• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Filmrecension

Filmrecension: Beck – Ditt eget blod

2 januari, 2018 by Rosemari Södergren

Beck – Ditt eget blod
Betyg 3
Premiär på C More 1 januari 2018
Regi Mårten Klingberg

Beck-filmerna med Peter Haber i rollen som polismannen Martin Beck har många fans. Filmen är den 35:e i Beck-serien med Peter Haber. Det är rätt otroligt. Hur kan en film överleva så många versioner och fortfarande skapa engagemang hos publiken? Filmen som släppts nu är den första av fyra som släpps i vår.

Framgångsreceptet måste vara samma som var grunden för de tio polisromaner som filmerna löst byggt på: ett kollektiv av poliser, ledda av sympatiska Martin Beck och med en handling med starkt social förankring och realistisk bakgrund, ofta delvis verklighetsförankrade. Böckerna är skrivna i en realistisk tradition, som utgår ifrån polisernas arbete, med ett starkt samhällskritiskt perspektiv och de innehåller flera referenser till dokumentära händelser som skedde under de år då romansviten skrevs.

Beck – Ditt eget blod följer traditionen och tar upp en högaktuellt ämne där vi får följa två bröder varav den ena blivit radikaliserad och planerar ett terrordåd i Sverige. Martin Beck har gått i pension och försöker inbilla sig själv att han trivs med att ha klivit tillbaka. Han blir dock övertalad av att hjälpa Säpo med några samtal och därmed dras han ofrivilligt in i ett fall.

En av filmseriens styrkor är att rollbesättningen har hängt med i tiden och bland poliserna finns olika personligheter, både män och kvinnor och i olika åldrar. Vi har säkert alla några favoriter bland de olika karaktärerna. Det är svårt att inte tycka om dem. Det är också väldigt skönt att slippa den ack så vanliga medelålders bittre alkoholiserade ensamvargen – som är alltför vanlig i alldeles för många deckarserier.

När Gunvald Larsson försvann ur serien var det säkert en del som trodde att Beck-serien inte skulle hålla i fortsättningen. Men det gör den. Det smarta draget var att ta in en ny karaktär, den norska polismannen Steinar Hovland, som spelas av Kristofer Hivju, som är en av mina favoritskådespelare från Game of Thrones. Hans karaktär i Beck är en helt annan typ än Gunvald Larsson och det är ett skäl till att hans roll fungerar så bra i helheten. Dessutom har flera av de andra karaktärerna vuxit in i teamet. Det är som om vi känner dem, som om vi själva är med i gänget.

Filmen är hygglig, den är helt OK, spännande och engagerande. Men … Ja där finns några men, annars hade den fått ännu högre betyg. Den har en hel del klichéer och skildrar en del väl förutsägbart och en del lite för ytligt och speciellt tänker jag på skildringen av föräldrar som förlorar barn. Det är väldigt sorgliga händelser som utspelas och mer svärta hade känts mer realistiskt.

En scen jag har extremt svårt att tro på är när en stor polisstyrka med prickskyttar ligger på lur på en stor match de har skäl att tro ska utsättas för ett stort terrordåd. Skulle svensk polis verkligen inte stoppa en match som är utsatt för ett sådant hot?

Filmen är i sin helhetlite för trivsam. Men för alla fans av Martin Beck och hans team väntar fyra högtidsstunder under våren.

Böckerna av den numera internationellt kända författarparet Maj Sjöwall (född 1935) och Per Wahlöö (1926–1975) har filmats i flera omgångar. Sjöwall/Wahlöö författade de tio polisromaner i serien Roman om ett brott utgivna på Norstedts förlag mellan 1965 och 1975.

Den första av de tio kriminalromanerna som filmatiserades av Roseanna som blev film 1967 av Hans Abramson med Keve Hjelm som Martin Beck. Sedan dess har flera andra skådespelare axlat rollen som Martin Beck: Gösta Ekman, Jan Decleir, Derek Jacobi, Carl-Gustaf Lindstedt och Peter Haber.


Arkiverad under: Filmrecension, Recension, Scen Taggad som: C More, Deckare, Filmrecension, Martin Beck, Polisroman, Recension

Filmrecension: Ted – för kärlekens skull

22 december, 2017 by Rosemari Södergren

Ted – för kärlekens skull
Betyg 4
Svensk biopremiär 3 januari 2018
Regi och manus Hannes Holm

Lika mycket som Ted Gärdestad och hans sånger var älskade är detta en film att älska. Hannes Holm har skrivit manus och står för regi och resultatet är en mästerlig och berörande film: varm, stark och rolig. Den är två timmar lång, men tiden bara svischar förbi och jag glömde totalt att jag satt i en biosalong.

Ted Gärdestad slog igenom som tonåring och 1970-talet och blev stor idol över en natt nästan. Han blev folkkär och många av hans sånger har blivit svenska klassiker. Ted Gärdestads makalösa genombrott saknar motstycke i svensk pophistoria. I början av 1970-talet greps Sverige av total Ted-feber och hela landet fascinerades av hans glädje, energi, talang och fantastiska låtar. Över en natt blev han Sveriges första riktiga tonårsidol.

Filmen är ett drama och ingen dokumentär men bygger på verkliga händelser. Filmer som bygger på verkliga händelser riskerar att fastna i fällan att allt måste skildras exakt som det var. Nu var Teds liv så mångfacetterat att även om manusförfattaren och regissören Hannes Holm skulle följa tidslinjen och händelserna exakt skulle det blivit dramatiskt ändå.

Filmen har många styrkor. Den skildrar Ted som slog igenom så stort, så ung och hans starka band till sin storebror Kenneth men filmen berättar samtidigt om Sverige på 1970-talet och om hur det är att vara anhörig till en människa som har svåra psykiska sjukdomar.

Skådespelarna är enastående bra och Adam Pålsson är helt rätt i rollen som Ted Gärdestad. Det måste bli minst en guldbagge-nominering för den insatsen. Han är Ted som ung tonåring och då riktigt spritter det i kroppen på honom och hans ögon lyser som de gör på en ung människa – och när åren har rullat förbi är Adam Pålsson lika trovärdig som den plågade Ted Gärdestad som åldrades snabbt.

Peter Viitanen kommer också att få nomineringar för sin roll som Teds storebror Kenneth Gärdestad. Denna storebror som alltid ställde upp på sin lillebror, som alltid var beredd att ställa sig i skuggan för att Ted skulle kunna lysa. Hur många vet att det var Kenneth som skrev texterna och Ted som satte musiken?

Filmens distributör beskriver filmen mycket bra:
Filmen är en berättelse om en av vår tids största kompositörer, hans orubbliga relation till brodern Kenneth, till musiken och till livet. Teds livsöde kom att beröra en hel nation. Hans musik har på många sätt definierat svensk pop, med genialiska texter av brodern Kenneth, fyllda med liv, kärlek, smärta och hopp.

Filmens regissör Hannes Holm kommer åter att få pris för sin insats. Hans förra film, En man som heter Ove, blev till och med Oscarsnominerad. Hur långt Ted – för kärlekens skull kan gå är svårt att sia. Men den kommer absolut att få många nomineringar till olika filmpriset. Den är elegant, engagerande, fängslande, snygg och helt enkelt jättebra.

I rollerna:
Adam Pålsson, Peter Viitanen, Happy Jankell, Lotta Ramel, Maria Kulle, Johan Hedenberg, Jonas Karlsson

Arkiverad under: Filmrecension, Recension, Scen Taggad som: Filmrecension, Recension, Scen

Filmrecension: Jumanji – Welcome to the Jungle – bättre än den första Jumanji

20 december, 2017 by Rosemari Södergren

Kevin Hart, Dwayne Johnson, Karen Gillan och Jack Black

Jumanji – Welcome to the Jungle
Betyg 3
Svensk biopremiär 22 december 2017
Regi Jake Kasdan
Manus Jake Kasdan, Scott Rosenberg, Jeff Pinkner, Chris McKenna och Erik Sommers.

Fyra skolungdomar som fått kvarsittning har hamnat i en lagerlokal i skolan som de fått order av rektorn att rensa då de hittar ett gammal tv-spel. De två pojkarna kan inte låta bli att testa spelet och vips har de fyra hamnat mitt i tv-spelet. De har var och en förvandlats till den avatar de valt. Den nördige magre killen har blivit värsta vältränade muskelknippet. Den sportige killen har blivit en kortväxt akademiskt kunnig sidekick och den blyga tjejen har blivit värsta karatekvinnan medan den ständigt instagrammande sexbomben har blivit en medelålders, småfet gubbe. De fyra som inte hade något gemensamt i sitt vanliga liv tvingas nu att samarbeta för att överleva och kunna ta sig tillbaka till det verkliga livet.

”Jumanji – Welcome to the Jungle” är överraskande bra. De mindre barn som var på pressvisningen applåderade filmen när den var slut. Den är spännande och den är rolig och bättre än jag hade väntat mig. för tjugotvå år sedan kom filmen Jumanji första gången – och trots att den hade en av mina favoritskådespelare, Robin Williams, i rollistan var den filmen en besvikelse. Nu 22 år senare kommer en slags uppföljare, eller ny version, och den är både smartare och roligare och har förstås bra digitala effekter som en hjord av albino-noshörningar och andra farligheter i djungeln i spelets värld.

I Jumanji från 1995 var spelet ungdomarna drogs in i ett brädspel. Att det måste vara ett tv-spel i vår tids version är uppenbart.

En av filmens stora behållningar är skådespelarnas insatser. Att Dwayne Johnson som spelar avataren hjältefigurern Smolder Braverstone som den nördiga magra otränade Spencer förvandlats är riktigt kul. Dwayne Johnson gör detta riktigt bra. En annan av filmens behållningar är Jack Black som spelar den självupptagna Bethany som förvandlats till småfeta gubben Dr. Shelly Oberon. Bethany måste plötsligt klara sig utan sin kurviga unga kvinnokropp.

Den som ska gå på bio med barn i tioårsåldern har här en bra äventyrsfilm som hela familjen kan ha behållning av, förutom de allra minsta.

Arkiverad under: Filmrecension, Recension Taggad som: Filmrecension, Recension, Scen

Filmrecension: The Greatest Showman

20 december, 2017 by Rosemari Södergren

The Greatest Showman
Betyg 3
Svensk biopremiär 25 december 2017

Jag gillar musikaler. The Greatest Showman är musikal och film. En välgjord musikal med duktiga artister. Problemet är att den är för stor, allt är för överdrivet, för stora gester, för förutsägbart.

Betyg 3 betyder att det är en bra film. Att den inte får ännu högre beror på två saker: handlingen var nästintill förutsägbar efter några minuter. Och alldeles för många av sångerna var alldeles för lika varandra. Och att den svenska världsberömda operasångerskan Jenny Lind sjunger musikalsånger och inte opera är väl ändå fel? Eller gjorde hon en musikalturné i USA? Men inledningsscenen är bra och stark och en några av shownumren också, därför får den trots allt betyg 3 även om den överdrivna typiska Hollywood-dramaturgin är tröttsam.

Filmen bygger på en sann historia. Hugh Jackman spelar huvudrollen, den amerikanska visionären P.T Barnum, som startar ett museum med udda saker under 1800-talets första hälft. Museet går ekonomiskt knackigt och då föreslår hans döttrar att han ska ha mer liv i museet. Då letar han upp udda personer, som världens minsta man, världens längsta man, en skönsjungande skäggig dam och en lång rad annorlunda människor och han startar en cirkusföreställning med dem som artister och dragplåster. New Yorks fina teaterkritiker sågar föreställningen men publiken kommer i massor. Fast en mindre klick av New York-borna blir upprörda och vill få bort de unna personerna som de kallar för missfoster.

Berättelsen skulle kunna blivit mycket bra, den tar upp viktiga frågor om människors rätt att få vara som de är. Kanske är det musikalformatet som gör att det blir ytligt på fel sätt. Shownumren är filmens styrka men handlingen är alldeles för barntillåten för att beröra.

I filmens början är Barnum en fattig liten pojke som lever ensam med sin pappa skräddare. När de är hemma hos en av bygdens rika män ser vi att lille Barnum och den rike mannens dotter gillar varandra, fast Barnum blir, förstås, förbjuden att umgås med den fina flickan. Ja så klart blir de ett par och de gifter sig. Hela livet söker Barnum revansch mot sin frus fisförnäma pappa och andra rika människors överklass-attityd. Det är också ett av filmens spår som inte utnyttjas på engagerande sätt.

Men dans- och musiknumren är bra – det är filmens behållning.

I rollerna:
Hugh Jackman, Rebecca Ferguson, Michelle Williams och Zac Efron.

 

Arkiverad under: Filmrecension, Recension Taggad som: Filmrecension, Recension

Filmrecension: Tjuren Ferdinand

14 december, 2017 by Rosemari Södergren

Tjuren Ferdinand
Betyg 4
Svensk biopremiär 22 december 2017

En underbar familjefilm för alla oss som ser själen i djur. Men för lång och svår att förstå för de minsta. Barn bör nog vara minst sju-åtta år för att ta till sig och förstå filmen. När jag var på pressvisningen gick en liten flicka i uppskattningsvis femårsåldern från sin plats och satte sig på golvet och lekte med en ljusslinga när det var som mest spännande på bioduken. Hon förstod nog inte ens att det var spännande. Filmen är en timme och fyrtio minuter och barntillåten. Det är för lång tid för att hålla koncentrationen på en film för de minsta.

Tjuren Ferdinand som hellre sitter och luktar på blommorna är stångas med de andra pojkarna har i alla år varit min favorit på julaftonens Disney-program på Sveriges Television. Att berättelsen om denna underbara tjur blivit en långfilm såg jag fram emot med viss oro. Den kortfilm som visas på julafton är för mig en fullständig berättelse. Hur ska den fungera som långfilm utan att bara upplevas som en förlängd version av julaftonens kortfilm? Den fungerar. Den har fått tillräckligt många nya ingredienser för att helt fånga in mig.

Tjuren Ferdinand har det som alla bra amerikanska familjefilmer har: den har innehåll som både talar till barnen och till de vuxna. Däremot har den också den trista ingrediens som väldigt många liknande amerikanska filmer har: några biljakter. Ja faktiskt också en biljakt men också det jag symboliskt menar med biljakt: scener där huvudkaraktärerna jagas i full fart av något som är livsfarligt. En av dessa scener utspelar sig i ett slakthus – och den scenen tyckte jag var lite onödig. Trots att jag är vegetarian och gärna ser att fler människor drar ner på sitt köttätande tycker jag att denna scen var lite för mycket. Någon sådant jakt kan vara spännande med det var några för många sådana mot slutet. Men i övrigt är jag helnöjd med att få se denna underbara stora starka tjur som hellre går fredens väg än hämndens och krigets ta plats som en julfilm.

Världen behöver mer budskap om att fredens väg är möjlig. Att en film har ett bra budskap räcker förstås inte för att göra den bra, men Tjuren Ferdinand som långfilm är rolig, spännande och tankeväckande. Fast inte för de allra minsta.

Här nedan har Kulturbloggen en recension på video och därunder trailer för filmen:

Arkiverad under: Filmrecension, Recension Taggad som: Filmrecension, Recension, Tjuren Ferdinand

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 318
  • Sida 319
  • Sida 320
  • Sida 321
  • Sida 322
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 505
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Lilla Amélie eller tecknet för … Läs mer om Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in