Filmrecension

Drömmar
Betyg 4
Svensk biopremiär 17 oktober 2025
Regi och manus  Dag Johan Haugerud 
Roller Ella Øverbye som Johanne, Selome Emnetu som Johanna (franskläraren)
Anne Marit Jacobsen som mormor och Ane Dahl Torp som mamma.

När den 17-åriga Johanne träffar sin nya lärare i fransk, Johanna, blir hon helt tagen av hennes och kan efter det inte släppa tankarna på henne och hennes utstrålning. Mötet påminner henne om en bok som hon läste för ett antal år sedan. Den handlar om en ung kvinna som blir djup förälskade i en mycket äldre konstnär. Ett minne som särskilt etsar sig fast är när konstnären knyter en halsduk tre varv runt den unga kvinnans hals. Tänk att få vara med om något sådan.

Johannes hela tillvaro börjar kretsa kring tankarna på Johanna. Hon söker henne hela tiden med blicken och hon blir mer och mer övertygad om att de har en speciell kontakt och att Johanna nog känner det samma, samma pirrande känslor. En natt drömmer hon om att de är tillsamman och när hon vaknar är hon helt fångad av drömmen. I drömmen virade Johanna till och med en halsduk tre varv kring Johannes hals, precis som i boken. Minnet av drömmen känns både fantastiskt och hemskt förbjudet, hon både skäms och njuter av känsla. Plötsligt går det upp för henne att hon är besinningslöst förälskad i Johanna.

Förälskelsen, skammen och ovisshets tär mer och mer på henne och gör att hon bli inbunden, drar sig undan och blir sjuk. Det finns bara en sak att göra. Hon letar reda på var Johanna bor och går hem till henne. När Johanna öppnar dörren faller Johanne i Johannas armar och börjar storgråta. Under ett års tid träffas de regelbundet hemma hos Johanna. De pratar, sitter nära varandra och stickar tröjor.

Johanne vill bara en sak, att de ska bli tillsamman. Men varje gång de kommer riktigt nära varandra verkar Johanna dra sig undan, varför gör hon så. Efter något år glider de till Johannes förtvivlan isär. Kanske var hon aldrig mer än en elev till Johanna. I ett försök att bevara alla känslor har Johanne under hela tiden skrivit ner allt hon upplever i en bok. Det är hennes första förälskelse och hon är helt övertygad om att hon aldrig mer kommer uppleva något liknade. Men trots att hon vill bevara sina upplevelser och sin kärlek för sig själv orkar hon till slut inte bära alltsamman inombords. Hon ber sin mormor ock efter ett tag också sin mamma att läsa det hon har skrivit. Båda, särskilt mamman, blir först förfärande.

Vad har egentligen hänt mellan läraren och Johanne. Är det övergrepp som borde anmälas? Eller är det en djupt förälskad ung kvinnas febriga fantasier. Men en sak är säker, det är mycket vacker kärleksroman som kanske borde ges ut. Det blir en fråga som alla blir indragna i mormor, mamma, förläggaren och till och med Johanna. Det är som om den vackra kärlekshistorian sakta glider ur händerna på Johanne.

Filmen som är en mycket vacker kärlekshistoria skildrar den djupa förälskelsen i all sin febrighet och galna upptagenhet. Samtidigt utforskar filmen den sköra linjen mellan verklighet och fiktion. Den beskriver hur kärleken kan pendla mellan djupaste lycka och djupaste olycka. Mellan hopp och förtvivla. Är kärleken besvarad eller är den inte det inte? Filmen är rörande, kärleksfull och provocerande, allt på en gång. Ella Øverbye gör en lysande, nyanserad och inkännande tolkning av all de lyckliga och olyckliga stunder som Johanne genomlever. Tillsamman med Selome Emnetu, som spelar Johanna, gestaltar hon närhetens och intimitetens mysterier, dess visshet och ovisshet. Filmen vann Guldbjörnen vid Berlins filmfestival 2025.

7 Steg
Betyg 1
Svensk biopremiär 17 oktober 2025
Regi Andreas Öhman

Veronica Maggio må vara en av Sveriges mest älskade och uppskattade artister på scen, hon har genom sin musik skaffat en oerhört hängiven publik där konserterna och kontakten med lyssnarna i mångt och mycket kan jämföras med den som kan ses då Håkan Hellström fyller landets största scener.

Beslutet att nu pröva på skådespelaryrket hade inte känts lika udda om det – likt då Lady Gaga gjorde en strålande skådespelardebut i A Star Is Born, varit fråga om en film med musikalisk anknytning. Då hade det funnits fog för beslutet att rollbesätta en person utan erfarenhet av konsten att skådespela. Då hade Maggios musikaliska erfarenhet fungerat som skyddsnät vad gäller att nyttja befintliga kunskaper, något som Gaga hade stor nytta av. Men vem behöver följa mönster, recept eller några som helst rekommendationer då vanföreställningar och fullkomligt vanvett kan leda hela dansen?

För Maggio och regissören Andreas Öhman – som båda står som de ansvariga för filmens manus, har inte skapat sju nätta små steg, det är istället helvetets sju cirklar som publiken tvingas igenom under två helt gräsliga timmar. Sadistiskt nog är filmens korta inledning inte av samma episka tortyr som övriga filmen. Istället är introt oväntat stabilt – om än taffligt vad gäller hantverket, Maggio hanterar den aningen banala dialogen oväntat väl och får den att kännas relativt naturlig. Det hopplösa festandet och sommarförälskelsen upplevs som hyfsat genuin, faktumet att filmen lämnat Sveriges gränser ger också förhoppningar om lite gemytlig europeisk sightseeing.

Men då filmen skapat en känsla av falsk trygghet kommer en sylvass kniv rakt in i ryggen på publiken. För vad som faktiskt levereras är inte en lättsam romans med glättig dialog som framförs med självsäkerhet utan en bisarr – för att inte säga inkompetent, thriller där hemligheter skall avslöjas och studeras.
Den här totala vändningen är hanterad med så pass osedvanlig okunskap att det hela blir en tvärnit där alla passagerare kastas ut genom framrutan. Men istället för att träffa betongen och gå vidare till efterlivet tvingas vi uthärda gränslös dårskap som tvingar till böner om nåd.

Maggio och Öhmans manuskript är – förutom att vara berättarmässigt undermåligt, också fyllt med dialog så usel att den redan nu borde ställas inför rätta för grova brott vad gäller att misshandla svenska språket. Filmens repliker och utsagor liknar inget vi tidigare sett, till och med Tommy Wiseaus ökänt usla kultklassiker The Room framstår snart som någon sorts arvtagare till både Aaron Sorkin och David Hare. Detta kombineras med ett skådespel från både Maggio och Joel Spira – som för artighetens skull, inte lär kunna skrivas in i filmhistorien som skådespelaryrkets mest exemplariska.

Men det är berättelsen som får det hela att gå från uselt till att behöva placeras bredvid radioaktivt avfall. Detektivarbetet – som majoriteten av filmen vill ägna sig åt, är bortom det löjeväckande, det irrationella beteendet som Joel Spiras karaktär demonstrerar är inte bara patetiskt utan tangerar att vara psykotiskt. Snart blir hemfridsbrott och allmänna buffelfasoner något som filmen vill att vi skall applådera. Sedan följer lite knarkexcesser, vandalisering och tvångsbeteende, allt för att göra en redan odräglig situation till en ren golgatavandring.

Att filmen gör ett par dyra utlandsresor – som bidrar med absolut ingenting vad gäller berättelsen, känns snart som en patetisk ursäkt för att filmteamet skall få dra till trendiga influencer-destinationer på andras bekostnad. Speltiden på vansinniga två timmar känns längre än då jag med tveksam mage blev fast på ett stillastående tåg utan ström eller badrum. Att eländet slutar med en ren stöld känns dock som ren poesi, detta är nämligen två timmar jag aldrig kan återfå, detsamma kan sägas om mitt förnuft, tålamod och allmänna sinnesfrid.

Kvällspass
Betyg 4
Svensk biopremiär 17 oktober 2025
Regi Petra Biondina Volpe

En ovanlig och unik film som skildrar en människa i dess arbete ett helt pass. Detär inte många filmer som skildrar människor som arbetar. Ofta, ofta handlar det i filmer om människor som av något outgrundligt skäl inte behöver försörja sig. Men nu får vi följa Flora, en erfaren sjuksköterska på en kirurgavdelning där tempot är högt och resurserna knappa. Det är fruktansvärt stressigt, krävande och påfrestande. Genom henne speglas egentligen liv och död, de stora existentiella frågorna och samtidigt på ett högst konkret, tydligt och realistiskt sätt sätts detta i samband med hur arbetsliv ser ut idag för många människor.

Avdelningen Floria jobbar på är underbemannad men hon kämpar verkligen på och är duktig, noggrann och har empati för patienterna. Men ju mer arbetsbördan ökar och alla har krav på henne och förväntningar blir det svårare att fortsätta upprätta den leende attityden och gott humör. Filmen är inspelad i ett tyskt sammanhang och det gör att där finns vissa skillnader som jag inte tror stämmer inte på svenska förhållanden. Där finns en del rum där privatbetalande patienter finns. Dessa privatpatienter har, inte oväntat, ännu högra krav på sjuksköterskan och vården. Jag har inte hört talas om att det finns avdelningar på svenska sjukhus där vissa rum är för privatbetalande patienter. Men det spelar ingen roll för filmens handling och helheten. Jag tror många, många inom vård och omsorg kan känna igen den press som Floria upplever och vi har alla något att lära av det.

Trots underbemanning hanterar hon arbetsdagen med okuvlig arbetsmoral, klinisk precision och stor empati för sina patienter. När arbetsbördan växer och timmarna rinner iväg blir även det inre trycket synligt. Med hyllade Leonie Benesch (Lärarrummet, Det vita bandet) i en djupt mänsklig huvudroll är filmen en hyllning till dem som bär andra – ofta på bekostnad av sig själva.

Av och till är Floria så pressad att jag får ont i magen och det känns i hela kroppen. Pressen kryper under huden på mig. Det är stark film som jag hoppas många ser. Speciellt politiker och makthavare.

Roofman
Betyg 3
Svensk biopremiär 10 oktober 2025
Regi Derek Cianfrance

Under det tidiga 2010-talet verkade Derek Cianfrance vara näste man på tur vad gällde att erövra hela filmvärlden och bli en given kritikerfavorit. Den sortens regissör vars filmer alltid skulle ha en given plats på de allra mest prestigefyllda festivaler, där inbitna cineaster hungrade efter varje nytt projekt. Både Blue Valentine och The Place Beyond The Pines känns som eviga favoriter på filmsidan Letterboxd som ständigt tycks bli favoriter hos unga och hungriga filmälskare.

Men på väg mot himmelriket verkade raketbränslet ta slut. The Light Between Oceans med Alicia Vikander och Michael Fassbender kom och gick, sedan har det mer eller mindre varit radiotystnad från Cianfrance. Nästan nio år senare gör regissören återigen långfilm. Förvånansvärt nog är det inte tal om att ännu en gång skapa diskbänksmisär, krossade relationer och visa upp det sämsta livet har ett erbjuda. Återkomsten är istället en mer lättsam historia som många gånger känns som en ren parentes i jämförelse med de kolsvarta och ödesmättade filmer som Cianfrance mottagit sina största och mest hysteriska ovationer för.

Här finns en obekymrad, lekfull inställning som känns välkommen men också oväntad. Cianfrance – till skillnad mot andra regissörer som stolt vältrar sig i missnöje och sorg, verkar inte – denna gång åtminstone, känna sig tvingad att ännu en gång ge publiken magknip av emotionell ångest. Det nyttjas stora doser nedtonad komik som ger filmen en oväntat gemytlig atmosfär.

Inte för att svärtan och sotet försvunnit helt och hållet. Ännu en gång används ett analogt foto med omåttligt återhållsamma och dämpade färger. Den lättsamma registilen och det råa utseende borde inte kunna samsas, men det förankrar projektet, får det att framstå sammanhållet och seriöst och inte en ren lekstuga, vilket alltför många komedier tangerar att vara. Filmens första halva är i mångt och mycket en perfekt fusion mellan desperation och charmig komik. Cianfrance hittar ett perfekt emotionellt spektra för berättelsen där filmen rör sig mellan slapstick och nakenskämt men också ett par finstämda känslomässiga stunder för Channing Tatum, som bjuder på sitt bästa skådespel hittills. Cianfrance verkar acceptera att han inte regisserar en film med oändlig potential, det är en trevlig bagatell som inte kräver stora gester eller domedagsscenarion där kroniska sjukdomar eller hjärtesorg krossar människor.

Därför kan man fråga sig varför speltiden har dragits ut till två timmar? Berättelsen och det generella innehållet hade varit ypperligt på knappa hundra minuter, men då tjugo minuter adderas börjar den behagliga och trivsamma bagatellen vackla och snart har filmen stannat längre än den är välkommen. Problemen börjar skymtas då filmen vill presentera romansen mellan Kirsten Dunst och Tatum. Dunst som inte direkt är känd för något vidare energiskt eller varierat skådespel är här lika oinspirerad och själlös som brukligt. Scenerna mellan henne och Tatum är lika erotiska och romantiska som ljudet av en skramlande cementblandare. När vi ändå är inne på verktyg för byggnation liknar filmens andra halva en ocean av fogmassa. Det härliga tempot och den fyndiga komiken blåses bort för torftiga och trista scener som endast känns sövande.

Vad som kunde blivit en lysande, timid, klyschig men hjärtlig komedi blir istället i slutändan bara halvfärdig och delvis underhållande, detta trots en introduktion som utlovar det bästa Cianfrance gjort, ett påstående som tycks få vänta ett tag till.