
Berlin Alexanderplatz
Betyg 4
Svensk biopremiär var bestämd till 27 november 2020 men är uppskjuten på grund av pandemin och nya riktlinjer
Regi Burhan Qurbani
Berlin Alexanderplatz av Burhan Qurbani blev utsedd till bästa film på Stockholms filmfestival och var också den mest sedda filmen på festivalen 2020. Huvudrollsinnehavaren Welket Bungué utsågs till Bästa manliga skådespelare för rollen som Francis.
Burhan Qurbanis bygger på Alfred Döblins roman Berlin Alexanderplatz men den utspelar sig i modern tid. Huvudpersonen, Francis, är en immigrant till Tyskland från Bissau. Vi får aldrig veta hans bakgrund, bara små vinkar ges. Filmen är oerhört suggestiv såväl bildmässigt som litterärt. En berättarröst talar emellanåt. Det är stark och även om det blir litterärt fungerar det bra på film. Det handlar till exempel om hur han tog sig till Europa, det verkar som att han var nära att drunkna och att han i vattnet förlorade sin kvinna. Detta är en av de saker vi aldrig får veta säkert utan bara delvis och suggestivt. Jag har inte läst romanen som filmen bygger på, det är möjligt att en del av de vi som filmtittare anar är tydligare i romanen.
När det gäller skildringen av Francis förflutna fungerar detta lite oklara bra. Men när det gäller hans liv i Tyskland kan jag sakna en del underlag i berättelsen. Francis har bestämt sig för att vara en god människa och inte vara brottsling. Han har ett arbete tillsammans med andra papperslösa immigranter, ett smutsigt och tungt arbete men trots allt ett jobb. En dag råkar en arbetskamrat ut för en olycka på arbetsplatsen och Francis kallar på ambulans trots att alla försöker hindra honom. Den skadade vill inte ens själv till sjukhus för då kommer han att bli upptäckt som papperslös och bli utvisad direkt. Arbetsledaren på arbetsplatsen ger Francis sparken för att han kallade på ambulans. Eftersom de flesta som jobbar där är svart arbetskraft vill arbetsgivaren inte ha dra på sig någon uppmärksamhet från myndigheter.
Francis dras in i kriminalitet och försörjer sig som hjälpreda till Reinhold, en tysk som har ett gäng knarklangare som jobbar åt sig. Reinhold är en riktig vidrig karaktär, ett monster, och ändå lyckas Francis inte bryta med honom. Det är en förfärlig historia som verkar gå obevekligt mot undergång. Mörkt och utan hopp.
Jo ett hopp tänds. Francis träffar prostituerade Mieze (mycket välspelad av Jella Haase). Mieze är lyxprostituerad och kan ta tusen euro i betalning för en natt. En stark kärlek och samhörighet växer fram mellan Mieze och Francis. Men Reinhold tål inga konkurrenter om Francis. Hotet växer och det knyter sig i min mage under filmens gång.
Filmen är tre timmar lång och jag känner att det är något för långt. Att filmen behöver tid för att kunna fördjupa karaktärer och inte berätta för ytligt, det inser jag. Men troligen hade filmen kunna kortats ned med 15-30 minuter och fortfarande ha kvar sitt djup och det suggestiva, litterärt filmiskt poetiska.
Filmen är mycket filmiskt välgjord, har skickliga skådespelare och en stark berörande berättelse även om det är djupt deprimerande samtidigt. Det jag är mest skeptisk till är vad regissören egentligen vill säga. Om filmen vill säga att en papperslös immigrant inte har någon chans i det tyska samhället tycker jag det fattas en hel del i berättelsen för att få fram det. Vi ser aldrig Francis ens försöka få något annat jobb än inom knarksmugglingen. Han blir också varnad av flera som vill honom väl, de varnar honom för Reinhold och försöker på flera sätt få honom att bryta med Reinhold som är ett monster.
Men trots mina betänkligheter är det en film väl värd sina priser och väld värd att ägna en kväll åt och jag hoppas det snart blir möjligt att visa den på biografer.
Filmdistributören berättar om filmen:
Berlin Alexanderplatz var nominerad till elva Lola (Tysklands filmpris) i våras, och vann årets Silverpris i bästa film-kategorin. Dessutom vann Albrecht Schuch en Lola för sin gestaltning av Reinhold och filmen fick även pris för bästa musik, foto samt scenografi. Burhan Qurbani har skrivit manus tillsammans med Martin Behnke. De har tidigare samarbetat med ännu en politiskt laddad film, dramat Wir sind jung. Wir sind stark. Berlin Alexanderplatz visades inom tävlan under filmfestivalen i Berlin. En av filmens producenter är svensken Leif Alexis, som tillsammans med Qurbani tidigare tävlat under den festivalen med filmen Shahada.


Foto: Ai Weiwei.
Vivos
Betyg 3
Svensk biopremiär 18 november
Regissör Ai Weiwei
Pedagogisk och närgånget berättar konstnären och filmskaparen Ai Weiwei om korruption och hemska karteller i Mexikos utkant. Upp mot 43 studenter försvinner spårlöst. Vem är skyldig och vad är motivet bakom?
“They stole everything from me and what I have left is only anger”. En av flertalet föräldrar som förlorat sina söner och döttrar berättar om det oerhörda övergreppet gentemot familjen. I Mexiko fördes för en tid tillbaka 43 studenter bort i samband med en resa över Iguala, Guerrero i Mexiko. Sex studenter dödades, 43 kidnappades och har inte synts till sedan dess.
Vivos är konstnären och filmskaparen Ai WeiWeis nya film om mänskliga rättigheter som kränks. Mexiko är på fler vis ett korrupt land där staten samarbetar med maffian och hjälper karteller att langa heroin i mängder. Allt handlar om pengar och makt. Med nog cash i fikan kan du förklara dig ur vilken situation som helst. Ai Wewei intervjuar de föräldrar vars barn försvunnit. Det är en smärtsam och ingående process vi får ta del av. Hur går man vidare efter ha mist ens det viktigaste ting i livet? Vivos är en tårfylld berättelse men som aldrig blir för sentimental. Pedagogisk och långsamt berättar Ai Weiwei sin historia. Vi får inblick i Mexikos tumultartade då- och nutida historia. Om karteller som styr och ställer på stadens gator och torg och om utsattheten och hotet mot demokratin. Det talade ordet som hotas när plötsligt studenter kidnappas utan tydligt motiv.
Ai Weiwei skildrar tematiskt och tålmodigt utvecklingen i landet. Det enkelspåriga berättandet med stillastående kamera är både närgånget och stelbent. Men regissören lyfter en viktig fråga om hur det talade ordet, yttrandefriheten, idag hotas. Se bara på USA och Trumps ifrågasättande av röstsystemet. Ai Weiweis styrka ligger i hans humana approach, att alltid visa medmänsklighet gentemot sina utvalda personer. För att få verklig landhöjd saknas bildspråket och en ytterligare kontext, att lyfta temat sett ur ett globalt perspektiv där både korruption och populism tar markhöjd och att låta symboltyngda bilder får tala för sig. Vivos är ingen Human Flow. Filmen från 2017 om flyktingströmmar ur ett medmänskligt perspektiv imponerade i sin balansakt att skildra människorna bakom statistiken. I Vivos blir det enkla, avskalade Ai Weiweis bromskloss till att nå nya oandade höjder.
Petter Stjernstedt
