Tre väninnor
Betyg 5
Svensk biopremiär 5 september 2025
Regi Emmanuel Mouret
Rollerna Camille Cottin som Joan, Sara Forestier som Alice och India Hair som Rebecca.
Filmens huvudperson Joan arbetar som lärare. När termin startar träffar hon Thomas som är nyanställd på den tjänst som Joans nyligen avlidne man Victor hade innan sin död. Det får vi veta genom en berättarröst som visar sig tillhöra hennes döde man, som alltså för några ögonblick återvänder från det döda. Han återkommer sedan vid flera tillfällen under filmens gång som observatör och kärleksfull rådgivare kring Joans komplicerade möten med andra män. Den egoistiska kärlek som han kände för Joan när han levde har efter hans död omvandlats till en icke-egoistisk kärlek. Men för att vi skall förstå vad som utspelar sig i nuet återvänder vi med berättarens hjälp till det som hände ungefär ett år tidigare.
Vid ett tillfälle då Joan och hennes två väninnor Alice och Rebecca träffas berättar de för varandra om de senaste turerna i kärlekslivet. Rebecca säger inte så mycket, hon är snarare tyst och hemlighetsfull. Varför hon drar sig undan förstår vi senare när det visar sig vem hennes älskare mister X är. När Rebecca har gått och Joan och Alice blir ensamma säger Joan plötsligt att hon har slutat älska sin man och att hon har så dåligt samvete för det. Hon vågar inte berätta för Viktor eftersom hon inte vill göra honom illa. Hon tycker om honom men det är allt. Det är ingenting som Alice tycker är konstigt, hon har aldrig har älskat sin man Eric. Hon tycker nämligen att det är skönt med lite svalare förhållanden. Innan hon mötte Eric hade hon varit tillsammans med en man som hon var djupt förälskad. Eftersom hon var rädd för att mista honom led hon ständigt av svartsjuka, känslor som hon slipper i det svalare förhållandet med Eric.
Det hjälper inte Joan det minsta. Till slut berättar hon för Victor att kärleken är slut. Efter många turer är uppbrottet definitivt. Victor super sig full vilket göra att han kör av vägen och dör. Joans skuldkänslor blir ännu värre. Hon tycker att olyckan är hennes fel och att det är hennes fel att deras dotter Nina har förlorat sin pappa.
Mitt i sorgen och skuldkänslorna träffar hon den nya läraren Thomas igen. Han har fått en lägenhet i samma hus som Joan. Efter ett tag börjar de umgås med varandra. Deras två döttrar blir bästa vänner och vill till och med bli systrar. Thomas vill mer än bara vara vän men Joan säger att hon inte är mogen för att nytt förhållande. Plötsligt återvänder Victor som säger att han ser henne och Nina hela tiden och att hon inte behöver ha dåligt samvetet, allt är bra nu.
Men när Thomas vän Martin dyker upp blir hon plötsligt förälskad i honom och börjar fantisera om att flytta ihop.
Alice och Rebeccas lika trassliga kärleksliv pågår parallellt med Joans. I en dröm ser Alice ett telefonnummer som visar sig vara till en man. Vad betyder det? Ska hon ringa? Gör det säger Rebecca på ett sätt som gör att man börjar undra. Till slut ringer Alice upp mannen som visar sig vare en känd konstnär och som gärna vill träffa Alice. Åk, åk, åk säger Rebecca som dessutom villigt deltar i mörkläggningen av Alice dejt med konstnären. Men när Eric förstår att Alice dejtar någon annan blir han svartsjuk vilket inte Rebecca gillar. Och Alice börjar samtidigt bli tveksam till konstnären, Eric kanske inte är så dum ändå. Det gör att Rebecca, utan Alice vetskap, tar chansen att söka upp konstnären. Kan han vara något för henne.
Filmen slutar med en fest hos Alice och Eric. Till festen kommer plötsligt en galet förälskad Rebecca med sin lika förälskade helt nya bekantskap. Joan och Thomas är också där och Joan tänker kanske ändå. Eller kanske inte. Mannen som hon aldrig sett förut och som bjuder henne på en tårtbit, kan det vara han som ska fylla hennes liv med kärlek.
Regissören Emmanuel Mouret kallas ibland för de franska kärleksförvecklingarnas mästare. Här har han verklige lyckats trassla in väninnorna en massa förvecklingar som de på något sätt verkar vara mer eller mindre omedvetna om själva. En omedvetenhet som gör att vänskapen trots allt består. Det komiska och samtidigt allvarliga balanseras på ett känsligt sätt både genom aktörernas kroppsspråk och dialoger. Nästan som Woody Allen när han är som bäst.
