Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Filmrecension

Veckans nya filmer: ”Capitalism – A love story” och ”Veronika bestämmer sig för att dö”

by

CAPITALISM: A LOVE STORY

Capitalism – A love story
Michael Moores dokumentär om hur han ser på kapitalismen och det amerikanska systemet kan nog ingen se utan att bli berörd. Betygen för filmen varierar kraftigt: Till exempel: Betyg 4 i DN för Capitalism – A love story och betyg 2 i SVD och betyg 3 i Göteborgsposten.

Om en tittare är nöjd med sin bioupplevelse efteråt beror nog väldigt mycket på ens egna tankar kring samhällsfrågor. Själv tyckte jag den var rolig men jag köper inte hela Michael Moores analys. Jag tror inte att det är fullt så elaka planer bakom bankernas utlåning till husägare.

Veronika bestämmer sig för att dö
Flera filmkritiker gav den här filmen rätt dåligt betyg, men jag tycker Veronica bestämmer sig för att dö är en klart sevärd film.
Det är en film om en ung kvinna som inte vill leva längre, hon hamnar på en mentalklinik efter ett misslyckat självmordsförsök .
Kliniken leds av en kontroversiell läkare och Veronica får reda på att hon på grund av sjävmordsförsöket skadat någonting som gör att hon bara har en kort tid kvar att leva.
Trots den sorgliga historien är det en vacker film med bra skådespelare.
Författaren till Boken är Paulo Coelhos som fick sitt genombrott med Alkemisten som är en av världens mest lästa böcker.

Veronikafilmen fick betyg 2 i SVD
Betyg 1 i DN.

Andra filmer som haft premiär i veckan, men som vi inte hunnit se är: Den skruvade komedin ”In the loop”, som fick allra högsta betyg av Sydsvenskans filmkritiker.
Karaokekungen verkar de flesta däremot ge lågt betyg, som Göteborgsposten:

Revenue lägger sig nära teatern när hon använder sig av stiliserade miljöer och låter de medverkande vända sig mot kameran och tala direkt till oss i publiken. Man får intrycket av att Revenue, av budgetskäl, huvudsakligen anlitat goda vänner och bekanta att medverka i filmen. Det handlar i och för sig om skådespelare och artister, men det hade varit en god idé med en gemensam spelstil. Karaokekungen har blivit en extremt ojämn independentfilm, som jag inte kan tänka mig kommer att välta några biljettkassor.

Michael Jacksonfilmen ”This is it” recenserade vi här.

Relaterat: Artikel om Michael Moore i DN.

Veronika bestämmer sig för att dö, trailer

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

This is it – skrämmande bild av Michael Jackson

by

thisisit_large
Sitter här och är lite skakad efter att ha sett dokumentären ”This is it” om Michael Jackson.
Filmen är filmsekvenser från repetitionerna inför den konsertserie om 50 konserter i London som skulle startat i slutet av den här sommaren. Michael Jackson, MJ, dog några dagar innan genrepen skulle börja.

MJ har fansen världen över och många fans i Stockholm. Det är ett som är säkert. Premiärdagen var filmen utsåld på varenda biograf som visade den. Och idag var det fortfarande svårt att få tag på någon biljett, men vi lyckades. Vi ville se filmen snabbt, för det ryktas att den bara ska gå i två veckor.

Vi såg filmen på biografen i Kista och vi känner många som bor där och för många av dem är MJ verkligen Kungen av Pop.

Det är många närgångna bilder på MJ som visar att hans ansikte var sönderopererat, fallfärdigt och på en del klipp syns det hur mager han var. Anorektisk eller svårt sjuk?

Jag har läst att MJ:s familj är kritiska till filmen och att de hävdar att det är en dubbelgångare i många scener. Jag är böjd att tro dem.
I flera scener var den Michael Jackson som dansade som var muskulös och såg vältränad ut. Och i andra scener var han smal som ett skelett och skör och spröd.

Jag tycker det är bra att filmen visas. Dels ger den alla fans en bild av hur deras idol/ikon såg ut och hur han talade och rörde sig i slutet av sitt liv. Det är fascinerande att se hans medarbetares enorma respekt för honom.

MJ var en perfektionist och lite av en galning, för det tror jag att den som har en stark vision av någon han/hon vill skapa måste vara. Den slätstrukne, medelmåttige blir aldrig en legend. När jag använder ordet galning ligger det ingen negativ klang i det, som jag menar. Att våga vara speciell, våga ge sig hän åt sin vision av hur något ska låta, se ut, kännas, kan kräva en sådan hängivenhet åt sin vision.

Jag tycker det är bra att filmen görs också för att vi får en liten bild av, en aning om, hur dessa 50 konserter skulle vara. Det är uppenbart att de skulle bli banbrytande med massa av häftiga filmklipp och bra dansare – att det skulle bli en stor totalupplevelse.

Min rubrik är att filmen ger en skrämmande bild av MJ. Ja, det är läskigt att se hur förstörd han var på slutet. Ingen som ser filmen kan undgå att se det. Samtidigt visar filmen också vilken talang han var, hur han trots att han var svag var en stor dansare och in i minsta detalj visste hur han skulle röra sig för att förmedla det han ville.

Relaterade recensioner:
Svenska Dagbladet, The Telegraph, Aftonbladet, Dagens Nyheter, Göteborgsposten och Sydsvenskan och MovieZine.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Recension: Tidsresenärens hustru

by

TIDSRESENÄRENS HUSTRU
En man har en mystisk sjukdom. Han snurrar runt i tiden. Hoppar ur en tid och kommer in i en annan tid. Tidsresenärens hustru är en av veckans filmpremiärer och den bygger på Audrey Niffeneggers bästsäljande debutroman.

Synopsis för filmen:

Första gången Clare träffar sin blivande make Henry är hon bara sex år gammal. Henry är trettiosex och dyker upp hemma hos Clare från ingenstans. Det visar sig att han lider av en minst sagt märklig sjukdom som gör att han kastas från tidsålder till tidsålder. Han är en tidsresande och som sådan lever han ett komplicerat liv. Under åren som följer fortsätter Henry att besöka Clare och så småningom blir hon förälskad i honom. Men det är inte förrän Clare fyller tjugotvå som hennes och Henrys tidsåldrar synkroniseras för första gången, och i nutiden ser situationen plötsligt annorlunda ut. Clare känner igen sin tvillingsjäl och älskade, Henry har ingen aning om vem Clare är.

När den ena av två i ett förhållande hela tiden flyter runt i tiden, då är det klart att det kan bli lite rörigt. Det störde DNs recensent som gav filmen betyg 2.
Vi på Kulturbloggen är inte lika negativa. För vi tycker att det är spännande att fundera kring tiden och tidsaspekten.

Skådespelarna gör Rachel McAdams, Eric Bana, Ron Livingston och Jane McLean är duktiga och gör bra ifrån sig i en film som är välgjord med vackra bilder. Men man bör vara road av frågor kring tiden för att ta till sig fillmen. Överlag har det fått en negativt mottagande av landets filmkritiker: Expressen, Göteborgsposten, Svenska Dagbladet.

Foto: Alan Markfield

TIDSRESENÄRENS HUSTRU

TIDSRESENÄRENS HUSTRU

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Age of stupid – filmen som visar att vi har åtta år på oss att rädda världen

by

age_of_stupid
Året är 2055. En gammal man i en ödelagd värld tittar tillbaka på en arkivfilm från 2008 och ställer frågan: Varför gjorde människorna inte något då, när de fortfarande hade chansen att stoppa klimatförändringarna som kom att förstöra jorden?
”The Age of Stupid” är en provokativ och tankeväckande film, en slags blandning av science fiction och dokumentärfilm. Enligt filmmakarna har vi, mänskligheten, nu cirka åtta år på oss att göra de förändringar som kan rädda kvar jorden. Hoten som tas upp är klimatförändringen, oljan, krig och människors dumhet.

Vissa delar är ruggigt skrämmande. Som de fakta som visar att om hela världens befolkning skulle leva på samma nivå som amerikanarna och använda olja i lika hög grad skulle vi behöva tolv planeter som jorden för att försörja oss.

Människor från olika delar av världen berättar om sina liv, i Irak, Indien, Nigeria, USA, Storbritannien, Jordanien och från Alperna. Det var inte roligt att se hur mycket av glaciärerna som smält undan i Alperna.

Exemplen som visar hur lastbilar kör med grönsaker från norr om Schweiz till södra Europa för att bearbeta grönsakerna och sedan köra tillbaka dem i burkar, det är så man undrar hur dumma vi människor är.

Det är svåra frågor. Svaret kan ju inte heller vara att stoppa utvecklingen av välfärden.

Från Storbritannien skildras hur en man kämpar i området kring Bedford, några mil från London, för att anlägga ett vindkraftverk, men övriga invånare i området motarbetar det.

I rollen som den gamle mannen ser vi Peter Postlethwaite som bland annat spelat i ”De misstänkta” och i ”Brassed off”. Jag har sägas att Steven Spielberg har hävdat att Pete Postlethwaite är ”världens bästa skådespelare”. Men själv säger Postlethwaite att han är ganska säker på att vad Steven Spielberg egentligen sa var ”Grejen med Pete är att han tror att han är världens bästa skådespelare.”

Jag tycker det borde ingå i allas allmänbildning att se filmen. Visst den tar ut svängarna. Men många av de uppgifter som radas upp i filmen är faktiskt fakta – och ju fler som blir medvetna om problemen ju större blir chansen att vi kan hindra katastrofen.

Filmen har premiär i 45 länder samtidigt och kopplas till en sajt med massor av information och slagord. Frågestunder och paneldebatter arrangeras på många platser i samband med filmen.

Filmen och dess vidhängande kommer vältajmat inför det viktiga klimatmötet i Köpenhamn i slutet av året.

DN:s recensent gav betyg 3 och skrev:

Armstrong är en effektiv slugger, fast hennes film har ett bästföre­datum. Ska ett verk i sig, utan i förväg planerade frukostmöten, ha bestående effekt krävs bättre grepp om formen. Utan den mer metodiska ”En obekväm sanning” (2006) som vägbanare hade nog aldrig ”Stupid”-kampanjen kommit till.

Fler recensioner:
Sydsvenskan och Expressen.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,