Film

Speak No Evil
Betyg 2
Svensk biopremiär 13 september
Regi James Watkins

Produktionsbolaget Blumhouse fortsätter att vara en av de mer fascinerande sagorna från landet i väst. Producenten Jason Blum har skapat ett imperium med mycket enkla medel, där en minimal budget och temat skräck lett till otroliga succéer. Med det sagt har kvalitén på de olika projekten signerade Blumhouse inte varit särskilt konsekvent.
Bolaget och dess filmer har rört sig mellan högt och lågt, med höjdpunkter som Get Out till horribla fiaskon som Fantasy Island.

Och bortsett från Jordan Peeles diverse projekt under studion har majoriteten av skräckfilmerna signerade Blumhouse lutat sig mot enkla koncept med övernaturliga inslag. Det har sällan varit någon diskussion om att försöka följa i Ari Asters fotspår och utveckla svårmodiga och diffusa filmer där mänsklig psykologi står i centrum lika mycket som det rena chockvärdet.

Speak No Evil har dock aspirationer att inte vara ytterligare en dussinfilm från Blumhouse. Istället har den danska filmen med samma namn nu gjorts i en engelskspråkig version. Förhoppningen är att göra en återhållsam, laddad och krypande obehaglig film som inte måste ta till tröttsamma hoppa-till effekter för att appellera till publiken.

Ambitionen må vara god och flera gånger om måste projektet klassas som intressant om än inte hundraprocentigt lyckat. Regissören James Watkins har uppenbarligen tagit stor inspiration ifrån mer cerebral skräck som exempelvis Michael Hanekes omåttligt effektiva Funny Games eller då Yorgos Lanthimos känner för att lamslå tittaren i rent och skärt obehag.

Det nyttjas långsamma och krypande kameraåkningar samt bisarr och oroväckande musik som innehåller stapplade trummor. Flera inslag känns igen och har gjorts bättre hos mer kunniga och rutinerade regissörer. Men den uppenbara viljan att göra det hela till något annat än den mest fabricerade och likgiltiga sortens skräckfilm måste applåderas.

Watkins frammanar spänning och obehag genom att ständigt vilseleda publiken vad gäller ögonblicket då vi förväntar oss att det skall explodera i form av mord eller obehag. Det kan jämföras med det djupa andetaget som tas innan man kastar sig utför en hög trampolin.

Men ett djup andetag och en försiktig – men beslutsam, spänningskonstruktion måste också ha avkastning, något som Speak No Evil fullkomligt fallerar i. För där individuella ögonblick är spända och skapar genuint obehag är de faktiska avslöjandena rent miserabla då de är alltför telegraferade och uppenbara, även för den som inte sett den danska förlagan.

Den vändning som Watkins vill chockera publiken med – då alla kort läggs på bordet, är tandlös och inte ens i närheten lika skrämmande som de moment då han leker med tittarens förväntningar. Speak No Evil är inte heller befriad från skräckfilms-karaktärer som agerar likt fullkomliga idioter, de fattar ständigt usla beslut och självbevarelsedriften är densamma som hos en drös lämlar som rusar mot ett stup.
Hela filmens tredje akt utvecklas också till något som endast kan beskrivas som ett fullkomligt praktfiasko. Istället för den totala nihilism som återfanns i originalfilmen får vi ett vandrade skämt. Den täta stämningen är bortblåst och vi får utstå en ren och skär pajas-festival.

Sedan har vi skådespelet som rör sig någonstans mellan det knappt acceptabla, det rent repetitiva och slutligen det fullkomligt anskrämliga. James McAvoy är solid men gör mestadels en ganska själlös återupprepning av sin roll från Split. Mackenzie Davis fortsätter att vara en av filmvärldens sorgligaste aktörer med en god förmåga att agera men en minst lika urusel kapacitet att välja vettiga projekt. Denna gång får Davis den fantastiska uppgiften att glo, flåsa, vrida på nacken och inte så mycket mer. Unga Alix West Lefler får tyvärr alltför mycket på sin tallrik och levererar ett genuint uruselt skådespel, inte blir det bättre av att hennes unga tolvåring skrivits med samma varsamhet som då ett generellt sprängarbete pågår.

Det finns både ett och annat att uppskatta i Speak No Evil, men i och med ett erbarmligt slut, tveksamt skådespel och ett manus som är långtifrån genomtänkt kan man inget annat än skaka på huvudet då allt är klart.

A New Kind of Wilderness
Betyg 2
Svensk biopremiär 6 september 2024
Regi Silje Evensmo Jacobsen

På den norska landsbygden bor familjen Payne på sin gård med sina djur nära till naturen. Skogspromenader och den nära kontakten med både djur och natur står som kontrast mot det moderna och stressiga storstadslivet, och barnen blir hemskolade istället för att indoktrineras i den moderna skolinstitutionen som mest försöker forma alla efter en och samma mall. I en tid när klimatångesten och krisen ständigt växer och påverkar allt fler runtom i världen är det fullt förståeligt att de väljer att leva så. Ett val inte bara för dem själva utan hela planeten.

Allt är dock inte frid och fröjd i familjen då modern blir sjuk och tillslut avlider. Filmen kommer mångt och mycket att handla om effekten utav det, både i att behöva acceptera det svåra och emotionellt påstridiga men också i hur omöjligt och ohållbart det blir för pappan att behålla gården de bor på då han nu ensam måste betala på lånet och ha råd med att leva. Det slår hårt när idealism krockar med verkligheten och det inte blir hållbart att kunna leva som en vill. Här börjar också filmens problem uppenbara sig; den är nästan för privat och närgången, och ger känslan av att tittaren tränger sig på i svåra stunder när familjen kanske hade mått bättre av att bearbeta sin sorg och sina problem för sig själva. De flesta känner ändå igen sig i att förlora någon nära, och filmen ger föga nya perspektiv eller erfarenheter som tittaren kan känna att kan reflektera kring eller utvecklas i sitt tänkande från. Det blir mer av en privat dagbok jag undrar om jag ens har någon rätt att läsa i, eftersom jag inte känner familjen privat. Det blir för introvert så.

Men visst, delar av sorgen och tankarna är ju rätt allmängiltiga och något de flesta kan känna igen sig i och finna behov av att prata om. Problemet är bara att de stunderna är för korta och för få. Vidare känns det som det desperat försöker skapas friktion mellan familjemedlemmarna, som när ena dottern vill utöka sin skolgång från tre till fem dagar i veckan efter att ha börjat komma in i den nya skolan och fått vänner och så, eller när hon får med sig en iPad hem och både vill använda den både till studier och underhållning som att spela på den. Pappan är lite besviken över hur tekniken och moderniteten sipprar in i deras liv men konflikten känns ändå sökt då utveckling och teknisk integration är närmast omöjlig att komma ifrån nowadays. Kanske hade det varit viktigare att prata gränsdragningar för begränsat användande av tekniken istället för att konservativt motarbeta den.

I England har pappan en släkting som också har gård, men dit kan de inte flytta då de dels lovat den döda mamman att bli kvar i Norge men också för att en syster som ändå inte bor med dem skulle få långt i avstånd till dem. Ännu en märklig och något sökt ”konflikt” – speciellt som de inte pratar med dottern om detta eller ens försöker att diskutera det utan bara utgår att det inte går. Sen är de plötsligt i England, vilket känns lite förvirrande då de inte diskuterar resan eller visar hur de gör sig redo eller genomför resan utan plötsligt bara är där. Vilket känns lite dåligt både i klippning och berättande. Meningen med materialet är också oklart då det mest pratas om att han längtar hem och inte alls kan bo där. Barnens skolgång känns senare mest som en undanflykt senare snarare än en förklaring – men återigen: det är väldigt privata frågor och inte så allmängiltiga som faktiskt rör andra än familjen, vilket gör att jag har svårt att relatera till deras problem de ställs inför, speciellt som de inte ens integreras i större frågor som världen runtomkring oss eller att leva efter naturen och dess både möjligheter och begränsningar. Det används som slogan men visas väldigt lite i själva filmen. De borde lyft blicken från navelskådandet till att prata om hur världen och klimatet tycks gå mot allt dystrare framtid. Och jag blir än mer besviken när jag inser att filmtiteln också är en rubrik på en av mammans bloggpost och inte ett statement de väljer att leva efter och försöka förmedla i filmen.

En liten bit av kakan
Betyg 4
Svensk biopremiär 13 september 2024
Manus och regi Behtash Sanaeeha och Maryam Moghaddam
Skådespelare Lily Farhadpour och Esmail Mehrabi

För 30 år sedan dog den nu 70-åriga Mahins man. Eftersom hon sedan dess har varit tveksam till att träffa en ny man har hennes liv blivit ensammare och ensammare och som det verkar tråkigare och tråkigare. Den grupp kvinnliga vänner som hon under många år träffade en gång i månaden ses numera endast en gång om året. Dottern som flyttade till Sverige för 20 år sedan träffar hon alltmer sällan. Resa är för dyr men hon skulle förmodligen ändå inte få något visum på grund av sin höga ålder. Kontakten med dottern och barnbarnet sker därför framför allt genom korta telefonsamtal. Dagarna flyter samman, den ena om möjligt mer lik den andra. Hon stiger inte upp förrän mitt på dagen och på kvällen hänger hon trött framför sin TV och tittar på romanistiska kärleksfilmer. Den iranska moralpolisens närvaro gör heller inte livet lättare att leva vare sig för gamla eller unga.

Men just idag är det annorlunda, det är hennes födelsedag och hon har bjudit in sina väninnor till den årliga middagen. I present får hon en blodtrycksmätare. Blodtrycket kan vara högt även om livet själv saknar tryck. Under middagens trivsamma samtal tänds en lite gnista inom Mahin. Tänk om hon skulle våga rikta blicken utåt och kanske hitta en ny man. Plötslig fylls hon av en visserligen blyg, men ändå kraft. Det gör att hon till och med vågar bjuda hem en helt okänd man i sin egen ålder. Det uppstår kärlek vid första ögonkastet för båda, livet tycks ta en helt ny vändning. Den bästa dagen i deras liv. Det blir fest, blygsel, närmande, mat, dans och till och med vin, trots att alkohol är förbjudet i Iran. De skojar om vardagslivets små knep för att lura moralpolisen. En underbar, glädjefylld kväll som får deras hjärtan att bubbla av ömsesidig lycka. De får båda en liten bit av kärlekens kaka, med drömmar om en större. Det blir en kväll som är omöjlig att glömma, trots eller kanske tack vare att filmen mitt i alltsammans tar en helt ny vändning.

Filmen har många olika nyanser och känsloskiftningar och är väl värd att se. Den är tragisk, romantisk, rolig och varm. Som åskådare kan man inte göra annat än att dras med i deras nya ungdomlighet, livsglädje och förhoppningar om ett nytt liv. Samtidigt som man får en känsla av hur moralpolisen påverkar det dagliga livet i Iran. Exempelvis förbjöd de iranska myndigheterna Maryam Moghaddam och Behtash Sanaeeha att delta i 2024 års filmfestival i Berlin.
De båda skådespelarna är helt enastående.