• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Filmrecension

Filmrecension: The Roses – två magnifika huvudrollsinnehavare är filmens styrka

27 augusti, 2025 by Elis Holmström

The Roses
Betyg 3
Svensk biopremiär 29 augusti 2025
Regi Jay Roach

Potentialen för något bortom det storslagna står och väntar då Benedict Cumberbatch och Olivia Colman sammanstrålar. Det är två skådespelare vars talang och kapacitet många gånger går bortom det mänskliga. Duon kan på egen hand bära upp en hel film oavsett manuskript, addera sedan den geniala komikern Kate McKinnon samt den lyssnade Allison Janney och succén borde vara ett faktum.

Men även skinande potential och ingredienser av högsta kvalitet kan slå fel då de ska dirigeras av en filmskapare utan vidare förmåga. Jay Roach är en regissör som fått det – oförtjänta, privilegiet att genomgå filmvärldens motsvarighet till My Fair Lady-förvandlingen. Detta fenomen kan enklast beskrivas som de gånger branschen bestämmer sig för att övertyga sig själv – och allmänheten, om att regissörer och skådespelare, med ytterst tveksam historik, helt plötsligt ska in i förvandlingsskåpet och manifestera någon sorts gömd talang. Reese Witherspoon och Matthew McConaughey är två exempel där deras aningen mer dramatiska insatser i Walk The Line samt Dallas Buyers Club resulterade i varsin – oförtjänt, Oscar. Jay Roach som pendlat mellan att vara medioker till rent bedrövlig genomgick denna metamorfos med Trumbo och senare Bombshell. Filmer vars ämne var avsevärt mer allvarligt och svart än den – exempelvis, horribla Dinner For Schmucks. Dock gick inte bristen på talang och fingerfärdighet att maskera ens med solida ämnen som McCarthyism och MeToo-rörelsen.

Roach har nu blivit anförtrodd den oerhörda uppgiften att ta Cumberbatch och Coleman till nästa nivå, kanalisera deras talanger och bjuda på något oförglömligt. En uppgift han misslyckas med kapitalt i filmens första halva, något som blir än mer oförlåtligt då The Roses är en nyversion av Danny DeVitos The War Of The Roses från 1989 som i sin tur bygger på boken av Warren Adler med samma titel. Därmed finns ett narrativt fundament som borde resultera i lysande dialog, magiskt skådespel och syrlig brittisk humor. Istället serveras en ofokuserad, tam och ytterst slarvig film som inte tycks kunna hantera någonting. Alltför stora delar av The Roses skapar otäcka associationer till trassliga och obekväma repitioner, där kemin och bekvämlighetsfaktorn är mer eller mindre obefintlig. Trots de två titanerna till skådespelare verkar Roach inte förstå hur han ska hantera någon av dem, både Coleman och Cumberbatch får istället hantera scener som känns rent triviala där de tvingas iscensätta torftig komik som varken är fyndig eller vidare vass. Att Roach saknar kapaciteten att nyttja aktörer av denna kalibern är uppenbart då han fortfarande regisserar med samma slapphänta stil som då han lät Robert De Niro göra hela sin karriär till åtlöje i Meet The Parents.

Allt mynnar ut i flamsiga och helt uddlösa sekvenser som är lika minnesvärda som en regnig och kall måndag i november. Efter ett tag känns det hela som ett gruvligt och provocerade slöseri där Roach försöker dölja det faktum att han är ute på skräckinjagande djupt vatten. Det är endast Kate McKinnon som tycks tolerera eller kunna hantera den grundlösa bristen på kunskap, detta genom hennes numera patenterade hysteriska – men djupt underhållande, agerande. Att vi har att göra med ett manuskript av Tony McNamara, som var ansvarig för adaptionen av Poor Things, är svårt att tro då all udd och skärpa filats bort, detta för underlätta för Roach och dennes bristfälliga kompetens.

Först i filmens mitt hettar det till, då tycks Coleman och Cumberbatch ha att fått nog av att styras av en vettlös humbug. För då går filmen från att vara glättig och menlös till att bli en aningen mer lättsam version av Noah Baumbachs Marriage Story. Och då de två huvudrollsinnehavarna drabbar samman i hänsynslöst verbalt krig får vi äntligen se på hästkrafter och skådespel utan hastighetsbegränsningar. Då förolämpningarna och svavlet haglar är det hela närmast förtrollande, då Cumberbatch växlar upp gör Coleman detsamma. Deras skådespel är ständigt fokuserat, flexibelt och kapabelt att expandera bortom stratosfären. I dessa stunder kan man glömma bort den risiga regin och att majoriteten av filmens känns som en ren – och menlös, transportsträcka. För i stunderna då de hettar till bevittnar vi skådespelarbriljans alltför episk för att beskrivas.

The Roses klarar sig med nöd och näppe fram till betyget godkänt, allt som ett resultat av en oerhörd arbetsseger av sina två magnifika huvudrollsinnehavare.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: Caught Stealing – smart action med oväntade vändningar och spretiga delar som blev en elegant helhet

27 augusti, 2025 by Rosemari Södergren

Caught Stealing
Betyg 3
Svensk biopremiär 29 augusti 2025
Regi Darren Aronofsky

Vad händer om en vanlig människa som inte är det minsta kriminell plötsligt handlar mitt i en konflikt mellan kriminella grupper som inte har några gränser och kan både skada och döda utan att blinka? Det är lite huvudtemat kring berättelsen om den unge Hank Thompson (spelas av Austin Butler). Han bor i ett slitet kvarter i ett fattigare område i 1990-talets New York, specifikt i den kriminella undre världen och inkluderar platser som Lower East Side och Brighton Beach.

Hank jobbar som bartender på en bar och har en fantastisk flick vän (spelas av duktiga och charmiga Zoë Kravitz). Fast Hank bär på en inre ångest, trots allt. Han var en lovande basebollstjärna i high school och hade anbud från de finaste topplagen när en olycka gjorde att han mentalt inte kunde fortsätta med sin sport. Men nu råkar han ut för ett ruggigt farligt spel. Hans granne punkaren Russ (spelas av Matt Smith) måste hastigt dra iväg till London för att hans pappa blivit svårt sjuk. Russ lämnar över sin katt Bud till Hank. Hank är måttligt intresserad av att sköta om en katt. ”Jag är mer hundmänniska”, påpekar han.

Fast katten är inte den största utmaningen som Russ lämnar då han drar till London. Ett stenhårt ryskt gangstergäng, totalt utan hämningar, dyker upp och försöker ta sig in i Russ lägenhet. När Hank ber dem sluta blir han slagen och sparkad och vaknar upp två dagar senare på sjukhus. Dessa gangstrar tror att Hank vet något viktigt och de fortsätter att trakassera honom. Ovanpå de dyker det upp kriminella chassidiska judar och poliser och en del korrumperade representanter för myndigheter. Det är en enda röra och massor av hot och våld och Hank som inte är vare sig kriminell eller våldsam har svårt att försvara sig. Det är spännande och med oväntade vändningar och överraskningar i berättelsen. Det spretiga blev en elegant helhet.

Caught Stealing är en engagerande berättelse om en vanlig, snäll ung man som plötsligt måste försvara sig mot våldsamma kriminella. Fast kanske lite får våldsam emellanåt för min smak. Med överraskande vändningar och genomtänkt, proffsigt berättat, väl sammanhållet som en helhet. Spretiga delar visade sig bli en smart helhet. Manus till Caught Stealing är skrivet av Charlie Huston och är baserat på hans egen succéroman.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Action, Caught Stealing, Filmkritik, Filmrecension

Filmrecension: Torsdagsmordklubben – wow vilka fantastiska roll-prestationer

26 augusti, 2025 by Johan Svensson

Torsdagsmordklubben
Betyg 4
Premiär på Netflix 28 augusti 2025
Regi Chris Columbus
I rollerna Helen Mirren, Pierce Brosnan, Ben Kingsley, Celia Imrie, Naomi Ackie, Daniel Mays, Henry Lloyd-Hughes, Tom Ellis, Jonathan Pryce, Paul Freeman, David Tennant

Äntligen kommer denna efterlängtade kriminalroman som film. Även om det är en historia om brott är det en film och handling som gör glad. Det är positivt att få se att människor som blivit pensionärer mycket väl kan hitta nya vänner, kan engagera sig i saker och vara intressanta personer. Viktigt budskap i Sverige, ett av världens mest åldersdiskriminerande länder.

Egentligen, utan att gnälla på streamingtjänster som Netflix, tycker jag att den borde gå upp på vanlig biograf. Jag vet att i England visas den också på några biografer. Det finns en målgrupp som föredrar att se en del filmer på stor duk på en biograf.

Jag tillhör den grupp som läst boken och alla efterföljande böcker i denna serie och har självklart gjort mig en egen bild av hur karaktärerna ser ut. Filmen ställer en del av dessa mina bilder på ända. Men det gör inte ett dugg.

Berättelsen handlar om en grupp nyfikna pensionärer som bor på ett förhållandevis finns pensionärsboende. Fyra av dessa pensionär, två damer och två herrar, har som hobby att undersöka gamla ouppklarade brott. Mitt i deras senaste kalla fall blir de indragna i en verklig mordgåta.

Jag ger stående ovationer åt de fyra i kärngruppen: Helen Mirren som Elizabeth, Pierce Brosnan som irländaren Ron, Ben Kingsley som den tidigare psykologen Ibrahim och Celia Imrie som den duktiga bakerskan Joyce som förser både gruppen och poliser och misstänkta med fantastiska bakverk. I utkanten finns också underbare Jonathan Pryce som Elizabeths make Stephen. Jonathan Pryce gör väl aldrig något dålig roll-prestation,

David Tennant är perfekt som den onde, girige och hjärtlöse Ian Ventham. Jag har alltid svårt för när David Tennant ska spela en sympatisk person. Nu är han helt rätt som denna osympatiske girigbuken.

I grunden är bokserien om Torsdagsmordklubben en fantastisk och varm serie som regissören och övriga i filmteamet förvaltat mycket väl och gett nytt liv i. Nu ser jag fram emot att fler av böckerna filmatiseras med detta under gäng skådespelare.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmkritik, Filmrecension, Netflix, Pierce Brosnan, Torsdagsmordklubben

Filmrecension: Onkel Jens – sevärd och engagerande skildring av att möta sina föräldrars kultur

23 augusti, 2025 by Rosemari Södergren

Onkel Jens
Betyg 3
Svensk biopremiär 22 augusti 2025
Regi Brwa Vahabpour

En film med två spår, två teman, som möts på flera sätt. De två spåren och deras samspel är väl genomförda, om än lite övertydliga. Huvudspåret, som engagerar mig framför allt är skildringen av Akam som är en lärare i trettioårs-åldern i Norge och han bor ihop med två vänner i ett kollektiv i Oslo och lever ett bekvämt liv – tills hans kurdiske farbror dyker upp på ett oväntat besök. Akam är uppväxt i Norge, talar norska flytande och lever som en norrman men har också kurdiska rötter då hans föräldrar var flyktingar från Iran där han pappa kämpade för kurdernas rättigheter.

Akam har viss kunskap om sin kurdiska bakgrund men han är utan tvekan mycket norsk och är vad kan definieras som väl integrerad i den norska samhället. Men så dyker helt oväntat hans farbror upp. Farbrodern som av något skäl tagit sig från Iran. Farbrodern får sova i kollektivet några nätter men är charmig och ser till att han får stanna längre. Det märks att farbrodern inte har några planer på att resa hem till Iran igen. Akam börjar ana att något inte står rätt till och han börjar forska kring vad som är den egentliga anledningen till att farbrodern kommit till Norge.

Att regler för att få asyl och uppehållstillstånd inte alltid är vare sig humana eller logiska, det har skildrats i många filmer. Det är det ena huvudspåret i filmen och egentligen tillför den delen av berättelsen inte så mycket nytt kring det. Det finns redan så många filmer och berättelser om hur överdrivet strikta regler, skrivna av beslutsfattare som inte förstår hur farligt livet i en diktatur som Iran kan vara. Det är inte alltid möjligt för den som flyr för sitt liv från diktaturer som Iran att ha ett korrekt pass att visa upp, exempelvis. För att ta sig ur ett förtryckande land är en stor och svår utmaning,

Filmens mest intressanta del är Akams situation. Han är uppväxt i Norge och har inte så mycket av sitt kurdiska arv med sig i bagaget. Hans föräldrar, speciellt pappan, hade tydliga flyktingskäl och fick stanna. Jag tror att många i dagens västvärld kan känna igen sig i Akams korsväg i livet där han både är väl etablerad medborgare i Norge och samtidigt öppnas han ögon för den kultur hans föräldrar kom från. En sevärd och engagerande skildring av Akams situation och utveckling.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmkritik, Filmrecension, Flyktingstatus, Immigration, Kurder, Norge

Filmrecension: Jane Austen förstörde mitt liv – en charmig och humoristisk romantisk komedi

18 augusti, 2025 by Ulf Olsson

Jane Austen förstörde mitt liv
Betyg 4
Svensk biopremiär 22 augusti 2025
Regi och manus: Laura Piani
I rollerna Camille Rutherford som Agathe.
Pablo Pauly som Felix.
Charlie Anson som Oliver.

Filmen börjar med att Agathe dansar fram bland böckerna i den bokhandel där hon arbetar. Men det visar sig snart vara ett tillfälligt uttryck för livsglädje. Oftast känns livet som om det går på tomgång, som om hon gömmer sig för livet eller lever i fel tid. Ensam vandrar eller cyklar hon omkring i staden. Sex var det länge sedan hon hade, hon känner sig som en vissen blomma. De enda tillfällen när tristessen inte tar över är när hon går in i drömmarnas och fantasiernas världar. Agathe drömmer om stora förändringar, att hon ska bli en stor författare med ett fantastiskt kärleksliv. I centrum för drömmarna står Jane Austin som hon beundrar och vill efterlikna. Men det blir ingenting trots att hon skriver och skriver. Vid ett tillfälle sitter hon på en japansk restaurang och dagdrömmer om att en naken man kommer in på restaurangen och bjuder upp till dans. När drömbilden försvinner tänker hon att drömmen ska bli starten på hennes stora roman. Två veckor senare får hon en möjlighet att tillbringa två veckor på Jane Austins gård som ligger på en fransk ö. Utan hennes vetskap har nämligen hennes vän och arbetskamrat, Felix, anmält henne till en författarträff. Även om hon glädje sig så kommer det som en chock. Hur skulle hon våga åka dit, hon som är rädd för att vara bland andra författare och som är rädd för att åka bil. Men Felix ger sig inte, han mer eller mindre tvingar henne att åka. Han kör henne till färjan och när de skilj åt så kysser de plötsligt varandra. Under resans gång funderar Agathe på att tänk om det kan vara så att Felix är den stora kärleken. Tänk om hon har haft kärleken framför ögonen hela tiden utan att fattat det.

När färjan lägger till på ön möts hon av, Oliver, en avlägsen släkting till Jane Austin. Han är en litteraturvetare som just nu hjälper sina föräldrar att driva Jane Austins gård. Agathe tycker att han verkar vara en odräglig och arrogant typ, särskilt när han tvärsäker säger att Jane Austin är en mycket överskattad författare. Eftersom de får motorstopp tvingas hon tillbringa en hel regnig natt med honom i bilen. När hon till slut kommer fram till gården och träffar Olivers mamma förstår hon till sin förfäran vad som förväntas av henne. Hon är en av en handfull författare som förväntas sitta och skriva på ett mästerverk som sedan ska presenteras i slutet av vistelsen i samband med en avslutande bal. Dagarna går och alla författarna sitter och skriver flitigt, men inte hon. Hon driver mest omkring i trädgården och i skogen vilket gör att hon ständigt stöter på den odräglige Oliver, som hon motvilligt blir mer och mer intresserad av. Dessutom bråkar hon med en av de mera kända författarna om vad som är litteraturens uppgift.

En kväll bestämmer sig alla författarna för att ta en helkväll på den närmaste puben. Kvällen slutat med att Agatha och Oliver följs åt hem. När hon säger att hon vill ligga med honom svarar han att hon är för full för sex. På morgonen därefter dyker oväntat Felix upp för att vara med på balen. Avskedskyssen vid färjan hade fått honom att förstå att han vill vara tillsammans med Agathe. Men när hon förklarar att det bara är vänskap som gäller åker han hem. I stället börjare tanken på Oliver mala, tankar som hon försöker slå bort.

När det är tid för uppläsning flyr hon från gården eftersom hon inte har skrivit särskilt mycket. Det slutar med att Oliver kör henne till färjan. När de skiljs åt berättar hon att det aldrig blir något vettigt när hon försöker skriva. Oliver som har läste hennes först kapitel säger att hon måste söka bland sitt livs ruiner för att kunna skriva. Första fattar hon inte vad han pratar om. Men när det så småningom går upp för henne vad som menas med det öppnar sig plötslig både skrivandet och efter ett antal turer också kärlekslivet.

Filmen är en charmig och humoristisk romantisk komedi. De situationer som uppstår när Agathe och Oliver möts är ibland dråpligt roande och ibland djupt allvarsamma. Filmen bärs framför allt upp av Camille Rutherford nyansrika rolltolkning.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmkritik, Filmrecension, Jane Austen

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 49
  • Sida 50
  • Sida 51
  • Sida 52
  • Sida 53
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 505
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Lilla Amélie eller tecknet för … Läs mer om Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in