• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Filmrecension

Filmrecension: Rings – jag blev inte rädd en enda gång

1 februari, 2017 by Rosemari Södergren

Rings
Betyg 2
Svensk biopremiär 3 februari 2017

Skräckfilm är en egen genre. Ja. Men oavsett vilken genre en film tillhör måste vi kunna ha kvalitetskrav på den. Skräckfilmer har nog överlag sämre genomsnittskvalitet än en del andra genrer. Tror jag. Jag har sett betydligt fler usla skräckfilmer än bra, fast jag sett en och annan som haft bra filmkvalitet.

Ett krav för att film ska ha hög kvalitet är dess trovärdighet. Inte trovärdighet i förhållande till den verklighet som vi upplever utan trovärdighet inom sin egen värld. Som tittare ska jag dras in i filmen och tro på det som händer under filmens gång.

Rings har en hel del läckra och bra foton ur skräcksynpunkt. Det är en av filmens kvaliteter. Skådespelarna är förhållandevis bra. Därför får Rings godkända betyg 2 av 5. Men mer än så har jag svårt att ge den. Den överraskar mig sällan, jag kan ganska snart se vad som ska hända filmen igenom.

Några ungdomar ser ett videoband – och var och en som ser den lilla filmen blir direkt uppringd när filmen är slut och får reda på att de ska dö om sju dagar.

Huvudpersonen, Julie, har en pojkvän, Holt, som åker iväg till college. De pratar med varandra på Skype varje kväll tills han en kväll blir iväg-dragen av några studiekamrater för någon form av inspark. Därefter är Holt som försvunnen och han svarar inte på telefon. Julie blir orolig och kör iväg till college för att leta reda på honom. Där upptäcker hon att Holt blivit indragen i ett projekt som tror sig kunna bevisa att själen är odödlig – och det gör det genom att se på den farliga videofilmen. Där haltar ju filmens handling. På vilket sätt skulle videofilmens hotfulla budskap visa på själens odödlighet? Suck. Jag är så trött på att det alltid i så fall måste vara väldigt onda själar som lever vidare, själar som skadar och dödar människor. Varför är det aldrig några goda själar som hör av sig i så fall i dessa filmer? Där tycker jag filmerna kring detta tappar min tilltro.

Där är dessutom flera andra saker i handlingen som inte är särskilt troliga. En man vars flickvän blir dödad av videobands-monstret misstänks för mord. Ändå kan den mannen gå omkring fritt hur som helst.

Julie är modig och offrar sig själv – och ser videofilmen för att rädda sin pojkvän. Då upptäcker hon att det finns delar i videon som varit dolda, hemliga, som först visas för henne.

Tja, det inte som sagt var inte den sämsta av de många skräckfilmer som huserar – men inte någon odödlig film som kommer att gå till filmhistorien heller. Själv blev jag inte rädd en enda gång utan oftast rätt uttråkad.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen Taggad som: Filmrecension, Rings, Scen

Filmrecension: Handmaiden – magnifik

27 januari, 2017 by Birgitta Komaki

Handmaiden
Betyg 4
Svensk biopremiär 27 januari 2017

Den koreanska filmen ”Handmaiden” är regisserad av Park Chan-wooks. Den är baserad på Sara Waters bok Fingersmith. Filmen utspelar sig i det moderna Korea på 1930-talet.

Det är en komplicerad historia om hur den unga ficktjuven Sook-Hee blir kammarjungfru hos Lady Hideko för att lura henne på förmögenheten. Lady Hideko som bor hos sin morbror och uppfostrats till att läsa erotiska historier för publik. Bakom komplotten står en man som inte räknar med de känslor som uppstår mellan Sook-Hee och Lady Hideko. Vem som lurar vem och hur historien utvecklar sig är ett omtumlande drama likt de historier man ofta ser i operor. Men det här är en mustigare historia med mycket våld och sex både fysiskt och psykiskt. Filmen är uppdelad i tre delar. I första och andra delen får vi se två olika versioner av historien och i tredje delen kommer facit.

De vackra bilderna och miljöerna bidrar till att filmen ibland känns som en saga ibland som en skräckfilm. Träd med dinglande rep och mörka korridorer.

En historia om kärlek, svek och hämnd precis som i sagorna. Det är också en film som visar långa och ingående sexscener. Äldre mäns unkna fantasier om unga flickor förklätt till ett intresse för poesi. Kammarjungfruns betydligt grövre uttryck. En film om de som har makt och de som måste underkasta sig. Och hur allt ibland blir omstörtat. En fantastisk historia och det är egentligen bara en sak som saknas. Man blir inte känslomässigt gripen trots fina skådespelare. Det är en film med mera handling än hjärta men ändå magnifik.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen

Filmrecension: Exfrun – ett svenskt relationsdrama

23 januari, 2017 by Birgitta Komaki

Exfrun
Betyg 4
Premiär den 17 februari 2017

Inledningsscenen med ett par kvinnoben på höga klackar som förenas med ett helt gäng tjejer sätter målet. En grupp tjejer på möhippa, starka och fria. Vår målsättning är att inte förändra oss själva. Att inte anpassa oss.

Filmen Exfrun skildrar tre kvinnor i olika faser av livet. Det är en film man känner igen sig i. Och känner man inte igen sig själv så känner man garanterat igen systern eller väninnan i den. Det är en film som visar kvinnors roller men också hur vi formar dem i våra relationer. Hur lätt det är att inta en förväntad roll.

Filmen är uppbyggd som tre separata historier. Flickvännen (Ellen Olaison) som nykär vill vara med sin pojkvän hela tiden. Frun (Nina Zanjani) som driver jämställdheten in absurdum i ett äktenskap där glädjen har försvunnit. Exfrun Maria Sundbom) som delar vårdnaden om barnen med tidigare maken. Hon som känner sig förfördelad och spelar ut sina förlorade illusioner på barnen.

Det är film som är skickligt gjord. Med genomskådande blick har regissören format sina karaktärer. Alla tre kvinnorna framställs naturligt och nära av sina skådespelerskor. Dessutom gör Robin Keller som den jämställde maken ett fint porträtt. Det vardagliga livet är exakt beskrivet i många härligt filmade scener. Inga stora händelser sker men man blir engagerad. Regissören Katja Wik ville skapa en film som gav utrymme för reflektion. Det har hon lyckats med. Den här filmen skulle kunna användas på skolornas utbildning i jämställhet och som underlag till en kurs. Samtidigt som den är underhållande som få svenska filmer.
Den innehåller både skratt och eftertanke och är väl värd att ses.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen

Filmrecension: Den okända flickan – en deckarhistoria med ett annorlunda mål

23 januari, 2017 by Birgitta Komaki

Den okända flickan
Betyg 3
Svensk bioPremiär den 24 februari 2017

Den okända flickan är ett drama om moral av de belgiska bröderna Jean-Pierre och Luc Dardenne. Filmen är en deckarhistoria med ett annorlunda mål.

Jenny (Adéle Haenel) är en ung läkare som vikarierar på en läkarmottagning i ett utsatt område i Liège i Belgien. När det ringer på dörren efter stängning säger hon åt sin praktikant Julien (Olivier Bonnaud) att inte öppna. Dagen därpå får hon reda på att en ung flicka har hittats död i närheten. Genom övervakningskameran får hon en bild av flickan som ringde på hennes dörr och sedan hittades död. Men ingen vet hennes namn eller identitet. Styrd av samvetskval och moral börjar Jenny en detektivresa efter flickans identitet. Med övertygelsen att flickans familj måste få veta vad som hänt börjar hon sitt sökande.

Filmen vill belysa frågorna om moral och humanism. Har hon ett personligt ansvar för flickans död och hur långt sträcker sig det ansvaret? Varför känner hon ett så stort moraliskt ansvar? Ingen anklagar henne och mottagningen hade faktiskt varit stängd en timme när flickan ringde på. Som någon säger ” Det var ju inte du som dödade henne.” Ändå är Jenny fixerad vid att söka reda på den okända flickans identitet. På mottagningen är hon allvarlig och engagerad i patienternas kroppar men också deras livsvillkor. I hennes telefon ringer ständigt patienter med olika problem. Vi får inte veta något om Jennys liv utanför läkarrollen. Kanske ligger svaret på varför hon blir så engagerad i hennes läkarroll eller i hennes personlighet. Ändå känns Jenny både okänslig och utan värme trots sitt stora engagemang i sökandet. Filmen är ganska sorglig och de gånger Adéle Haenel ler kan räknas på ena handens fingrar. Till ljuspunkterna i filmen är patienternas persongalleri.

Bröderna Dardenne har gjort många kända filmer bland andra Rosetta, Barnet, Sonen och Pojken med cykeln. Deras filmer skildrar ofta socialt utsatta miljöer med människor med problem. Skildringar av människor som ofta görs med stort socialt patos. Att filmen vill skildra att Jennys val inte är rationella utan påverkas av många faktorer är intressant. Att hon är så fixerad vid offrets identitet men inte vem som är mördaren blir en del av historien. Verkligheten inte är svartvit utan har många nyanser. Men eftersom vi inte får känna Jenny blir hennes handlingar och hennes person svårt att få ihop. Det gör att filmen blir ambivalent. Det som är dess styrka blir samtidigt dess svaghet.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen Taggad som: Filmrecension, Scen

Filmrecension: La La Land – en hyllning till kulturen, till filmkonsten och jazzmusiken

18 januari, 2017 by Rosemari Södergren

La La Land
Betyg 5
Svensk biopremiär 27 januari 2017

”La La Land” är en helt underbar film, mästerligt skapad in i minsta detalj. Berättelsen är ganska enkel men är i all sin enkelhet en fantastisk hyllning till konsten, till kulturen, till film, till dans, till musik och i synnerhet jazzmusiken. Det är en hyllning till alla de människor som orkar satsa på att ge sitt liv åt kulturens alla konstarter.

”La La Land” slog rekord genom att vinna ju Golden Globe-statyetter bland annat för Bästa film, Bästa regi, Bästa manliga och kvinnliga huvudroll och Bästa originalsång. Tidigare har filmen vunnit åtta Critics Choice Awards och New York Film Critics Circle Award för Bästa film. Jag tror vi lugnt kan räkna med att filmen kommer att sopa mattan med många filmer på Oscarsgalan.

Handlingen kretsar kring två unga människor med stora drömmar, jazzpianisten Sebastian och den aspirerande skådespelerskan. De bor båda i Los Angeles. Mia har fått jobb som barrista på en kaffebar inne i filmbolaget Warner Bros område. Hon försörjer på det jobbet medan hon går på audition efter audition för att försöka få skådespelarjobb. Sebastian älskar jazzmusik och vill starta en jazzklubb, men han har inte pengar nog och måste försörja sig som pianist på restauranger där han tvingas spela typisk hissmusik.

De träffas och blir förälskade. Första halvan av filmen var ofantligt snygg med bra musik, välgjorda dansscener – men jag trodde att det var en sådan där film som det gjorts alldeles för många av, en sådan film som går ut på att om du kämpar tillräckligt kommer du att förverkliga din dröm. Ni vet: den amerikanska drömmen.

Det är inte en sådan film. Det är en film där handlingen egentligen inte är det viktigaste utan istället är det en hyllning till fantasin, till kulturen, till konsten, till musiken …

Scenerna när Sebastian och Mia träffas och kärleken börjar slå till är i sig hyllningar till kulturen. De binds samman genom film och musik och teater.

Behöver jag ens nämna att skådespelarna, Ryan Gosling som Sebastian och Emma Stone som Mia är strålande skickliga i sina roller.

Filmbolaget beskriver filmen så här:
LA LA LAND” är en sprudlande musikalisk romcom skriven och regisserad av Damien Chazalle. Filmen berättar historien om Mia (Emma Stone), en aspirerande skådespelerska och Sebastian (Ryan Gosling) en dedikerad men desillusionerad jazzmusiker. De två blir förälskade och tillsammans ger de sig ut i drömmarnas stad Los Angeles, från mörka svettiga jazzklubbar till stadens upplysta boulevarder för att utforska glädjen och smärtan som kommer med att följa sin passion.

J.K. Simmons återförenas med regissören Damien Chazelle efter kritikersuccén ”Whiplash”. I övriga roller ser vi bland andra filmdebuterande John Legend, Jessica Rothe, Sonoya Mizuno och Callie Hernandez. Legend har också specialskrivit en sång till filmen.

Det är helt enkelt en film att bli helt betagen av, den ger oss allt det som gör att vi älskar film och musik – och det är dessutom roligt att få uppleva en filmmusikal som kommer att bli en klassiker. Flera av sångerna är odödliga – de är vackra och kommer att klinga länge.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen Taggad som: Biopremiär över hela landet den 27 januari., Filmrecension, LA LA LAND

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 348
  • Sida 349
  • Sida 350
  • Sida 351
  • Sida 352
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 505
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Lilla Amélie eller tecknet för … Läs mer om Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in