanta karaktärer lyckas Anh Hung Tran att få publiken att svälja det hela, även om det är en fråga om tomma kalorier.

Filmrecension: Boy Kills World – outhärdligt tondövt

by

Boy Kills World
Betyg 1
Svensk biopremiär 3 maj 2024
Regi Moritz Mohr

Gränslöshet och en total brist på hämningar kan vara nyckeln till oerhörd framgång. Se bara till den mästerliga Poor Things av Yorgos Lanthimos, en film som bryter mot alla tänkbara kutymer om vad som kan anses anständigt på film. Resultatet var fullkomligt häpnadsväckande och lyckades vara chockerande, motbjudande, roligt, medryckande och helt oemotståndligt.

Men även för filmer som – till synes, vill ge sken av att sakna spärrar och proportioner måste det existera osynliga barriärer som har förmåga att hålla locket på stormkokningen. Långfilmsdebutanten Moritz Mohr är uppenbart inspirerad, ambitiös, han önskar mer än något annat att skapa ett hyllningsprojekt till allt han håller kärt, däribland actionfilm, serietidningar och tv-spel. Det låter som en dröm för alla älskare av populärkultur – undertecknad inkluderad. Olyckligtvis är förhoppningen om att skapa en sprudlande och uppkäftig actionkomedi fullkomligt menlöst då genomförandet som bäst är inkompetent och som värst enerverande.

Det grundläggande konceptet har en och annan poäng, som självironi, stora doser humor, lätta satiriska inslag och en allmän cynism. Beståndsdelar som gör sig ypperligt i en film som önskar tänja på alla gränser, framförallt vad gäller att utsätta publiken för besinningslöst våld där alla tänkbara kroppsdelar avlägsnas och där blod målar varenda vägg. En idé har dock ett tak, oavsett hur ”sund” utgångspunkten må vara klarar ingenting av en vettlös repetition. Mohr visar sig inte ha någon som helst förståelse för att filmen är en ponny med endast ett ynka trick i bagaget. Istället varvas samma menlösa skämt och flamsiga nonsensmonologer om och om igen. Vad som inledningsvis känns härligt nonchalant blir snart provocerande och outhärdligt tondövt.

Efter en kort stund kan man ställa sig frågan om Boy Kills World är en blodig uppföljare till Måndag Hela Veckan med Bill Murray? Det skulle i så fall förklara varför filmen verkar ha hakat upp sig och basunerar ut scen efter scen som är omöjlig att skilja från det som just visades.

Snart liknar det hela en fyllefest, där alltför förfriskade människor spyr ur sig de mest infantila idéer, fullt övertygade om att det är det mest lysande som presenterats sedan persondatorn. Hela filmen blir snart en kaotisk lekstuga där ingen bryr sig om någonting, det är som att äntra ett dagis där föreståndarna ignorerar allt medan barnen river hela byggnaden.

Detta exemplifieras bäst av Michelle Dockery som efter succén med Downtown Abbey haft den ’’goda smaken’’ att göra en majbrasa av sin filmkarriär genom att medverka i bottenlöst skräp som The Gentlemen och Non-Stop. Men den Dockery som framträder här är ett praktexempel på ren och skär desperation, blicken och kroppsspråket ger otäcka associationer till skräckinjagande utpressningsfilmer där gisslan sammanbitet läser från ett manus och ber om att pengar skall skickas till ett specifikt konto. Men där Dockery bönar och ber om att terrorn skall upphöra, väljer den eviga rikspajasen Sharlto Copley att göra narr av hela skådespelaryrket med en insats som cementerar den sydafrikanska skådespelaren som en av millenniets sämsta aktörer. Vad Bill Skarsgårds insats anbelangar kan den bäst summeras som en grymtning, en död blick och någon oinspirerad karatespark.

Till och med de omtalade actionscenerna kvävs att den totala bristen på insikt att gränslöshet måste ha spärrar och ramar. För vad som erbjuds är en kavalkad av John Wick-doftande närstridsaction där benbrott och blod blir till en öronbedövande monoton symfoni som känns helt själlös. Det hela pågår alltför länge och saknar gnista och uppfinningsrikedom. Precis som övriga filmen blir snart de evighetslånga avrättningarna vitt brus som är omöjligt att ta hänsyn till.

Sedan har vi filmens final som bäst kan beskrivas som schizofren. Från att ha varit en utflykt till något lekland får Mohr för sig att plötsligt injicera lite mer svärta. Något som helt går i polemik med den rena clownshow som är övriga filmen. Detta blir den slutgiltiga indikationen på att det hela är ett enda långt urspårat – och uselt, skämt som borde ha stannat kvar på supfesten, inte förpesta biopubliken.

Filmrecension: Rosalie – tragisk, dyster

by

Rosalie
Betyg 2
Svensk biopremiär 26 april 2024
Regi Stéphanie di Giusto

En tragisk, dyster berättelse om en kvinna i Frankrike 1870 som inte var som alla andra – och som ville få vara den hon var. Rosalie var en ung kvinno som föddes med skägg och hår på hela kroppen. Filmen är en djupt berörande berättelse om att bryta mot normer.

Hon växte upp med sin pappa som rakade av henne skägg och päls dagligen för att hon inte skulle väcka uppmärksamhet. Hennes pappa lyckas få henne bortgift till barägaren Albert, som inte har en aning om att hans blivande fru har skäggväxt.

Rosalie flyttar till Albert som driver ett café i en by i Frankrike. Albert har ett problem, han är skyldig en av byns rikaste och mest inflytelserika män mycket pengar.

Rosalie har en stor dröm i livet. Hon vill få ett barn. Hon vill också innerst inne vara älskad som den hon är, få vara accepterad med skägg och allt. Hon kommer på idén att låta sitt skägg växa och genom att människor ska bli nyfikna ska de få många gäster till cafét. Hennes idé lyckas bra i början. De får så många gäster att de kan göra sig skuldfria. Dessutom blir caféet populärt. Många kommer dit och Rosalie accepteras av byborna, till en början. Hon får också några vänner.

När Rosalie låter skägget växer får hennes ansikte ett mycket manligt utseende, men i övrigt är hennes kropp mycket kvinnlig och hon är feminin och omsorgsfull och vårdande på många sätt. I början ser byborna henne som den hon är och hon blir uppskattad. Fast inte av alla. Hon bryter verkligen mot den rådande normen. Dessutom är hon tuff och blir mer och mer självsäker. Hon viker inte får någon och vågar till och med säga emot byns makthavare. Ovanpå det marknadsför hon sig själv med halvnakna fotografier som hon låter en fotograf ta av henne. Dessa kort säljer hon sedan i caféet.

Men när en olycka sker i byn vänder stämningen. Rosalie blir oskyldigt beskylld för att ha vållat olyckan och anklagas för att dra hemskheter till bygden.

Det är svårt att bryta mot normer. Det var svårt i slutet av 1800-talet och kan absolut fortfarande vara svårt både i Sverige och andra länder. Som jag ser det var det inte skägget i sig som gjorde livet svårt för Rosalie, det var att hon var kaxig dessutom och att hon bröt mot flera normer, bland annat med fotografierna där hon var nästan naken. Det finns alltid gränser för hur många normer en människa får bryta mot. Det visar filmen på ett starkt och talande sätt.

Att filmen inte får högre betyg är för att den har flera vändningar som inte är helt underbyggda. Det är också flera så detaljer som visas men som aldrig utvecklas. Det är för mycket som känns ofärdigt i berättelsen. Den är för mörk också och speciellt vändningen i slutet kommer för abrupt. Det är en berättelse som skulle kunna vara unik och oemotståndlig med två så duktiga skådespelare som Nadia Tereszkiewicz (Rosalie) och Benoît Magimel (Albert).

Om filmen:
Rosalie hade världspremiär i Un Certain Regard i Cannes där den tog emot en stående ovation från publiken. Nadia Tereszkiewicz som spelar Rosalie prisades på fjolårets César-gala. Benoît Magimel som spelar hennes man vann Césarn för bästa manliga skådespelare för andra året i rad.