Filmrecension

Relay
Betyg 1
Svensk biopremiär 26 september 2025
Regi David Mackenzie

Märkligt nog – sett till det chockartat låga betyget ovan, finns det ovanligt mycket goda saker att säga om Relay. Regissören David Mackenzie verkade efter Starred Up och Hell Or High Water på väg att nå ofattbara höjder som en stigande stjärna på filmhimmelen. Sedan följde ett antal ointressanta och bortglömda projekt, som Netflix-filmen Outlaw King och ett par bleka miniserier. Relay hade premiär redan 2024 på Toronto filmfestival förra hösten, men den årslänga väntan bleknar då filmens manuskript påstås ha legat i träda sedan 2019, och ständigt rankats högt på den så kallade Black List, en sorts sammanställning av populära manus som ännu inte fått äran att bli film.

Och nog finns här element som är värda att lyftas. För tillskillnad mot mer traditionella thrillers, som gärna lutar sig på action, vill Mackenzie istället kanalisera Francis Ford Coppolas, aningen förbisedda – men snillrika, Avlyssningen, där spionagets planering och långsamma procedurer blev minst lika spännande som en tickande bomb. I Relay finns samma typ av spänningsmoment där falska dokument, förklädnader och snillrikt logistiskt trixande blir minst lika nervpirrande som biljakter eller skottlossningar. Utöver det har Lily James också skärpt till sig vad gäller sin scennärvaro och bjuder på avsevärt mer pondus och inlevelse än brukligt, något som är av stor betydelse då hennes motspelare Riz Ahmed ofta förblir tyst och endast uttrycker sig med subtil ansiktsmimik gentemot publiken. Ingenting är särskilt extraordinärt men full dugligt – även underhållande, det är svårt att se hur saker och ting kan gå från solitt till fullkomligt haveri.

Men de positiva aspekterna spelar ingen som helst roll då filmen – i sitt slutgiltiga skede får för sig att den stabila uppbyggnaden är inte är vatten värd. Det som sker i den ’’stora finalen’’ går bortom sunt förnuft och god smak. Då verkar Mackenzie tro att det är bättre att vara ökänd än okänd, vad som spelas upp framför den ont anande publiken är en sorts artistisk avrättning där Mackenzie och manusförfattaren Justin Piasecki tvångsmatar sitt alster med cyanidkapslar. Ett dåligt avslut är sällan förödande nog att helt dränera från annars dugliga kvalitéer, men detta kan jämställas med en flygresa där allt går bra fram till landningen då planet störtdyker och möter ett hemskt, hemskt öde. Då spelar det ingen roll att maten och servicen varit av god kvalitet, detta är ett form av självsabotage som lämnar en fullkomligt mållös. Från att bygga sina scener minutiöst och noggrant börjar filmen också kasta sig mellan händelser och skeenden vilket skapar onödig förvirring. Det hela framstår mer och mer ofärdigt, närmast improviserat. Någonstans här blir det förståeligt varför manuskriptet legat undanstoppat och bortglömt i åratal, något – som med tanke på slutresultatet, borde fått fortsätta vara fallet och därmed förskona publikens sinnesfrid. Justin Piaseckis erfarenhet är lika obefintlig som närvaron av positiva superlativ gällande filmens avslutning. Piaseckis stora merit är att ha varit inblandad i författandet av det ’’grandiosa mästerverket’’ The Expendables 4…

Att Piasecki inte är någon arvtagare till Harold Pinter må vara en sak, men att David Mackenzie verkar ha satt på sig skygglappar och hypnotiserat sig själv till att tro att detta kan passera för något annat än en förolämpning av den allmänna intelligensen skapar historiskt huvudbry. För någonstans slutar det vara ett misstag och blir istället till en sorts allmän förnedring för alla inblandade och för publiken där kreatörerna utgår från att de skapar film för lyktstolpar utan kognitiva förmågor.

Relay är närmast historisk för hur en helt funktionell film kan förvandlas till en legendarisk katastrof, allt självförvållat och så pass inkompetent att alla involverade borde tvingas till att att ekonomiskt ersätta alla som tvingas uppleva detta kompletta hån.

Från din älskade Hilde
Betyg 4
Svensk biopremiär 19 september
Regi Andreas Dresden
I rollerna: Liv Lisa Fries som Hilde och Johannes Hegemann som Hans.

Vi befinner oss i Tyskland 1942 mitt under brinnande krig. Hilde som är ute i trädgården och plockar jordgubbar tillsammans med sin mamma hör plötsligt illavarslande ljud från ett antal bilar. Det är Gestapo som gör husrannsakan och hämtar in Hilde till förhör. Hur länge kommer jag att vara borta frågar hon. Det beror på dig svarar mannen från Gestapo. I hissen upp till förhörsrummet frågar förhörsledaren om han får känna på den gravida Hildes mage och berättar samtidigt att hans fru är i tredje månaden. Förhörsledare bjuder också på en av honom medhavd leverkorvsmörgår. Men mitt i denna ”vänlighet” ligger våldet hela tiden på lut. Hilde trängs trots sina försök att spela oskyldig sakta in i ett i ett hörn och tvingas till slut namnge ett antal kamrater som förhörsledare betraktar som hennes medbrottslingar. Hilde hamnar i en fängelsecell och förstår samtidig att alla medlemmarna i hennes motståndsgrupp Röda orkestern har blivit arresterade.

Plötsligt byter filmen tidsperspektiv och går tillbaka till tiden före fängslandet då hon fick kontakt med gruppen och sakta men säkert drogs in i verksamheten. Hon har en kompetens som gruppen saknar. Efter ett tag blir hon förälskad i Hans vars barn hon bär. Filmen växlar hela tiden mellan vad som utspelar sig i fängelset och gruppens liv innan fängslandet. Vi får följa gruppens motståndsverksamhet när de lyssnar på radio Moskva, sänder morsetelegram och springer runt i Berlin nattetid och klistrar upp förbjudna anslag på husfasaderna. Livet vid sidan om består av ett sorglöst camping- och kärleksliv. Även gruppens livsfarliga motståndrörelseverksamhet verkar snarast vara som en lek.

Efter en kort tid i fängelsecellen hamnar Hilde på förlossningsavdelningen där hon föder en pojke som får namnet Hans efter sin pappa. Hon får vara kvar på förlossningsavdelningen en tid för att amma barnet som måste växa till sig under uppsikt. Samtidigt blir hon nästan som ett biträde som stöder andra gravida och nyförlöstare mödrar. Trots att alla gruppmedlemmar som ännu inte är avrättade gruppmedlemmar vet att en rättegång och slutlig dom är vänta är atmosfären ibland närmast lättsamhet.

Filmen bygger på en sann historia om Hilde och Hans Coppi som tillsamman med ytterligare ett femtiotal unga människor bildade en grupp som gjorde motstånd mot nazismen. Det är en gripande berättelse om ungdomlig naivitet, kärlek, inre styrka, mod och kompromisslöst motstånd. Men samtidigt saknar filmen en beskrivning av bakgrunden till gruppens motstånd, på gott och ont. Hur ser den värld ut som gruppen gör motstånd mot, krig, ondska, förföljelse, mänskligt lidande och skräck. Dessutom blir filmen berättelse om gruppens motståndsarbete alltför fragmentariskt, det är som om de främst roade sig med att fika, campa och bada. Det som bär upp filmen är Liv Lisa Fries som spelar Hilde. Hennes nyanserat ansiktsuttryck, kropps- och känslospråk är ett med alla de situationer och stämningar som hon hamnar i. Liv Lisa Fries är helt fantastisk.

Vänner med hemligheter
Betyg 3
Svensk biopremiär 19 september 2025
Regi Rike Jokela
Manus Juha Jokela
I rollerna Laura Birn, Hannu-Pekka Björkman, Pirjo Lonka, Malla Malmivaara, Joonas Saartamo, Pekka Strang, Jani Vola

En finsk version av den italienska komedin Vad döljer du för mig. Ett gäng medelålders vänner träffas över en middag och bestämmer sig för att leka en lek där mobiltelefonerna ska ligga på mitten av bordet och alla samtal ska höras med högtalaren och alla SMS ska läsas upp och alla bilder som kommer ska visas upp för alla. I den italienska Vad döljer du för mig som gick upp på svenska biografer 2017 var det en lättsam, rolig film som fick mig ganska glad även om resultatet av leken blev ganska trist för en del av deltagarna. I finsk version blir det betydligt mörkare. Det finska tungsinnet förändrar filmens energi märkbart. Den är också filmad i mycket med brunmurrigt mörka sättningar.

Den italienska förlagan har hittills fått minst 30 efterföljare runt om i världen. Det är intressant att jämföra hur olika eller lika människor i olika sammanhang och i olika länder reagerar på hemligheter som kommer fram. I denna finska version blir det väldigt mörkt. På ett sätt är det som ett deprimerande Bergman-drama. Alla deltagare tycks hålla upp en falsk fasad av dem de är och när en del av deras sanning blir synlig är det mycket ångest, mycket tydligt att de fastnat i ett liv de inte är lyckliga med och de söker i hemlighet annat i smyg, oftast sexuella relationer av olika slag.

Regissören, Rike Jokela, till denna finländska version, har fått ihop ett mycket bra gäng skådespelare. Ofta dröjer kameran sig kvar på deras ansikte och vi får läsa av och känna in deras känslor och tankar. På så sätt blir denna version mer krävande att se och inte lika lättsam som den italienska förlagan. Jag tänker att vilken man tycker bäst om beror nog på vilket stämning man befinner sig i och vilken situation man befinner sig i livet när man ser filmen. Det finns mycket att prata om kring hur människor beter sig när de inte vågar vara den de känner att de är.

Här är Kulturbloggens recension av den italienska Vad döljer du för mig?

The Life of Chuck
Betyg 4
Premiär 19 september 2025
Regi Mike Flanagan,
Rollerna: Chuck som barn Benjamin Pajak, Chuck som tonåring Jacob Tremblay och Chuck som vuxen Tom Hiddleston

Filmen bygger på en novell av Stephen King. Den består av tre olika delar utan traditionell tidsordning. Vilket förstärker mysteriet som genomsyrar filmen. I filmens första akt, och berättelsens sista del, läser en av Marys elever poesi av Walt Whitman. Plötsligt avbryts alltsamman av nyheten att Kalifornien har fallit samman och försvunnit ner i havet. Det är en miljökatastrof som snart visar sig ske över hela jorden. Skogsbränder, jordbävningar, slukhål, döda bin och stora områden som försvinner ner i havet. Hela världen håller på att upplösas. Allt det som vi har byggt upp vardagen kring slutar fungera, internet, mobiler och elen. Det enda som fortfarande fungerar är det analoga systemet för nyhetsutsändning. Finns det inget annat att göra än att vänta och acceptera det som händer. Bisarrt nog verkar ingen skrämd. Marty fortsätter lugna att rätta prov. Mitt i allt det som verkar gå åt skogen dyker det plötsligt upp en skylt på TV och på en massa andra platser runt om i stan. ”Tack Charles Chuck som gav oss 39 år”. Vem är Chuck och varför tacka för de 39 åren.

I nästa akt får vi veta lite mer. Charles Chuck visar sig vara en trist bokhållare som vandrar genom staden på väg till en för honom viktig konferens. Men plötsligt när han hör gatumusikanten Taylors trummor stannar han upp och börjar dansa tillsammans med en ung kvinna. Varför stannar han plötsligt? Var kommer dansen och all livsglädje från? Hur kan han plötsligt börja dans som Mickel Jackson? Vilka hemligheter döljer sig bakom den trista bokhållaren och varför känns det inte sorgligt att Chuck enligt berättarrösten bara har nio månader kvar att leva?

I filmens sista akt, och livets första, får vi svar på vissa frågor men ställs också inför nya djupare existentiella frågor. Här får vi följa Chucks liv tills han dör 39 år gammal. Han har många ljusa barndomsminnen trots att föräldrarna förolyckades tidigt och att morföräldrarna blev deprimerade. Hans farmor som älskar att dansa lär Chuck att älska dansen. Morfar säger att allt är matematik, hela universum men också dansen. Men det gör inte att det räcker med matte också konsten måste till. Du har konsten inom dig säger han. Men är du bra på matte är revisor är ett tryggt och säkert yrke. En lärare menar att Chuck har en mångfaldmöjlighet i inom sig, hela universum samtidigt som han är en del av universum. Så varför begränsa sig?

I morföräldrarnas hus är en sak strängeligen förbjuden. Det finns ett hemligt rum som bara morfar får gå in i. Vilka hemligheter döljer sig där? Varför blir morfar så arg och rädd när Chuck utan lov går in rummet? Han vågar aldrig mer gå in där. Men när morfar har dött försöker han igen. Vad är det som händer i rummet? Skådade morfar in i framtiden? Såg han sin egen och andras död och blev skrämd av att han bara kunde vänta in det som skulle ske. Kan Chuck också skåda in i framtiden när han är i rummet? Kan Chuck ses sin egen död och bara vänta. Är det enda vi kan göra, att invänta vår egen men också, jordens och universums död. Och likt Marty till synes lugnt fortsätta rätta prov.

Filmen är välgjord och underhållande och väcker tankar om våra liv och plats såväl på jorden som i universum. Vad är det som gör livet meningsfullt? Kan vi eller kan vi inte påverka det som sker? Filmen bärs upp av Benjamin Pajaks, och Jacob Tremblays rolltolkningar av Chuck som barn respektive tonåring.

.