• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Filmrecension

Filmrecension: The Furious – en strålande final men det räcker inte

4 juni, 2026 by Elis Holmström

Passenger

The Furious
Betyg 2
Svensk biopremiär 12 juni 2026
Regi Kenji Tanigaki

I en tid då filmer som John Wick, Nobody och Atomic Bland – för att nämna några, tagit allt rampljus vad gäller att kombierna evighetslånga slagsmål och ej hastighetsbegränsad action, har den klassiska actionfilmen från Hong Kong blivit närmast bortglömd. Trots en oerhört stark västerländsk närvaro i början av 00-talet med filmer som Ang Lees Crouching Tiger Hidden Dragon men också den thailändska Ong-Bak, har den renodlade östasiatiska kampsportsfilmen mer eller mindre försvunnit från svenska biografer. Det närmaste som kom att vitalisera genren var den hänsynslöst aggressiva The Raid och dess uppföljare. Två filmer som fick publiken att förälska sig i actionscener så brutala och uppfinningsrika att pupillerna vidgade sig många gånger om.

The Furious, regisserad av Kenji Tanigaki, vill mer än något annat fortsätta på det spår som The Raid-regissören Gareth Evans inledde, detta genom att följa samma form av tallriksmodell, det vill säga ytterst sparsam berättelse sedan maximalt fokus på sparkar och slag kombinerade med action-scenarion som är lika brutala som påhittiga. Tyvärr så visar sig detta vara lättare sagt än gjort. Tanigaki ser endast till det röda köttet på tallriken och tillreder övriga ingredienser så illa att det inte spelar någon roll att den här måltiden erbjuder eminent action mellan varven.

Även om The Furious inte aspirerar på att berätta något mer än en enkel hämndhistoria så måste det finns en tillstymmelse till omtanke från regissörens sida. Hur gärna ett projekt än signalerar sina brister i hopp om att det skall ursäkta dem går det inte att undkomma att det totala ointresse som demonstreras för allt som inte är våld är på en skandalöst låg nivå. Valet att låta mycket av dialogen vara på engelska visar sig vara ett dödligt beslut. Förutom att få av aktörerna – som alla är från olika östasiatiska länder, känns bekväma med språket, så är personregin bland det sämsta som kan ses på en biograf just nu. Så fort det skall förklaras eller resoneras mellan karaktärer – som skall vara människor, förekommer scener så stela – för att inte säga patetiska, att man kan undra om det är ett tidigt utkast för ett studentprojekt. Skådespel och dialog befinner sig i dessa scener på en avgrundsdjupt låg nivå, och då det skall injiceras lite emotionella inslag hade Tanigaki lika gärna kunnat håva in ett par tårgasgranater i salongen, det hade varit mer elegant än hur han här försöker vrida om tårkanalen.

Det värsta är dock att inte ens majoriteten av actionscenerna kompenserar för den ofattbara inkompetensen. Förvisso får vi handgemäng som pågår längre än ett myndighetsbeslut, men de är av ytterst ordinär sort. Dessutom är alltför mycket grundat i oändliga slag mot mänskliga kroppar som tycks vara gjorda av sandsäckar. Där förebilden The Raid får publiken att grimasera som ett resultat av den ohyggliga brutaliteten som lemmar och organ utsätts för blir det här snarare en sorts Looney Tunes-version där våld har ringa betydelse. Inte blir det bättre av att de flesta actionscenerna är utan gnista, både vad gäller koreografi och de miljöer de utspelar sig i. Det blir gräsliga lagerlokaler, smutsiga bakgator och så vidare.

Först i den tredje akten verkar filmen vakna ur sömnkoman. Plötsligt faller ett par av pusselbitarna på plats och det kulminerar i en final som faktiskt intresserar. Då tycks filmen ha bytt regissör eller i alla fall tilldelats en rejäl hästspark där bak. Från ingenstans blir det intressanta strider, ett mått av emotionell vikt, som ger benbrotten relevans, samt koreografi som endast kan kategoriseras som löjligt underhållande. Hela finalen ger ett smakprov på vad vi kunde fått om Tanigaki hade visat samma intresse genom hela filmen och inte valt att vandra genom sjuttio procent av filmen som en zombie.

The Furious må bjuda på en strålande final men det är en alltför klen – för att inte säga sen, tröst för att med gott samvete kategorisera det som något annat än riktigt dåligt.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: Couture – spretar för mycket

4 juni, 2026 by Rosemari Södergren

Couture

Couture
Betyg 3
Svensk biopremiär 5 juni 2026
Manus och regi Alice Winocour
Skådespelare Angelina Jolie, Anyier Anei, Louis Garrel, Ella Rumpf

En ovanlig skildring av modevärlden. Visserligen får vi se bild av hur hysteriskt det kan gå till men samtidigt sätts detta i samband med de vanliga livet med dess utmaningar. Tre kvinnor jobbar i samband med modeveckan i Paris och de har alla tre personliga problem som tynger dem. Det kunde blivit något mycket bra, rent av mästerligt men den räcker inte ända fram. Bitvis är den fascinerande och naglar fast de existentiella frågorna och skildrar framför allt människors flykt från verkligheten och att människor oftast blundar för hur verkligen är – och hur fenomen som modeveckan kan uppsluka människor så att de inte kan se eller inse vad som är allra viktigast i livet, trots allt.

Angelina Jolie spelar Maxine som är en amerikansk filmskapare som gör vampyrfilmer. Hon har blivit inbjuden för att göra öppningsfilmen på modeveckan. När hon är i Paris får hon besked från sin läkare att hon har bröstcancer. Ada (Anyier Anei) är den andra av de tre kvinnor vi får följa. Hon är en ung kvinna från Sydsudan och har fått mycket uppmärksamhet som ett nytt ansikte inom modellbranschen. Hon ska vara öppningsmodell för veckan och det gör hon i smyg då hennes far inte tillåter henne att vara modell. Den tredje kvinnan är Angèle (Ella Rumpf), en fransk makeupartist som arbetar i skuggorna av catwalken. Hon skriver en bok om sina möten med olika människor inom modellvärlden. När deras vägar korsas och tanken med filmen är att de ska symbolisera och berätta något om kvinnligt nätverkande och att de ger stöd åt varandra. Men tyvärr fungerar inte den delen av berättelsen särskilt bra och får inte den plats den borde ha. Skildringar av de andra två, Ada och Angèle är alldeles för spretiga och vi får inte lära känna dem tillräckligt för att det ska fungera. Handlingslinjerna i de korsande berättelserna är för svaga. Filmens fokus ligger på Maxine och hennes försök att blunda för att hon fått en mycket farlig cancersjukdom.

Ett starkt talande citat i filmen är när läkaren talar med Maxine om hennes svåra cancer och om den behandling med cellgift hon måste gå igenom och Maxine frågar: ”Kommer jag att dö?” och läkaren säger: ”Nu ska du få höra en nyhet. Alla kommer att dö.”

Det citatet är en sammanfattning av temat för filmen, tänker jag. Mänskligheten gör allt den kan för att slippa inse detta faktum. Tre kvinnor som medverkar i modeveckan på olika sätt har sina personliga problem som på så sätt sätts i samband med ytligheten i modeveckan och för den delen i samhället i stort. Alla lever som om döden inte finns och som om allt ska vara enkelt och smidigt. Filmen har en del berörande och tankeväckande scener men spretar för mycket för att bli det mästerverk det skulle kunna blivit.

Couture

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: Wasteman

1 juni, 2026 by Rosemari Södergren

Wasteman

Wasteman
Betyg 3
Svensk biopremiär 5 juni 2026
Regi Cal McMau

En skoningslös fängelseskildring, med fokus på droger och våld. Till stor del är filmen ett tätt kammarspel där två huvudpersoner agerar och kommunicerar. Taylor har suttit i fängelse i tretton år och överlever i den hårda fängelsemiljön genom att vara undfallande och vara en duktig frisör. Han klipper de fångar som styr dör inne genom sin kontroll på droger.

Det är mycket droger som florerar i fängelset och Taylor snorta Subutex, en ersättning för heroin. Det var droger som gjorde att han hamnade i fängelset också och det är hans drogmissbruk som gjort att hans flickvän inte vill ha med honom att göra och inte låter honom ha någon kontakt med sin son.

Plötsligt får Taylor besked att han snart kan bli villkorligt frigiven. Samtidigt, i den vevan, får han en ny rumskamrat, Dee. Det tar upp kampen om att styra fängelsets droghandel. Han kör på i full fart och har tillgång till mycket, vilket så klart redan de som styrde innan han kom. Taylor hamnar i mitten i denna konflikt och kamp och vill inte ta ställning, han vill inte missa sin frigivning och vill kunna bygga en kontakt med sin fjortonårige son.

taylor och d mycket bra skådespelare
David Jonsson är mycket bra och övertygande i rollen som Taylor. David Jonsson är bland annat känd från The Long Walk och Alien Romulus. Tom Blyth är lika imponerande i rollen som Dee. Tom Blyth har haft roller i bland annat The Hunger Games: Songbirds och People We Meet on Vacation. Deras spel upplever jag som mycket trovärdigt och realistiskt. Det realistiska i dialoger och prat är en av filmens styrkor. Samtidigt är det mycket, våldsamt och deprimerande att se livet bakom fängelsets murar och ibland känns det som att de flesta fängelsefilmer är rätt ensidiga och bygger på förutfattade uppfattningar. Det måste finnas många som lever i fängelse utan att ständigt vara drogade och alltid utsatta för våld. Vissa våldscener är ändå rätt tveksamma i denna film. Att det kan gå till så våldsamt utan att någon vakt reagerar är lite svårt att tro på.

Berättelsen är spännande och den har en del överraskande vändningar. Regissören Cal McMau hyllades av många för tv-serien Adolescence på Netflix.

Wasteman är bitvis spännande och otäck, nästan för skrämmande och det tar lite tid att bygga upp inför den stora urlandningen mot slutet. Men det är sevärt och hygglig fängelsefilm.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: Backrooms

28 maj, 2026 by Ulf Olsson

Backrooms

Backrooms
Betyg 4
Svensk biopremiär 29 maj 2026
Regi Kane Parson (debut).
Roller: Chiwtel Eejifor som Clark och Renate Reinsve som Mary.

Filmen bygger på ett viralt internetfenomen som har fått ett stort genomslag, särskilt genom en kortfilm av den då 16-årige Kane Parson. Framgången gjorde att Kane, fyra år senare, fick chansen att utveckla kortfilmens berättelse till en långfilm, The Backrooms.

I filmens inledning möter vi en orolig röst som rör sig genom ett labyrintliknade, ödsligt och gulaktigt rum med blinkande lysrör. Den oroliga rösten upprepar om och om igen samma mantra: ja, ja, kom igen, kom igen, nu kör vi, nu kör vi, fuck, fuck, shi, shit och kom och hjälp mig då, hjälp mig! Vem som irrar runt i labyrinten blir inte helt klart, kanske är det här vi möter Clark för första gången. Och hur är det egentligen, sitter någon utanför eller inne i de märkliga rummen och filmar det som händer.

När filmen skiftar fokus möter vi Clark hos terapeut Mary. Hon menar att Clark sitter fast i en offerroll, att han hela tiden skyller sina tillkortakommande på andra. Han sitter fast i destruktiva tankemönster, känslor och vanor. I sin rädsla stöter han bort andra för att inte riskera bli sårad själv. Enligt Marys utlåtande styrs Clark alltid av ”minsta motståndets nervbanor”. Om Clark vågar kan hon hjälpa honom att öppna fönstret och att stiga ut ur det inre fängelse som han om och om igen återskapar för sig själv.

I de scener som följer får vi se Clarks till synes tråkiga och meningslösa liv som försäljare av dåliga möbler. Efter skilsmässan, som han skyller på frun som inte förstår honom, är han hemlös och tvingas sova i det lågprisvaruhus som han driver. Men inte heller den ledsna terapeuten Marys liv verkar vara särskilt roligt, hon sitter fast i sina minnen från en barndom med en psykiskt sjuk mamma, som hållit henne inomhus och förbjudit henne att öppna fönstret och titta ut. Det är nämligen farligt där ute. Hur ska Mary som inte kan hjälpa sig själv kunna hjälpa Clark?

Tillbaka på varuhuset upptäcker Clark plötsligt att han kan gå igenom väggarna in en helt annan värld, samma värld som vi mötte i filmens inledning. Där irrar han runt och hamnar hela tiden i nya och mer och mer obehagliga rum och världar. Bor det någon här? Var kommer alla röster ifrån?

När han träffar Mary nästa gång försöker han övertyga henne om att han faktiskt har fallit in i en annan värld, som liknar den vanliga världen men på ett skrämmande och förvridet sätt. När hon inte tror honom utan säger att han nog hade varit drogad går han ilsket därifrån, fast besluten att bevisa för Mary att han faktiskt har varit där han har varit. Därför övertalar han två fotografer att följa med honom genom väggen för att filma den skrämmande världen eller världarna. Det slutar med att fotograferna plötsligt försvinner in i det okända och att Clark blir kvar ensam. Mary som undrar vart Clark har tagit vägen får plötsligt ett meddelande från honom som säger att han har öppnat fönstret. Han ber henne samtidigt att komma till varuhuset och gå igenom väggen på ett ställe som Clark har märkt ut. Hon gör som han säger och befinner sig plötsligt i den i den värld som Clark har pratat om. Bevisat! Hon träffar Clark och inser snart att han tänker stanna kvar i den främmande världen. Samtidigt stiger hennes oro för vad som ska hända med henne själv. Kommer Clark visa henne vägen tillbaka eller kommer han hålla henne kvar i de okända bakrummen? Till slut lyckas hon fly från Clark, förföljd av vålnader. Men var hamnar hon efter flykten, i den vanliga normala världen eller har hon blivit fånge i ett nytt bakrum? Finns det överhuvudtaget någon väg tillbaka?

Hur ska vi förstå det som Clark och Mary möter när de faller igenom väggarna. Handlar det om en parallell värld, eller om flera olika parallella världar. Eller handlar det om möten med deras egna inre världar och demonerna, som håller sig kvar eftersom de sitter fast i minsta motståndets nervbanor i stället för att öppna sina inre fönster och kliva ut.

Filmens berättelse är en hela tiden pågående och allt intensivare skräckupplevelse som aldrig förlorar sin orosskapande trovärdighet. Upplevelsen förstärks av samspelet mellan ljudeffekter, musik, bildspel och Clarks och Marys lysande skådespeleri. Jag ger filmen en fyra fullt medveten om att den som älskar skräckfilmer mycket väl kan ge den en femma.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: Viktlös – en tidlös berättelse om mekanismen bakom utnyttjande

23 maj, 2026 by Rosemari Södergren

Viktlös

Viktlös
Betyg 4
Svensk biopremiär 22 maj 2026
Regi Emilie Thalund

En skildring av en femtonåring som blir förälskad i en lärare. En tidlös historia som säkert många, många upplevt under sina tonår. Att bli förälskad i en karismatisk lärare känner nog många igen sig i. Denna skildring är mycket välgjord med duktiga skådespelare och vackert, stämningsfullt och naturnära foto. Filmen vann kritikerpriset FIPRESCI-award samt Sven Nykvist Cinematography Award för Bästa Foto på Göteborg Filmfestival.

Filmen utspelas på sommaren på ett hälsoläger. När jag läste om filmen i förväg fick jag uppfattningen att det handlade om upplevelser som hade med själva hälsolägret att göra, något sektliknande. Men nej, det är inte alls filmens handling. Eftersom skildringar och berättelser och för den delen också fakta och dokumentärer om sekter och/eller olika religiösa och andliga sammanslutningar är ett av mina ämnen som jag studerat en hel del och är engagerad i hade jag en hel del förväntningar på filmen. De blev jag besviken över, förstås. Det är inte filmens handling eller tema alls.

I beskrivningen av filmen står:
Femtonåriga Lea tillbringar sommaren på ett hälso­läger mellan skog och hav, fast besluten att förändra sin kropp som hon inte känner sig hemma i. … I den laddade tillvaron mellan disciplin och drift utmanas gränsen mellan att hitta och tappa bort sig själv.

Dessa meningar var det som jag tolkade på mitt sätt. Men det handlar inte om något sektliknande läger utan om något som kan hända och som händer i många olika sammanhang: En ung människa blir förälskad i en lärare eller ledare. Detta berättar filmen om på ett unikt sätt, där små detaljer talar till oss. En hel del sägs mellan raderna och vi får själva tänka och känna vad som egentligen händer. Lea blir förälskad. Frågan är hur förälskad är han som hon blir förälskad i?

Lea är överviktig och de flesta av ungdomarna på hälsolägret är överviktiga och de får lära sig att äta hälsosamt och de har mycket fysisk träning. Men Leas rumskamrat Sasha är inte överviktig utan är på lägret för att hon har svårt att sätta gränser och är väldigt utåtriktad. Sasha lär känna unga tonårspojkar från området och drar med sig Lea på träffar med dem. Lea som har svårt att tycka om sig själv förs genom Sasha in i en ny värld av fysiskt begär. När detta begär vaknar inom Lea drar de henne mot en av ledarna på lägret, en rolig man som många tycker om.

En styrka hos filmen är att samtidigt som den är tydlig lämnar den mycket utrymme för oss tittare att tolka situationer. En annan styrka är hur klart det visar hur unga människor kan manövreras och vända skuld till vad som händer mot sig själv – och vad som gör att ungdomar tiger om vad de blir utsatta för.

En film som sticker ut och tar upp något många kan känna igen sig i och får oss att förstå hur unga människor kan bli manipulerade av charmiga vuxna som går över gränserna. Fantastiskt foto och duktiga skådespelare. Viktlös är en tidlös berättelse om mekanismen bakom utnyttjande

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 17
  • Sida 18
  • Sida 19
  • Sida 20
  • Sida 21
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 504
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Lilla Amélie eller tecknet för … Läs mer om Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

God jul Av Jonas Karlsson Dramatisering … Läs mer om Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Den Fule utan titel 5 Inspelad … Läs mer om Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Filmrecension: A Talent For Murder – känns ofärdig och som ett måttligt genomtänkt experiment

A Talent For Murder Betyg 2 Svensk … Läs mer om Filmrecension: A Talent For Murder – känns ofärdig och som ett måttligt genomtänkt experiment

Filmrecension: Sheep In The Box

Sheep in the box Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Sheep In The Box

Filmrecension: How to Rob a Bank – Robin Hood i en brutal samtid

How to Rob a Bank Betyg 3 Svensk … Läs mer om Filmrecension: How to Rob a Bank – Robin Hood i en brutal samtid

Recension: Really Good Time på Hus 7 – ett namn som faktiskt håller vad det lovar

Betyg 5 (5) Det är inte direkt enkelt … Läs mer om Recension: Really Good Time på Hus 7 – ett namn som faktiskt håller vad det lovar

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in