Filmrecension

Cold Storage
Betyg 2
Svensk biopremiär 6 februari 2026
Regi Jonny Campbell

Det finns något genuint tragikomiskt då en film och dess skapare sätter en chockerande låg ribba. Då allt görs för att förbereda publiken på att det som väntar kanske inte är värdigt att förevigas i filmhistorien. Per automatik finns det en viss ödmjukhet i att omedelbart bekänna sina fel och brister. Det ger ett avväpnande och sympatiskt intryck. Men inte ens med denna utgångspunkt kan Cold Storage göra något annat än att falla platt och stämplas som en grandios gäspning.

Att det hela osar miserabel B-film tydliggörs – med viss självinsikt, tidigt. Den stapplande och korta introduktionssekvensen är ungefär lika seriös som valfri mellanakt i Melodifestivalen. Ökenlandskapet och det dråpliga handlaget driver genast tankarna till den kultförklarade Tremors med sina jättelika köttätande monstermaskar. Förhoppningen blir per automatik att samma charmanta men oändligt fåniga cirkus är på väg att upprepas i och med Cold Storage. Men även om självdistansen aldrig upphör, och filmen aldrig tror sig vara något mer än en fumlig och fånig skräckkomedi, kommer inget tillskott. Istället är majoriteten av hela upplevelsen snarare jämförbar med en evig startbana som väldigt snabbt blir tröttsam.

Hur mycket romanen som filmen bygger på är skyldig till de strukturella bristerna kan undertecknad tyvärr inte svara på, detta då författaren David Koepps bok med samma namn ’’tyvärr’’ inte hann betas av innan visningen. Oavsett ursäktar inte det att filmversionen ger en helt ny innebörd till att snurra runt med hjulen. Vad som borde vara en kort och simpel intrig drygas ut till absurda proportioner, banala och enkla koncept förklaras om och om igen, antingen genom faktiskt dialog eller klumpig visuell demonstration. Och då spelar det ingen roll att filmen försöker underhålla med en avväpnande humor eller en trött Liam Neeson som går på sådan sparlåga att man kan undra om han genomgår den svenska energikrisen 2022.

Väldigt snart är de få positiva aspekterna knappt vatten värda, detta då filmen aldrig tar nästa steg och ger något som känns det minsta vettigt, både vad gäller komik, skräck eller action. Allting blir istället till ett vanvettigt segt väntrum där duktiga skådespelare som Lesley Manville tvingas kämpa igenom tjäran av jämngrå tristess med ett ohyggligt oinspirerat agerande.

Även om regissören Jonny Campbell gärna vill ha nära till skrattet och ha kapaciteten att ha roligt åt sig själv blir detta i det närmaste omöjligt då genomförandet är så otroligt fumligt – för att inte säga okunnigt. Scenerna mellan Joe Keery och Georgina Campbell är tänkta att bidra till lite mänsklig värme genom småtjafs och en diskret romans. Men då det inte finns tillstymmelse till kemi – än mindre personregi, blir dessa scener mest malande och totalt ointressanta.

När det till slut blir dags för action serveras den lika kall som de lik som huvudkaraktärerna lämnar efter sig. Det blir ett hysteriskt skjutande, lite blod och exploderande kroppsdelar, allt har setts förut och presenterats med astronomiskt mer passion och uppfinningsrikedom än här. Att Cold Storage också använder digitala specialeffekter som får de skräckexempel vi fick se i praktfiaskot xXx: State Of The Union från 2004 att likna något från James Camerons Avatar. Detta är också enda gången håret reser sig, för skräcken, som förvisso bygger på ironi, är lika usel som det övriga hantverket.

Cold Storage räddas från total undergång av sin tillbakalutade natur. I och med att ingenting är på särskilt stort allvar, samt att det finns en vilja att acceptera att allt är ett jättelikt skämt, kringgår man fullkomligt vettlös förnedring, men inte ens det kan avleda från det faktum att det hela många gånger är fullkomligt bedrövligt.

Pillion
Betyg 3
Svensk biopremiär 6 februari 2026
Regi Harry Lighton

Det må vara krasst att konstatera, men ett påstående från en anonym gymnasieuppsats stämmer alltför väl, nämligen att en film som önskar får maximal uppmärksamhet skall innehålla följande: sex, våld eller en skandal. I fallet med Pillion är åtminstone det först- och sistnämnda fullt applicerbara. För ingen kan ha undgått de oerhörda skriverierna gällande filmens oerhört explicita och långtifrån rumsrena innehåll. Och för den som endast saliverat efter lite oortodoxt sex samt en Alexander Skarsgård som visar det mesta finns här mer än tillräckligt. Men i den mediala fixeringen hamnar det faktum att Pillion faktiskt är mer än en nakenchock i skymundan.

Sex och nakna kroppar utan någon som helst narrativ substans är lika mycket värt som de filmer man en gång kunde hitta gömda på bensinmackar. Pillion vill dock inte bara skapa rubriker utan har också andra kvalitéer som är värda att lyfta. Även om det är oändligt svårt att hitta rätt i inledningen, då det hela känns osäkert och obekvämt, inte bara vad gäller relationen mellan filmens två huvudpersoner, utan den faktiska filmen. Regissören Harry Lighton har svårt att hitta en röd tråd vad gäller filmens attityd samt stämning. Det skiftar mellan att kännas som en blyg independentfilm, som prövar sina vingar, och en oerhört svårsmält och högtravande – samt pretentiös, filmprismagnet.

Precis som nya skor tar det ett tag innan det hela sitter, och först då huvudrollsduons andra – och mindre omdiskuterade hälft, Harry Melling får ställa sig i centrum börjar allt få färg. Även om det är Skarsgårds klädlösa attribut som varit i centrum för media är det Melling som är filmens sanna hjärta. Efter sin oväntat starka insats i Anya Taylor-Joy klassikern The Queen’s Gambit har Melling visat sig vara en oväntat kapabel aktör som alltid presenterar sina karaktärer men en oerhörd varsamhet och omtanke. Detsamma är sant även i Pillion. Att skapa dimensioner – men även empati, för en karaktär som aktivt underkastar sig och ställer sig i en obehaglig beroendeställning är sannerligen inte enkelt. Men Melling lyckas skapa en oerhörd empati som gör att karaktärens genuint tragiska situation och ensamhet blir engagerande men också drabbande. Melling demonstrerar en sårbarhet utan att – på ett manipulativt sätt, försöka göra om det till ren melodram. Alexander Skarsgård är å andra sidan betydligt mer – avsiktligt, dämpad vad gäller det emotionella, han förblir enigmatisk men också obehaglig. Skarsgård gör ett strålande jobb att förmedla ett bubblande mörker som fascinerar men också skrämmer. Trots hans lugna yttre finns något hotfullt och oberäkneligt som alltid adderar spänning till sekvenserna mellan honom och Melling.

Och det är denna mycket spända och obekväma relation mellan de två som är filmens sanna kärna. Sättet Mellings trevande åtrå och Skarsgårds ständiga nekande slår mot varandra leder till en fascinerande duell mellan passion och kontroll. Diskussionen om att Pillion skulle bjuda på en dos svart komik är dock svårbegriplig då detta är en genuint svart och grubblande film som ständigt balanserar mellan hopplöshet och mikroskopiska drömmar om ett liv med ömsesidig omtanke. Scenerna menade att fungera som en ventil för de mest intensiva och syrefattiga scenerna är inte i närheten lika fantastiska som då filmen låser alla dörrar och drar ned persiennerna för att stänga ute allt ljus. Förvisso finns en värme i Lightons regi i dessa scener men det finns ingen elegant interaktion mellan det dramatiska ljuset och mörkret, istället blir det kraftiga dramatiska avbrott som gör att det hela känns ojämnt.

Även om romanen som filmen bygger på givetvis dikterar flera aspekter fanns det också utrymme att utforska betydelsen av motorcykeln sonen metafor för frihet och att fly från rigida sociala strukturer. Ett ämne som behandlats i oändligt många poem och böcker men som hade kunnat få en ny infallsvinkel genom att sammanfoga det med den homosexuella relationen mellan filmens två huvudpersoner.

Avslutet är också stapplande och alltför abrupt, det blir tvära kast som inte tillåter publiken att reflektera och ta in händelseförloppet vilket skapar dissonans med den dramatik som utspelar sig på duken.

Pillion må inte vara perfekt men bjuder på ett antal fantastiskt täta och mörka scener som gör att filmen alltför många gånger endast bränner gummi utan att röra sig en millimeter.

Send Help
Betyg 3
Svensk biopremiär 30 januari 2026
Regi Sam Raimi

Sam Raimi börjar gradvis att rehabilitera sin kraftigt sargade karriär. Först med den aningen underskattade Doctor Strange In The Multiverse Of Madness och nu med Send Help. Det finns en ironi i att Raimis jättelika svacka inleddes med en Marvel-produktion och återhämtade sig med en annan. Efter den helt förkastligt usla Spider-Man 3 var de filmer där Raimi stod som avsändare bortom petitesser som bottenbetyg eller elaka formuleringar. Drag Me To Hell var ett – av helt fel skäl, otäckt och förvirrat stycke skräp som misslyckades med det mesta. Oz The Great And Powerful kan endast beskrivas som Wicked utan budget eller förstånd.

Send Help fortsätter dock en positiv trend för Raimi där hans unika och finurliga filmskapande börjar kännas inspirerat igen. Där andra regissörer har distinkta visuella signum är Raimi en regissör som istället valt att göra sin klippning till något av ett fingeravtryck. Sättet Raimi leker med snabba och oväntade klipp skapar en – inte helt uppenbar, men ändå igenkännbar signatur. Den nästintill spralliga klippningen har också gjort det möjligt för Raimi att tillföra humor i genrer som nödvändigtvis inte förknippas med det, det tydligaste exemplet är Evil Dead som trots sin hutlösa brutalitet också har en tydlig humoristisk ådra.

Detta spjuveraktiga och busiga hantverk är tillbaka i Send Help. Filmens introduktion indikerar att Raimi blivit pånyttfödd, här kanaliserar han sitt absolut bästa filmskapande både från sina skräckrötter och från de två första – och helt magiska, Spider-Man-filmerna. Att Raimi har en nyvunnen gnista är uppenbart, där ovannämnda skräpfilmer kändes pliktskyldiga och trötta är detta en film som kantas av genuin skaparglädje.

Raimi förstår också värdet i att det är helt acceptabelt att inte blåsa upp sitt projekt till onödigt bombastiska proportioner. Detta förblir en bagatellartad film med ett rejält tunt underlag. Raimi förstår dock de många begränsningarna och försöker inte vända upp och ned på husmanskosten, förvrida den med onödiga tillägga. Och filmens start är ett oförskämt underhållande stycke film, det är platt, brett och fantastiskt entusiastiskt. Saker som nyanser finns inte, skurkar är vedervärdiga monster och filmens protagonist som spelas av Rachel McAdams är en ypperlig underdog.

Olyckligtvis blir det hela aningen mer tveksamt då själva huvudrätten skall serveras. Då filmen skall ta sig an sitt Robinson Crusoe-scenario börjar mer problematiska sidor framträda. Även om mycket av underhållningsvärdet kvarstår i filmens totala ovilja att vara något annat än en glorifierad B-film blir vissa inslag inte fullt så effektiva då filmens två huvudrollsinnehavare inte är av den kaliber som hade behövts. Rachel McAdams samt Dylan O’Brien är båda fullt acceptabla i sina roller men de saknar kapacitet för att göra ett flertal av de mer kolsvart komiska scenerna så makabert härliga som de har potential att vara.

Nog för att mycket av det glättiga underhållningsvärdet som etableras i början lever kvar, men det saknas en nästa nivå som gör det till ett stycke fulländad popcorn-underhållning. Framförallt mittpartiet en enda lång uppvisning i konsten att trampa vatten. Dessa manusproblem är dock lättförklarliga, mer exakt de två manusförfattarna Mark Swift och Damian Shannon. Dessa två har ett brottsregister – vad gäller brott mot filmkonsten, som kan jämställas med vem som helst inom Foxtrot-nätverket. Med filmer som Baywatch årgång 2017 samt Freddy Vs. Jason är det en bedrift att Raimi lyckas styra skutan i land även om det guppar rejält. Att det dessutom görs försök att introducera en helt onödig twist känns som ett monument till de båda manusförfattarnas totala inkompetens.

Trots dessa problem och digitala specialeffekter som jag trodde hade lämnats redan cirka 2003, kan inget frånta Raimi hans uppenbara skaparglädje och vilja att underhålla. Send Help må vara kantstött och långt ifrån ett prima exemplar, men står sig ändå som ett solitt stycke makaber underhållning.

Greenland 2: Migration
Betyg 1
Svensk biopremiär 28 januari 2026
Regi Ric Roman Waugh

Man kan inte annat än skratta – om det är hånfullt eller ej är upp till betraktaren, åt att mitt under en geopolitisk kris, där ett överhängande hot om en fientlig expropriering av Grönland fortsätter att figurera i media, så väljer regissören Ric Roman Waugh att kasta in en film där den – enligt president orange, obetydliga isbiten står som huvudtitel och där ordet migration följer. Men där detta feltramp kan ses om helt oavsiktligt med tanke på att uppföljaren – till en helt själlös film, spelats in långt innan det amerikanska vansinnet tog fart, kan detsamma inte sägas om det totala dravel som är filmens manuskript, omtanke och allmänna utförande.

Många gånger om kan man undra varför en film tilldelas en uppföljare, att storsuccéer som Avatar och Zootropolis fått det är både logiskt och vettigt. Greenland hade premiär för sex år sedan då COVID-19 fick biografer runtom i hela världen att gå på knäna. Filmen fick varken ett varmt eller omdiskuterat mottagande, det var en irrelevant parentes i en era då underhållning som grundade sig i världens undergång var det sista någon ville uppleva. Varför en film som varken bringade kommersiella eller kritiska framgångar sex år senare nu belönas med en uppföljare, som dessutom tilldelats en biopremiär, förblir minst sagt förbryllande. Men kanske finns det en idé bakom det hela? Att Gerard Butler nu kanske släpper repetitionen och slentrianen, att regissören Ric Roman Waugh får en Lidnersk knäpp och slår från vänster och chockerar hela världen med en film som berättigar den menlösa föregångaren. Kanske finns det en mästerplan bakom något som liknar den mest menlösa uppföljaren på länge?

Kanske sker alla de där positiva utfallen någonstans, men inte här… Istället är Greenland 2 en urbota hopplös historia som själv knappt verkar bry sig om sin egen existens. Varningslamporna är illröda redan i filmens introduktion som är den stelaste summeringen på länge. Än värre blir det då det i filmens startsträcka fanns betydligt stilfullare sätt att förklara och integrera påminnelserna organiskt, men varför välja det smarta då det rent imbecilla går att anamma? För det är ungefär det mantrat filmen verkar vara konstruerad efter, klyschorna som haglar ned är avsevärt mer förödande än de rester av den jättelika asteroiden som ständigt gör sig påmind under filmens gång. Och inte ens då Greenland 2 tar de mest uppenbara och upplogade vägar kan den göra det utan att misslyckas kapitalt. Där del ett åtminstone bjöd på lite marginell underhållning då det kom till den masshysteri som uppstod inför en fullkomlig apokalyps kan uppföljaren inte förmå sig att bry sig eller än mindre skapa något som helst scenario som kan kategoriseras som spännande. Istället får vi Gerard Butler som gapar och skriker samt
Morena Baccarin som ser ut att vilja springa skrikande från inspelningen, en reaktion alla i biosalongen också delar. Actionscenerna är inte bara utan någon som helst puls, de är rent pinsamma vad gäller det faktiska hantverket. Det blir CGI från innan millenieskiftet, eldstrider som saknar all form av fara eller intensitet samt rena lekar som involverar trappor, broar och stegar från Leos Lekland.

Inte ens filmens postapokalyps kan frammana någon annan reaktion än en ren gäspning. De ödelagda storstäderna presenteras utan någon övertygelse eller visuell kunnighet, istället får städer som London representeras av områden som lika gärna hade kunnat vara ett industriområde i valfri svensk stad. Om filmens händelseförlopp skulle presenteras skulle det likna ett skämt ämnat för standup. Alla som är känsliga varnas för milda spoilers. Här finns nämligen saker jag aldrig trodde skulle uppelvas i en film, bland annat tidsfördrivs-lekar i en bil där Butler brölar och grymtar, ett besök på ett ålderdomshem för dementa samt en åktur i en urbota ful minibuss.

Det enda som saknas är ett par jättelika skor och en rund rödnäsa för att skapa den optimala pajasen. Men Greenland 2 har inte ens förstånd nog att göra sig själv till åtlöje och skratta åt sig själv. Istället har eländet belönats med samma motbjudande sockersöta snyft-dramaturgi som då Ben Affleck storgråter i sitt avsked till Bruce Willis i Armageddon. Denna diabeteschock blir den sista spiken i kistan för Greenland 2, en film vars hela existens är en nästan lika provocerade gåta som dess totala brist på några som helst vettiga kvalitéer.