• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Filmrecension

Filmrecension: Motor City – En av de mest märkliga och tänkvärda filmer jag sett på länge

23 juli, 2026 by Rosemari Södergren

Motor City

Motor City
Betyg 4
Svensk biopremiär 24 juli 2026
Regi Potsy Ponciroli
I rollerna Ben Foster, Alan Ritchson, Shailene Woodley, Lionel Boyce, Pablo Schreiber.

En annorlunda sätt att berätta en film med där nästan inga dialoger görs. Fascinerande och det fungerar mycket bra, det blir på sätt och vis än starkare och tydligare och talar till känslor och det undermedvetna. Istället för talade dialoger berättar filmen bland annat med musik och text till av bland andra David Bowie, Donna Summer och Fleetwood Mac. Filmens tema är en djupdykning kring frågan om vad som kan driva en människa att döda en annan? Motor City skildrar drivkrafter som kan göra människor till mördare, ja inte bara att de kan döda en annan människa utan också helvilt kan ta livet av flera.

Filmen är skapad nästan utan dialoger. Det är spännande att upptäcka hur bakgrundsmusiken, pop- och rock-sånger med pricksäkra texter och karaktärernas kroppsrörelser och ansiktsuttryck så tydligt förmedlar vad de säger och tänker inom sig. Mycket imponerande. Vi känner vad de känner och det är svårt att värja sig. Motor City hade premiär på filmfestivalen i Venedig och hyllades för sin stilistiska stil och episka action.

Filmen utspelar sig i 1970-talets Detroit. Ritchson spelar en arbetare som blir oskyldigt dömd till flera år i fängelse – efter att ha blivit ditsatt av en hänsynslös gangster. När han väl kommer ut har han ett enda mål – och det är hämnd.

Det blir mycket våld i filmen, speciellt i andra halvan exploderar våldet. Jag har svårt för att se våld som underhållning. Men för att skildra hur människor kan utsättas för sådant tryck att det till slut tappar kontrollen och blir våldsamma måste väl våldet också visas. Det är imponerande skickligt av regissören och filmteamet hur de med detta berättarsätt kan krypa under skinnet på oss tittare och få oss att hålla med den som blir så förtryckt att han till slut brinner av lust att hämmas. De orättvisor som huvudpersonen utsätts för påverkar mig som tittare så starkt att det går att förstå varför han kan explodera i våld. Också den förtryckande sidan har karaktärer som drivs så av sina djupa starka känslor att de också exploderar i våld. Det är hemskt och skrämmande men samtidigt så mäktigt att se hur passion och kärlek och orättvisor kan vara det som är den tändande gnistan till våld.

Lite av en Brechtkänsla ger filmen också. Genom att vi förstår hur korrumperade människor med makt kan förtrycka svagare grupper så de tappar allt och bara vill hämnas till varje pris – är en tydlig lektion i vad som inte bör få ske. Den som har makt måste vara klok och inte plåga och kuva den maktlöse. Som Brecht ville kan vi gå ut från biografen med en stark känsla av att vi vill förändra något. Men det är lättare sagt än gjort förstås. Filmen är mörk och samtidigt illustrativt imponerande. En av de mest märkliga och tänkvärda filmer jag sett på länge.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Detroit, Film, Filmkritik, Filmrecension

Filmrecension: Odysséen – välgjord på alla plan, men kanske för väl genomförd

15 juli, 2026 by Rosemari Södergren

The Testaments

Odysséen
Betyg 4
Svensk biopremiär 17 juli 2026
Regi Christopher Nolan
I rollerna Matt Damon, Tom Holland, Anne Hathaway, Robert Pattinson, Lupita Nyong’o, Zendaya, Charlize Theron

Det går nog inte att överdriva den betydelse som Odysséen haft på världens, och speciellt västvärldens, dramatik och litteratur. Eposet Odysséen som berättar om krigaren och befälhavaren Odysseus irrfärder och kriget mot Troja är en ofta använd mall för berättelser om äventyrare som skildrats genom ett par tusen år.

Det antas att Odysséen skrevs några årtionden senare än Iliaden, omkring 700 före Kristus. Eposet omfattar ungefär 12.000 verser på daktylisk hexameter och handlar om Odysseus tioåriga irrfärder på väg hem till sin ö Ithaka, där han är kung, efter det likaledes tioåriga trojanska kriget. Kriget mot Troja och där Odysseus och hans män kunde ta sig in i staden genom att gömma sig i en staty på en häst är säkert en av världens mest kända berättelse. Vem han inte hört talas om belägringen av Troja? På många språk har ordet odyssé efter eposet kommit att beteckna en lång upptäcktsfärd, även i bildlig betydelse. Odysséen är ett epos som tillsammans med Iliaden brukar tillskrivas Homeros och därmed skulle vara den äldsta bevarade grekiska och europeiska litteraturen. (Fakta från Wikipedia).

Christopher Nolan filmatisering av Odysséen är vägjord på många plan:
Musik och ljud är mästerligt komponerat och sammansatt av den svenske kompositören Ludwig Göransson.
En lång rad av världens starka och erfarna skådespelare som Matt Damon, Tom Holland, Anne Hathaway, Robert Pattinson, Lupita Nyong’o, Zendaya, Charlize Theron bygger en gedigen grund.
Dramaturgiskt är filmen lika snyggt genomförd som eposet. Handlingen berättas inte kronologiskt, varken i eposet eller i filmen. Odysséen består av 24 sånger och börjar, liksom många antika epos, mitt i handlingen. Tidigare händelser beskrivs genom tillbakablickar eller historieberättande. För att hålla spänningen uppe används parallellhandlingar, tillbakablickar, inskott, perspektiv- och berättarväxlingar.
Fotomässigt är filmen genomarbetad och en njutning för alla cineaster.

Homeros brukar tillskrivas vara författare både till Odysséen och Iliaden som är de äldsta bevarade texterna i den grekiska och europeiska litteraturen. Odysséen antas ha skrivits omkring 700 år före Kristus, några årtionden senare än Iliaden. En del forskare menar att Odysséen består av olika kortare berättelser som samlats ihop och sammanförts, samma tankar som förts fram om sagosamlingar som Bröderna Grimms sagor. Det spelar egentligen ingen roll om en person skrivit Odysséen eller om en redaktör fört ihop flera berättelser, eposet har blivit ett verk som påverkat oändligt många andra berättelser och är en slags urform för västvärldens dramaturgi och litteratur. En modig hjälte som irrar runt och möter utmaningar och efter många år och kamper kommer hem och väl hemma också måste ta uti med en prövning eller strid återfinns i många versioner.

Gestalten Odysseus är inte bara en prototyp för en hjälte. Berättelsen har påverkat såväl religon som filosofi och psykologi. Hans mödor och hans kamp och hans samtal med sina gudar återfinns i många religiösa myter. Odysséen är både dramatik och myt och filosofi. Christopher Nolan har förvaltat eposet med omsorg och respekt, välgjord in i minsta detalj och har skapat en mytisk, episk actionfilm. Jag tycker att filmen är ett måste att se för alla som är intresserade av film och kultur. Men ändå griper den inte helt tag i mig som en helaftonsfilm helst ska göra. Den är utan tvekan sevärd, men kanske är den för perfekt för att riktigt beröra?

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Christopher Nolan, Filmkritik, Filmrecension, The Odyssey

Filmrecension: Vaiana: Live Action, lång och ointressant axelryckning

15 juli, 2026 by Elis Holmström

Vaiana: Live Action

Vaiana: Live Action
Betyg 2
Svensk biopremiär 10 juli 2026
Regi Thomas Kail

Disney besitter ett gränslöst kapital, fokusgrupper som kan jämställas med orakel med tillång till data som låter dem beräkna det mesta, men trots detta tycks bolaget fortfarande inte kunna knäcka formulan då det kommer till att – konsekvent, skapa lyckade ’’live action’’-versioner av sina mest bejublade animerade filmer. Det oscillerar ständigt mellan monstruös framgång, som förra årets Lilo & Stitch, eller ohyggliga klavertramp som Snövit.

Vaiana – eller Moana som den heter, är numera något av en modern Disney-klassiker, men paradoxalt nog är filmen också något av en relik, detta trots sin måttliga ålder på tio år. Filmen kom ut i en tid då mångfald och utforskande av främmande kulturer sågs som något behövligt, positivt och inte det minsta kontroversiellt. Idag är världen en avsevärt mörkare plats där nämnda begrepp jagas med virala drev ledda av världens rikaste man. Vaiana är också något av en engångsföreteelse. Uppföljaren som hade premiär för två år sedan gjorde inte närheten samma avtryck, trots att den hade stora finansiella framgångar. Tyvärr gör inte Vaiana årgång 2026 något för att föra vidare arvet och uppståndelsen från det tioåriga originalet.

Diskussionen om idétorka och gränslös girighet – kring att ständigt göra nyversioner av animerade klassiker, kan pågå in absurdum, men en kanske viktigare diskussion är om det vi faktiskt tvingas se är vatten värt – ordsvits avsedd. I fallet med förra årets Lilo & Stitch och dess regissör Dean Fleischer Camp fanns det en uppenbar kärlek, passion och djup förståelse för originalet. De bästa tolkningar, covers eller adaptioner besitter en närmast manisk insikt gällande källmaterialet. Det handlar inte bara om att kopiera allt ner till cellnivå, utan att förstå vad som måste bevaras men också justeras för att fungera då skådespelare skall gestalta karaktärer som tidigare bara funnits i litterär – eller i detta fallet animerad form.

Regisören Thomas Kail är i grunden en ytterst renommerad teater- och musikalregissör, hans arbete med den obeskrivligt hyllade Hamilton har gjort honom till en Broadwaylegend. Dock syns inget av denna lyster eller kreativa briljans då steget tagits till spelfilm. Ofta kan ovana och nervositet märkas av i vissa aspekter då det görs en förflyttning från exempelvis independent filmer eller teaterscenen in i filmens värld. Men sällan har en filmskapare framstått så skräckslagen som Kail då han står inför uppgiften att göra om Vaiana från ettor och nollor till kött och blod. Där mer självsäkra filmmakare hade kunnat justera, ändra och förstärka flertalet klassiska scener är Kail helt paralyserad av skräck vilket gör att han inte avviker från mallen en enda gång. Snart är det hela någon bisarr version av Gus Van Sants hopplösa Psycho, som försökte efterapa Hitchcocks original till patetiska längder, Vaiana signerad Kail gör detsamma. Det hela är så stelt och inrutat att det snart blir så pass livlöst att man kan fråga sig om det är nödvändigt att ringa räddningstjänsten för akut livräddning. Allting tycks göras efter en nitisk checklista, ingenting förmedlas med minsta omtanke, än mindre värme.

Inte ens de stunder som blivit storslagna fan-favoriter, som den nästintill odödliga låten ’’How Far I’ll Go’’ kan ramas in korrekt. Detta är ett spår som har tagit sin plats bredvid sanna Disney-sångklassiker som ’’A Whole New World’’ eller ’’Let It Go’’. De bästa liveartister kan sätta sina största hits i en ny kontext, bygga upp en spänning, förlänga intron eller placera dem bredvid andra låtar för att lyfta dem ytterligare. Kail hade kunnat bygga upp framförandet med en enormt laddad dramatik och låtit spåret vara en extatisk höjdpunkt. Istället slängs den fram på bordet utan minsta tillstymmelse till andakt, vilket leder till en gränslös antiklimax.

Och ungefär sådär fortsätter det, precis allt landar med samma vikt som majskrokar. Varenda scen är bara en hållplats, ett nödvändigt ont i stället för en härlig möjlighet att visa uppskattning. Catherine Laga’aia i huvudrollen, som mer eller mindre debuterar som långfilmsaktör, gör vad hon kan, hon har en naturlig karisma och utstrålning men det hjälper föga då Kail är upptagen med sin efterapning. Laga’aia känns vilsen och inte det minsta uppvaktad. Dwayne Johnson som upprepar sin roll från originalet är trött och platt, att kemin mellan dem är i det närmaste obefintlig hjälper inte. Visuellt är det hela också en total soppa, det är vackra färger och ett par – faktiska, Hawaii miljöer men detta ackompanjeras av ett antal scener med katastrofala digitala specialeffekter som gör att filmen ter sig som någon obehaglig AI-kreation.

Det enda som räddar Vaiana från att begravas till havs är att den är mestadels oförarglig. Det är en enda lång och ointressant axelryckning som inte besitter en enda inspirerad stund.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: Minioner & Monster – ett bittert antiklimax

30 juni, 2026 by Elis Holmström

Filmrecension: Minioner & Monster – ett bittert antiklimax

Minioner & Monster
Betyg 2
Svensk biopremiär 1 juli 2026
Regi:Pierre Coffin, Patrick Delage

I en otroligt stilig och – underbart, nördig introduktion får vi se filmhistoria sedd från animationsstudion Illuminations ögon. Det är en förutsägbar men otroligt underhållande sekvens, som med enkla referenser belyser några av populärkulturens största ikoner. Genom oerhörd ihärdighet har Illumination gjort de gula rappakalja-talande hantlangarna till moderna ikoner vad gäller familjeunderhållning. Där den ursprungliga Dumma Mej-serien börjar känna av sina många uppföljare, tycks Minionerna själva aldrig upphöra att roa.

Totalt sett är detta det sjunde äventyret för den gula truppen som introducerades för snart sexton år sedan. Vid denna tid brukar premiss och koncept vara förpassade till soptunnan, varumärket är starkt nog att appellera oavsett innehåll. Men märkligt nog är det utgångspunkten och flera av filmens idéer som är den största tillgången. Istället för att fortsätta utforska de olika eskapaderna med Steve Carells Gru är de fristående Minion-äventyren mer öppna inför att leka med karaktärerna och placera dem i än mer absurda situationer. Tanken att låta dessa – visuellt, fantastiska pajas-karaktärer leva rövare i ett 1920-tals Hollywood med drömmar om att göra storfilm är genuint briljant.

Men detta koncept utvecklas aldrig utan blir satt i baksätet. Genom stora delar av filmen verkar det finnas två vitt skilda visioner. Den ena är att förvekliga konceptet och grotta ned sig i att utforska filmindustrin med satir, galenskap och barnslig humor. Den andra vill mer än något annat föra tillbaka serien till sina mest traditionella banor, där det blir osammanhängande action, eviga jakter och innehållslösa upptåg. Desto mer filmen löper tycks den andra – och mer ointressanta, personligheten ta över.

Det snillrika konceptet och premissen blir alltmer bara en skugga. Det blir tonvis med ointressant action och otroligt röriga inhopp av tröttsamma karaktärer. Det riktigt minnesvärda figurerna som Christoph Waltz tokiga men sympatiska tyska demonregissör får vinka adjö till fördel för en genuint tramsig monsterkaraktär signerad Trey Parker.

Nog för att det aldrig känns så uppgivet och pliktskyldigt som i Dumma Mej 4 men snart är det bara fråga om den mest ihåliga rutin, alla förhoppningar och den energiska uppfinningsrikedomen från filmens introduktion är helt bortblåsta.

Det hjälper inte ens att Illumination fortsätter briljera vad gäller sina tekniska färdigheter. Minioner Och Monster är – precis som Super Mario Galaxy, en helt makalöst imponerande film vad gäller det estetiska. Det är otrolig detaljrikedom, fantastisk följsamhet och uttrycksfulla karaktärer. Att studion alltmer bygger en egen och nästintill lika talangfull spetskompetens vad gäller de mest avancerade filmer som datorteknik kan åstadkomma är djupt imponerande.

Tyvärr räcker inte detta till för att kompensera för att en underbar premiss förtas av ren och skär slapphet. Minionerna har uppenbarligen fler äventyr kvar att ge sig ut på, det är bara att hoppas att de nästa gång kan fullfölja sin potential och inte förvandlas till ett bittert antiklimax.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: Supergirl

24 juni, 2026 by Elis Holmström

Supergirl

Supergirl
Betyg 2
Svensk biopremiär 26 juni 2026
Regi Craig Gillespie

DC Studios chef James Gunn var – och är, inte särskilt skygg med att dela ut kängor till det nuvarande filmklimatet, dess olika producenter, däribland den före detta arbetsgivaren – och ständiga DC rivalen, Marvel Studios. Gunn har stolt menat att ingen av hans produktioner någonsin skulle tillåtas starta inspelningar utan ett färdigt manus. Detsamma har sagts om digitala specialeffekter där Gunn menar att han alltid kommer ge effektmakarna största möjlighet att jobba ostört och utan stress.

Allt det där verkar dock ha skjutits ut i rymden i och med Supergirl. För vad vi nu får är mer eller mindre allt som Gunn ifrågasatt och hånfullt slagit ned på. I en genre som – av branschexperter och cyniska internet-kommentatorer, numera anses daterad, uttjatad och trött, finns inget utrymme för trevande försök. Det är att simma eller sjunka. Supergirl är inte bara försiktig utan rent handfallen vad gäller att göra något som kan beskrivas som innovativt, än mindre kompetent. För någonstans under den kreativa processen verkar något ha gått obeskrivligt fel. På pappret borde det vara ett fräckt, våghalsigt och uppkäftigt rymdäventyr. Marknadsföringen lovar en mer bitsk, uppkäftig och kavat karaktär än den nästintill ofelbara Clark Kent/Superman. Slutresultatet är allt annat än ungdomligt eller vågat, tvärtom är detta någon form av absurd kapitulation där all form av skaparglädje och kreativitet gått samma öde till mötes som valfri förbrytare som vågar trotsa lagen då Stålmannen patrullerar.

Att Gunns moderna klassiker Guardians Of The Galaxy gjort avtryck i modern underhållningsfilm råder det inget tvivel om. Den postmoderna och djupt självironiska ton som introducerades där har fått leva vidare i många projekt som följt. Årets stora ekonomiska flopp, Masters of The Universe, hade förmodligen inte sjösatts utan att Guardians-mallen fanns tillhands.

När nu Cruella-regissören Craig Gillespie vill ge sig på ett kosmiskt äventyr är det förståeligt att Gunns film står som stor inspirationskälla. Ingen hade nog velat att inspirationen skulle bli till en tragisk stöttepelare, där allt som presteras blir till en likblek och urbota trist kopia. Visuellt, narrativt och formmässigt är allt endast en hopplös efterapning som inte ens kan maskera sina tillkortakommanden. Bristen på originalitet är bara början. Löftet om starka narrativ, som inte dikteras av bolagsstyrelser eller externa viljor, tycks ha förpassats till närmsta avgrund.

Filmens intrig är en häpnadsväckande gyttja, där den emotionella kärnan avverkas så slarvigt och nästintill parodiskt att stora delar av filmens mer jordnära scener faller pladask. Filmens humor ger ifrån sig samma läten som tusen stockar som sågas simultant och får publikens ögonlock att falla tungt. Trots att tempot är högt är filmen vilsen och seg. Det hoppas mellan identitetslösa planeter som efter ett tag är oskiljaktiga, majoriteten liknar sunkiga kåkstäder utan minnesvärd scenografi, ingen av platserna är stämningsfulla eller fantasifulla.

Milly Alcocks korta gästinhopp i förra årets Superman lovade en självsäker, bufflig men charmig tolkning av Kara Zor-El, men allt det där är som bortblåst här. För resan till yttre rymden verkar ha berövat Gillespie all den goda personregi han demonstrerade i Cruella. Alcock verkar regisseras utan rim eller reson. Stora delar blir förvirrade och fåniga fylle-scener som varken är underhållande eller välspelade. De gånger då Alcock får skina är ett fåtal mer koncentrerade och nedstämda sekvenser som förtas genom att de placeras i ett skede då allt är i rullning, tillfällen då långsamma utläggningar kring ångest och ånger inte alls har någon plats. Eve Ridley som ackompanjerar Alcock är inte heller värdig några vidare superlativ. Dock är det svårt att vara alltför fördömande då hennes karaktär inte fyller någon som helst funktion och kemin med Alcock är ytterst tveksam. De båda damerna klarar sig dock undan med livet behåll. Detsamma kan inte sägas om Matthias Schoenaerts som efter sin medverkan i kalkonfester som The Old Guard återigen lyckas nå en ny bottennotering. Med en obeskrivligt usel insats och en skurk knappt värd namnet är detta en av de sämsta antagonisterna på länge. Inte ens internets drömrollbesättning av Jason Momoa som den burduse superbusen Lobo är något annat än en gruvlig besvikelse. Momoa känns nedtonad och den älskade prisjägaren har inte något värt vatten att göra eller säga.

Detta för oss in på filmens actionscener som är precis lika hopplöst sömniga och förvirrade som övriga filmen. Där Gunn bjöd på uppfinningsrikedom och energi i slagsmålen från förra årets Superman är detta som att se på två barfyllon som sakteliga vevar på. Finess eller adrenalin finns inte så långt röntgensynen kan nå och som en extra unken krydda försöker Gillespie tillföra lite pop- och rockmusik som endast blir plågsamt krystad.

Supergirl räddas endast av ett fåtal mycket övertygande och välarbetade utomjordiska kreatur, skapade med praktiska effekter som kostym, mask och smink. Här demonstreras omsorg, härligt nörderi, omtanke och övertygelse, ord som är antitesen till övriga filmen.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 15
  • Sida 16
  • Sida 17
  • Sida 18
  • Sida 19
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 504
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Lilla Amélie eller tecknet för … Läs mer om Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

God jul Av Jonas Karlsson Dramatisering … Läs mer om Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Den Fule utan titel 5 Inspelad … Läs mer om Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Filmrecension: A Talent For Murder – känns ofärdig och som ett måttligt genomtänkt experiment

A Talent For Murder Betyg 2 Svensk … Läs mer om Filmrecension: A Talent For Murder – känns ofärdig och som ett måttligt genomtänkt experiment

Filmrecension: Sheep In The Box

Sheep in the box Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Sheep In The Box

Filmrecension: How to Rob a Bank – Robin Hood i en brutal samtid

How to Rob a Bank Betyg 3 Svensk … Läs mer om Filmrecension: How to Rob a Bank – Robin Hood i en brutal samtid

Recension: Really Good Time på Hus 7 – ett namn som faktiskt håller vad det lovar

Betyg 5 (5) Det är inte direkt enkelt … Läs mer om Recension: Really Good Time på Hus 7 – ett namn som faktiskt håller vad det lovar

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in