Film

Levande och döda i Winsford
Betyg: 2
Svensk biopremiär: 13 december
Regi: Caroline Ingvarsson

Håkan Nesser är känd för att skriva lättillgängliga och välskrivna böcker vars språk och berättande är ypperligt. På film har få – om några, av dessa kvalitéer manifesterat sig. Alltifrån de fasansfulla Van Veeteren-adaptionerna till filmatiseringen av Kim Novak Badade Aldrig I Genesarets Sjö, har Nesser i filmformat knappast gjort sig värdig några större hyllningar. Levande Och Döda I Winsford vänder inte heller på denna negativa trend vad gäller att filmatisera Nessers litteratur. Likt alltför många filmer på senare tid är David Fincher-inspirationerna närmast pinsamma, detta genom ett sylvasst foto försett med dova färgfilter.

Förhoppningen är att göra en suggestiv, långsam och klurig film som gärna spelar på det övernaturliga och psykologiska. Det är klassiska inslag för de bästa av thrillers, men tanken är betydligt bättre än slutresultatet. Caroline Ingvarsson som regisserar gör sin långfilmsdebut och växtvärken är märkbar, Ingvarsson behärskar inte den kirurgiska precision som en förstklassig thriller behöver. Flera sekvenser som borde göra publiken lika spänd som pianotrådar blir istället till stapplande antiklimax. Berättartekniken är också alltför grovhuggen för att någonsin engagera, flera av de mysterium och oklarheter som filmen vill omvandla till spänningsmoment fallerar likt ett SL-tåg då snön anländer, detta då saker och ting är alltför uppenbara.

I flera scener verkar Ingvarsson desperat vilja försöka övertyga om att spänningen är fullkomlig och att vad som helst kan hända, tyvärr kan ingen som sett mer än en film i sitt liv köpa det. Och trots konstant hotfull musik och udda kameravinklar – menade att skapa en känsla av olust, är spänningshalten lika med noll.

Dessutom är personregin och karaktärsgalleriet lika intressant som en värmefläkt för en person som just försatts i lågor. En isande kyla genomsyrar varenda person och inte ens de moment som är menade att visa på njutning eller positiv personlighetsförändring framstår som något annat än döda byggnadsblock som klumpigt skall ta berättelsen framåt.

Filmens avslut kan bara summeras som fullkomligt hopplöst då filmen misslyckats kolossalt med uppgiften att engagera eller presentera något som kan betygsättas som intressant. Speltiden på löjligt korta nittio minuter känns många gånger som det dubbla. Levande Och Döda I Winsford vill skrämma och upphetsa men den bästa reaktionen från publiken är en axelryckning och ett enda långt ’’jaha’’ då eftertexterna rullar.

Family Time
Betyg 4
Svensk biopremiär 13 december 2024
Regi Tia Kouvo

Ett litet mästerverk till film. På ytan verkar det som om det inte händer så mycket men under ytan bubblar det av spännande unika individer. Under ytan skildras utmaningar som vi möter i livet, livslögner och om konsten att lura sig själv och vår längtar efter kärlek och hur svårt det kan vara att verkligen säga vad man känner och tänker. Regissören Tia Kouvo debuterar med detta träffsäkra familjedrama som i all sin enkelhet skildrar livet och det mänskliga. Jag tror alla på något sätt känner igen sig själv i åtminstone någon av filmens scener.

I filmens första del får vi följa familjens julfirande på ett landligt skogsnära hus i Finland. Tre generationer firar jul tillsammans. Systrarna Susanna och Helena firar jul med sina familjer hos föräldrarna. Det är jul i Finland med mycket snö och bastubad och till julmiddag serverar morotslådor och kållådor och mycket potatis. Mormor är jultomten men när morfar blivit alltför full förstår han utdelningen av julklappar.

Det finns många roliga och oväntade scener. Morfar dricker för mycket. Sjukdomen alkoholism är svår, säger mormor. Barnbarnen ser till att morfar få gå och sova när det är dags för julmiddag. ”Han förstör julstämningen”, menar de yngsta barnbarnen. I en scen försöker Hilla, ett av barnbarnen, tala förstånd med morfar.

– Varför dricker du? undrar hon.
– Vuxenfrågor, svarar morfar.

Svaret bubblar under ytan i en kort stund i en annan scen. Men bara för den som kan se de små detaljerna.

Nu handlar filmen om så mycket mer än om alkoholism. Regissören har lyckats få in så många olika delar av livets olika utmaningar och olika människor på ett naturligt sätt.

I enkla scener berättas så mycket. Som när Risto, gift med den ena systerns, Susanna, går ut en stund för att ringa upp sin mamma på julafton. Av samtalet förstår vi att Ristos mamma firar jul ensam. Att Risto helt enkelt måste följa med till fruns föräldrar. Att det inte finns något val för honom i den relationen.

I filmens andra del får vi följa med de olika familjemedlemmarna ut i deras vardag efter jul. Där kommer fördjupningen och vi får veta mer om de olika personerna. Nu inför jul släpps de massor av filmer med jultema. Visserligen utspelas den första delen i Family Time under jul men det är mer en släktskildring på annat sätt. Filmen balanserar mycket bra mellan de lättsamma och det mer sorgliga. Det är ingen mörk film men ändå ingen förljugen glättig ”Happy Meal” och långt ifrån förutsägbar. Ett mästerverk med enastående balans mellan ljus och mörker

Anora
Betyg 4
Svensk biopremiär 6 december 2024
Regi Sean Baker

Med en guldpalm i fickan och högvis av lyriska recensioner är Anora en av årets mest uppmärksammade och emotsedda filmer. Jublet och hysterin som ackompanjerat filmen har inte heller varit omotiverat. Efter den omhuldade The Florida Project blev regissören Sean Baker en av de mest eftertraktade förmågorna i Hollywood. Där visade Baker upp en superb förmåga att demonstrera misär, hopplöshet och förfallna drömmar. Förväntningarna på nästa projekt var därmed höga och Baker lyckades inte heller infria dem med Red Rocket.

Tre år senare har dock Baker laddat om, något som är märkbart redan i filmens introduktion som visar att regissören nu är redo att ta nästa steg. Vi får här se en fantastisk känsla för det audiovisuella. Sättet Baker kombinerar den obekväma akten att sälja sin kropp med pulserande musik är slående, han fångar desperationen, det forcerade beteendet och de falska leendena oerhört träffsäkert. Mikey Madison som tidigare endast fått spela galenpannor i filmer som Once Upon A Time In Hollywood och Scream (2022), får här visa upp en helt annan bredd och kapacitet som skådespelare. Madison är – likt sin regissör, ypperlig på att fånga hopplöshet men också ung naivitet. Ensemblen som är mer eller mindre befriad från stora namn är i sin tur strålande, detta är ett sant ensembledrama där alla drar sitt strå till stacken utan tankar på prestige. Detta skänker filmen en aura av oerhörd proffessionalitet. Baker regisserar sin berättelse och sina aktörer som den bästa av lagcoacher, allt är för filmens bästa, individualism och egoism får snällt ställa sig åt sidan.

Sean Baker gör också ett eminent jobb vad gäller att skapa ett konstant intresse för sin berättelse och de personer vi får möta, detta trots att karaktärsgalleriet är långt ifrån sympatiskt. Flera av personerna är lika inbjudande som en hop hungriga krokodiler. Trots det har Anora en magnetism som gör att varje sekvens känns som en viktig pusselbit, även om det som visas är dekadent och i vissa fall motbjudande.

Berättartekniken som nyttjas är i sin tur superb med ett förvånansvärt högt tempo som helt eliminerar döda stunder. Mognaden och utveckling hos Baker är imponerande, han bibehåller svärtan, brutaliteten och kraften från The Florida Project, men har gjort avsevärda steg framåt vad gäller bildspråk och personregi. Oavsett vilken karaktär det gäller finns det en otrolig omsorg och hängivenhet. Där The Florida Project tangerade att vara närmast nihilistisk är detta en mer avvägd och stilfull saga som behåller mörkret utan att någonsin bli cynisk.

Och trots allvaret, den stora dramatiken och tragiken finns det också stora doser mörk humor som går hand i hand med övriga filmen. Anora är därför många gånger förvånansvärt underhållande, något som måste ses som en av årets största överraskningar.

Det enda felet som görs är ett slut som inte besitter samma eldkraft och spänst som övriga filmen. Här vill Baker återgå till det bittra, svåra och brutala, men det känns ointressant och närmast förutsägbart. Det är inte fråga om ett öppet ambivalent slut utan snarare ett rent ofärdigt som inte alls lever upp till den precision och intelligens som visats i övriga filmen.

Trots det är Anora en av årets absolut bästa filmer och ett imponerande exempel på hur fantastisk engagerade, fartfyllt och underhållande ett kolsvart drama kan vara.