Filmrecension

The Balconettes
Betyg 2
Svensk biopremiär 14 februari 2025
Regi Noémie Merlant

En ganska burlesk blandning av skräck och komedi och en form av ett drama om systerskap, fast väldigt svår att ta till sig. Tre unga kvinnor som är rumskamrater har koll på sina grannar på balkongerna en sommar med brännande värmebölja i Marseille.

Kanske filmen har ett underliggande budskap om klimatförändringarna som orsak till att människor går över gränser. Jag vet inte. Det är en film som jag tycker är obehaglig och jag fick tvinga mig själv att se klart. Ett ämne jag är trött på, som verkar väldigt populärt bland filmskapare, är att framställa sexarbete som både trevligt och högst normalt, som vilket arbete som helst. Det känns kluvet när det trots allt förekommer en hel del human trafficking där människor och speciellt kvinnor utnyttjas grovt,

En av de första händelserna som vi kan se på balkongen är ett mord utförts balkong. En vidrig kvinnoförtryckande man blir dödad av sin fru som tröttnat på han beteende. Denna kvinna beger sig de tre unga kvinnorna berättar vad hon gjort. För övrigt ett av de mest udda mord jag sett på film.

På en av balkongerna syns en förhållandevis snygg man med vältränad kropp. Fast vad som räknas som snygga män beror på betraktarens ögon och bedömning.

De tre unga kvinnorna ser till att få kontakt med mannen och blir inbjudna till honom. Det visar sig att han har en mycket elegant och påkostad lägenhet. Det märks att han har gott om pengar. Träffen hos honom utvecklas till ett vilt party. Vilda fester har en tendens att föra med sig obehagligheter efteråt.

Hur som helst är det en absurd film med en hel del fokus på sex och blod. Åldersgränsen som är satt till 15 år är definitivt inte för hög.

Manus är skrivet av Céline Sciamma som bland annat varit inblandad i produktion av bilder som Tomboy och Porträtt av en kvinna i brand. Hon har skrivit tillsammans med regissören Noémie Merlant. Jag var inte så förtjust i varken Tomboy eller Porträtt av en kvinna i brand, så det är väl inte oväntat att denna film inte heller tilltalar mig. Men den som gillade speciellt En kvinna i brand kan säkert ha större behållning av denna film än jag.

Becoming Led Zeppelin
Betyg 3
Svensk biopremiär 7 februari 2025
Regi Bernard MacMahon

Det finns alltid en jättelik paradox då det nalkas dokumentärer om legendariska band eller artister. Det borde inte vara några större svårigheter att berätta sagan om The Beatles år ute på vägarna – som Ron Howard gjorde i Eight Days A Week, eller – som här, att visuellt demonstrera Led Zeppelins tidiga år och deras raketkarriär som tog dem från att vara en sargad version av The Yardbirds till att bli ett av världens mest älskade, hyllade och ikoniska musikakter.

Men att skildra ett subjekt av legendariskt episka proportioner presenterar också problemet att ingen film – oavsett längd, kompetens eller välvilja, har kapacitet nog att leva upp till subjektet den önskar skildra.

Problemet har drabbat alltför många, Cameron Crowe med sin film om Pearl Jam eller den förvirrade Springsteen And I som kändes som ett rent hafsverk. Bernard MacMahon som står för regin är inte heller någon luttrad veteran, förutom två tidigare dokumentärer ekar hans CV tomt. Detta gör det mer eller mindre oundvikligt att Becoming Led Zeppelin inte blir någon fullfjädrat epos i bästa No Direction Home-anda, snarare en kompetent men ytterst regelrätt dokumentär som alltför många gånger bländas av den musikaliska briljansen och glömmer bort att skapa genuint intressanta porträtt av sina subjekt, i detta fallet bandmedlemmarna.

Att MacMahon hyser en enorm vördnad för bandet råder det inget tvivel om. Där andra dokumentärfilmare gärna ramar in filmen som en personlig studie väljer MacMahon att göra sig mer eller mindre osynlig och istället göra en av de mer deskriptiva dokumentärerna på länge. Allt följer klassiska strukturer där ursprung och inspirationer prickas av, samt en och annan rolig historia från de olika intervjuer som gjorts med de tre återstående medlemmarna.

Allt är ytterst beprövat och därmed fungerande, men samtidigt alltför ordinärt och enkelspårigt för att verkligen fånga och isolera essensen av det som gjort att folk som inte ens var födda då Zeppelin hade sin storhetstid, faller på knä då Robert Plant eller Jimmy Page nämns. Det hela blir också en aningen för bekant då MacMahon lånar alltför många stilgrepp från It Might Get Loud av Davis Guggenheim, den kapitalt misslyckade filmen om elgitarrens betydelse, där Page faktiskt medverkade. Flera anekdoter därifrån återges här och det stilistiska valet att förmedla berättelsen genom gryniga arkivbilder känns som ett otäckt eko från Guggenheims praktfiasko.

Intervjuerna som ges må vara öppenhjärtliga och informativa men framstår aningen tama, framförallt med tanke på de historier om fullkomlig galenskap som alltid associerats med bandet. Det är också svårt att säga om de allra mest inbitna fansen får ut något mer än behaget att se och lyssna till ett av världens mest inflytelserika band. I en värld där mer eller mindre all form av arkivmaterial och undanstoppade videoskatter letat sig ut på internet är det en utmaning för en Zeppelin-novis som mig själv att avgöra om något av konsert- eller intervjumaterialet som erbjuds är genuint exklusivt.

Dock är det svårt att klaga då låtar som Good Times Bad Times och Ramble On spelas upp genom perfekta biohögtalare och låter bättre än någonsin vad gäller ren ljudkvalitet. Men då allt kommer till kritan har vi att göra med en faktisk dokumentär och inte en presentation av superb rockmusik, även om det givetvis är en del av ekvationen. Och i slutänden känns det hela aningen fattigt, framförallt då det slutar alltför tidigt. Becoming Led Zeppelin liknar istället första kapitlet i en trilogi, något som skulle stärka upplevelsen med vetskapen att än mer finns att berätta. Tyvärr är detta inte fallet och filmens slut kan vara ett av de mest snopna på länge och prickas av med en tafatt plattityd signerad Jimmy Page.

Nog finns det stunder i Becoming Led Zeppelin som får publiken på tå och att spela luftgitarr, men det är helt och hållet musikens förtjänst inte den ytterst ordinära och regelrätta dokumentär som vi har att göra med.

Marked Men
Betyg 1
Svensk biopremiär 7 februari 2025
Regi Nick Cassavetes

…. Tyvärr går det inte att inleda på något stilfullare sätt. 2025 har knappt börjat och det mesta är fel, bedrövligt och rent utsagt överjävligt. Givetvis skulle det inte ta lång tid innan en film som summerar och ger gestalt åt denna fullkomliga apokalyps skulle framträda. Det är svårt att överhuvudtaget förstå vad som utspelar sig framför biopubliken under de outhärdligt långa 90 minuter som är regissören Nick Cassavetes senaste film.

Man kan säga allt och absolut ingenting om Marked Men, det är en sådan film som lämnar en utan förmåga att tala, tänka eller uppfatta någonting utöver den djupa smärta som infinner sig under filmens gång. Samtidigt finns det ofantligt mycket att diskutera, som det faktum att Nick Cassavetes bekräftar att varken talang eller kapacitet att tänka överförs genetiskt. Pappa John Cassavetes må vara en ikon vars filmer än idag fascinerar och inspirerar, inget av detta har överförts till sonen och äpplet har inte bara fallit långtifrån trädet utan tagit en resa till en annan dimension.

Inte för att Nick Cassavetes varit känd för någon vidare briljans vad gäller förmågan att skapa film som kan kategoriseras som dräglig. Förutom den kultklassiska The Notebook har Cassavetes junior bjudit på den makabert usla Alpha Dog med riksclownen Emile Hirsch till praktfiaskon som God Is A Bullet eller The Other Woman.

Men Marked Men får alla dessa synder att framstå som välsignelser. Om det skulle framkomma i efterhand att filmen var menad som en samling av det sämsta filmkonsten kunde erbjuda skulle det inte vara förvånande. Från första rutan är det alltför tydligt att något hemskt nalkas, från det fullkomligt groteskt fula fotot till scenografin som är så pass oattraktiv och motbjudande att den får Tim Burtons smutsiga och – avsett groteska version av Batman-staden Gotham City att likna ett paradis på jorden.

Skribenter och journalister tvingas ibland poängtera att det som setts eller sagts inte går att upprepa med respekt för tittarna/läsarna. Detsamma gäller Marked Men, det fullkomliga övergrepp på filmkonsten som utförs är bortom alla former av ord och beskrivningar.

Manuskriptet är groteskt och filmens karaktärer obegripligt osympatiska. Intelligensen, både vad gäller kreativitet och det som sker på duken når så pass låga nivåer att det inte är mätbart. Dialogen som yppas är inget annat än hälsofarlig, här finns repliker som är så pass skandalöst usla att det borde kunna ses som brottsligt.

Sedan har vi skådespelet, eller vad vi nu skall klassificera travestin som. Chase Stokes och Sydney Taylor i huvudrollerna är relativt nyutexaminerade aktörer med ytterst lite erfarenhet, i alla fall enligt deras resuméer. För med tanke på deras agerande här börjar jag istället misstänka att de är livstidsdömda brottslingar som tvingats till straffarbete, det skulle förklara det fullkomligt apokalyptiska agerande/dravel som utspelar sig framför den ont anande publiken. Antalet fel, brister och rena förolämpningar mot alla åskådare går faktiskt inte att beskriva.

I en scen då Stokes karaktär föreställer sig en våldsam bilkrasch som slutar i att bilen åker raka vägen utför ett stup kommer tanken och önskan att detsamma skall ske med samtliga av filmens personer, på så sätt hade vi fått ett snabbt slut på detta elände. Marked Men är inte en film utan ett genuint hot mot folkhälsan, tack och lov finns det ett sätt att stoppa spridningen, genom att undvika skräpet för allt man är värd.

Leva lite
Betyg 3
Svensk biopremiär 7 februari 2025
Regi Fanny Ovesen

En roadmovie med två tjugoåriga tjejer som tågluffar i Europa och resan blir precis så rörig som livet är och så rörig är filmen. Det är kul att följa deras röriga liv och förvirrade relationer. Filmskaparen har valt att låta handlingen delvis berättas hoppigt och trassligt, så det ibland är svårt att veta var de är och om det är deras minnen vi ses eller själva handlingen. Det är som att filmen symboliskt stryker under röran genom att delvis berätta på ett rörigt sätt.

Tonåringars röriga liv och en rörig resa i en rörig film – för unga blir det säkert delvis ett igenkännande att se tjejernas trassel i livet och för oss som inte längre befinner oss i tjugo-årsåldern sätter filmen igång många minnen från ens egna upplevelser i den åldern. Därmed inte sagt att trettioåringar eller femtioåringar inte kan ha röriga liv.

Vänskap är ett av filmens teman. Laura och Alex är två unga kvinnor som har varit vänner länge och har ett starkt band mellan varandra. De har planerat sin resa i två år. De ska tågluffa och bo hos människor som de fått kontakt med genom så kallad Couchsurfing. Det är en app där det går att få bo hos människor runt om i världen, ofta gratis. Första stoppet är Warszawa. Ganska snart efter att de kommit fram lyckas Alex få kontakt med en ung man som lovar att ta med dem ut nästa kväll på bra klubbar.

Alex och Laura är ganska olika. Alex är singel och har ofta sex med olika killar medan Laura har pojkvän, Elias. Laura saknar Elias men samtidigt tycker hon det är kul att få resa med sin väninna. Laura får ofta höra att hon är flickväns-material. När de kommit fram till Warszawa pratar Laura med Elias i telefon. Elias berättar då att han ordnat så han kan möta upp dem på deras nästa stopp, i Prag. Han kan vara med dem där någon dag.

Alex blir sur när Laura berättar att Elias ska komma till Prag. Hon menar att Elias borde låta de två väninnorna få ha sin resa i fred. Laura påpekar att Elias bara ska vara med dem någon dag i Prag, sedan ska han hem till Sverige igen och jobba.

I Warszawa går de på klubb tillsammans med den unga mannen de mötte första dagen. Han tar med några av sina kompisar också. Det blir mycket alkohol, många shots och Laura blir aspackad. Nästa morgon vaknar hon upp hos en kille utan att minnas vad som hänt. Hon är naken och kan se en använd kondom på golvet, så hon anar att de haft sex. Hon smiter iväg till rummet där hon bor med Alex, som inte kommit hem efter festen ännu. Många jobbiga känslor och tankar far runt i Laura. Hon berättar för Alex att hon haft sex med en ung man men att hon inte minns hur det gick till. Alex tycker inte att Laura behöver berätta det för Elias när de möter honom i Prag. Det var fylle-sex som inte betyder något, menar Alex. Laura mår dåligt av det och samvetet bullrar. Filmen sätter fingret på frågor om hur viktig sanning är och om hur viktig trohet är och diskuterar kring vad sex betyder i ett förhållande.

En av filmens behållningar är samtalen om sex som Laura och Alex har och ibland är fler unga kvinnor med i dessa samtal. Kärlek och sex kan vara trassligt och hur ska en kvinna kunna se till att hon också får orgasm, hur pratar hon med pojkvän eller den hon har sex med om hur hon vill ha det.

Det är en engagerande film om vänskap och relationer och om att vara tjugo år och på äventyr i Europa.