• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Filmrecension

American Vagabond – en film om kärlek

11 mars, 2014 by Redaktionen

american-vagabond

American Vagabond
Betyg 4

James 16, har rymt hemifrån för att komma ifrån sina konservativa föräldrar som inte accepterar hans homosexualitet.

Tillsammans med pojkvännen Tyler sticker han till San Francisco – himmelriket för människor som dem. Där ska de kunna visa sin kärlek fullt ut, umgås med likasinnade. Få jobb och slippa konflikten med den konservativa familjen.

Det blir inte som de drömt. I San Francisco, är det förvisso varmt, vilket gör det uthärdligt att sova utomhus. I drömmarnas stad frågas lika mycket efter CV och meriter som över allt annars och klasskillnaderna råder där som här.

På gatan träffar de andra unga människor, men mer i betydelsen att det finns hemlösa, uteliggare av alla kategorier inte bara homosexuella. Gemensamt är att de alla drömt om något bättre.

Jag slås av den ömhet som visas mellan Jimmy och Taylor. Jimmys beskyddande hand, som alltid tänker i vi och han istället för jag. Beslut som måste tas av Jimmy för att överleva.
I en scen diskuterar Jimmy o Taylor pengar till mat. De möter dagligen män som mot pengar erbjuder sina tjänster vilket de i det längsta undviker. Men till slut blir hungern för stor.
Händelsen påverkar deras relation, Jimmy inser att en fortsättning i den här miljön blir deras undergång snarare än lycka och framtid.

Susanna Helkes film är en film när tonårskärlek visas som bäst. Rak, påträngande, angelägen och låter oss glömma könstillhörighet.

Susanna Helke har bott i San Fransisco o jobbade i två år med filmen och under arbetets gång får hon också kontakt med James föräldrar. Kanske var det ett skäl till varför föräldrarna försonades med sonens sexuella läggning.

Filmen hade premiär i samband med Pride-festivalen och är en av de filmer under Tempofestivalen som nominerats till Stefan Jarl International Documentary Award.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen

Att skära sig fri – från helvetet till stark kvinna

9 mars, 2014 by Redaktionen

attskarasigfri

Att skära sig fri
Betyg 4
Visas på Tempo Dokumentärfilmsfestivalen 2014 och ska visas på SVT UR 8 april.

Samma dag som den här filmen visades, firade socialdepartementet att barnkonventionen fyller 25 år och svensk antiagalagstiftning fyller 30 år.

Det är ingen lätt film Setareh Persson gjort när hon porträtterat Sofia Rapp – Johanssons liv och kamp för upprättelse. Tre års film har blivit 60 minuter – väl koncentrerade och tight klipt. Det är en film som ger blickar in i ett barns liv som vi inte trodde fanns eller inte vill tro finns än idag. Det är en film om en person som lika väl kunde legat under jorden men som stark som en fura I den hälsingska skogen sträcker sig mot himlen och vägrar ge upp.

Sofia Rapp Johansson startade sitt liv som incestbarn först i hemmet och utsattes sedan för åtskilliga övergrepp I de familjehem hon placerades. Drogerna blev hennes flykt undan livet och den ångest som förföljde henne.
Idag är hon prisbelönt ung författarinna med tre böcker om sitt liv och den fjärde på väg. Hon skriver och läser poesi. Läser med sådan kraft och intensitet att vi duckar I bänkraderna på Victoria där filmen visades. Vi ser en stark ung kvinna där bara skärmärkena på armarna vittnar om det som varit.

Det är en arg Sofia – barnet Sofia som möter de miljöer som hon inte bevistat sedan hon var det utsatta barnet. Polisen i Enköpings cyniska kommentar när hon polisanmäler kommunen, du måste varit ett besvärligt barn som haft 11 placeringar. Eller de som kunde ha vittnat för Sofia I hennes juridiska process som inte sett, inte förstått eller inte kanske ville se. Om läraren som säger att jag borde ha gjort något – jag visste ju.

Vi möter Sofia som lägger ner en mindre förmögenhet I kampen mot Samhället och kravet på upprättelse – inte bara för sig själv – syskon utan också för alla de barn som idag är rättslösa under den sk samhällsvården.

Att skära sig fri, är en otäck film – likaväl som den är vacker. Den är direkt förmedlande till oss. Det finns inga lidelsefulla berättelser ur barndomen – de förmedlas med små klipp, inslag och kommentarer.
Vi förstår och vi värjer oss när vi ser barnet Sofia gå hand I hand med mamman I lägenheten I Enköping, samma barn som lite senare ropar nej snälla inte så.

Början av filmen är inte helt klar. Introduktionen är förvirrande men leder snabbt in i filmens persons liv. Helt klart krävs vår närvaro, varenda minut och jag tycker att klippningen är otroligt bra och spännande.
Produktionsbolaget Auto Image har flera dokumentärer bakom sig varav några gått I SVT. Setareh Persson är en duktig och noggrann filmare och dotter till Nahid Persson som är en känd dokumentärfilmare.

Setareh har tidigare gjort Emma en film en adopterad flicka o hennes liv, samt Åt helvete med det gamla också om en ung tjejs kamp.
Filmen Att Skära sig fri, kommer att visas i SVT den 8 april på SVT UR.

Jag kan tycka att det är synd eftersom den inte når den publik som skulle behöva se den – politiker och beslutsfattare.

Sofia säger efter filmen att hennes stora behållning är att mardrömmarna lagt sig. Att hon nu kan lämna barndomens skräckbilder bakom sig. Filmen har haft en terapeutisk verkan. För oss ska den bli en påminnelse om att barn fortfarande är lovliga offer en företeelse som måste bekämpas.

Text: Anne Skånér

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension

Filmrecension: Boktjuven

28 februari, 2014 by Redaktionen

Boktjuven 1

Boktjuven
Betyg 3
Premiär: 28/2 2014

I öppningsscenen av Boktjuven får vi se hur en härjad mor sitter på ett tåg och är på väg att lämna bort sina två barn då hon inte längre kan försörja dem, men någonting går fel på vägen och pojken dör. När flickan vid namn Liesel anländer ensam till den tyska adoptivfamiljen möts hon av en leende man och en butter kvinna. Adoptivfadern fattar genast tycke för flickan och lär henne läsa vilket gör att Liesels intresse för det skrivna ordet sakta vaknar till liv. Boktjuven utspelar sig under andra världskriget och är en filmatisering av den kritikerrosade boken med samma namn.

 

Boktjuven är en varm film som innehåller en del verkligt starka scener, favoriten för mig är då Liesel smusslar åt sig en bok ur ett av nazisterns ökända bokbål som hålls i staden. Det är någonting så fritt, rebelliskt och mänskligt över det att det ger en gåshud, dessutom är det en vacker metafor för att inte ens ondskan själv kan sätta stopp för människans vetgirighet.

När Den gröna cykeln hade premiär i Sverige för ungefär ett år sedan berördes jag starkt av huvudpersonen Wadjda beslutsamhet, på samma sätt berörs jag även här av Liesels styrka och envishet. Trots att filmerna utspelar sig med 64 års mellanrum och att flickorna är ifrån två olika världar är deras vilja att lära och ifrågasätta den samma. Tyvärr är skillnaden mellan Den gröna cykeln och Boktjuven ganska uppenbar, medan Den gröna cykeln känns mer aktuell och nyskapande känns boktjuven som en i raden av många filmer baserade på samma tema.

Problemet med en del barnskådespelare är dock ofta att de inte känns trovärdiga, Sophie Nélisse är inte en av dem. Trots att hon inte har samma erfarenhet och talang som en vuxen skådespelerska märks det att hon gör sitt yttersta för att spela sin roll väl, därför känns hon också genuin i sin roll som Liesel. Emily Watson är också mycket duktig i sin roll som den stränga adoptivmodern men det är uppenbart att det är Geoffrey Rush som lyfter hela filmen, hans tolkning av styvfadern är utan överdrift den mest fantastiska av dem alla.

Skamset nog måste jag erkänna att jag inte läst boken och därför talar jag inte heller för den när jag nu vill påstå att jag inte tycker att Boktjuven är något mästerverk. Emellanåt kan jag inte bli kvitt känslan av att jag tar del av en saga och inte av en berättelse som utspelar sig under ett av det moderna Europas mörkaste årtionden. Hade jag varit riktigt cynisk hade jag förmodligen beskrivit den här filmen som sötsliskig, lyckligtvis har jag inte hamnat där än och kan därför uppskatta det orealistiska skimmer som ligger som ett osynligt töcken över Boktjuven.

Skribent: Liljana Matevska

Arkiverad under: Filmrecension, Recension

Filmrecension: Sådan far, sådan son

21 februari, 2014 by Redaktionen

S-dan_far-_s-dan_son

Sådan far, sådan son
Betyg: 4
Premiär: 21 Februari

Vad betyder arv och miljö för vår uppväxt? Är DNA viktigare än kärlek? Hirokazu Koreeda undersöker blodsbandets betydelse och faderskapet i det fängslande och sköra familjedramat Sådan far, sådan son.

Ryota Nonomiya, karriärmannen vars ledord är framgång framför allt annat, är besviken på sitt barn. Keita visar ingen framåtanda. Hans skolresultat är dåliga och de förväntade pianotalangerna uteblir. En dag, cirka sex år för sent, får Ryota en förklaring. Keita är inte hans biologiska barn. På BB har man förväxlat de två pojkarna Keita och Ryusei. Och nu vill Ryota ha sitt biologiska barn Ryusei. Men han inser inte beslutets ödesdigra konsekvenser.

Två pappor, vitt skilda varandra. Den ena sträng. Den andre snäll och godhjärtad. Två familjer, en med många regler. Den andra, nästintill kravfri. Två hem – Keitas, en mångmiljonvilla. Ryuseis, en liten etta lokaliserad i samma hus som familjens lilla matbutik. Rik eller fattig. Kaos eller ordning. Koreedas narrativ är övertydligt och svart och vitt. Men filmen fyller sitt syfte. Sådan far, sådan son handlar om faderskapet. Vad gör en pappa till en pappa? Är det tiden man spenderar med sitt barn – lekarna, skratten. Den faktiska närvaron med sin son. Eller är det enda som betyder något biologin?

Efter tidigare mästerverk som Nobody Knows om hemlösa barn i Tokyo riktar Koreeda åter igen blicken mot barnet och dess utsatthet. Barnet kontra vuxenvärlden. Ryuseis värld förändras drastiskt då han tvingas lämna sin familj för en annan. Varför frågar han sig. Ryusei: ”Får jag komma hem snart?”. Familjen Nonomiyas: ”Nej, vi är dina nya föräldrar.” Ryusei: ”Varför då? Nonomiyas: ”Därför.” Ryusei: ”Varför därför?”

Med små medel – ett ansiktsuttryck, en enkel gest – förmedlas stora känslor. Skådespelet förstärker känslorna. Jon Fobunku briljerar i rollen som det vilsna och väl tyglade barnet Keita. Masaharu Fukuyama gör en stark rollinsats som den på ytan bestämda men innerst inne omtänksamma Ryota.

Trots onödig övertydlighet, moralkaka och viss förutsägbarhet är En sådan far, en sådan son en ömsint och fin historia om föräldraskap, en stark film fylld till bredden med känslor vi alla kan känna igen och relatera till.

Skribent: Petter Stjernstedt

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen

Filmrecension: Austenland

21 februari, 2014 by Redaktionen

Austenland

Austenland
Betyg: 4
Premiär: 14 februari

Jane (Keri Russell) har aldrig riktigt känt sig hemma i nutiden, där ”Gentleman” är ett ord enbart och det inte finns intelligenta (och plågade) hjältinnor springande i spöregn, vilka möter mystiska män som mot alla odds och efter mycket turbulens fattar ofrivilligt tycke och får sitt happily ever after. Så när hon en dag får en möjlighet till just detta; till en Darcy och öde hedar, pampigt hus på engelsk landsbygd inklusive lyckligt slut; att få vara Jane Austen och inte bara Jane, så tar hon naturligtvis chansen och spenderar alla besparingar på en resa till Austenland- ett LARP och inte en temapark, ett skådespel där hon (eller någon av de andra deltagande kvinnorna) inte känner till manuset men där det viktigaste är garanterat; tidigare nämnda lyckliga slut.

Inget blir som hon tänkt sig, naturligtvis, men som åskådare ser vi att det är precis vad Austen hade tänkt sig ifall hon levt i nutid och skrivit en anakronistisk saga. Jane är hjältinnan- den fattiga som helt plötsligt upptäcker sitt tidigare latenta temperament, som förälskar sig men slutligen tröttnar och vill ha något verkligt- vilket hon själv uttrycker.

Austenland är något så unikt som en film där förutsägbarhet är ett måste, åtminstone för mig. Jag hade blivit förbannad annars. Det är en ganska överväldigande sak; insikten om att ibland, när det görs bra, behöver man sitt lyckliga slut även som åskådare. På så sätt är även jag i Austenland och det är väldigt fascinerande men mest av allt fantastiskt.

Romantik, värme, intriger och komiska inslag blandas till en perfekt Darcykaka och jag vill också äta den kakan, jag FÖRSTÅR Jane så fullkomligt. Okej, kanske grumlas mitt omdöme av att jag när jag såg filmen var bakis, trött och deppig- men jag tror ärligt talat inte det.

Nu skriver jag väldigt lite egentligen om handlingen, om de övriga karaktärerna (vilka är underbara) inklusive rollbesättning (nej, Colin Firth är inte med.) etcetera. Det är medvetet, jag vill inte berätta en historia som inte behöver förklaras- eller förstöra era lyckliga slut.

Austenland är en film som behövs. En klassisk romantisk komedi med rätt ingredienser i rätt mängd. Jag älskar den. Ja, det gör jag. Så kom nu, Darcy, ta mig med, jag väntar i spöregn på en kulle utanför Gottsunda- för jag vet nu att du finns, även för mig, alldeles säkert och att lyckliga slut inte bara är exklusivt för böcker eller filmer.

 

Och nu måste jag sluta skriva; time for some swooning and wit-battles. Tally Ho!

 

Skribent: Klara Norling

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 396
  • Sida 397
  • Sida 398
  • Sida 399
  • Sida 400
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 505
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Lilla Amélie eller tecknet för … Läs mer om Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in