• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Filmrecension

Filmrecension: Berlin Alexanderplatz

23 november, 2020 by Rosemari Södergren

Bild från Berlin Alexanderplatz. Stephanie Kulbach, Sommerhaus Filmproduktion

Berlin Alexanderplatz
Betyg 4
Svensk biopremiär var bestämd till 27 november 2020 men är uppskjuten på grund av pandemin och nya riktlinjer
Regi Burhan Qurbani

Berlin Alexanderplatz av Burhan Qurbani blev utsedd till bästa film på Stockholms filmfestival och var också den mest sedda filmen på festivalen 2020. Huvudrollsinnehavaren Welket Bungué utsågs till Bästa manliga skådespelare för rollen som Francis.

Burhan Qurbanis bygger på Alfred Döblins roman Berlin Alexanderplatz men den utspelar sig i modern tid. Huvudpersonen, Francis, är en immigrant till Tyskland från Bissau. Vi får aldrig veta hans bakgrund, bara små vinkar ges. Filmen är oerhört suggestiv såväl bildmässigt som litterärt. En  berättarröst talar emellanåt.  Det är stark och även om det blir litterärt fungerar det bra på film. Det handlar till exempel om hur han tog sig till Europa, det verkar som att han var nära att drunkna och att han i vattnet förlorade sin kvinna. Detta är en av de saker vi aldrig får veta säkert utan bara delvis och suggestivt. Jag har inte läst romanen som filmen bygger på, det är möjligt att en del av de vi som filmtittare anar är tydligare i romanen.

När det gäller skildringen av Francis förflutna fungerar detta lite oklara bra. Men när det gäller hans liv i Tyskland kan jag sakna en del underlag i berättelsen. Francis har bestämt sig för att vara en god människa och inte vara brottsling. Han har ett arbete tillsammans med andra papperslösa immigranter, ett smutsigt och tungt arbete men trots allt ett jobb. En dag råkar en arbetskamrat ut för en olycka på arbetsplatsen och Francis kallar på ambulans trots att alla försöker hindra honom. Den skadade vill inte ens själv till sjukhus för då kommer han att bli upptäckt som papperslös och bli utvisad direkt. Arbetsledaren på arbetsplatsen ger Francis sparken för att han kallade på ambulans. Eftersom de flesta som jobbar där är svart arbetskraft vill arbetsgivaren inte ha dra på sig någon uppmärksamhet från myndigheter.

Francis dras in i kriminalitet och försörjer sig som hjälpreda till Reinhold, en tysk som har ett gäng knarklangare som jobbar åt sig. Reinhold är en riktig vidrig karaktär, ett monster, och ändå lyckas Francis inte bryta med honom. Det är en förfärlig historia som verkar gå obevekligt mot undergång. Mörkt och utan hopp.

Jo ett hopp tänds. Francis träffar prostituerade Mieze (mycket välspelad av Jella Haase). Mieze är lyxprostituerad och kan ta tusen euro i betalning för en natt. En stark kärlek och samhörighet växer fram mellan Mieze och Francis. Men Reinhold tål inga konkurrenter om Francis. Hotet växer och det knyter sig i min mage under filmens gång.

Filmen är tre timmar lång och jag känner att det är något för långt. Att filmen behöver tid för att kunna fördjupa karaktärer och inte berätta för ytligt, det inser jag. Men troligen hade filmen kunna kortats ned med 15-30 minuter och fortfarande ha kvar sitt djup och det suggestiva, litterärt filmiskt poetiska.

Filmen är mycket filmiskt välgjord, har skickliga skådespelare och en stark berörande berättelse även om det är djupt deprimerande samtidigt. Det jag är mest skeptisk till är vad regissören egentligen vill säga. Om filmen vill säga att en papperslös immigrant inte har någon chans i det tyska samhället tycker jag det fattas en hel del i berättelsen för att få fram det. Vi ser aldrig Francis ens försöka få något annat jobb än inom knarksmugglingen. Han blir också varnad av flera som vill honom väl, de varnar honom för Reinhold och försöker på flera sätt få honom att bryta med Reinhold som är ett monster.

Men trots mina betänkligheter är det en film väl värd sina priser och väld värd att ägna en kväll åt och jag hoppas det snart blir möjligt att visa den på biografer.

Filmdistributören berättar om filmen:
Berlin Alexanderplatz var nominerad till elva Lola (Tysklands filmpris) i våras, och vann årets Silverpris i bästa film-kategorin. Dessutom vann Albrecht Schuch en Lola för sin gestaltning av Reinhold och filmen fick även pris för bästa musik, foto samt scenografi. Burhan Qurbani har skrivit manus tillsammans med Martin Behnke. De har tidigare samarbetat med ännu en politiskt laddad film, dramat Wir sind jung. Wir sind stark. Berlin Alexanderplatz visades inom tävlan under filmfestivalen i Berlin. En av filmens producenter är svensken Leif Alexis, som tillsammans med Qurbani tidigare tävlat under den festivalen med filmen Shahada.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: 76 days – Intensivt om första dagarna i spåret av Covid

22 november, 2020 by Petter Stjernstedt

Pressbild

76 days
Betyg 4
Svensk biopremiär 18 november
Regissör Hao Wu, Weixi Chen

76 days, den första coviddokumentären, är en intensiv filmupplevelse om sjukhuspersonalen och viruset, en förvirrad, kaotisk irrfärd som tar oss med inpå akutmottagningen för fyra av Wuhans mest fullsatta sjukhus. Coronaviruset sprider sig som en löpeld från person till person och vänder upp och ner på allas vardag .I den häftiga inledningsscenen ser vi
vårdpersonalen springa mellan avdelningarna och ge drop, kolla temp och se till att syrgasmasken sitter rätt på varje sängliggande patient. Utanför hörs skriket från panikslagna människor som rycker och sliter i entrédörren till byggnaden. Läkaren som försiktigt öppnar dörren har svar på tal till besökarna – “Ni ska alla få den hjälp ni behöver men just nu måste vi låsa dörren, hej då…”

Pandemin som just nu härjar över hela världen tog sin början i Wuhan-provinsen. Vid tidpunkten var Covid ett nytt virus man inte kände till. För att parera hotet gällde det att agera fort. På med munskyddet, visiret och den heltäckande overallen som tejpas kring ärmar och hals. Alla som besöker sjukhuset sprayas med handsprit och uppmanas att bära mun- och nässkydd för jämnan. Annars är man inte välkommen hit. En dement farbror förstår inte varför han befinner sig på ett sjukhus. Han har ju bara fått en lätt förkylning. Gång på gång försöker  han smyga sig ut från avdelningen men stoppas av en bestämd men trevlig personal som snällt eskorterar honom tillbaka till sitt rum.

76 days är en filmupplevelse utöver det vanliga, en som du svårligen tvättar av dig. En unik och intim inblick kring arbetet på fyra sjukhus som fick motta de första covid-patienterna. Hos vårdpersonalen rinner både svett och tårar ner för ansiktet och ute i korridorerna finns bänkar där trötta sjuksköterskor och doktorer ligger och slumrar. Det är ögonblicksbilder som sätter prägel på den intensiva tid som stundade. I blickfånget är kalabaliken. Man imponeras samtidigt av det tunga arbete som utförs av beslutsamma sjuksköterskor och läkare. Lite visste man då om vad som komma skulle..Patienterna har det tufft. En covidsmittad gravid kvinna föder sitt barn på sjukhuset. Strax efter förlossningen hänvisas hon ut från lokalerna iklädd munskydd. Hon och hennes man väntar tålmodigt vid hotellrummet med en puls på 180 på att telefonen ska ringa och ge dem klartecken om att kunna hämta hem sitt barn. Vi känner medkänsla med personerna i filmen. 76 days fokuserar både på patienter och anställda.

Covid var och är det virus som gav oss alla en rejäl kalldusch. Och numera , i november 2020, är det nya normala handsprit, tvätta händer, hålla avstånd och helst  bara umgås med din partner där hemma. 76 days visar den tuffa verklighet som råder där ute, kanske för att vi ska förstå allvaret i situationen. För just nu springer personal på Karolinska från rum till rum och försöker rädda liv. För att underlätta deras vardag måste vi alla ta vårt ansvar och följa restriktionerna. Det är Nu eller aldrig och 76 days visar hur hoppet alltid trumfar fruktan när hotet ligger och hotar i förgrunden.

Petter Stjernstedt

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Toppnytt

Filmrecension: Saint Maud – en skräckfilm om en djupt ensam människa

20 november, 2020 by Rosemari Södergren

Saint Maud
Betyg 3
Svensk biopremiär 20 november 2020
Regi: Rose Glass
Medverkande: Morfydd Clark, Jennifer Ehle, Lily Knight m fl
Censur: 15 år

Maud är en sjuksköterska som arbetar med en privat patient, Amanda, före detta hyllad danserska som är dödssjuk. Maud har bestämt sig för att rädda Amandas själ, att få henne frälst innan hon dör.
Filmen beskrivs av filmens distributör som: en krypande och djärv syn på tro, galenskap och frälsning i en förtappad värld.

Jag håller inte med om det. Filmen skildrar Mauds väg till total galenskap och det har inte med religionen att göra alls egentligen. Även om filmregissören valt att ha med en mängd religiösa attiraljer kan jag inte associera till en religiös människa eller ens om vad fundamentalistisk religion kan göra med människor därför att Maud är hela tiden ensam, hon har ingen församling, ingen kontakt med någon präst eller annan religiös företrädare. För mig är filmen en obeveklig skildring av en fruktansvärt ensam och övergiven människa på väg mot total psykisk kollaps.

Vi får också veta i förbifarten att Maud tidigare arbetat på sjukhus men fått sparken efter att något hänt. Vad får vi aldrig veta. Men vi får vinkar som gör att vi kan ana att vi har att göra med en dödsängel, en sjuksköterska som dödat svårt sjuka för att bespara dem lidande. Det är dock inte utsagt utan något vi kan läsa mellan raderna, ana under ytan.

Filmen är manusförfattaren och regissören Rose Glass debutfilm – och hon visar att hon är en stor filmskapare med stor talang för filmens sätt att berätta. Filmen är suggestivt fotat med miljöer i mörka bruka toner och ofta filmad ur sneda vinklar som vi kan förstå är Mauds synvinkel. Det är en slags psykologisk skräckthriller men som egentligen aldrig gör mig nyfiken eller spänd. Allt går med expressfart mot katastrofen. Rent dramaturgiskt skulle jag ge filmen betyg 2 men då fotot och ljud och skådespelarna har så hög klass blir det godkända betyg 3.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: Vivos – Stelbent men närgånget om utsatthet och korruption i Mexikos utkanter

18 november, 2020 by Petter Stjernstedt

Foto: Ai Weiwei. Vivos Betyg 3 Svensk biopremiär 18 november Regissör Ai Weiwei Pedagogisk och närgånget berättar konstnären och filmskaparen Ai Weiwei om korruption och hemska karteller i Mexikos utkant. Upp mot 43 studenter försvinner spårlöst. Vem är skyldig och vad är motivet bakom? “They stole everything from me and what I have left is only anger”. En av flertalet föräldrar som förlorat sina söner och döttrar berättar om det oerhörda övergreppet gentemot familjen. I Mexiko fördes för en tid tillbaka 43 studenter bort i samband med en resa över Iguala, Guerrero i Mexiko. Sex studenter dödades, 43 kidnappades och har inte synts till sedan dess. Vivos är konstnären och filmskaparen Ai WeiWeis nya film om mänskliga rättigheter som kränks. Mexiko är på fler vis ett korrupt land där staten samarbetar med maffian och hjälper karteller att langa heroin i mängder. Allt handlar om pengar och makt. Med nog cash i fikan kan du förklara dig ur vilken situation som helst. Ai Wewei intervjuar de föräldrar vars barn försvunnit. Det är en smärtsam och ingående process vi får ta del av. Hur går man vidare efter ha mist ens det viktigaste ting i livet? Vivos är en tårfylld berättelse men som aldrig blir för sentimental. Pedagogisk och långsamt berättar Ai Weiwei sin historia. Vi får inblick i Mexikos tumultartade då- och nutida historia. Om karteller som styr och ställer på stadens gator och torg och om utsattheten och hotet mot demokratin. Det talade ordet som hotas när plötsligt studenter kidnappas utan tydligt motiv. Ai Weiwei skildrar tematiskt och tålmodigt utvecklingen i landet. Det enkelspåriga berättandet med stillastående kamera är både närgånget och stelbent. Men regissören lyfter en viktig fråga om hur det talade ordet, yttrandefriheten, idag hotas. Se bara på USA och Trumps ifrågasättande av röstsystemet. Ai Weiweis styrka ligger i hans humana approach, att alltid visa medmänsklighet gentemot sina utvalda personer. För att få verklig landhöjd saknas bildspråket och en ytterligare kontext, att lyfta temat sett ur ett globalt perspektiv där både korruption och populism tar markhöjd och att låta symboltyngda bilder får tala för sig. Vivos är ingen Human Flow. Filmen från 2017 om flyktingströmmar ur ett medmänskligt perspektiv imponerade i sin balansakt att skildra människorna bakom statistiken.  I Vivos blir det enkla, avskalade Ai Weiweis bromskloss till att nå nya oandade höjder. Petter Stjernstedt

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Toppnytt

Greta- Nyanserat och skarpsynt om aktivisten Greta

15 november, 2020 by Petter Stjernstedt

Pressbild

I Am Greta
Betyg 4
Svensk biopremiär 20 november
Regissör Nathan Grossman

Fördjupad och närgången är hudnära I Am Greta om sextonåringen som satt klimatet på allas agendor och fick miljoner och åter miljoner av människor att demonstrera på gatorna om en hälsosammare glob.

“ Ni säger att vi bara har en planet att ta hand om ändå verkar ni helt strunta i klimatet. Ni kommer till oss unga och pratar om oss som hoppet, hur vågar ni!?”. Greta är sextonåringen från Stockholm som kämpar för ett bättre klimat och en mänsklighet som lever i symbios med naturen. Du måste som man säger levt under en sten om du missat snackisen, fenomenet Greta och den globala rörelsen Friday for Future.

Det hela började 2018 i augusti då Greta bestämde sig för att börja skolstrejka. Varje fredag satt hon sig utanför riksdagen och strejkade och hon fortsatte så ända fram till valdagen. Målet var att uppmärksamma det tafatta försök politiker gjort för att tackla klimatkrisen. En Tweet från guvernören Arnold Schwarzenegger gjorde Greta viral och hon bjöds in till diverse klimatkonferenser världen över. Det här är en film om barnets röst. En äldre dam passerar Greta. “Inte ska väl du skolstrejka. Du ska ju gå i skolan. Och Greta ger genast svar på tal – “ Vad finns det för utbildning om det inte finns någon framtid?”

I den symboltyngda inledningsscenen ligger dokumentären I Am Gretas kärna. Visst handlar den om klimatkämpen och aktivisten som vill få politiker att ta sitt ansvar, och visst berättar den om en global rörelse med gröna aktivister från alla världens hörn som ute på gatorna skanderar slagorden “Jorden har fått mer än vad den tål- bort med olja bort med kol”. Men huvudfokus är i filmaren Nathan Grossmans dokumentär om hur vuxna förminskar barnet, om Trumpister och twitter-troll som baktalar tonåringen och hänvisar henne tillbaka till skolbänken. Om journalister, politiker och maktpersoner som vill ta del av Gretas rampljus, men som när det kommer till kritan inte gör vad som krävs för att förändra en ohållbar situation.

I Am Greta nyanserar personen Greta Thunberg. Det är berättelsen om sextonåringen med aspergers som under tre års tid hamnar i depression och inte talar med några andra än familjen – pappan Svante, mamman Marlena och lillasyster Beata Ehrman. Flickan som hatar ”small talk” som plötsligt från en dag till en annan får alla världens blickar riktade mot sig. Hur tacklar man det oerhörda, att axla ansvaret att inför hela världen förklara de omfattande systemförändringar klimatpåverkan innebär?

Med imponerande retorisk exakthet och med den mest perfekta engelskan tar hon sig an rollen. Men utmaningarna är många, allt ”fika-snack” det kräver, och maten hon ofta vägrar att konsumera. Relationen mellan pappan Svante och Greta är stark. Det är han som pushar henne, han som alltid finns där som moraliskt stöd även om Greta klarar det mesta på egen hand. Vuxenvärlden är ovan vid att se ett barn briljera på den politiska scenen, från FN till EU till klimatkonferensen COP24 och Agenda2030. De imponeras av hennes övertygelse men responsen tillbaka är tafatt. Inte sällan behandlas hon som ett barn som inte vet något om hur världen är beskaffad, trots att alla hennes uttalande tryggt lutar mot etablerad forskning. Greta utnyttjas när alla står på kö för att få tillsammans med henne ta en selfie.

I Am Greta är närgånget porträtt av en flicka med övertygelsen som starkaste vapen, en ungdom som inte backar för något. Det inre kampen , om att själv uppnå de höga kraven om att leva som man lär, skildras väl och ingående. Det verkliga pärsen för Greta kommer när hon i dokumentären blir inbjuden att delta på klimatkonferensen vid FN:s högkvarter i New York. Hur ska hon utan att tumma på sina regelverk om att leva hållbart ta sig över Atlanten? Jo, genom att segla över havet med segelbåt. På färden hamnar hon i stormens öga. Vi hör en Greta som börjar tvivla som funderar över om hon inte tagit sig vatten över huvudet.  Och hemlängtan till familjen och hundarna blir allt mer påtaglig. Här skönjar vi
människan bakom ikonen. Att fokusera på barnet istället för den virala personan är ett genidrag från filmregissör Nathan. Det gör att I Am Greta sticker ut i mängden bland dokumentära berättelser om helgonförklarade gestalter. I Gretas värld finns inga gråzoner. “Jag ser inte världen i svart och vit, men när det kommer till klimatfrågan finns inga nyanser”, säger hon. Budskapet är kristallklart. Vi måste agera nu för gör vi inte det har vi snart
inget klot kvar att bry oss om.

Petter Stjernstedt

Arkiverad under: Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 232
  • Sida 233
  • Sida 234
  • Sida 235
  • Sida 236
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 505
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Lilla Amélie eller tecknet för … Läs mer om Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in