Boktjuven
Betyg 3
Premiär: 28/2 2014
I öppningsscenen av Boktjuven får vi se hur en härjad mor sitter på ett tåg och är på väg att lämna bort sina två barn då hon inte längre kan försörja dem, men någonting går fel på vägen och pojken dör. När flickan vid namn Liesel anländer ensam till den tyska adoptivfamiljen möts hon av en leende man och en butter kvinna. Adoptivfadern fattar genast tycke för flickan och lär henne läsa vilket gör att Liesels intresse för det skrivna ordet sakta vaknar till liv. Boktjuven utspelar sig under andra världskriget och är en filmatisering av den kritikerrosade boken med samma namn.
Boktjuven är en varm film som innehåller en del verkligt starka scener, favoriten för mig är då Liesel smusslar åt sig en bok ur ett av nazisterns ökända bokbål som hålls i staden. Det är någonting så fritt, rebelliskt och mänskligt över det att det ger en gåshud, dessutom är det en vacker metafor för att inte ens ondskan själv kan sätta stopp för människans vetgirighet.
När Den gröna cykeln hade premiär i Sverige för ungefär ett år sedan berördes jag starkt av huvudpersonen Wadjda beslutsamhet, på samma sätt berörs jag även här av Liesels styrka och envishet. Trots att filmerna utspelar sig med 64 års mellanrum och att flickorna är ifrån två olika världar är deras vilja att lära och ifrågasätta den samma. Tyvärr är skillnaden mellan Den gröna cykeln och Boktjuven ganska uppenbar, medan Den gröna cykeln känns mer aktuell och nyskapande känns boktjuven som en i raden av många filmer baserade på samma tema.
Problemet med en del barnskådespelare är dock ofta att de inte känns trovärdiga, Sophie Nélisse är inte en av dem. Trots att hon inte har samma erfarenhet och talang som en vuxen skådespelerska märks det att hon gör sitt yttersta för att spela sin roll väl, därför känns hon också genuin i sin roll som Liesel. Emily Watson är också mycket duktig i sin roll som den stränga adoptivmodern men det är uppenbart att det är Geoffrey Rush som lyfter hela filmen, hans tolkning av styvfadern är utan överdrift den mest fantastiska av dem alla.
Skamset nog måste jag erkänna att jag inte läst boken och därför talar jag inte heller för den när jag nu vill påstå att jag inte tycker att Boktjuven är något mästerverk. Emellanåt kan jag inte bli kvitt känslan av att jag tar del av en saga och inte av en berättelse som utspelar sig under ett av det moderna Europas mörkaste årtionden. Hade jag varit riktigt cynisk hade jag förmodligen beskrivit den här filmen som sötsliskig, lyckligtvis har jag inte hamnat där än och kan därför uppskatta det orealistiska skimmer som ligger som ett osynligt töcken över Boktjuven.
Skribent: Liljana Matevska

Har efter att sett filmen läst flera recensioner och får en känsla av att filmatiseringen tagit fasta på en del känslosamma element och skruvat dem lite – boken tycks av recensioner att döma vara lite mer balanserad. Skildring av kriget kanske som en saga men det finns gott om otäcka scener – Kristallnatten, skyddsrummet och deporteringen av judar. Också en del minnesvärdt, typ durspelet och Liesels historieberättande i skyddsrummet. Jag tyckte filmen var bra och blev trots vissa svagheter ändå överraskad av de ofta ganska ljumma recensionerna.