• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Filmrecension

Filmrecension: Thor; The dark world

4 november, 2013 by Redaktionen

Thor-The-Dark-World

Thor: The Dark World

Betyg: 4

Premiär: 30 oktober

 

Åh vad jag inte tycker om Spindelmannen eller Stålmannen. det räckte med en av varje för att jag skulle tappa intresset. De var båda underhållande- under tiden men det kändes som (trots att det är superhjältefilmer med hopp och kast och flygande och slagsmål etcetera) dvd hade gått lika bra; att bio var något av ett slöseri med pengar. Jag har inte sett uppföljarna eller andra versioner. Tror jag. (Säger väl allt att jag inte ens vet det.)

Men Thor älskade jag. Verkligen älskade. Den var en pärla, unik i snygg-hjälte-räddar-världen-genren. Thor: The Dark World gör mig inte besviken i nämnda genre.

Inledningen är ödesdiger med en Galadriel-esque Odin; ”Some believe that before the universe, there was nothing. They’re wrong. There was darkness… and it has survived.” Anthony Hopkins är som alla vet lysande och har som alla vet en magnifik berättarröst. Därmed sätts tonen för hela filmen. Sedan blir det action!

 

Nu till filmen: Kung Bor, farsgubben till Odin, slogs mot svartalferna för 5000 år sedan då alla nio världar stod i exakt rad, kallat Konvergensen. De ville försätta hela alltet i kolsvarthet deluxe, (ännu en gång) med ett supervapen kallat Etern, vilken ser ut som röd och ilsken rök. Men Kung Bor vann och Etern gömdes undan där den aldrig skulle återfinnas, (fast det gör den) svartalferna troddes vara utrotade- men några få överlevde och gick i ide, visar det sig. Däribland ledaren: Malekith.

I sammanhang med Malekith uppstår filmens största brist: Han får inte det utrymme han borde fått med tanke på rollen som huvudantagonist; Malekith är en ganska perifer sådan, dyker upp ibland och ser cool och farlig ut men… sedan försvinner han. Det finns mycket möjligheter och ledtrådar angående honom vilket gör det hela värre snarare än bättre, jag får känslan av att scener klippts bort pga platsbrist. Med tanke på att Malekith är så ond att Loke får komma ut ur fängelset för att hjälpa till så tror jag nog att det är en kvalificerad gissning. (För övrigt känns det lite taskigt mot Christopher Eccleston att han nu fick spela en ond snubbe som är ond för att han är ond och det var det.)

 

Oundvikligen riktas därför strålkastaren på Loki. Tom Hiddleston, jag vill skriva ditt namn med versaler och små hjärtan efter! Eh okej, ursäkta, men Loki är enormt utvecklad som karaktär; nyanserad, mer verklig; inte bara lömsk och egoistisk. Arg som fan dock, (”Born to be a king, I ask one thing in return: a front seat to watch Earth burn.”) fortfarande, men om Hulken dunkade ned mig i ett golv skulle jag också vara det oavsett om min storebror fick städa upp kaoset jag orsakat i nio världar. Förnedring är en stark och jobbig känsla.

Ingen annan än Tom Hiddleston skulle kunna göra Loki. Det har jag alltid tyckt, men i Thor: The Dark World blir det styrkt, fastspikat och slutgiltigt bevisat AMEN. Samspelet mellan

Tom Hiddleston och Chris Hemsworth är även det magnifikt, man märker att de verkligen hittat hem i sina roller, som individer såväl som bröder. Thor är sedvanligt butter men måste som sagt ha Loki i släptåg.

Det är då; i den andra halvan- då händelseförloppet nått till brödernas sammanstrålande- som filmen tar fart på riktigt. I den första halvan är det actionscener á lá gudar som slåss, det är maffigt men störs av röran; känslan av att filmen kämpar för att få in så mycket som möjligt i varje scen, föra fram inte bara en historia utan några till plus bakgrundshistorier osv. Jag förstår inte mycket av det- hinner liksom inte. Det jag snappar upp ordentligt är relationerna mellan de olika personerna i Asgårds Rojalitet. Det är mycket bra. Snappar även upp Chris Hemsworth med bar överkropp. Det är [censur].

På jorden har Jane Foster (Natalie Portman) börjat dejta för att glömma senast nämnda man och [censur], det går som väntat inte alls bra. Medelmåttig människa versus Gud med jättehammare- ja ni förstår. Hon är så jävla förbannad på Thor, vilket är roligt, ett exempel på detta är meningsutbytet nedan, vilket tar plats efter att hon skällt ut Thor för att han inte kom tillbaka, inklusive örfilande. Jane Foster: I saw you with the Avengers in New York! Thor: I was defending the Earth! Jane Foster: Is that your excuse? Thor: Yes!

[pause] Jane Foster: It’s not terrible..

 

Och nu blir det underbart, för till skillnad från de komiska lättnaderna i filmens början som känns något krystade, levererar Portman en ilsken, kär tjej utan att bli mesig, plus att hennes posse; Doktor Erik Selvig (Stellan Skarsgård) och Darcy (Kat Dennings) plus en nytillkommen karaktär; Darcys praktikant Ian, (Jonathan Howard) är i bästa möjliga form. Tex så springer Stellan omkring naken i Stonehenge med metallpinneinstrumentgrejer och vrålar om att rädda världen första gången han dyker upp- på tv.

Kat Dennings gör en så bra prestation att jag vill hångla med henne eller vara hon. Dock vill jag inte avslöja varför, mer än att hon är rak, ärlig, rolig, krass och av människorna den allra bästa rollen.

 

Jag nämnde tidigare att det först är i andra halvan filmen tar fart. Mer korrekt är nog att säga: den går från bra till strålande. Här får vi se många sidor av alla de stora karaktärerna och mitt i allt blir det så satans roligt. Riktig humor, inte ironisk utan noggrant inskriven och fantastiskt gestaltad! Jag skrattade mig halvt fördärvad då och då- som när Captain America (Chris Evans) dyker upp en kortis på intressant vis.

Ja, lysande är vad det är. Fan- skulle kunna skriva en tiosidig uppsats, men jag avslutar nu, med ett kort, mer personligt, inlägg:

 

Jag har (tack och lov, så jag slipper vara låtsaspretto) förlikat mig med att min pretto-intellektuella sida är närapå död ,och det överanalytiska i mig, som är användbart enbart i undantagsfall, konstant skitjobbigt samt ständigt närvarande, tog en paus under hela filmen.

Det, mina vänner, händer inte ofta och jag hade kunnat ge filmen en femma tror jag, om analys-Klara fortsatt vara frånvarande, men tyvärr, underbart är kort. Faktum kvarstår dock: ett mirakel är alltid ett mirakel.

Därmed rekommenderar jag Thor: The Dark World till alla- att gå in i biosalongen förutsättningslöst. Köp popcorn istället för att ta med förväntan eller skepsis. Luta dig tillbaka och tillåt dig att slitas in i det skimrande Asgård, njut, och gå för allt i världen inte förrän eftertexterna rullat förbi! Det är värt att missa bussen, tåget, whatever. få parkeringsböter. Ledtråd: en ny karaktär visas som hastigast, med löfte om att bli en del av det hela, nämligen: The Collector, spelad av en osedvanligt lömsk Benicio Del Toro (HALLELUJA) i en kort teaser som gör att 2015, då The Avengers: Age of Ultron kommer, känns väldigt för mycket långt bort.

Hade jag inte sett Thor: The Dark World hade jag inte varit otålig som en speedad hare. Det är en bra sak att vara förväntansfull men tiden är en jävla bitch när man saknar tålamod. Så jag skall ha en filmkväll när Thor: The Dark World kommit ut på dvd. Då skall jag se Thor, The Avengers och slutligen förstnämnda, på rad. För att stå ut med att vänta. Precis så bra är Thor: The Dark World.

Därmed: gå på bio nu, och för största möjliga pompa och ståt: välj 3D. Off you go!

 

Skribent: Klara Norling

Arkiverad under: Filmrecension, Recension

Filmrecension: Mig äger ingen

26 oktober, 2013 by Redaktionen

Mig_-ger_ingen

Mig äger ingen
Betyg 4

Manus: Pia Gradvall

Regi: Kjell-Åke Andersson

Producent: Francy Suntinger

I rollerna: Mikael Persbrandt, Tanja Lorentzon, Sten Ljunggren, Ida Engvoll, Saga Samuelsson, Ping Mon Wallén.

 

Filmen är baserad på journalisten Åsa Linderborgs självbiografiska roman med samma namn. Det är en historia om en far och en dotter som älskar varandra villkorslöst mycket. Men trots att kärleken är det största som finns och trots att den övervinner allt är är den inte alltid tillräcklig. Ibland går det inte som man vill trots att man älskar varandra så mycket.

Lisa bor med sina båda föräldrar tills den dag då mamma Katja släpper bomben att hon träffat en ny man och lämnar Lisa och pappa Hasse kvar i det arbetarkvarter de bor i. Hasse som jobbar långa dagar i fabrik får svårt att hämta på dagis och laga kvällsmat. Han gör dock sitt bästa för att vara en bra pappa åt Lisa, och det går till en början väldigt bra. Men en ensamstående förälder i arbetarklassen har det inte lätt under 70-talets Sverige och i takt med att Hasse inser att Katja inte kommer att komma tillbaka tar han till flaskorna för att få tröst.

Filmen är trots allt elände hoppfull. Hasse har sina nyktra dagar då han fortfarande bevisar att han och Lisa är bästisar och bundis och varje gång en sådan dag kommer sitter jag i biostolen och håller tummarna för att det ska gå vägen den här gången. Mikael Persbrandt gör en levande Hasse som man känner mycket med. Trots att han försummar sin dotters uppväxt kan man inte annat än älska honom för att han ändå försöker. Lisas karaktär är svårare att få grepp om. De tre skådespelerskor (Ping Mon Wallén, Saga Samuelsson och Ida Engvoll) som spelar henne gör alla ett lysande jobb, men trots det får jag inget grepp om hur Lisa är som person.

Mig äger ingen är en träffsäker skildring av en familj som slits upp på grund av alkoholism. Det är också en berättelse om hopp, kärlek och politik. Slutet är så rörande, känslomässigt och äkta att det höjer betyget från en 3:a till en 4:a.

 

Skribent: Ida Stiller

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen

FIlmrecension: Cykla med Moliére

23 oktober, 2013 by Redaktionen

 

Cykla med Molière476_njutafilms

 

Cykla med Moliére

Betyg: 3

Cykla med Moliére är en berättelse om två gamla vänner och skådespelarkolleger. Den ene, Gauthier Valence, har sedan några år tillbaka nått stor publik framgång och är igenkänd Frankrike runt för sin skådespelarinsats som doktor i en teveserie. Den andre, Serge Tanneur, har sedan tre år tillbaka helt dragit sig undan till ön Ile de Re och dess karga, vindpinade landskap. Till denna ö tar sig Gauthier för att försöka övertala Serge att tillsammans sätta upp Moliéres pjäs Misantropen.

Serge vidhåller att han har övergivit skådespeleriet för gott men går till slut med på att överväga förslaget. Vännerna kommer överens om att under en veckas tid repetera tillsammans, varefter Serge slutligen ska meddela om han vill ställa upp i pjäsen eller inte. De gamla vännerna har djupa och nostalgiska band både till varandra och till pjäsen och mellan repetitionerna för de parallella samtal om sina egna liv. Pjäs och verklighet går på ett intrikat sätt in i varandra och man är inte alltid säker på när det spelas och när dialogen är verklig.

Serge, med sin kärva människosyn och förbittrade uttalanden, gör naturligtvis att han själv påminner mycket om den ”misantrop” ur pjäsen som Gauthier vill att han ska spela. Själv ger Gauthier ett sympatiskt intryck hos sin omgivning. Han är omtänksam och generös, en enkel sak för en man i hans ställning med gott om pengar, framgång och ett kärleksfullt förhållande. Under veckan som går blir roller bytta och ifrågasatta, både i pjäsen och för de båda vännerna.

De ständiga referenserna till Moliéres pjäs är komplexa. Då pjäsen ursprungligen ämnar visa det komiska och dåraktiga i en person alltför bunden i sina principer och sin samhällsskepsis ser jag i denna film, åtminstone stundvis, en kritik av det materialistiska samhället fritt från moraliska principer och ett förvar till den misantropiske Serge. Glimtvis är det Serge som framstår som den sanne hjälten och humanisten.

Filmens miljöer är oerhört vackra och stämningsfulla. Rent handlingsmässigt tycker jag att det är lite väl mycket fokus på två mäns sentimentalitet. Det är mycket dialog. Kanske måste man själv vara en äldre man för att riktigt förstå. En del av de ”ströhandlingar” som är de mest intressanta enligt mig hade gärna fått ta lite större plats. Exempelvis träffar de två skådespelarna skolade i teaterns värld i den lilla byn på en 18-årig flicka som vill bli skådespelerska inom porrbranschen. Flickans moster vill gärna att den erkända skådespelaren Gauthier ska ge flickans några tips och råd om yrket och en dialog kring finkultur/fulkultur glimtar som hastigast fram. Annars handlar filmen som sagt framförallt om Gauthier och Serge, deras syn på sig själva och på sin omvärld.

 

Sigrid Abenius

Arkiverad under: Filmrecension, Recension

Filmrecension: Min stulna revolution

17 oktober, 2013 by Redaktionen

Titel: Min stulna revolution

Betyg: 5

Premiär: 18 oktober

min stulna revolution_web

”i’ve had it better than some and I know that I shouldn’t complain

though my grandfather told me once that all pain hurts the same”

Jag klagar mycket. På Sverige. På att det är kallt, mörkt och trist. På att svenskar är tråkiga, på att det det är jobbigt att gå till jobbet, på att SL aldrig kan hålla tider, på att det inte finns något gott i kylen, på att någon snott min tvättstugetid.
Jag är som vem som helst helt enkelt.
Vad jag ofta inte tänker på är att jag bor i ett land där jag faktiskt har rätt att kritisera den styrande regeringen, att jag har rätt att tycka annorlunda utan att behöva känna oro över att jag när som helst kan bli kastad i fängelse där jag med all säkerhet kommer att bli torterad och våldtagen. Jag tänker sällan på att jag inte lever i en ständig skräck för att militärklädda män ska komma och ta min familj ifrån mig, att jag inte behöver känna den outhärdliga sorgen över att de avrättat min syster i ett fängelse för att hon tyckt annorlunda. Det är mycket jag inte tänker på, just för att jag är så priviligerad.

I Min stulna revolution får vi följa med Nahid Persson Servestani när hon söker upp sex stycken av sina gamla vänner. De är alla kvinnliga vänsteraktivister som suttit fängslade och blivit allvarligt torterade under början av ayatollah Khomeinis styre i Iran efter revolutionen i landet 1979, Kvinnor som idag lever vanliga liv i olika delar av världen men som fortfarande plågas av minnena från det förflutna.
Nahid känner skuld över sin lillebror Rostams död och hoppas att genom kvnnornas berättelser om  fångenskapen och tortyren få en bild av Rostams sista tid i livet.
När dessa kvinnor under några dagar samlas i Nahids hem för att dela med sig av sina historier känns det inte som att jag tittar på en dokumentärfilm, det känns som att jag sitter sida vid sida med dem och lyssnar på deras berättelser.
En efter en öppnar de upp sig, berättar om sina upplevelser och gråter av medlidande för sig själva och för varandra. Det är vackert, tungt och fullkomligt förkrossande.

Till en början förstår jag inte hur de kan vara så lugna. De framstår allihopa som lågmälda och ödmjuka personer, ingen av dem brusar upp i onödan och ibland ler de till och med när de berättar om tortyren. Jag förstår inte. Jag är naiv. Jag vet inte vad tortyr gör med människor.
Detta blir smärtsamt uppenbart för mig ju längre in i filmen jag kommer. Hur kan jag förstå hur man bearbetar sorgen efter våldtäkter, misshandel och psykisk tortyr? Det kan jag inte.
När några av dem bryter ihop och börjar gråta förstår jag att smärtan de lever med är en smärta de kommer att behöva bearbeta under resten av sina liv.

Min stulna revolution lämnar en starkt berörd av dessa sex kvinnors berättelser och åtminstone jag känner mig överväldigad av styrkan och värmen de visar för varandra. Det är helt enkelt en kraftfull dokumentärfilm som borde ses av alla med ett intresse för världen och människorna omkring dem.

Jag lyssnar på Langhorne Slims ”Back to the wild” och funderar över raden ”i’ve had it better than some and i know that i shouldn’t complain, though my grandfather told me once that all pain hurts the same”. En gång älskade jag den raden, det gör jag inte längre.

Liljana Matevska

Arkiverad under: Filmrecension, Recension

Filmrecension: Jag kallas Ernesto

14 oktober, 2013 by Redaktionen

Jag kallas Ernesto

Betyg: 3

Biopremiär: 11 oktober

ernesto

Jag kallas Ernesto utspelar sig i Argentina under 1970-talet, vilket under denna tid var en militärdiktatur. Juan är en pojke i tioårsåldern vars föräldrar tillhör motståndsrörelsen och på grund av detta måste gå under jorden och anta falska identiteter. Juan får det nya namnet Ernesto och måste växa upp i ett nytt område, med nya klasskamrater, med en ny identitet.

Har man ingen förkunskap om konflikten som tog plats i Argentina under denna tid är det lätt att förvirras av filmen. Vi får som tittare ingen hjälp att reda ut hur det argentinska samhället såg ut eller vad motståndståndsrörelsen rent praktiskt vill förändra. Detta gör det svårt för en att bli investerad i konflikten under vilken denna film tar plats och man lägger ner lika mycket tid på att försöka pussla ihop filmens bakgrundskonflikt som att följa karaktärernas öden och äventyr.

Att som ett berättartekniskt knep låta tittaren följa en blodig konflikt ur ett oskyldigt barns perspektiv är knappast något nytt. Det har gjorts i flera filmer tidigare och löper ofta en risk att bli väldigt ostigt och lite för sentimentalt. I denna film fungerar detta dock förvånansvärt väl. Juan är en karaktär som är intressant att följa. Han har en stark personlighet och är inte outhärdlig som barn i den här typen av filmer ofta kan vara.

Vad som däremot inte fungerar är musiken och bildspråket som är sentimentalt till den milda grad att det ibland nästan blir outhärdligt. I denna film matas vi av melankoliskt pianospel, regndroppar från skyn och två händer som strykande möts på varsin sida av en glasruta gång på gång. Det är verkligen synd att filmmakarna inte litar på sig själva tillräckligt mycket för att försöka leverera en historia utan sådana här sentimentala plattityder.

Bildspråket och musiken gör mer skada än vad man kunnat tro även på grund av att historien som sådan tyvärr inte är särskilt originell. Man har sett den här formen av relationer mellan föräldrar och barn i sådana här miljöer tidigare flera gånger. Just denna gång råkar det hela bara utspela sig i Argentina. Nu är denna film visserligen baserad på verkliga händelser, men det känns ändå lite trist att man inte kunde skildra dessa händelser på ett mer nyskapande och originellt sätt.

Väger man filmens goda sidor mot dess dåliga landar betyget någonstans i mitten. Filmen är inte på något sätt dålig, så jag avråder ingen från att se den. Men förvänta er inte någonting nytt under solen. Jag kallas Ernesto är ett drama gjort efter ett recept vi tidigare fått ta del av många gånger. Och är ni sugna på att se en liknande film ännu en gång kan den här filmen vara värd att ta en titt på.

 

Skribent: Franz Ung

 

Arkiverad under: Filmrecension, Recension

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 400
  • Sida 401
  • Sida 402
  • Sida 403
  • Sida 404
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 505
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Lilla Amélie eller tecknet för … Läs mer om Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in