Jag kallas Ernesto
Betyg: 3
Biopremiär: 11 oktober
Jag kallas Ernesto utspelar sig i Argentina under 1970-talet, vilket under denna tid var en militärdiktatur. Juan är en pojke i tioårsåldern vars föräldrar tillhör motståndsrörelsen och på grund av detta måste gå under jorden och anta falska identiteter. Juan får det nya namnet Ernesto och måste växa upp i ett nytt område, med nya klasskamrater, med en ny identitet.
Har man ingen förkunskap om konflikten som tog plats i Argentina under denna tid är det lätt att förvirras av filmen. Vi får som tittare ingen hjälp att reda ut hur det argentinska samhället såg ut eller vad motståndståndsrörelsen rent praktiskt vill förändra. Detta gör det svårt för en att bli investerad i konflikten under vilken denna film tar plats och man lägger ner lika mycket tid på att försöka pussla ihop filmens bakgrundskonflikt som att följa karaktärernas öden och äventyr.
Att som ett berättartekniskt knep låta tittaren följa en blodig konflikt ur ett oskyldigt barns perspektiv är knappast något nytt. Det har gjorts i flera filmer tidigare och löper ofta en risk att bli väldigt ostigt och lite för sentimentalt. I denna film fungerar detta dock förvånansvärt väl. Juan är en karaktär som är intressant att följa. Han har en stark personlighet och är inte outhärdlig som barn i den här typen av filmer ofta kan vara.
Vad som däremot inte fungerar är musiken och bildspråket som är sentimentalt till den milda grad att det ibland nästan blir outhärdligt. I denna film matas vi av melankoliskt pianospel, regndroppar från skyn och två händer som strykande möts på varsin sida av en glasruta gång på gång. Det är verkligen synd att filmmakarna inte litar på sig själva tillräckligt mycket för att försöka leverera en historia utan sådana här sentimentala plattityder.
Bildspråket och musiken gör mer skada än vad man kunnat tro även på grund av att historien som sådan tyvärr inte är särskilt originell. Man har sett den här formen av relationer mellan föräldrar och barn i sådana här miljöer tidigare flera gånger. Just denna gång råkar det hela bara utspela sig i Argentina. Nu är denna film visserligen baserad på verkliga händelser, men det känns ändå lite trist att man inte kunde skildra dessa händelser på ett mer nyskapande och originellt sätt.
Väger man filmens goda sidor mot dess dåliga landar betyget någonstans i mitten. Filmen är inte på något sätt dålig, så jag avråder ingen från att se den. Men förvänta er inte någonting nytt under solen. Jag kallas Ernesto är ett drama gjort efter ett recept vi tidigare fått ta del av många gånger. Och är ni sugna på att se en liknande film ännu en gång kan den här filmen vara värd att ta en titt på.
Skribent: Franz Ung
