• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Filmrecension

Filmrecension: The Party – roligt, absurt, träffsäkert

31 oktober, 2017 by Rosemari Södergren

The Party
Betyg 5
Svensk biopremiär 5 januari 2018
Visas på Stockholms Internationella Filmfestival 2017
Regi Sally Potter

Ett roligt, absurt och mycket träffsäkert kammardrama med sju av de skickligaste skådespelare du kan hitta. Handlingen i denna mörka komedi utspelar sig i en lägenhet och till största delen i ett av rummen och toaletten. Det är som en teaterföreställning, fast vi är inbjudna till raden framför första raden och kan se de agerande i närbild.

Janet (spelas av Kristin Scott Thomas) har en tillställning för de hon tror är hennes närmaste vänner för att fira att hon blivit utsedd till skuggminister för landets oppostionsparti. Det blir en träff ingen av de närvarande kommer att glömma: en mängd sanningar kommer upp till ytan. Bakom de

Om du inte klarar av att se drift med feminister eller post-feminister och inte klarar av att en film driver med socialt engagerade ”rättskaffens” politiker är det inte någon film för dig. För här finns inget heligt utan många av de outtalade budord som styr dagens kultur- och politiker-elit kommer i dagen. Regissören Sally Potter avslöjar baksidan av den fina folket.

Den schweiziske skådespelaren Bruno Ganz gör en träffsäker roll som Gottfried, en tysk healer och anhängare av new age-filosofin som är tillsammans med April (spelas av Patricia Clarkson), en bitter före detta feminist och före detta aktivist som tror att hon genomskådat allt.

Gottfried är en levande manifestation av den nyandliga alternativa hälsoreligionen som finns lite överallt med mindfulness, lyssnande och accepterande. Han sitter på golvet när han talar och han kan alla de floskler, sanningar och halvsanningar som det flödar över av idag i ny-andlighetens sfär. Han är helt underbar, ibland har han rätt och ibland är han en enda stor kliché.

Cillian Murphy spelar Tom, en stenrik finansman som kommer med en undangömd pistol och är på bristningsgränsen redan då han kommer. Han är helt rätt i den rollen. Jag tror inte jag sett Cillian Murphy göra någon dålig roll någonsin.

De sju skådespelarna är en av de pelare som bär upp detta mästerverk till teaterfilm eller filmteater. Förutom de jag redan nämnt ser vi Cherry Jones, Emily Mortimer och Timothy Spall.

Fotot är väl komponerat, filmen går helt i svartvitt och det är många närgångna bilder där vi kan se vad karaktären tänker utan att han eller hon säger något.

The Party var med i tävlingssektion på Berlin nternational Film Festival och är Sally Potters åttonde långfilm.

Sally Potters tidigare filmer:
1983 – The Gold Diggers
1992 – Orlando
1997 – The Tango Lesson
2000 – The Man Who Cried
2004 – Yes
2009 – Rage
2012 – Ginger & Rosa

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen Taggad som: Bruno Ganz, Cillian Murphy, Filmrecension, Sally Potter, Scen

Filmrecension: Three Billboards Outside Ebbing, Missouri

30 oktober, 2017 by Rosemari Södergren

Three Billboards Outside Ebbing, Missouri
Betyg 4
Visas på Stockholms Internationella Filmfestival

En stark film om sorg, hämnd och skuld av den engelsk-irländske egensinnige filmregissören, manusförfattaren och dramatikern Martin McDonagh. I flera intervjuer har jag läst att han två av hans största inspiratörer och influenser är Quentin Tarantino och Samuel Beckett. Det märks. ”Three Billboards Outside Ebbing, Missouri” har likheter med både Tarantinos och Beckets absurda sätt att berätta saker. Filmen har oväntade vändningar, skojar med oss genom att bygga upp en scen som om den följer det vanliga sättet att berätta för att sedan vända på allt och snyggt bryta mot filmklichéer. Jag vill dock lägga till att ”Three Billboards Outside Ebbing, Missouri” är en film med mer hjärta och värme än Tarantinos filmrullar.

Handlingen utspelar sig i hålan Ebbing i Missouri. I centrum för filmen står Mildred, en kvinna i övre medelåldern, som förtärs av sin sorg efter sin dotter som våldtogs och mördades och den lokala polisen har inte hittat eller gripet mördaren. Mildred spelas starkt av Frances McDormand, jag tror att det lutar åt en Oscarsnominering för henne för den rollen.

Hon plågas svårt av sorg och skuldkänslor. Hon vill ha hämnd och när polisen inte lyckas gripa någon misstänkt säker hon hämnd på ortens polischef Willoughby, där Woody Harrelson gör ännu en bra roll i år (han spelar den charmige men psykopatiske pappan i The Glass Castle, som vi recenserar här, en roll han lär få en hel del filmpriser för). Polischef Willoughby låter hellre sina polismän jaga färgade smålangare än försöka hitta den man som mördat och våldtagit Mildreds dotter.

Mildred sätter upp tre stora reklamskyltar längs vägen in till Ebbing där hon frågar hur det kommer sig att dotterns våldtäktsman och mördare fortfarande är på fri fot och hon ställer frågan till polischefen. Polischefen har dock en hel del fans som blir uppretade. Det blir inte helt lätt för Mildreds son och hennes vänner när en del av polischefens supportrar blir förbannade på Mildred.

En lång rad duktiga skådespelare står på rollistan utöver Frances McDormand och Woody Harrelson, som Peter Dinklage (världskänd för sin roll som Tyrion i Game of Thrones) och Lucas Hedges som spelar Mildreds son Robbie (hyllades för sin roll i Manchester by the Sea).

Filmen har många poänger, den är rolig och absurd men också varm och den väcker tankar. Den berättar en hel del om människors strategier för att överleva sorg och tragedier. Den har visserligen en del moment som är svåra att tro på, som när en av polismännen slänger ut en man från ett fönster en våning upp inför flera vittnen utan att det blir något åtal om det. Blandningen av absurda scener och det mer realistiska fungerar inte helt friktionsfritt men så mycket annat är bra. Det är en sådan film jag glömmer att jag sitter i en biosalong och jag sugs helt in i handlingen.

Wikipedia berättar om regissören Martin McDonagh:
Han lämnade skolan som 16-åring och har ingen formell utbildning. Hans debutpjäs The Beauty Queen of Leenane (Skönheten i byn) uppfördes på Druid Theatre i Galway i Irland 1996. 1998 spelades pjäsen på Walter Kerr Theatre på Broadway i New York. Hans första sex pjäser som består av två trilogier utspelar sig i grevskapet Galway i västra Irland där han tillbringade sommarloven som barn.

2006 vann han en Oscar för sin första film, kortfilmen Six Shooter från 2005. 2008 långfilmsdebuterade han med In Bruges. Han har tilldelats kritikerpriset Critics’ Circle Award två gånger: 1996 som den mest lovande nye dramatikern och 2015 för pjäsen Hangmen. Han har tilldelats Laurence Olivier Award tre gånger: 2003 för bästa nya komedi för The Lieutenant of Inishmore (Löjtnanten från Inishmore) och både 2004 och 2016 för bästa nya pjäs, The Pillowman (Kuddmannen) respektive Hangmen.

Hans dramatik räknas till den riktning som i Storbritannien sedan 1990-talet går under namnet in-yer-face-theatre med portalnamn som Sarah Kane och Mark Ravenhill. Hans stil har beskrivits som sadistisk, provocerande och farlig och som en blandning mellan den irländske nationaldramatikern John Millington Synge och filmregissören Quentin Tarantino (Sean O’Hagan, The Guardian). Ett återkommande tema är hur orättvisor i barndomen resulterar i hämndlystnad.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen Taggad som: Filmrecension, Missouri, Three Billboards Outside Ebbing

Filmrecension: Thor – Ragnarök

27 oktober, 2017 by Rosemari Södergren

Thor – Ragnarök
Betyg 3
Svensk biopremiär 27 oktober 2017 i IMAX 3D, 3D och 2D

En helt klart godkänd tredje film i Marvels universums serie om asaguden Thor. Den här gången ska Thor försöka hindra Ragnarök, den förutspådda förgörelsen av gudarnas hemvist Asgård. Under sitt uppdrag tvingas han samarbeta med sin något opålitliga adoptivbror Loke – och han möter en riktigt elak storasyster, Hela (spelas suveränt roligt av Cate Blanchett).

Oden, Thors pappa och högsta guden i Asgård, har blivit gammal och vill ska dö. Till Thors överraskning är det inte han själv som tar över och inte den lurige adoptivbrodern Loke heller. Odens förstfödde är dödsgudinnan Hela. Hon är ond, riktigt ond och bitter. Det var hon som hjälpte Oden att bygga upp hans imperium. Hon krigade och erövrade för Oden. Men hon blev för krigsgalen och våldsam och älskade att döda och därför blev hon ivägskickad och inlåst. Hon var helt enkelt galen, tyckte Oden. Inte så konstigt att hon då kommer fylld av hämndlust.

Det är en uppföljare till Thor (2011) och Thor: The Dark World (2013), och är den sjuttonde filmen från Marvel Cinematic Universe (MCU). Filmen är regisserad av Taika Waititi och skriven av Eric Pearson, Craig Kyle och Christopher Yost. Taika Waititi dyker dessutom upp själv i rollen som Korg, en blivande revolutionsledare, varmhjärtat och på sätt sida men inte världens smartaste.

I rollistan finns en lång rad duktiga skådespelare. Chris Hemsworth är perfekt som Thor och Tom Hiddleston som Loke. Idris Elba spelar hjälten Heimdall och Jeff Goldblum är riktigt rolig som den depraverade Grandmaster, härskare i spelplaneten där alla invånare är helt passiviserade och indoktrinerade genom underhållning. Tessa Thompson spelar en tuff valkyria som blir en ny vapendragare till Thor. Anthony Hopkins är som alltid bra, nu som Oden.

Filmen är väl digitaliserad och har en rolig blandning av humor, självironi, spänning och äventyr. Stilen är som den är, överdriven men bra i sin kategori. Dessutom är den inte helt förutsägbar utan har en del överraskande vändningar.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen Taggad som: Asgård, Filmrecension, Marvel, Scen, Thor - Ragnarök

Filmrecension: Django – jag vill sitta kvar i salongen och se den igen och igen och igen

24 oktober, 2017 by Rosemari Södergren

Django
Betyg 5
Svensk biopremiär 3 november 2017

Django är den vackraste och mest berörande film jag sett på länge, länge – och dessutom bygger den på verkliga händelser. Django är en av världens främsta gitarrister och musiker under andra världskriget. Han håller till i Paris och hyllas och de tyska nazi-ockupationsstyrkornas ledande officerare blir hänförda och bestämmer att Django ska på turné i Tyskland. Problemet är bara att Django är av romskt ursprung och många romer skickas till koncentrationsläger av nazisterna.

Django heter egentligen Jean Reinhardt. Han föddes 23 januari 1910 i Liberchies nära Pont-à-Celles, Hainaut, Belgien, död 16 maj 1953 i Fontainebleau, Seine-et-Marne, Frankrike. Han var en belgisk-fransk självlärd jazzgitarrist av romsk härkomst. I Nationalencyklopedin beskrivs han som ”en av jazzens mest virtuosa och stilbildande gitarrister”. Wikipedia berättar:
Han tillbringade huvuddelen av sin barndom bland romer i Paris utkanter. Där spelade han gitarr och violin från tidig ålder, ibland också professionellt. När Reinhardt var 18 år drabbades hans hem av en brand och hans ringfinger och lillfinger på den vänstra handen brändes så svårt att de växte samman. En kirurg lyckades med att sära på fingrarna men de var i fortsättningen av liten nytta när det gällde att spela gitarr. Helt inställd på att fortsätta sitt gitarrspel ordnade han en helt egen strängsättning.

Under det ockuperade Paris i 1943 står denbriljanta och bekymmerslösa på toppen av sin karriär. Han spelar sin swing-jazz på stadens bästa arenor och konsertställen. Men det nazistiska propagandadepartementet vill skicka honom på turné i Tyskland. Samtidigt kommer rapporter om romer som dödats av nazister.

Filmen är snyggt fotad och har så mycket bra musik. Skådespelarna är enormt bra och Reda Kateb som spelar Django måste bara få några filmpriser för sin enastående insats. Det är en film som slukar mig totalt. Jag vill sitta kvar i salongen och se filmen igen och igen och igen.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen Taggad som: Django, Filmrecension

Filmrecension: Den stora nötkuppen 2 – rolig och varm och ett vettigt budskap

24 oktober, 2017 by Rosemari Södergren

Den stora nötkuppen 2
Betyg 3
Svensk biopremiär 27 oktober 2017

Lagom till höstlovet kommer en barnfilm som är rolig och varm. Och med ett vettigt budskap, möjligtvis lite övertydligt. Den stora nötkuppen 2 tar vid där den första filmen, Den stora nötkuppen, slutade.

I den första filmen, ”Den stora nötkuppen”, mötte vi ekorren Charlie som anser sig vara den coolaste av alla. Han råkar spränga parkens vinterförråd med mat och blir förvisad till stadens tuffa gator. I sin kamp för överlevnad lyckas han hitta en nötbutik fylld med djurens favoritgodis. Charlie börjar forma en snillrik plan för att lägga rabarber på hela nötskatten och rädda både sitt eget skinn och vännerna i parken.

I uppföljaren som når svenska biografer lagom till höstlovet har Charlie och hans vänner börjat vänja sig vid liv i lyx. Ekorrar, mulvaden, en vild mops och övriga djuren hänger i nötbutikens källare där det finns överflöd av mat och livet är allmänt härligt. Visst är symboliken tydlig till den ytliga underhållningsbranschen i västvärldens samhälle idag. Mer och mer glömmer parkens djur bort att leva enligt naturen. När deras nötbutik råkar ut för en olycka tvingas alla djuren att återvända till parken för att leta rätt på sin egen mat.

Men parken står inför ett stort hot. Stadens kapitalistiske borgmästare har bestämt att alla träd och alla växter ska röjas bort för att en nöjespark ska byggas. En nöjespark ger betydligt större inkomster åt den girige borgmästaren än vilda djur i en park.

Det blir en hård kamp mellan djuren och borgmästarens bulldozers. Visst är symboliken tydlig. Extra aktuell blir denna skildring av naturens kamp mot människans destruktivitet med tanke på det larm som kom i veckan från Tyskland där tre fjärdedelar av alla insekter försvunnit från jordbruksområden. Insekter är viktiga för naturen på flera sätt, bland annat för att de är mat för andra varelser i näringskedjan.

Klimatförändringarna påverkar natur och djurliv enormt. Det krävs krafttag av människor för att det stoppa utvecklingen mot katastrof.

Djurens kamp i parken är lätt att se som en metafor för naturens utsatthet i dagens värld. Ett annat sätt att tolka filmen är förstås att de på djuren som symboler för alla de människor som är på flykt i dagens värld.

Visst måste dessa olika scenarier funnits med i baktanken när manusförfattaren skrev ”Den stora nötkuppen 2.”

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen Taggad som: Barnfilm, Den stora nötkuppen 2, Filmrecension

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 325
  • Sida 326
  • Sida 327
  • Sida 328
  • Sida 329
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 505
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Lilla Amélie eller tecknet för … Läs mer om Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in