• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Filmrecension

Filmrecension: Vi är bäst

9 oktober, 2013 by Redaktionen

Vi är bäst

Betyg: 3

Vi_-r_b-st

Efter ”Monica z” är Lukas Moodyssons senaste film ”Vi är bäst” förmodligen en av årets mest efterlängtade filmer. Med svenska klassiker som ”Tillsammans”, ”Lilja 4-ever” och numera kultförklarade ”Fucking åmål” har Moodysson skaffat en stor skara fans med höga förväntningar, speciellt då den senaste filmen Mammut inte blev en enorm succe. Folk väntar på nya ”Fucking åmål”. ”Vi är bäst” kommer tyvärr inte i närheten av tidiga Moodysson, men det är definitivt en härlig feel-good rulle som förtjänar ett besök till närmsta biograf.

 

Vi är bäst är en filmatisering baserad på Coco Moodyssons seriealbum ”Aldrig God natt”. Filmen utspelar sig i Stockholm 1982 och börjar när punkbrudarna Bobo och Klara bestämmer sig för att starta punkband. De inser tyvärr snabbt att de inte har någon vidare musikalisk talang, även om det egentligen inte behövs för att spela punk. På skolshowen uppträder Hedvig, en blyg flicka från en kristen familj som råkar vara gudabegåvad på gitarr. Efter lite övertalning får tjejerna med sig Hedvig och punkbandet Snyggaste tjejerna i stan är bildat.

 

Vi är bäst är en film om hur det är att vara 13år. Kärleken, kompisarna, första fyllan, jobbiga föräldrar som inte fattar-är du eller har du varit 13år kommer du att känna igen dig. Filmens tre huvudroller spelas av superduktiga tjejerna Mira Barkhammar, Mira Grosin och Liv Lemoyne som alla levererar naturliga insatser, det känns som att det skulle kunna vara dokumentärfilmat.

 

Filmen har egentligen bara en brist och det är att karaktärernas relationer med exempelvis de vuxna runt sig känns väldigt avhugget. När Hedvig t. ex går med i punkbandet får man ingen reaktion från den galet religiösa mamman alls. Det hade varit fint att få se mer av hemmamiljöerna och kanske hur folk runtomkring reagerade på detta nya lilla punkband de bildar.

 

”Vi är bäst” är en perfekt film att gå och mysa ner sig till såhär i begynnande hösttider. En filmför hela familjen, vare sig man gillar punk eller inte för i grunden är det en film som handlar om att växa upp och den jobbiga mellanperioden innan man blir tonåring, en bortglömd tid egentligen.

Ett plus är ju om man gillar punk då filmen har ett soundtrack som samlar fantastiska punkskatter och inte minst Hedvigs UNDERBARA cover på KSMB’s klassiska sexnolltvå, stående ovationer på den.

Arkiverad under: Filmrecension, Recension

Filmrecension: Familjetrippen

19 september, 2013 by Redaktionen

FamiljetrippenFamiljetrippen
Betyg: 2
Regi: Rawson Marshall Thurber
Biopremiär: 20 september

David Burke (Jason Sudeikis) försörjer sig på att sälja gräs. En dag blir han rånad på allt sitt gräs och alla sina pengar. Problematiskt, förstås. Hans chef (Ed Helms) har just köpt sig en späckhuggare, men det hindrar honom tyvärr inte från att bli, som man säger, väldigt besviken. För att betala sin skuld måste David Burke nu frakta en större mängd marijuana över den mexikanska gränsen, och för att inte väcka misstanke i tullen skaffar han sig en fejkfamilj bestående av sin strippande granne (Jennifer Aniston) och två på många sätt missanpassade tonåringar. Tillsammans intar de en gigantisk husbil och ger sig av, fast beslutna att utstråla den trygghet och glädje som bara en amerikansk kärnfamilj kan alstra. Som ni förmodligen redan anat går det dock inte helt enligt planen.
Jag tänkte att jag ger er en rad mer eller mindre subjektiva påståenden om filmen, så får ni helt enkelt avgöra själva om de får er att vilja se Familjetrippen eller inte.
Här:

– Efter att ha sett filmen gnolar man på TLC’s Waterfalls i minst en dag.
– Filmen inleds med Double Rainbow-killens röst.
– I Familjetrippen får man se väldigt mycket gräs, fast aldrig någon som röker det. Ingen stonerhumor med andra ord.
– Jennifer Aniston hånglar med en tonåring.
– Filmen passar den som har en trött dag och inte vill känna så mycket utan mest skratta halvhjärtat ner i en chipspåse. Ser man Familjetrippen när man känner sig lite bräcklig finns alltid risken att man blir emotionell och fäller en tår och sedan hatar sig själv för det.
– Filmens skapare har kastat in något så djärvt som både pung och penis, fast med betoning på pung.
– Man kan nog inte kalla Familjetrippen varken subtil eller överraskande men den når ändå betydligt längre än till exempel allt som Adam Sandler någonsin rört vid.
– Filmen är alldeles lagom lång.

Text: Josefina Linde

Arkiverad under: Film, Filmrecension

Filmrecension: Schimpansen

14 september, 2013 by Redaktionen

schimpSchimpansen
Betyg: 3
Premiär: 13 september

För några veckor sedan hade jag en diskussion med en kompis angående huruvida Skansen har ett existensberättigande eller inte. Min vän, som är extremt mån om djurens väl och ve, menade att de delar av Skansen som har djur i bur borde lägga ner. Att alla djur borde vara fria. Jag höll med henne till stor del, men menade att de delar av Skansen som har djur i bur fyller en otroligt viktig funktion. För att barn ska kunna skapa en relation till olika typer av djur är det viktigt att de får se dessa djur i verkligheten och ta del av djurens vardag. Detta kommer öka deras förståelse och emotionella band till djuren och förhoppningsvis i längden skapa en värld där människors tillgivenhet och tolerans till djurvärlden ökar.

Jag skulle vilja hävda att Schimpansen fyller samma funktion. I egenskap av dokumentär är den ytterst medioker, på sin höjd godkänd. Men i egenskap att stärka barnens emotionella band till djungeln och dess invånare (främst då schimpanser) är filmen ett bra och funktionellt verktyg.

Schimpansen handlar om schimpansungen Oscar. Han tillhör en stam schimpanser som huserar i en djungel. Hans mamma tar hand om honom och fyller en livsviktig funktion i hans liv då hon fostrar honom till att lära sig överleva i det hårda klimatet. En stam rivaliserande schimpanser gör en natt en räd mot Oscars stams revir, vilket leder till att den lille och hans mamma kommer ifrån varandra. Under denna tid slutar modern sina dagar som middag åt en leopard och vår lilla schimpanshjälte är nu helt utelämnad och ensam i den farliga djungeln. Kommer någon annan av stammens medlemmar att ta sig an Oscars fortsatta fostran, eller kommer han att svälta ihjäl?

Jag kan föreställa mig att många barn kommer bli betagna av denna film. Schimpansbebisar är ju som vi alla vet obegripligt söta och filmen innehåller många vardagliga moment i schimpansernas liv – bland annat hur de knäcker nötter, letar mat och bygger kojor i träden – som de yngre tittarna säkert kommer tycka är spännande. Dock borde inte denna film ses utan en förälders eller annan vuxens sällskap, då vissa inslag kan te sig lite läskiga för barn. Dels kan det upplevas som obehagligt när Oscars mamma går ifrån honom och det finns även en scen där schimpanserna jagar apor av en annan art och äter upp dem. Ingen av dessa scener är grafiska, men de kan kanske upplevas som lite obehagliga för de allra yngsta.

Dock kan jag inte lova att vuxna kommer att ha en lika trevlig tid när de ser denna film. Detta beror till stor del på Tim Allen, som agerar filmens berättarröst. Då filmens målgrupp är barn har Mr. Allen en väldigt barnslig ton. Han drar småhurtiga skämt, lägger in mänskliga repliker till djuren och är allmänt käck. Detta kan naturligtvis fylla en funktion ibland. Dessvärre nöjer sig inte Tim Allen med att göra detta ibland, utan snarare hela tiden under filmens gång. Detta blir minst sagt irriterande och mot slutet vill man slita sig i håret och täppa till truten på lustigkurren.

Vidare så har jag lyckats läsa till mig att denna dokumentär är allt annat än sanningsenlig. Det mesta som sker på duken är ren fiktion och filmskaparna har klippt, klistrat, knåpat och ljugit för att få deras berättelse att hänga samman. För ett tränat öga märks detta då och då, vilket gör att man som vuxen dels känner sig slungad ur historien ibland och dels känner sig manipulerad. Men man måste då komma ihåg att denna film inte har som syfte att vara en autentisk skildring, utan snarare fungera som ett verktyg för barn att förhålla sig till djungeln och dess djurliv. Om det för att uppnå ett sådant syfte krävs att man fabricerar ihop en historia tycker jag i ärlighetens namn inte att det är så farligt. Det är ju inga historierevisioner eller politisk propaganda vi talar om, utan söta schimpanser.

Sammanfattningsvis är Schimpansen inte en film som direkt kommer underhålla vuxna. Men vill man att ens barn ska ha en trevlig stund samt bli lite bildad kring schimpansernas liv och leverne tycker jag definitivt att man kan ta med sin småtting till biografen och se filmen.

Text: Franz Ung

Arkiverad under: Film, Filmrecension

Filmrecension: Smärtgränsen

10 september, 2013 by Redaktionen

smärt1Smärtgränsen
Betyg: 4
Premiär: 13 september
Manus & regi: Michel Franco
I rollerna: Tessa Ia, Hernan Mendoza, Gonzalo Vega Sisto.

Robertos fru Lucia har omkommit i en bilolycka och för att få en nystart flyttar han, tillsammans med sin sjuttonåriga dotter Alejandra, från Puerto Vallerta till Mexico City. Alejandra hittar snabbt vänner i sin nya skola och även Roberto ser hoppfullt på framtiden. Det tar dock inte långt tid innan Alejandra blir utsatt för mobbning och övergrepp av hennes skolkamrater. För att skydda sin pappa väljer hon att inte berätta något om det hon blir utsatt för, något som leder till att situationen går längre än någon kunnat ana.

När jag sett färdigt filmen frågar jag mig själv hur jag i en sådan hög grad kan uppskatta något som får mig att må så oerhört dåligt. Stor del av filmens nittio minuter är är rent ut sagt plågsamma att titta på. Jag mår ibland så dåligt att jag överväger att lämna biosalongen. Samtidigt vill jag inte missa en enda sekund av detta spännande drama.

Skådespelarna imponerar, speciellt Tessa Ia som gestaltar Alejandra, och jag blir nyfiken på mexikansk film i allmänhet.

Smärtgränsen är en psykologisk, stark och smärtsam film om grupptryckets makt. Det är också en fin historia om relationen mellan far och dotter. Filmen har blivit vald till Mexikos Oscarsbidrag och även om jag tyvärr inte tror att den har någon chans att vinna bästa utländska film så vill jag uppmana er att se det här guldkornet!

Text: Ida Stiller

Arkiverad under: Film, Filmrecension

Filmrecension: Monica Z

9 september, 2013 by Redaktionen

monicaMonica Z
Betyg: 4
Premiär: 13 September

Monica Z har långt innan dess premiär redan blivit en av årets stora hajper. Efter fin kritik och visningar på bl.a Way Out West har det nu blivit dags för filmen att nå de vanliga biograferna. Monica Z är en biografisk film om svenska jazzdrottningen Monica Zetterlunds liv och artisteri.

När filmen drar igång är Monica redan sångerska på den lokala scenen, efter en spelning på Nalen i Stockholm blir hon inbjuden att spela i New York. Väl i ”the big apple” får Monica en känga, bland annat av Ella Fitzgerald som läxar upp henne rejält när hon sjunger om New Orleans, ”what do you know about missing New Orleans?”. Med svansen mellan benen flyr Monica till föräldrahemmet i Hagfors där hennes unga dotter även bor. Men efter några arbetspass på Televerket inser hon att musiken är hennes kall. Tillbaka i Stockholm slår hon ihop sina påsar med Beppe Wolgers och jazzen på svenska är född.
Monica Z är en tuff film om vägen till framgång och alla dess baksidor. Det är knappast en smickrande film. Monica framstår ofta som väldigt självupptagen och ju längre missbruket går desto mer vill man nästan inte titta. Med Monicas tragiska slutöde i bakhuvudet tänker man ”när ska hon få ro, när ska det bli bra.”
Lyckan i filmen är alla härliga musiknummer där Monica spelar på världens jazzscener.

I huvudrollen ser vi stjärnskottet Edda Magnason som en plågad men ack så tuff Monica. Jag är själv inte så bekant med Zetterlunds persona, men av det jag researchat så tycker jag att Edda är otroligt lik både till utseende och med sitt svala scenspråk när hon uppträder. Sångmässigt är hon otroligt lik och bra. Rollerna runt Monica är svajjiga. Johannes Wanselow som porträtterar Beppe Wolgers känns däremot inte helt klockren och de amerikanska skådespelarna, eller de svenskar som pratar engelska, saknar helt trovärdighet.

Den största rosen går till Kjell Bergkvist som spelar Monicas bittre far. Man är så van att se Kjell i roller där han är barsk men ändå rolig, det känns fint att se honom i en seriös och väldigt ledsen roll.

Med denna film kommer Monicas musikaliska arv få ett nytt ryck i musikvärlden. Ny, ung publik kommer att lockas och fansen kommer bli fler. Och det förtjänar musiken, för den är verkligen fantastisk och den satte svensk jazz på kartan. Filmen rekommenderas starkt både till de som gillar Monica och de som aldrig hört talas om henne. För trots allt elände går jag hem med en rätt fin känsla i magen, sakta när jag går hem genom stan.

Text: Linnea Almling

Arkiverad under: Film, Filmrecension

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 401
  • Sida 402
  • Sida 403
  • Sida 404
  • Sida 405
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 505
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Lilla Amélie eller tecknet för … Läs mer om Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in