• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Filmrecension

Filmrecension: Tusen timmar -imponerande musikfilm

15 september, 2022 by Rosemari Södergren

Tusen timmar
Betyg 3
Svensk biopremiär 16 september 2022
Regi Carl Moberg
I rollerna Anders Manley, Anders Manley, Alba August, Kenneth M Christensen och Jesper Lohmann.
Senhösten släpps filmen på AppleTV, Youtube store, SF Anytime med flera.

En film fylld av bra musik och handlar om Anna, en ung dansk kvinna från Köpenhamn som drömmer om framgång med sitt band. Musiken är lika viktig i filmen som bild och handling. Musiken är en del av handlingen. Filmen är fylld av skandinaviska band och artister som medverkar med antingen sång eller skådespel. Utöver det är filmmusiken kryddad med stora band som Noah & the Whale och The Gaslight Anthem.

I centrum för handlingen står Anna som hinner fylla trettio under berättelsens gång. Hon jobbar inom någon form av hemtjänst eller personlig assistent och på fritiden satsar hon stenhård på bandet, på drömmen om att jobba med musik. Just nu bandet är på väg att få en stor chans att få vara förband till en stor artist här något tragiskt som tar bort möjligheten.

Under ytan handlar filmen också om kärlek och relationer. Ett tag bor Anna i ett kollektiv i Berlin där hon är tillsammans med Robert, en man som verkar vara något äldre än henne och som är etablerad musikproducent. Han vill dock inte hjälpa Anna med hennes karriär. Där får vi ingen förklaring till varför, egentligen. Vi får tolka det som vi vill. Och hur hon träffade Robert och vad som hände sedan får vi inget svar på heller. Det är ett ovanligt sätt att berätta på som gör mig nyfiken på att se mer från filmens regissör Carl Moberg.

Filmens styrka är också dess svaghet. Berättelsen är långt ifrån övertydlig. Tvärtom. Ibland gör den stora hopp och jag som tittare får fylla i vad jag tror har hänt där emellan. Det kan jag ofta tycka är bra, vi som tittare blir delaktiga i berättelsen. Men samtidigt är det flera luckor som man gärna skulle sett ifyllda.

Filmen är producerad utan stöd från filminstituten och bygger istället på passion och idealism och är skapad med små medel. Trots de små resurserna har filmmakarna verkligen ribban högt och har duktiga skådespelare i rollistan med bland annat Alba August. Musiken är en av filmens stora styrkor och gör att jag kommer att se denna film fler gånger. Imponerande.

Tusen timmar hade premiär i officiella sektionen på Roms internationella filmfestival i oktober 2021. Den har därefter visats på ett flertal filmfestivaler runt om i världen, bland annat Tallinn Black Nights. Senast vann den priset bästa spefilmfilm på Barnes filmfestival i London.

Tusen timmar – officiell svensk trailer from Carl Moberg on Vimeo.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmkritik, Filmrecension, Musikfilm

Filmrecension: After Yang – vacker och originell

15 september, 2022 by Rosemari Södergren

After Yang
Betyg 5
Svensk biopremiär 16 september 2022
Regi Kogonada
Skådespelare Colin Farrell, Jodie Turner-Smith

En av de vackaste hyllningarna till långsamhetens lov jag sett på film. After Yang är en estetisk meditativ fundering kring liv och död och frågor kring minnen och återfödelse. Den är vacker och originell Du har nog aldrig sett något liknande. Men du måste vara beredd på att den går i lugn takt. Den bygger på Alexander Weinsteins roman ‘Saying Goodbye To Yang’.

Den utspelas i en framtid där det går att köpa robotar, androider, som ser ut som människor, beter sig oerhört människolikt och som kan användas för att ta hand om barnpassning eller andra sysslor. Familjen som handlingen kretsar kring består av pappa Jake (Colin Farrell), mamma Kyra (Jodie Turner-Smith), liten dotter Mika (Malea Emma Tjandrawidjaja) och android-storebror Yang (Justin H. Min).

Mitt i en stor danstävling online för familjer hakar Yang upp sig. Mikas så älskade android-bror drabbas av ett systemfel och slutar att fungera. Jake påbörjar sökandet efter en reparatör. Det visar sig inte vara särskilt lätt att reparera Yang. Men hans minnesbank går att spara ned. Dessa minnen öppnar Jake för vad relationer och kärlek handlar om.

Allt är berättat på ett eftertänksamt sätt där Jake går igenom minnen från den tid de haft tillsammans med Yang men han hittar också vad androiden varit med om i tidigare relationer. Denna minnesbank kan tolkas som funderingar kring vad vi kan bära med oss från tidigare existenser. Filmen skriver oss inget på näsan, var och en kan tolka och förstå filmens budskap på sitt sätt.

After Yang handlar om sorg och saknad och får oss att fundera kring vad livet är och hur vi kan ta vara på det. Jag tänker att nu när så många människor världen över förlorat anhöriga på grund av pandemin är denna film välkommen.

Hos Vox är den rankad till årets bästa film hittills.

Skådespelarna får alla högt betyg, de är så bra. Regissören Kogonada är känd för att ha skapat den underbara tv-serien Pachinko.

Arkiverad under: Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: Heltid – lysande skildring av att springa runt i ekorrhjulet

12 september, 2022 by Rosemari Södergren

Heltid
Betyg 4
Svensk biopremiär 9 september 2022
Regi Eric Gravel

En lysande skildring om det stress många människor lever under i dagens samhälle. Ett utblick på vardagslivet där säkert många kan känna igen sig ifrån men samtidigt är det starkt engagerande och det går inte att låta bli att känna med Julie, huvudkaraktären.

Julie är frånskild och tar mesta tiden själv hand om de två barnen som är yngre skolåldern. Hon bor en bit utanför Paris och tågpendlar dagligen till jobbet som städledare på ett femstjärnigt hotell i centrala Paris. Egentligen är hon på jakt efter ett mer välbetalt jobb med mer status eftersom hon har en masterexamen i ekonomi.

Hon har sökt jobb på ett marknadsundersöknings-företag. Det jobbet skulle förbättra hennes ekonomi ordentligt. Plötsligt slår alla motgångar till på en gång. Hon blir kallad på intervju med då slår allt till: Kollektivtrafiken lamslås av en strejk och hon kan knappt ta sig till jobbet som städchef. Cheferna på hotellet accepterar inte sen ankomst och hon måste smita iväg på jobbintervju i smyg. Som om inte det räcker. Snart har hon ingen hjälp med barnen heller. Den äldre kvinnan som brukar passa hennes barn före och efter skola och förskola orkar inte ta hand om barnen. Ex-maken betalar inte underhållet och Julie börjar bli allt fattigare.

Det blir nästintill omöjligt att få ihop vardagslivets alla delar: lämning och hämtning av barnen hos grannfrun, få kollegor att täcka upp för henne när hon måste smita iväg på jobbintervjuer samtidigt som hotellcheferna otåligt efterfrågar hennes försenade utvärdering av städpersonalen. Allt berättas så skickligt och filmmediets verktyg används proffsigt: Fotot som visar hur trångt det kan vara och hur stressigt, filmat som med en stressad människas ögon. Ljud, musik, ljus – allt samverkar för att få mig som tittare att känna att jag är där, känna den press Julie utsätts för.

Många kan helt klart känna igen sig i känslan av att springa runt i ett hjul. Samtidigt är det en del skiljer från det svenska samhället. Vi får en inblick i det franska samhällssystemet på flera sätt. Barnomsorgen verkar vara hänga på egna, privata initiativ. Att ex-maken bara kan låta bli att betala underhåll låter rätt konstigt. Går inte samhället in och betalar? Cheferna på hotellet kan tydligt ge människor sparken utan någon uppsägning. De anställda är rättslösa. Och hur kan en strejk få slå sönder människors vardag? Filmen sätter igång många tankar och ger lust att vara med och förändra.

Laure Calamy som har huvudrollen spelar Noémie från Netflix-serien Ring min agent. Filmen är regisserad av Éric Gravel och belönades med priser för Bästa Regi och Bästa Skådespelerska vid filmfestivalen i Venedig 2021.

HELTID – svensk trailer from novemberfilm on Vimeo.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: Leva tills jag dör – gripande film om rätten att åldras och leva

9 september, 2022 by Rosemari Södergren

Leva tills jag dör
Betyg 4
Svensk biopremiär 30 september 2022
Regissörer: Gustav Ågerstrand, Åsa Ekman, Oscar Hedin Hetteberg & Anders Teigen
Producenter: Marina-Evelina Cracana & Oscar Hedin Hetteberg

Om livet, om glädje och sorg och samhörighet och om att få åldras med värdighet. En gripande film om det som borde vara självklart: Att åldras inte ska göra att människor ställs åt sidan. Att alla borde få känna att man lever och utvecklas också när krämpor gör kroppen blir allt mer osmidig. Filmens distributör skriver om denna dokumentär:
Leva tills jag dör är en berättelse om att försöka försonas med livets slut, och göra det med humor, värme och flaggan i topp. Filmen utmanar vår bild av vad äldreomsorgen kan vara … och vad den kan bli.

Vi får följa människor som bor på Kyrkbyn, ett äldreboende tio kilometer söder om Stockholm. På detta äldreboendet strävar personalen efter att låta de äldre ha kul, få ta egna beslut och att de ska känna att boendet är deras hem och familj. Vi får komma nära ett gäng som tillsammans skrattar, skojar, gråter och tar vara på sin ålderdom.

Berättelsen fokuserar framför allt på Monicas och Ellas vänskap. Monica som jobbar på boendet är en aktivitetscoach som fortfarande sörjer sin bortgångna mormor och Ella är en 99-årig boende utan egna barn. De får en tät relation där de har har roligt tillsammans och kan tala öppet och ärligt som nära vänner om livets med- och motgångar i att åldras och vårdas i livets slutskede.

Livet består av både glädje och sorg och det får vi följa på ett sätt som känns äkta och verkligt. Det känns hoppfullt att det finns äldreboende som kan fungera på detta sätt. Jag hoppas denna dokumentär kommer att visas för alla som arbetar inom vård och alla politiker på alla nivåer. Ja egentligen borde alla se den. Min erfarenhet är att det brister en hel del i Sverige när det gäller rättigheter för de äldre.

Filmen känns väldigt ärlig och den tar upp den stora existentiella frågan om liv och död. Hur vi kan leva fast vi vet att döden närmar sig.

Min mamma ville absolut inte på några villkor flytta till ett äldreboende. Jag hade svårt att förstå henne då men idag när jag själv vet att vi alla åldras har jag tänkt på frågan och inser att jag inte heller vill bo tillsammans med så många andra människor, spå nte ens ett äldreboende där de äldre blir bemötta som vuxna, som på Kyrkbyn. Jag är alldeles för mycket en människa av stort behov av integritet och egentid. Men många är annorlunda än jag och när de börjar tappa ork och kroppen inte orkar så mycket tror jag många gärna vill bo tillsammans med andra. Det viktiga är att våga ta upp ämnet, att börja fundera på hur man vill ha det när man blir äldre och att vi alla tillsammans, som bildar samhället, ser till att vi har de äldreboenden som låter äldre människor känna att det lever.

Filmen känns viktig. Det råder rätt stor diskriminering av äldre människor i Sverige. En människa är fortfarande vuxen när den blivit gammal och har krämpor och kanske måste ta sig fram med rullator eller i en rullstol.

LEVA TILLS JAG DÖR | Trailer (svenska) from Film and Tell on Vimeo.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Äldreboenden, Dokumentär, Filmkritik, Filmrecension

Filmrecension: Moonage Daydream – en omskakande och fantastisk resa i David Bowies universum

1 september, 2022 by Rosemari Södergren

Moonage Daydream
Betyg 5
Svensk biopremiär 16 september 2022
Regi Brett Morgen
Medverkande David Bowie, Ziggy Stardust, The Thin White Duke, David Jones med flera

En omskakande och fantastisk resa till David Bowies universum. Den första filmen om David Bowie som skapats med gillande av hans familj. Det behöver inte alltid medföra ett högt betyg att anhöriga godkänner filmen men i det här fallet märks det på ett positivt sätt. Filmskaparen har helt klart fått tillgång till mycket material. Moonage Daydream är uppbyggd av mängder av klipp från konserter, intervjuer och musik av och med Bowie. Om det gick att ge betyg 10 av 5 möjliga hade denna film fått det.

Filmleverantören skriver om filmen:
Filmen har fullt stöd från Bowies dödsbo och innehåller många av hans bästa låtar, såväl som tidigare aldrig tidigare visat konsert-material.

Filmen berättar på ett unikt sätt och för med oss på en resa i Bowies funderingar kring livet och existensen, det är en audivisuell rymdodyssé om en man som vågade testa sina drömmar och vågade förändras många gånger och också belyser hans tankar kring hur vi kan leva meningsfulla liv på 2000-talet. Delvis följer filmer delar av hans liv kronologiskt men samtidigt är den uppbyggd av bilder som får tala själva. Helt fantastiskt filmverk. Och tiden återges i cirklar emellanåt, på ett effektivt bildberättande sätt.

Filmen bör ses på riktig bioduk. Jag såg att en av medfinansiärerna är HBO. Jag misstänker att det betyder att filmen kommer att släppas på HBO Max streamingtjänst framöver. Jag uppmanar alla som vill de filmen att först se den på bio. För varenda som är ett fan av David Bowie är filmen ett måste att se. Men också den som inte är lika stor fan kommer att få ut mycket av filmen. Musiken är fantastisk och Bowie bjuder in till en andlig resa med tankar och funderingar kring de mest centrala existentiella frågorna. Om du någon gång funderar kring tiden och livet bör du ge dig hän åt denna resa in i Bowies universum.

Det finns dock en sak som är negativ med Moonage Daydream: den är för kort. Den är två timmar och tjugo minuter. En artist som David Bowie kan knappast skildras i en långfilm på två timmar och tjugo minuter. Han skapade musik, han skapade videos, han målade, han var skådespelare.

Det är mycket som inte finns med. Hans personliga Bowie liv berättas det alltför lite om. Hans äktenskap 1970-1980 med Angela Barnett (även känd som Angie Bowie), med vilken han har sonen Zowie (numera Duncan Jones, filmregissör) finns ingenting om. Han gifte om sig med Iman Abdulmajid 1992, vilket nämns live.

Det är också mycket från Davids Bowies artistliv som inte är med. Alldeles för lite av vad han gjorde de sista femton-tjugo åren är med. Jag respekterar om familj inte vill att privatlivet skildras nära, men något mer vill man ändå ska tas upp och framför borde mer berättas om den musik och den konst han skapade under dessa år. Hur vilt liv han levde under Berlinåren nämndes inte heller på något sätt. Vi får hoppas att regissören får i uppdrag att göra en serie med sex eller tio avsnitt om David Bowie.

Jag är helt tagen efter filmen. Det är en omskakande resa i Bowies universum. Men för fokuserad på hans första år fram till Lets Dance-åren. Mycket liv från albumen Reality, The Next Day och Blackstar. Och jag är nyfiken på hur han rent filosofiskt funderade då han skapade de sista albumen,.

David Bowie var otroligt kreativ och samtidigt djup andlig tänkare. Han var bara 69 år när han lämnade jordelivet. Det är sorgligt för oss människor som är kvar att han inte kunde få fortsätta och skapa i den åldern. Jag kan tänka att med sin livserfarenhet och sitt enorma kunnande skulle skapat ännu mer odödliga verk.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Toppnytt Taggad som: David Bowie, Dokumentär, Filmkritik, Filmkritik, Filmrecension, Rymdodyssé

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 174
  • Sida 175
  • Sida 176
  • Sida 177
  • Sida 178
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 505
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in