• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Filmrecension

Filmrecension: Trolls – en färgglad familjefilm

26 oktober, 2016 by Birgitta Komaki

trolls_film

Trolls
Betyg 3
Svensk biopremiär 28 oktober 2016

Trolls är en animerad familjefilm av samma skapare som gjorde filmen Shrek.

Filmen är i Sverige tillåten från sju år.

Historien är enkel och även de som inte hänger med i historien kan uppskatta filmen. De alltid glada, optimistiska trollen dansar, sjunger och kramas. I olika former och i regnbågens alla färger skapar de trivsel. Deras motsats Bergerna är grå och alltid olyckliga. Det enda som kan göra en berger glad är att äta upp ett troll. Därför blir trollen ständigt jagade och tillfångatagna av av bergerna. Trollen utför olika räddningaktioner för att befria tillfångatagna kamrater. Naturligtvis spirar också kärleken och den får hjäp på traven av hjätinnan Poppy. Bergen n Bridget älskar kungen och det blir en riktig askungesaga. Med musik och attityd kan mycket göras. En härlig scen när den coola bergen Bridget kommer loss till tonerna av ”She´scoming out…. Trollen är väldigt söta och charmiga och filmen kommer säkert att skapa en trolldrive.

Tillsammans med historien får vi en rejäl dos moral. Trollen hjälper alla och lämnar ingen kvar. Lyckan finns i oss alla men vi behöver ibland hjälp att få fram den. Att vara arg och sur är något som skall botas. Det här är en väldigt snäll film med få riktigt spännande äventyr utan mer med gulliga scener med musik. Det är trevligt att det är en flicka som är hjältinna och leder trollens räddningsaktioner. Med risk för att var fördomsfull så vill jag påstå att det är en filmsaga för små flickor. Vuxna kan njuta av musiken av Justin Timberlake och nya versioner av olika hitlåtar. Det gör att man dansar ut från biosalongen.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen Taggad som: Filmrecension, Scen, Trolls

Filmrecension: Inferno – actionsrulle med symbolik

14 oktober, 2016 by Birgitta Komaki

inferno_tomhanks

Inferno
Betyg 3
Svensk biopremiär 14 oktober 2016

Inferno är filmen som bygger på efter Dan Browns bok ”Inferno” och är regisserad av Ron Howard. Professor Robert Langdon spelas som tidigare av Tom Hanks. Fräscha Felicity Jones är hans motspelare och följeslagare i filmen.

Filmen är en fartfylld historia med mycket action. När professor Langdon vaknar upp förvirrad och med minnesförlust på sjukhuset är det direkt dags att fly från första förföljaren. Med hjälp av sin läkare Sienna Brooks flyr han från sjukhuset. Deras flykt eller sökande efter det dödliga viruset som skulle kunna utplåna halva jordens befolkning fortsätter genom Florens, Venedig och Istanbul. Jagade av olika grupper och med hjälp av koder och tecken i katedraler, museer och palats letar de sig fram.

Det finns många åsikter om Dan Browns som författare. Grundhistorien känns inte särskilt unik men speciellt är liksom tidigare alla hänvisningar till historien, konsten och kulturen. Alla museala miljöer och historiskt intressanta platser. De hade man kunnat se mer av speciellt eftersom filmen är i IMAX 3D format. För att ta till sig det kulturella budskapet och symboliken i filmen måste man dock ha läst boken. Den som har läst sin bok och kommer ihåg den kan nicka igenkännande. Jag tycker att den här filmen är mera koncentrerad på flykten från olika förföljare än de mystiska och symboliska teman som har präglat tidigare filmer.

Tom Hanks sin roll och Felicity Jones som den unga läkaren med det kantiga sättet kompletterar varandra. I övriga roller så övertygar Dan Brown som ledaren som tror på jordens undergång om inte jordens befolkning halveras. Han är en modern trovärdig sektledare med många anhängare. Teorin om jordens undergång är ju lika gammal som historien men samtidigt en ständigt aktuell fråga.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen Taggad som: Filmrecension, Inferno, Scen

Filmrecension: The Magnificent Seven

17 september, 2016 by Rosemari Södergren

the-magnificent-seven

The Magnificent Seven
Betyg 4
Svensk biopremiär 23 september 2016

De sju samurajerna av Akira Kurosawa är en japansk film från 1954. Den är en av filmhistoriens största mästerverk. Utan tvekan. Filmsajten IMDb:s läsare har röstat fram filmen till plats 17 på en lista över de 250 bästa filmerna genom tiderna. Fast i mina ögon är plats 17 en alltför låg placering också. För mig är den en av de tre bästa genom tiderna. 1960 fick den en remake i en Hollywood-version i western-tappning, i regi av John Sturges. Nu är det dags igen för en Hollywood-version: The Magnificent Seven.

Det som gör De sju samurajerna till en odödlig film beror på många saker. Filmens handling, dess drama, bilderna, miljöerna, skådespelarna, karaktärsskildringarna, regin med mera, mera.

Handlingen kretsar kring invånarna i en japansk bergby. Ett rövarband kommer till byn. Eftersom de har plundrat byn vid tidigare tillfällen beslutar de sig för att återkomma när byborna hunnit bärga skörden om några månader. Rövarnas konversation har dock i hemlighet avlyssnats av en bybo, och denne berättar för de övriga byinvånarna vad som komma skall. Byborna kan inte enas om huruvida de frivilligt ska avstå sin skörd eller om de ska slå tillbaka. Byäldsten råder dem att slåss; till sin hjälp att försvara byn bör de hyra några samurajer. Då byn inte kan erbjuda annan betalning än mat bör de försöka hitta hungriga samurajer.

När Hollywood och regissören Antoine Fuqua nu förvaltar denna berättelse och gör den till en westernfilm gör de allt politiskt korrekt. Denzel Washington har rollen som den ledande ”samurajen” som i westernversion är en slags prisjägare (fast han är lite lagligare och är en slags jurist som jagar bovar som är efterlysta). Han möter en kvinna och en ung man från en by som tillsammans med resten av den lilla staden blivit hotade av skurken Bartholomew Bogue (Peter Sarsgaard) som håller staden Rose Creek i ett dödligt järngrepp. Invånarna, fredliga nybyggarna som inte kan hantera vapen, har ställts inför ultimatum att sälja sin mark och sina gårdar för ett uselt pris till Bogue eller stanna kvar och bli nermejade av Bogues skurkaktiga anställda.

the-magnificent-sevendenzelDenzel Washington som hjälten Sam Chisolm fungerar jättebra. Denzel Washington är bäst när han spelar hjälte. När han tillsammans med den unga kvinnan och den unge mannen anlitar prisjägare för att skydda invånarna får han ihop en trupp som består av en lagom blandning av olika ursprung, som en mexican, en kines och en indian.

Jag tänker att även om filmen bygger på samma berättelse som De sju samurajerna är det nog bäst att inte jämföra dessa två filmer. The Magnificient Seven skulle få bottenbetyg i så fall. Men jag har valt att se den för sin egen skull och tänka att alla som ser den inte har sett De sju samurajerna. Jag har valt att bedöma The Magnicifient Seven utifrån sin genre, westernfilm. Den är välgjord och har bra skådespelare, fina miljöer, bra foto – fast det är mycket skjutande. Ja mycket skjutande är det. Några ur publiken på den visning jag såg höll för händerna när skjutandet satte igång i full fart i slutuppgörelsen. Det är lite trist med den sensmoral som filmen får: att den enda sättet att övervinna skurkar är med våld. Att det blir underhållande att se hur hjältarna skjuter ihjäl en mängd skurkar. Varje skurk är ju egentligen en människa med anhöriga som kommer att sörja. Fast så ska vi förstås inte tänka när det är en westernfilm. Om vi hade haft plus- och minus till vår betygsättning hade det överdrivna skjutandet gjort att filmen fått 4 med ett minustecken.

Filmen har världspremiär vid Torontos filmfestival, där den är öppningsfilm, och var avslutningsfilm vid Venedigs filmfestival.

I rollerna: Denzel Washington, Chris Pratt, Ethan Hawke, Vincent D’Onofrio, Byung-Hun Lee, Manuel Garcia-Rulfo, Martin Sensmeier, Peter Sarsgaard

Arkiverad under: Film, Filmrecension Taggad som: The Magnificent Seven

Filmrecension: Elvis och Nixon – ett omaka par

14 september, 2016 by Birgitta Komaki

elvisochnixon

Elvis och Nixon
Betyg 4
Svensk biopremiär 16 september 2016

Elvis och Nixon är en komedi, en roande historia om en sann händelse regisserad av Liza Johnson.

Året är 1970 och Elvis ser på TV alla demonstrationer som pågår runtom i Amerika. Vietnamkriget pågår för fullt. Patriot som han är vill han göra något för sitt land. Han bestämmer sig för att besöka president Nixon. När han anländer oannonserat till Vita Huset och vill besöka presidenten uppstår förvirring. Han vill lämna sitt handskrivna brev till presidenten men vakten hänvisar honom förskräckt till brevlådan i hörnet. Nixon är måttligt road av besöket. Hans rådgivare råder honom att ta emot Elvis med tanke på alla unga väljare och alla röstande i södra USA. Presidenten är ointresserad tills man kontaktar hans 22-åriga dotter. Vilken far kan motstå sin dotter?

Instruktionerna före det avtalade besöket är många. Säkerhetskontrollen är rigorös. När Elvis kommer in i rummet är det en kung som möter sin president. Han vill ha en badge från Bureau of Narcotics and Dangerous Drugs. Han vill bli agent, han vill verka som undercover fellow agent. Med hänsyn till den uppståndelse han väcker överallt är tanken absurd. Nixon är världens mäktigaste president men det är Elvis som är kungen i rummet. Han, en enkel kille från Memphis Tennessee är världens kändaste man. Han får en president att slopa byråkratins alla regler och presidenten älskar det. Nixon får sin autograf till dottern och fotot med kungen. Fotot som blir det mest sökta fotot i amerikanska Riksarkivet. Elvis får sin badge som agent.

Elvis Presley , Kungen av Rock´n Roll spelas av Michael Shannon. Han är mindre porträttlik än de kopior vi ser i olika Elvistävlingar men han är imponerande i rollen. Han förenar den enkla och lite kluriga killen och världsstjärnan i sin gestaltning. President Richard Nixon spelas av Kevin Spacey. En traditionell och impopulär president som utvidgat Vietnamkriget till Kambodja , vilket skapat jättelika demonstrationer. Samspelet mellan de två är ett nöje och mycket roande. Regissören Liza Johnson ville göra en film som Elvis familj skulle gilla. De borde vara väldigt nöjda nu. I filmen spelas ingen Elvismusik vilket är synd.

Arkiverad under: Film, Filmrecension Taggad som: Elvis och Nixon, Filmrecension, Scen

Bridget Jones Baby – filmen som vi har sett förut

13 september, 2016 by Birgitta Komaki

bridgetjonesbaby

Bridget Jones’s Baby
Betyg 3
Filmen har premiär 16 september

Femton år efter den första filmen har regissören Sharon Maguire gjort den tredje filmen om Bridget Jones.
Bridget har blivit 40+ och intalar sig att hon har gett upp drömmen om kärleken. Hennes gamla pojkvänner har försvunnit ur hennes liv. Den ena har försvunnit i en flygkrasch och den andra har gift sig. Ensam sjunger hon ”Ja må jag leva” på sin 43:e födelsedagsmorgon. Hon bestämmer sig för att satsa på karriären. På TV-stationen har en ny generation tagit över. En hårdsminkad humorlös produktionschef med team vill se resultat och inte de resultat som Bridget kan ge.
Men Bridget vore inte Bridget Jones om hon gav upp. Att bli gravid vid 43 och lyckas att fortsätta trassla till livet är väl bara att gratulera till. 40 har ju faktiskt blivit det nya 30. Att hon inte vet vem som är fadern är filmens röda tråd. Det leder till många förvecklingar och situationer där man kan le igenkännande åt Bridgets bekymmer. De som älskar Bridget Jones kommer inte att bli besvikna.

Renée Zellwegers (Bridget Jones) spelar sin roll lika självklart som tidigare. Hon är sig lik och snyggare än någonsin med lite kråkspark runt ögonen. Colin Firth som spelar rollen som den snustorre Marc Darcy är lika stel som vanligt. Patrick Dempsey känd bland annat från Grey´s Anatomy står för manlig skönhet. Skådespelarnas insatser är det som bär upp filmen. Birollerna som Bridgets föräldrar spelas av Gemma Jones och Jim Broadbent och barnmorskan av Emma Thompson. Ett plus för musiken i filmen.

Det är en rolig film, en riktig feel good film. Det skrattas mycket i salongen. Ändå önskar man att det är den sista filmen i sviten om Bridget Jones. Vi är många som vill minnas Bridget som den mysiga och lite halvgalna tjejen som man kan identifiera sig med. Hon som fixar det mesta. Men vi vill se livet gå vidare. Livet är inte status quo inte ens på film. Nu känns det som man har sett allt förut.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension Taggad som: Bridget Jones's Baby

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 353
  • Sida 354
  • Sida 355
  • Sida 356
  • Sida 357
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 505
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Lilla Amélie eller tecknet för … Läs mer om Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in