• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Filmrecension

Filmrecension: Heartstone – en brutal uppväxtsskildring

10 maj, 2017 by Rosemari Södergren

Heartstone
Betyg 3
Svensk biopremiär 30 juni 2017

Några pojkar i tolv-tretton årsåldern fiskar vid en brygga och plötsligt kommer en stor svärm av fiskar. En av pojkarna får upp en ful stenfisk, som både är ful och inte är god att äta. Pojken tänker kasta i fisken i havet igen – men då tar en av pojkarna fisken och trampar ihjäl den, bara för att den är ful.

Det är inledningen av Heartstone, en brutal isländsk uppväxtsskildring som kretsar kring två pojkar i tidiga tonåren, Thor och Christian. Filmen berör mig, den är både sorglig och vemodig och är absolut en film som har sin egen karaktär. Inledningen sätter tonen: det finns mycket ilska, mycket aggressivitet och oförlösta känslor i denna värld dessa pojkar växer upp i.

Thor och Christian bor i en avlägsen isländsk fiskeby och det är sommar och de två pojkarna tar sina första steg mot vuxenlivet. De uppvaktar och blir uppvaktade av två flickor. Den ena av pojkarna är mycket nyfiken på tjejer och sex, sexdriften växer inom honom medan den andra pojken mer och mer känner att han är förälskad i sin bästa vän.

Filmen är mörk, båda pojkarna har svåra hemförhållanden. Christian blir slagen av sin våldsamma homofobiska pappa och Thor bor med sin ensamstående mamma och två systrar som mest bråkar med honom. Systrarna är ruggigt konservativa. När mamman vill gå ut och dejta en man blir hon kallad för hora av sinq döttrar. Mamman är långt ifrån den svenska curlingmamman. När Thor i inledningsscenen fått en stor hink full med fisk får den hinken stå kvar utanför deras lilla hus tills fisken börjar ruttna. Så lite värderar mamman att Thor fått hem fin fisk som de skulle kunna äta till mat. En sorglig bild av hur litet mamman bryr sig om sin son.

Filmen som regisserats av Guðmundur Arnar Guðmundsson är den första isländska film som tävlat i Venedigs filmfestival där den vann Queer Lion.

Den är välgjord och pojkarna spelar bra, anledningen till att den inte får ännu högre betyg är framför allt att vissa delar är för övertydliga. När den ena pojken gråter behöver vi som tittare inte se det i tio minuter. Två minuter räcker för att jag som tittare ska förstå hans djupa ångest. Regissören har för lite tilltro till mig som tittare emellanåt medan han samtidigt i andra delar av filmen lämnar mycket kvar under ytan för oss som tittare att dra egna slutsatser av.

När jag inte får sympati för den ene av huvudkaraktärerna är det också svårt att engagera sig. Thor utvecklas visserligen under dramats gång men jag har svårt att tycka om någon som dödar oskyldiga djur som han gör då han fiskar upp stenfisken.

Regissören Gudmundur Arnar Gudmundsson är född 1982 och tog examen på Icelandic Art Academy. Efter utbildningen flyttade han till Danmark och studerade att skriva för film, tv och teater. Hans kortfilmer har visats på mer än 200 festivaler och vunnit mer än 50 filmpriset. Heartstone är hans debut inom långfilm. Helt klart kommer vi att få se mer högkvalitativa filmer av denna filmskapare.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen Taggad som: Filmrecension, Heartstone, Scen

Filmrecension: Djävulens jungfru – en stark film om häxjakt på Åland

4 maj, 2017 by Rosemari Södergren

Djävulens jungfru
Betyg 4
Svensk biopremiär 12 maj 2017

En stark film om en bygd som förändrades då jakten på häxor kom och nejden sjöd av skvaller och angiveri, ingen gick säker och den välmående kyrkoherden som hade som nöje att våldta unga kvinnor kunde bli av med kvinnor som tänkte avslöja honom genom att han såg till att de blev dömda till döden för häxeri. Filmen bygger på verkliga händelser på Åland under 1600-talet. Och nog är det säkert så att häxjakten var möjlig att genomföra bland annat för att de mäktiga kunde utnyttja den för egna syften.

Läkekonsten var inte särskilt utvecklad på 1600-talet. Åderlåtning, att tappa sjuka på blod, var en vanlig metod för att bota alla möjliga sjukdomar. Inte konstigt att många sjuka blev ännu sjukare och ofta dog efter att de behandlats av läkare. Runt om i byar och städer fanns det kvinnor, ofta var det just kvinnor och ofta också en jordemor (den tidens barnmorska) som lärde sig att använda olika örter för att bota sjukdomar. Det var säkert ofta bättre att gå till en örtekunnig kvinna för den som var sjuk.

Handlingen kretsar kring sextonåriga Anna som vuxit upp tillsammans med byns ”kloka gumma”, som lärt henne det mesta om läkande örter och också lärt henne att läsa. Anna är en söt ung kvinna. En natt tycker hon att hon sett sin kommande man i drömmen och när männen kommer tillbaka från fisket ser hon mannen, Elias. Anna är totalt och passionerat förälskad i henne, ja hon är helt galen i honom och bestämmer sig för att hon ska ha honom. Att han är gift och har två barn, det bryr hon sig inte om ett dugg.

Då kommer en ny häradshövding till bygden (spelas av Magnus Krepper) och han ska införa de nya lagar som kommit, lagar som fördömer trolldom och häxeri. Det dröjer inte länge tills någon som är förargad på någon kvinna anger denna för trolldom. Det är en skrämmande skildring hur vanliga människor inte vågar stå upp mot makten även när de vet att det som sker är fel. Filmen skildrar de häxprocesser som ägde rum på Åland under 1660-talet, och även om vi kan tycka att det var flera hundra år sedan och människor var så okunniga då känns filmen förfärande aktuell. Den ideologi som fundamentalistiska islamister står för har många likheter med häxjaktens män. Och hur människor väljer att inte kämpa emot orättvisor och övergrepp är, tyvärr, något som upprepas i alla tider.

Filmen har en stor styrka i att den inte målar allt i vitt eller svart, människorna är mänskliga och begripliga. De är trovärdiga. Den unga Anna är både en bra person men också rätt galen när hon till varje pris ska ha Elias. De flesta karaktärerna är mänskliga och går att förstå varför de gör som de gör. Kanske skulle jag vilja veta mer om varför häradshövdingen var så envis i sin jakt på att döma till döden.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen Taggad som: Djävulens dotter

Filmrecension: The Circle – tar upp viktiga frågor kring transparens och övervakning

3 maj, 2017 by Rosemari Södergren

The Circle
Betyg 4
Svensk biopremiär 5 mqj 2017

Transparens – det har blivit ett ord med stark positiv laddning i dagens värld. Vi vill ha insyn, genomskinlighet, delaktighet i vad som händer där de mäktiga tar beslut om vår värld, om vår framtid, om våra liv och om våra jobb. Ju mer transparens desto mer inflytande får vi. Eller?

The Circle bygger på en roman av Dave Eggers och tar upp frågor kring transparens och övervakning. För den naturliga följden av transparens är ju att vi blir övervakade.

Emma Watson spelar huvudrollen Mae Holland som är en ung kvinna som blir anställd på The Circle, världens mest framgångsrika internetföretag. Hon är lycklig, helt enkelt överförtjust: hon har fått ett bra jobb på ett fantastiskt ställe som tar hon om hennes föräldrar och speciellt hennes MS-sjuka pappa. The Circle har den mest fantastiska servicen för sina anställda. Inom området finns hur mycket möjligheter som helst till rolig avkoppling och stöd för att kunna arbeta. Där finns hundyoga och hunddagis för de anställda hundar.

Mae upptäcker dessutom rätt snart att arbetsgivaren tycker det är positivt ju mer hon och de andra anställda använder sociala medier. Ja de uppmuntras att vara aktiva på sociala medier också på arbetstid. Det är helt enkelt ett drömjobb för en ung kvinna av idag.

Tom Hanks spelar Eamon Bailey, en av företagets grundare och chefer, som är en mycket fascinerande personlighet som har förmågan att väcka de anställdas engagemang. Han håller möten på fredagar inför personalen där han presenterar nyheter företaget ska införa. Han är som en religiös ledare och det är skrämmande hur rent av hjärntvättade personalen verkar. Det börjar väldigt sympatiskt och företaget har precis lanserats små minikameror som placerats ut över allt i världen och som gör att allt kan övervakas. Företagets teknik gör också att det blir näst intill omöjligt till exempel att kidnappa ett barn.

Nyheten på ett fredagsmöte är när en politiker har upptäckts ha skumma saker för sig. Att makthavare som kongressledamöter kan ha kriminella saker för sig beror på att de kan göra saker i smyg, att det inte finns transparens, betonar Eamon Bailey. The Circle har fått en kvinnlig politiker att bli den första som har totalt transparens. Hon ska filmas hela tiden, vad hon än gör och all hennes epost, alla hennes konton på sociala medier ska vara öppna för vem som helst att se när som helst.

Det finns förstås fördelar med mer transparens i världen och i synnerhet mer genomskinlighet på de som har makt. Men det finns stora fallgropar i en värld där allt övervakas, där ingen längre har något privatliv.

Det är viktiga frågor som tas upp i The Circle. I dagens värld är det inte bara diktatoriska statssystem som vill övervaka sina medborgare, också de globala webb-företagen som Facebook och Google har enormt många möjligheter att övervaka oss. Inte bara möjligheter, de gör ju faktiskt det.

Visst, övervakningskameror och annan övervakning kan vara till hjälp för att fånga brottslingar, att stoppa terrorister, men övervakning kan alltid missbrukas också.

Att både Tom Hanks och Emma Watson och övriga skådespelare är skickliga och rätt i sina roller är ett av de stora plusen i denna film. Att berättelsen inte är helt svart eller vitt utan tar upp olika aspekter på den värld vi går emot idag, där allt mer av våra liv finns öppna att se av vem som helst världen över, är en av filmens styrkor.

Lite minus för min del är det typiskt amerikanska berättelse-maneret. Men eftersom filmen utspelar sig i USA köper jag berättelse-tekniken. Filmen är bra och har en bra knorr på slutet.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen Taggad som: Emma Watson, Filmrecension, Scen, The Circle, tom hanks

Filmrecension: Darkland

1 maj, 2017 by Rosemari Södergren

Darkland
Betyg 2
Svensk biopremiär 5 maj 2017

I Danmark har denna danskproducerade film gjort stor succé och den har beskrivits som en dansk version av den svenska filmen och boken Snabba Cash. Nja, jag håller inte riktigt med. Visst likheterna är att båda berättelserna skildrar brottslighet och kriminalitet i en storstad och att båda kanske kan tänkas ha ungdomar i 15-årsåldern som målgrupp.

Handlingen i Darkland kretsar kring Zaid, som är en ung man med föräldrar från Irak. Det har gått bra för Zaid, han är framgångsrik kirurg och bor i en lyxig lägenhet i ett riktigt överklasskvarter och hans flickvän väntar barn. En fredagskväll har de trevligt och äter middag med några gäster då Zaids lillebror Yasin ringer på. Yasin är desperat och ber om pengar, mycket pengar: 100.000 danska kronor.

Yasin är kriminell och Zaid vägrar ge honom så mycket pengar och ber honom att ge sig av. Kort därefter hittas Yasin misshandlad till döds och Zaid översköljs av skuldkänslor. Zaid påbörjar en hämndturné. Han tränar upp sig och beger sig ut i Köpenhamns undre värld bland kriminella för att söka reda på lillebroderns mördare och för att hämnas.

För att vara en actionfilm är den seg, det tar väldigt lång tid innan handlingen sätter fart. Det är oproportionerligt mycket filmtid som läggs på hans förberedelser.

Filmen har lite för många ologiska delar också. att en man som jobbar som kirurg ger upp allt för att hämnas är i sig väldigt svårt att tro på, men det är filmens grund så det får vi köpa. Men hur han får reda på vem som bär skulden för sin brors död – det hänger i luften. Det finns flera felaktigheter också. När Zaid är hemma hos sina föräldrar sitter han en stund i det rum han bodde i när han växte upp och där hittar han ett foto på sig själv där han är klädd i karatedräkt och har ett svart bälte. Men när han tränar upp sig inför hämnden är det inte alls karate utan snarare kickboxning han tränar.

Dar Salim har jag sett i flera roller i en mängd tv-serier, bland annat i den senaste säsongen av Dicte där han spelar Bo Skytte, Dictes make, och han har bland annat synts i den amerikanska tv-serien American Odyssey. Att han nu får ha en huvudroll såg jag fram emot. Han är en speciell skådespelare med unik utstrålning. Han är skicklig. Jag hade dock önskat att det var i en mycket bättre film. Hans rollprestation är en av filmens behållningar. Fotot är den andra behållningen. Men i övrigt tyckte jag den var både seg och ologisk och svår att engagera sig i och tro på.

Det blir haltande i trovärdigheten när skildringen av huvudkaraktären görs utförligt och han är mänsklig och klok men samtidigt är beredd att sätta livet på spel både för sig själv, sina vänner och sina närmaste för att hämnas sin bror. Det stämmer inte riktigt med hans karaktär. Att så många ska dö för att hämnas en person. Gangstrarna som är skyldiga till broderns död skildras däremot helt ensidigt som alltigenom ondskefulla.

Filmen är debutfilmen för regissören Fenar Ahmad. I Danmark har filmen gjort succé, men det tror jag inte den gör på svenska biodukar.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen Taggad som: Darkland

Filmrecension: Vad döljer du för mig?

26 april, 2017 by Rosemari Södergren

Vad döljer du för mig?
Betyg 4
Svensk biopremiär 5 maj 2017

En helt underbar, fantastisk, italiensk film om sju vänner som samlas en fin sommarkväll för att avnjuta en god middag tillsammans. De har känt varandra i åratal och borde veta det mesta om varandra. Männen har varit barndomskamrater och deras kvinnor är sedan flera år med i gänget.

Det är en väldigt italiensk film där vännerna pratat och gestikulerar mycket och maten får det att vattnas i munnen för den som älskar riktigt god italiensk pasta, vin och tiramisu.

När tre av paren samlats väntar alla på den fjärde mannen, Peppe, som för ett tag sedan separerat från en kvinna och nu ska ha träffat en ny kvinna som skulle följa med på middagen. Hurdan är kvinnan? Är hon vacker, är hon ung eller medelålders, är hon smal eller tjock? Alla är mycket nyfikna och diskuterar detta ivrigt innan Peppe dyker upp, ensam. Hans nya flickvän Lucille har blivit sjuk, berättar han.

Av en händelse börjar de prata om sina mobiltelefoner och plötsligt har de satt igång ett spel: var och en ska lägga sin mobiltelefon på bordet och alla sms kommer dit ska läsas upp högt för alla och telefonsamtal ska lyssnas på med högtalaren på. Alla ska få höra allt. Det blir en slags vuxen version av ungdomens lek ”sanning eller konsekvens”.

Att det ska ske saker under kvällens lopp som förändrar livet och relationerna dem emellan är väl ganska förutsägbart. Det som gör filmen så bra är att det är flera överraskande vändningar och som tittare får jag emellanåt skratta rejält och emellanåt tycker jag riktigt synd om en och annan av dem. Det är en sådan där film som jag dras in i och jag glömmer att jag sitter i en biosalong – jag känner det som att jag är där, med i handlingen. Som tittare blir jag överraskad ända in till slutet. Skådespelarna är mycket duktiga och jag blir rejält sugen på att se mer italiensk film.

Filmen har fått motta flera fina utmärkelser, bland annat David di Donatello Awards – Italiens motsvarighet till Oscar – i kategorierna årets bästa film och bästa manus.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen Taggad som: Filmrecension, Italien, Italiensk film, Scen

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 342
  • Sida 343
  • Sida 344
  • Sida 345
  • Sida 346
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 505
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Lilla Amélie eller tecknet för … Läs mer om Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in