Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Filmrecension

Filmrecension: Christy – filmen hänger kvar länge i tankar och känslor efteråt

by

Göteborgs filmfestival 2026

Christy
Betyg 4
Premiär på streamingtjänster för köp och hyr 26 januari 2026
Regi David Michôd

En stark film som berör djupt om en av världens duktigaste kvinnliga boxare och samtidigt är det en allmängiltig och skrämmande skildring av mäns våld mot kvinnor. Berättelsen visar hur förrädiskt luriga våldsamma män kan vara och göra kvinnor maktlösa.

Christy (som spelas ypperligt rakt på av Sydney Sweeney) föddes 1968 och visade tidigt att hon hade en enorm talang för att boxas. Sydney Sweeney är helt rätt i den rollen, som tittare kan jag känna hennes känslor och vad som rör sig i hennes undermedvetna.

Som tonåring hade hon en förälskelse och relation i smyg med en annan ung kvinna. Tiden var inte särskilt öppen för homosexuella relation vid den tiden och när Christy bli erbjuden att flytta för att träna boxning seriöst blev Christys mamma. Mamman var helt emot kärlek mellan kvinnor. När Christys tränare Jim, som var 25 år äldre än henne gifte sig med Christy och misshandlade henne både psykiskt och fysiskt blundade Christys mamma totalt för det och till och med beskyllde Christy för att ljuga.

Berättelsen skildrar så tydligt hur Jim kunde manipulera Christy och göra henne så beroende av honom. Trots att Christy var en tuff kvinna blev hon helt försvagad av Jims metoder. De kunde leva lyxliv, tack vare hennes boxning men ändå fick han henne att bli svag i deras förhållande. Jag tror att filmen kan öppna ögonen för att det inte alltid är kvinnor som är svaga som kan bli misshandlade och beroende av våldsamma män.

Filmen bränner sig fast och jag tänker på den länge efteråt. Den är välspelad och stark. Den hänger kvar länge i tankar och känslor efteråt.

Fakta om Christys boxningskarriär från Wikipedia:
Christine Renea Salters (tidigare Martin, född 12 juni 1968), med smeknamnet ”the Coal Miner’s Daughter”, är en amerikansk före detta professionell boxare, boxningsanalytiker och motivationsföreläsare. Hon tävlade mellan 1989 och 2012 och innehade WBC:s kvinnliga superwelterviktstitel 2009. Martin var den första kvinnliga boxaren som valdes in i Nevada Boxing Hall of Fame 2016. Hon valdes in i International Boxing Hall of Fame 2020, det första året som kvinnor var med på valsedeln.

Christy släpps digitalt 26 januari och mer info, pressbilder, trailer mm hittar du i Christine Renea Salters (previously Martin, born June 12, 1968), nicknamed ”the Coal Miner’s Daughter”, is an American former professional boxer, boxing analyst and motivational speaker. Competing from 1989–2012, she held the WBC female super welterweight title in 2009. Martin was the first female boxer elected to the Nevada Boxing Hall of Fame in 2016. She was elected to the International Boxing Hall of Fame in 2020, the first year that women were on the ballot.

Filmrecension: Father Mother Sister Brother – poänglöst ibland men med visuell tyngd

by

Göteborgs filmfestival 2026

Father Mother Sister Brother
Betyg 3
Visas under Göteborg Filmfestival, med ordinarie biopremiär 10 april 2026
Manus och regi Jim Jarmusch

Till de gungiga tonerna av Dusty Springfields Spooky inleds det nya komedidramat av Jim Jarmusch – en indiefavorit med klassiker som Stranger Than Paradise, Night On Earth och Dead Man bakom sig – som nu är tillbaka om än inte i högform så ändå i helt okej mellanmjölksnivå som visserligen inte når upp till hans nyare filmer Ghost Dog, Broken Flowers eller Only Lovers Left Alive, men ändå är högst njutningsbara och sevärda som Paterson och The Dead Don’t Die. Jim kan helt enkelt inte göra dåliga filmer det osar katt om och som en helst håller sig undan från.

Filmens titel visar sig också vara dess kapitelindelning. Således börjar vi hos pappan (Tom Waits), vars son (återigen Adam Driver) och dotter (Mayim Bialik som de flesta känner igen från The Big Bang Theory) hälsar på för att hjälpa till på olika sätt efter att de inte setts på länge efter ett utbrott vid sin frus begravning för flera år sedan. Sonen vill hjälpa med pengar och matvaror medan dottern mest vill pliktskyldigt titta till honom så han mår okej. De dricker vatten, sen te, skålar för familjeband de ironiskt nog inte har – tvärtom verkar de inte snabbt nog kunna ge sig av igen. Jim gör situationen till en början högst socialt obehagligt, på ett komiskt sätt som påminner om Ruben Östlund tidigare filmer, och låter trots allas försök till en bra tid ingen värme släppas in. Sen påminner han oss om att vi aldrig riktigt känner någon genom att lyfta på skynket lite och visa ett dubbelliv pappan lever ute på huset vid sjön som först framstår som ostädat och nedgånget, liksom den bil utanför som tillsammans vittnar om vanvård och låg inkomst, men ändå ha en själalugnande utsikt.

Mother – Charlotte Rampling som framgångsrik författare med bortskämda barn i Cate Blanchett som Timothea som visserligen har framgångsrik karriär både framför och bakom sig men också Vicky Krieps som Lilith i chockrosa hår och päls som även de pliktskyldigt hälsar på för en årlig fika men aldrig mer än så så de dricker te, äter kakor och talar om triviala ting för att dölja hur lite de faktiskt har att prata om. Lilith säljer kläder och grupperar sig med influencers för att ha någon inkomst och låtsas att hennes flickvän som kör dit henne är en Uber-chaufför då hon antagligen är rädd att en homosexuell relation skulle uppröra hennes moder och göra henne arvlös. Det ligger outtalat men ändå hotfullt under en fasad av trevligheter och artigheter. Värt att notera att vi nu har rest från USA till London och likt Night On Earth (med Winona Ryder som det var synd de inte kunde ha med i denna också) förs narrativet runt jorden och olika personer för att tillsammans bilda en enhetlig bild som först blir tydlig på håll. Även om det inte görs lika snyggt här.

Den tredje och avslutande delen landar i Paris med syskonen Skye och Billy vars båda föräldrar har gått bort och de måste ta farväl av deras vackra våning en sista gång. Trots innestående skulder av flertalet hyror har dess värd Madame Gautier (Francoise Lebrun) låtit Billy att frakta bort alla deras värdesaker och packat ihop deras liv och minnen i ett förråd som i filmen blir en slags metaforisk begravning av dem där de får ta ett sista farväl och även hämta sista minnen de har både av dem och av varandra. Det blir finstämt men aldrig att det riktigt bränner till och verkligen känns i kroppen. Man berörs mer lätt ytligt. Och jag önskar att filmens karaktärer skulle sammanstråla på något sätt, om än omedvetet, men någon sådan smart sammanfogning händer aldrig utan binds istället samman mer ytligt med skateboardåkare och ett talesätt som här tycks ha någon betydelse. Det får det inte för tittaren. Därför känns försöket att binda dem samman väldigt tafatta och i stort sett poänglösa även om det såklart har viss visuell tyngd åtminstone.

Filmrecension: Rental Family – en underbart varm, engagerade och rolig film

by

Göteborgs filmfestival 2026

Rental Family
Betyg 4
Svensk biopremiär 23 januari 2026
Regi Hikari

Även om Sydkorea blivit det östasiatiska land som attraherar ungdomar och ögonlober genom sin moderna kultur fortsätter Japan att vara en ständig magnet för västerländsk fascination. Förutom landets oerhörda popkulturella export, vars inflytande tycks växa exponentiellt, fortsätter också landets historia och nutida seder att intressera. Rental Family är ett inlägg gällande det moderna Japan, där landets många problem men också unika positiva aspekter lyfts. Måhända är det inte det perfekta verktyget för att göra en djuplodande och nyanserad analys kring det japanska samhället, istället är det en osedvanligt gemytlig, varm och djupt underhållande film som stannar kvar men också värmer i vintermörkret.

Rental Family gör i praktiken ingenting särskilt extraordinärt eller unikt vad gäller filmkonsten. Det är ett rakt och enkelt hantverk samt en berättelse vars intrig är unik men där strukturen är igenkännbar. Men ibland handlar det inte om att utmärka sig med originalitet utan att genomföra arbetet med bravur. Regissören Hikari har en uppenbar passion och vilja för projektet, faktumet att hon också är född i landet och kan språket gör att hon sömlöst kan röra sig mellan japansk och engelsk dialog utan några som helst skarvar. För även om själva dramaturgin och narrativet har sina rötter i väst finns här också ett mer subtilt handlag som gör att det inte blir några överdrivna eller tårdrypande sockerbomber. Att hitta en stilfull kombination mellan öst och väst har visat sig vara en oerhörd utmaning, men Hikari hittar en utsökt balans som gör att Rental Family aldrig känns som en själlös hybrid.

Den nämnda passionen resulterar i en ständigt varm men också insiktsfull film som hanterar den aningen udda premissen med respekt men också ett behövligt mått av humor. Då en film visar återhållsamhet kan det ofta innebära en viss kyla eller distans till publiken, Hikari har istället en precision och förstår sin film och kalibrerar ständigt den emotionella volymen efter situationen. Detta gör att vi kan få sekvenser som drar åt det rent löjliga men också drabbande, allt i en mix som är oväntat effektiv.
Och det är just den starka regin som många gånger om får tittaren att bortse från det faktum att flera inslag vad gäller berättelsen är förutsägbara. Flera komplikationer som karaktärerna stöter på är alltför uppenbara och känns som konstruerade hinder menade att möjliggöra berättarmässig friktion.

Men ännu en gång lyckas filmen och Hikari att avleda från dessa brister genom en ensemble – som förutom Brendan Fraser, består av en rad lokala förmågor som inte är hushållsnamn utanför de mest inbitna japanska filmfantasterna. Fraser kunde ha varit centrum men istället är han endast en del i en oerhört begåvad skådespelartrupp som alla presterar ypperligt. Att Fraser inte heller – likt andra Oscarsvinnare, söker ytterligare prestige genom att medverka i lockbete för prisceremonier måste också applåderas, Fraser är istället dämpad men också oerhört sympatisk i en roll som är utan traditionell Hollywoodglamour eller flärd.

I och med den närmast otroliga utgångspunkten med en mänsklig uthyrningsservice som inte är det minsta sexuellt betingad, skapas ett par viktiga observationer och funderingar kring genuina problem i det japanska samhället men också i vårt västerländska. En plats där ensamhet och brister i social förmåga lett till ett isolerat och utsatt samhälle. Detta är ämnen värda att dokumenteras i en renodlad och lång dokumentär, men tyvärr så görs inga vidare efterforskningar eller mer intensiva studier av dessa aspekter. Istället är de bara stödpelare till berättelsen och aldrig den faktiska kärnan. Något som tyvärr känns aningen bortkastat då Hikari och filmens ensemble utan tvekan hade kunnat beröra detta på ett engagerande vis.

Rental Family är kanske inte en komplett eller perfekt studie i det moderna Japan eller revolutionerande vad gäller sin faktiska berättelse. Men det är en underbart varm, engagerade och rolig film som är så pass härlig att – då eftertexterna kommer, lämnar en stor längtan efter än mer, vilket i sig är ett extraordinärt högt betyg.

Filmrecension: Primate – en obeskrivligt brutal historia som vältrar sig i närgånget våld

by

Göteborgs filmfestival 2026

Primate
Betyg 1
Svensk biopremiär 23 januari 2026
Regi Johannes Roberts

En stor upptäckt har just gjorts, vi har nämligen funnit den felande länken, i alla fall den som skiljer mellan dräglig film och trivial utfyllnad som helt menlösa YouTube-klipp. Primate lyckas med konststycket att vara bryggan mellan just detta, en brygga så ranglig, hemsk – för att inte säga usel, att det skakar om mer än filmens besinningslösa våld eller värdelösa försök till genuin skräck.

Det huvudsakliga problemet är inte att regissören Johannes Roberts dränker projektet i tillräckligt många klyschor för att få slumpmässig Hallmark-produktion att likna ett originellt under. Klyschor – kan, med ironi, humor men också kreativitet vändas upp och ned för att skapa komik men också en kommenterande effekt kring problematiken i repetition och slapphänt berättarteknik. Flera skräckfilmer har också haft nära till svartkomik för att skapa en intressant dynamik mellan det brutala och det rent hysteriskt roliga, något som exempelvis nyttjades i fjolårets Weapons av Zach Cregger.

Men Johannes Roberts har varken fantasi eller förstånd nog till att applicera några sådana nyanser eller mer mödosamma inslag. Premissen, som hade varit utmärkt som postmodern ironi kring flera av 70- och 80-talets dussinskräckfilmer, där allt utgick från ett lövtunt koncept, behandlades utan någon som helst distans, värme eller kreativitet. Roberts gör istället en iskall bedömning att biopublik årgång 2026 accepterar total inkompetens vad gäller utförande och uppfinningsrikedom. Den monsun av klichéer som haglar i inledningen är så pass extrem att det går att se det som djup – om än usel, ironisk komik. Tyvärr är så inte fallet, Roberts sammanställer de sämsta och mest fantasilösa troperna och mallarna, däribland karaktärer som både är hjärndöda och har samma självbevarelsedrift som lämlar.

Sedan följer uruselt förspel menat att agera som det djupa andetaget innan skuttet. Här får vi skådespel som hade varit tveksamt även i den mest skamlösa porrfilm och ett hantverk som är fullkomlig slentrian.

Där andra skräckregissörer ofta kan demonstrera en barnslig – men också eldig, passion för sitt projekt, som då småpojkar får leka med monster och bestar, har Roberts en otäck kyla och likgiltighet. Med tanke på den helt banala berättelsen hade värme och omtanke varit den enda försonande kvalitén. Primate är istället ett block av is där allt avhandlas mekaniskt, stelt och med noll inlevelse. För att vara en film som cirkulerar kring apor finns det en djup ironi i att det hela snarare påminner om en mardrömslik bondgård där allt som rör sig är ämnat för slakt. För vad gäller våld, blod och lemlästningar finns det ingen som helst gräns. Detta är en obeskrivligt brutal historia som vältrar sig i närgånget våld där precis allt kan avlägsnas från den mänskliga kroppen. Och för alla som letar efter ett rent slakthus finns måhända ett visst underhållningsvärde, men eftersom avrättningarna utförs med samma stela handlag blir de varken minnesvärda eller skrämmande.

Och då den blodiga skördetröskan är igång och allt skall in i köttkvarnen blir det lika förutsägbart som det är patetiskt. Det bjuds inte på en enda överraskning, allt rullar på efter mall 1A och slutar i en helt hopplöst trist final.

Det enda som överhuvudtaget kan berömmas är de praktiska effekter som hjälper till att skapa filmens diaboliska apa. Istället för digitalteknik nyttjas kostymer och andra mer klassiska knep, detta leder till ett filmmonster som – visuellt, är både trovärdigt och detaljerat. Men där slutar lovorden, på vägen hem från visningen köper jag – komiskt nog, en klase bananer och jag är övertygad om att samtliga har högre snittintelligens än Primate.

Filmrecension: Mercy – ställer en del intressanta frågor

by

Göteborgs filmfestival 2026

Mercy
Betyg 3
Svensk biopremiär 23 januari 2026
Regi Timur Bekmambetov
Rollerna Chris Pratt som detektiven Chris Raven, Rebecca Ferguson som AI-domaren Maddox och Kylie Rogers som Chris dotter Britt.

I en tänkt inte alls avlägsen framtid står kriminalpolisen Chris inför rätta anklagad för att ha mördat sin fru. Han har 90 minuter på sig att bevisa sin oskuld inför AI-domaren Maddox. Domaren ingår i ett artificiellt juridiskt system (AI), Mercy-programmet. Där har domaren alla roller, också åklagarens och juryns. Allt tyder dessutom på att AI-domaren även kan agera som brottsutredare och advokat. Det är ett system som Chris, i sin roll som polis, alltid har försvarat. De enda som behöver vara med under i rättegångsprocessen är därför Chris och Maddox. Programmet anse vara helt rättssäkert, ja till och med så säkert att enbart skyldiga anses riskera hamna där. Alla, också hans dotter Britt, är därför helt övertygade om att han är skyldig. Domstolens utgångspunkt är att de anklagade, i detta fall Chris, med 97,7 procents sannolikhet är skyldiga till det de anklagas för. Anklagelsen i sig är alltså ett tecken på det. Sedan Mercy inrättades har 18 personer dömts till döden. Sannolikhet är alltså stor att Chris blir nummer 19. Systemet arbetar snabbt och effektivt och bygger enbart på fakta. Inga värderingar och känslor är inblandade. Eftersom systemet är så säkert anses Chris enbart behöva 90 minuter på sig för att bevisa sin oskuld, om han mot förmodan är oskyldig. Exakt på sekunder efter tidens utgång kommer han att avrättas i den stol som han redan sitter fastspänd i.

Mercy är dock inte något isolerat system. Det är en del av ett samhälle där alla människors liv ständigt synliggörs, övervakas och kontrolleras. Alla information finns sparas vilket göra att Maddox kan visa en mängd dokument och inspelat material som anses bevisa att Chris är skyldig. Exempelvis ett gräl mellan den mördade frun och Chris under morddagens morgon. Chris känner absolut inte igen sig i de anklagelser som riktas mot honom. Eftersom det är ett rättvist system så får Chris med Maddox hjälp chansen att bevisa att han är oskyldig genom att beställa fram olika telefonsamtal, videoinspelningar, dokument och samtalslistor som han menar pekar på att han är oskyldig. Eftersom systemet bygger på sannolikheter behöver Chris ta fram evidensbaserade uppgifter som minskar sannolikheten att han är skyldig från 97,7 procent till 92,3 procent. Efter många misslyckade försök kommer han in på ett spår som verkar lovande. Kan det vara så att hans fru har blivit mördad på grund av att hon i sitt arbete har upptäckt allvarlig och samhällsfarlig kriminalitet med terrorkoppling. Kan utpekandet av Chris vara en hämnd för hans tidigare roll i ett Mercyfall. Är det Chris som är måltavlan eller är den egentliga måltavlan Mercy som system?

Filmen ställer en del intressanta frågor om övervakningssamhällets utbredning och om riskerna och möjligheterna med AI. Filmens styrka är samtalen mellan Chris och AI-domaren Maddox. Där väcks frågor om vad som är fakta, känslornas och magkänslans betydelse, den mänskliga faktorn och risken för felprogrammeringar

.