Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Film

Göteborg Filmfestival 2025 – komprimerad fast fyllig redovisning

by

När: 23/1 – 2/4 2025

Var: 19 salonger på 8 biografer i Göteborg plus VR Experience i Nordstan, Hotel Draken och Yaki-Da

(Dessutom fanns möjligheten att streama filmer, se delar av utbudet on line i sin bostad, vilket visat sig vara är ett populärt alternativ.)

PRISER

BÄSTA NORDISKA FILM (Dragon Award): från Island When The Light Breaks

HEDERSOMNÄMNANDE: My Eternal Summer från Danmark i regi av Sylvia Le Fanu

PUBLIKPRISET (ingående i Nordic Competition): Före mörkret (Norge)

BEST ACTING (ur samma kategori om nio filmer som ovan): Andrea Broein Hovig för rollen i Kärlek

KRITIKERPRISET (filmer ur samma kategori som ovan): Flickan med nålen (Danmark)

BÄSTA NORDISKA DOKUMENTÄR: Trans Memoria

INGMAR BERGMAN INTERNATIONAL DEBUT AWARD: Harami i regi av Denise Fernandes

PUBLIKPRISET (bästa internationella film): Memoair of a Snail (animerad film från Australien)

Ungdomsjury-pris: Happyend

pressbild – Hanami

DRAKEN FILM AWARD till svensk kortfilm: Familj av Clara Vida

STARTSLADDEN (bästa kortfilm): Viktor Johansson för The Artist

STARTSLADDEN – Publikens pris: Cows av Jakob Márky och Kasper Häggström

SVENSKA KYRKANS FILMPRIS (Angelospriset): Leva lite av Fanny Ovesen

MAI ZETTERLING-STIPENDIET: Dokumentärfilmarna Annika och Jessica Carlsson

HONORARY DRAGON AWARD: Julie Delpy

NORDIC HONORARY DRAGON AWARD: Thomas Vinterberg

Två av deltagarna i Ingmar Bergman International Competion: Belkis Bayrak från Turkiet och Martin Sappia från Argentina intervjuas av Jonas Pedersen Hardebrant

Personlig utvärdering

Hur man än planerar genom att försöka lägga ett optimalt schema brukar efteråt könslan av att röra sig utanför festivalens centrum infinna sig efteråt. Var ändå på invignings-och avslutningsfest, hamnade på mingel med Bergman-veckan, såg några flerfaldigt Oscars-nominerade Hollywood-produktioner i festivalhjärtat Draken vilka blev slutsålda och kunde boka en exklusiv röda mattan-visning där drink ingick. Årets tema var olydnad och motståndets kraft vilket manifesterades i såväl spelfilmer som dokumentärer och i ett seminarium samt i den ironiska vinjett Magnus Krepper övertydligt förkroppsligar. Den ändrar skepnad halvvägs in i festivalen. Värt att nämna att nya konstnärliga ledaren för GFF heter Pia Lundberg. Om ni undrar över vädret var det ofta ganska ogästvänligt, blåsigt och framför allt regnigt.

Insåg för länge sedan att en handfull extraordinära visuella upplevelser är ett rimligt mål , ett mål som lyckligtvis infriades också denna upplaga. Hade tur, fick plats på samtliga visningar jag önskade, pressvisningar kompletterades med ett praktiskt bokningssystem plus en liten kvot för ackrediterade när det var utsålt. Saknade möjligen den där självklara fullpoängaren i år, en film som drabbar lika mycket på ett intellektuellt plan som emotionellt. De halvdussin verk vilka i skrivande stund haft starkast inverkan var storfilmen Brutalisten modellerad efter ett par banbrytande arkitekter, italienskt karga och vackra Vermiglio, dystra obevekligheten i danska My Eternal Summer, Komiska komplexiteten i Meet The Barbarians där Julie Delpy står för manus, regi och gör en huvudroll, osminkade skildringen av ett kompromisslöst och själviskt låtskrivargeni i A Complete Unknown samt skrämmande aktuella Det heliga trädets frukter om slöjupproret i Iran, fruktansvärda responsen från regimen och hur det fatalt påverkar en välbärgad familj med döttrar vars tillvaro slås i spillror med såväl inre som yttre fiender.

En stor eloge ska riktas till organisationen och alla volontärer! Sammanlagd publik på drygt ett par hundratusen personer ska ta sig in och ur biografer, umgås genom att visa hänsyn och gärna bidra till god stämning-. Filmer majoriteten uppskattar belönas med värmande applåder, extra mycket när regissörer/ producenter med flera närvarar. GFF är ett storslaget kollektivt och logistiskt evenemang som verkade fungera utan mankemang. Läste om en obehaglig incident, upplystes på fredagen om att fyra åskådare kollapsat och för eget vidkommande var jag på en pressvisning där ovan maskinist hade problem att få igång ljudet; en detalj i sammanhanget som omgående åtgärdades. Utan att veta i förväg fick vi på sedvanligt manér lyssna till och delta i ett så kallat q & a några gånger. Sådana arrangerades i samband med visningar av ovan nämnda My Eternal Summer, The Last Paradise On Earth (fascinerande socialrealism från Färöarna om hemhörighet) samt i dokumentären om Wilmer X (se föregående krönika).

Producent, regissör och huvudrollsinnehavare från The Last Paradise on earth på Bio Roy

Endast en dag åkte jag hem till Mölndal för att senare återvända. Det inträffade i samband i samband med att jag hade sett cineastiskt fullgångna Vermiglio, fint introducerad i inspelad form av kvinnliga regissören. Berättelsen med sina fullkomligt fantastiska barnskådespelare och betydelsebärande blickar tog började redan 09:45 andra helgens lördag bekvämt nedsjunken på balkongen på Roy. Samtliga övriga dagar tillbringades i Göteborg, antingen i ett GFF-svep eller med andra aktiviteter inlagda. En ibland irriterande omständighet är att de ansvariga för presentationer vilseleder, publicerar påståenden som definitivt bör ifrågasättas jämte alltför diffusa beskrivningar.

. Största niten var den obegripliga sf-parodin Imperiet av Bruno Dumont, vars meningslösa hopkok av groteskt framställda strider med utomjordingar gjorde att jag lämnade uttråkad efter femtio minuter. Att kalla finska, sexfixerade relationskomedin Sudden Outbursts of Emotions charmig måste betraktas som falsk marknadsföring. Manus baserat på en roman av Anna-Lena Härkönen (läst hennes Akvariekärlek som också filmatiserats) har en närmast hysteriskt uppdriven ton, vilket förvisso lockar fram åtskilliga skrattsalvor.

Hade avsevärda problem med att förlika mig med minst sagt destruktiva kärleksspiralen i franska Beating Hearts á la Till sista andetaget. Likaså att förstå den urspårade motivbilden i Book of Joy från samma land, när tjänst hos kyrkan i missriktad iver att hjälpa övergår i att ställa upp på förödande narkotikaaffärer parat med en uppblossande passion.. Kommer bli för innehållsrikt att analysera varje film jag såg. Kan dock konstateras att det råkade bli en hel del historier förmedlade på franska. Två av dessa motsvarade nätt och jämt mina förhoppningar. Dels glansigt vackra filmatiseringen av coming of age-romanen Bonjour Tristesse läst den ”tyngdlösa” 50-tals klassikern ) med ett par kända namn i rollistan i regi av en kanadensisk debutant som också är författare. Dels lite röriga och intensiva Tre väninnor i en anda av Rohmer plus en humoristisk aspekt; trots att filmens kommenterande voice-over uppträder som en gengångare synlig endast för sin forna maka.

Jannike Åhlund håller välkomsttal under Bergman-veckans mingel på Hotel Draken

Andelen drama och thrillers överväger i utbudet fast det går att hitta välgjorda komedier, pärlor genomsyrade av absurdism och lärorika dokumentärer. Gäller att blanda genrer, förhoppningsvis finna exempel på skickligt hantverk representerandes skiftande stilar, gärna från länder utanför västvärlden. Undviker helst engelskspråkiga filmer om de inte redan har distribution och därmed har textats eftersom jag har svårt att uppfatta repliker, särskilt när de levereras i forcerat tempo. Vikten av att åstadkomma ett minnesvärt slut ska kanske inte övervärderas. Vi lämnas i ovisshet i ett antal filmer, medan andra getts ett påklistrat slut, en epilog utan att upplösningens steg redovisas. Är detta en ny estetisk trend?

Att blickar kan säga mer än både förklarande repliker och redogörande monologer ( hanterandet av monologer behärskas mästerligt av Guy Pearce i Brutalisten) bevisades i otaliga scener. Bortsett från enstaka flopp och ett par besvikelser var det ett nöje att med ögon och öron ta emot gedigna verk vilka i flera fall hade stora kvaliteter. Foto, klippning, ljudeffekter, skådespelares övertygande insatser, målmedvetet regiarbete, intelligenta manus och engagerande musik är ingredienser som överlag samverkar i framgångsrika produktioner. Ett verk som skickligt laborerar med flera av dessa komponenter är The Last Showgirl vars febriga rytm och undergångskänsla påminner om intensiteten i actionfilmer. Ödena Pamela Anderson i en rörande paradroll och Jaime Lee Curtis gestaltar griper tag i en.

Fotot med växlingar från avslöjande närbilder till panoramavy var förstklassigt i många verk, liksom hur soundtrack och ljudläggning strök under handlingen eller försatte en i en speciell stämning. En företeelse jag faktiskt stördes av var hur regissörer överexponerade rökning vars tändande av cigaretter på ett ofta fånigt sätt symboliserade en cool trygghetsmarkör. Det var den enskilt mest förekommande aktiviteten i manus, nästan alltid som interaktion emellan protagonister. Ett tema av avgörande betydelse i ett knippe filmer jag såg var drogmissbruk. Antingen centralt eller så förekom problematiken som underström i i The Time It Takes, To A Land Unknown, Book Of Joy, Prescence och Brutalisten.

Av en slump såg jag ett par italienska filmer vars berättelser utspelades i en turbulent politisk tid. Både The Great Ambition om landets framgångsrike ledare för Kommunistpartiet och det också självbiografiskt nerviga far-dotter förhållandet skapat av Francesca Comencini, har med Röda Brigadernas kidnappning och mord på premiärminister Aldo Moro (finns gigantisk artikel på Wikipedia) som en fond för att spegla motsättningarna i landet. Två gedigna filmer!

55 årige fransk-amerikanske skådespelaren, manusförfattaren och regissören Julie Delpy hade utsetts till årets hederspristagare. Hon har som bekant medverkat i många berömda regissörers projekt sedan ungdomen och på egna meriter nu uppnått stjärnstatus. Missade tyvärr när hon intervjuades. Kunde däremot jämföra hennes agerande för cirka trettio år sedan i romantiska nyckfulla mötet mot Ethan Hawke i Bara en natt, mot det i smarta skildringen av uppståndelsen kring en flyktingfamiljs ankomst till en överlag mycket välvilligt inställd by i Bretagne Men allt är förstås inte rosenskimrande. Där den förra bestod av filosoferande likt en ömsint bagatell, bör Meet The Barbarians klassificeras som ett snillrikt sätt att behandla en av vår tids mest komplexa frågor, den rent av mest brännande. Berättelsen lyfts av så många raffinerade vändningar och vad utmejslade individer har för sig att man baxnar. Roligt och ytterst tänkvärt på samma gång. Vad gäller upptrissad stämning och absurda förvecklingar kan paralleller dras till underhållande dramakomedin Goodrich vars intrig egentligen är tämligen tragisk. Michael Keaton ges rättmätigt epitetet formtoppad. Och den tjej som är hans snart tioåriga dotter är en otrolig talang, utlöser för mig festivalens främsta ögonblick av obetalbar humor.

Regissör, producent och manlig huvudrollsinnehavare i My Eternal Summer

Tanken är att snart sätta punkt. Mitt sista ämne kommer avhandla manligt och framför allt kvinnligt fokus. Maskulin styrka och i andra vågskålen skörhet, egoistisk hänsynslöshet kontra viljan att göra gott och lämna positivt avtryck. Konstruktiva egenskaperna tar överhanden i Brutalisten vars spektakulära och välgjorda resultat har likheter till sitt format med Oppenheimer och dess motsats i rafflande otäcka To A Land Unknown, , vars dramatik äger rum i Aten runt två fixande kusiner från Palestina. Manligt perspektiv i olika generationer utmärker också det raffinerade äventyret i Dog Thief vars miljö är högt belägna huvudstaden i Ecuador. Genom att belysa en föräldralös pojkes öde, hur han på ett udda sätt skaffar sig kontroll i en utsatt position växer en berörande berättelse fram.

I två vitt skilda berättelser som bägge var textade eftersom de har distribution, väger det relativt jämt i förhållandet manligt – kvinnligt. Syftar på Steven Soderberghs surrealistiska thriller Prescence vars utifrån kommande ondska det aldrig ges några nycklar till och den tokroliga skildringen av (vård)krävande mammor och en irländsk författardebutant på randen till genombrott, samt dennes oansvariga homosexuella vänner. Hysteriska tonläget i Four Mothers har gemensamma drag med den finska skabrösa komedin nämnd tidigare. Även om frossandet i kompisarnas Pride-utsvävningar känns onödigt påkletat, finns här många scener vilka fyndigt belyser förhållandet mellan utförare (sonen) och mottagare (mamman drabbad av stroke och de jämnåriga kinkiga kvinnor hon tussats ihop med).

Bra manus brukar ju ofta framhållas som en bristvara. Även om några älsklingar borde ha dödats (dvs alltför många uppslag) är manuset till Främmande språk riktigt bra då det vågar vara komplext. Cannesvinnaren Claire Burger har sammanställt en engagerande drabbning mellan två udda tjejer från Tyskland och Frankrike, konfrontationer som får blodet att svalla genom åtrå, kamp, kulturkrockar och skilda uppfattningar. En ung kvinnas öde är i fokus också i belgiska Julies tystnad, angelägen och kusligt aktuell genom att adressera misstänkt sexuella övergrepp inom elitidrott. Ett tennislöfte spelar övertygande huvudrollen vars knipa i form av lojalitetskonflikt uppenbaras efter hand.

Döttrarnas och deras skolkompisars livsfarliga frihetskamp i Det heliga trädets frukter i den nästan tre timmar långa film som medförde att regissören tvingades fly Iran, förtjänar givetvis uppmärksamhet, alla som menar sig vara feminister, eller ser det självklara i att stötta kvinnliga rättigheter uppmanas att gå och se. Och förhoppningsvis ta ställning mot det hedersförtryck som skamligt nog kunnat breda ut sig i vårt land. Ställde upp för att i somliga scener vara naken gestalta erotisk utlevelse i Hong Kong, gjorde den prisade aktrisen Noémie Merlant i Emmanuelle. Denna liderliga kultrulle från 1974 har gjorts i ett flertal remakes, fast inte tidigare regisserats av en kvinna. Huruvida personerna bakom projektet lyckats ska jag låta vara osagt. Sensualismen och omättliga begäret framställs snarare kyligt kalkylerande än med hetta.

Två kvinnor vilka arbetar på sjukhus i Bombay och bor ihop (läkare respektive sjuksköterska) har det trassligt på det privata planet. All We Imagine As Light är tillsammans med Dog Thief att betrakta som mina mest exotiska val. Den indiska filmen var vacker, växlade äventyrsscener med poetiska inslag och en gåtfull knorr. Dock totalt sett en halv besvikelse, gjorde ett splittrat intryck. Apropå kvinnligt perspektiv vill jag allra sist betona tonåriga livsaptiten som fängslar i ödesmättade Bonjour Tristesse och som fullkomligt tar mig i besittning i sorgliga My Eternal Summer.

Filmrecension: Becoming Led Zeppelin

by

Becoming Led Zeppelin
Betyg 3
Svensk biopremiär 7 februari 2025
Regi Bernard MacMahon

Det finns alltid en jättelik paradox då det nalkas dokumentärer om legendariska band eller artister. Det borde inte vara några större svårigheter att berätta sagan om The Beatles år ute på vägarna – som Ron Howard gjorde i Eight Days A Week, eller – som här, att visuellt demonstrera Led Zeppelins tidiga år och deras raketkarriär som tog dem från att vara en sargad version av The Yardbirds till att bli ett av världens mest älskade, hyllade och ikoniska musikakter.

Men att skildra ett subjekt av legendariskt episka proportioner presenterar också problemet att ingen film – oavsett längd, kompetens eller välvilja, har kapacitet nog att leva upp till subjektet den önskar skildra.

Problemet har drabbat alltför många, Cameron Crowe med sin film om Pearl Jam eller den förvirrade Springsteen And I som kändes som ett rent hafsverk. Bernard MacMahon som står för regin är inte heller någon luttrad veteran, förutom två tidigare dokumentärer ekar hans CV tomt. Detta gör det mer eller mindre oundvikligt att Becoming Led Zeppelin inte blir någon fullfjädrat epos i bästa No Direction Home-anda, snarare en kompetent men ytterst regelrätt dokumentär som alltför många gånger bländas av den musikaliska briljansen och glömmer bort att skapa genuint intressanta porträtt av sina subjekt, i detta fallet bandmedlemmarna.

Att MacMahon hyser en enorm vördnad för bandet råder det inget tvivel om. Där andra dokumentärfilmare gärna ramar in filmen som en personlig studie väljer MacMahon att göra sig mer eller mindre osynlig och istället göra en av de mer deskriptiva dokumentärerna på länge. Allt följer klassiska strukturer där ursprung och inspirationer prickas av, samt en och annan rolig historia från de olika intervjuer som gjorts med de tre återstående medlemmarna.

Allt är ytterst beprövat och därmed fungerande, men samtidigt alltför ordinärt och enkelspårigt för att verkligen fånga och isolera essensen av det som gjort att folk som inte ens var födda då Zeppelin hade sin storhetstid, faller på knä då Robert Plant eller Jimmy Page nämns. Det hela blir också en aningen för bekant då MacMahon lånar alltför många stilgrepp från It Might Get Loud av Davis Guggenheim, den kapitalt misslyckade filmen om elgitarrens betydelse, där Page faktiskt medverkade. Flera anekdoter därifrån återges här och det stilistiska valet att förmedla berättelsen genom gryniga arkivbilder känns som ett otäckt eko från Guggenheims praktfiasko.

Intervjuerna som ges må vara öppenhjärtliga och informativa men framstår aningen tama, framförallt med tanke på de historier om fullkomlig galenskap som alltid associerats med bandet. Det är också svårt att säga om de allra mest inbitna fansen får ut något mer än behaget att se och lyssna till ett av världens mest inflytelserika band. I en värld där mer eller mindre all form av arkivmaterial och undanstoppade videoskatter letat sig ut på internet är det en utmaning för en Zeppelin-novis som mig själv att avgöra om något av konsert- eller intervjumaterialet som erbjuds är genuint exklusivt.

Dock är det svårt att klaga då låtar som Good Times Bad Times och Ramble On spelas upp genom perfekta biohögtalare och låter bättre än någonsin vad gäller ren ljudkvalitet. Men då allt kommer till kritan har vi att göra med en faktisk dokumentär och inte en presentation av superb rockmusik, även om det givetvis är en del av ekvationen. Och i slutänden känns det hela aningen fattigt, framförallt då det slutar alltför tidigt. Becoming Led Zeppelin liknar istället första kapitlet i en trilogi, något som skulle stärka upplevelsen med vetskapen att än mer finns att berätta. Tyvärr är detta inte fallet och filmens slut kan vara ett av de mest snopna på länge och prickas av med en tafatt plattityd signerad Jimmy Page.

Nog finns det stunder i Becoming Led Zeppelin som får publiken på tå och att spela luftgitarr, men det är helt och hållet musikens förtjänst inte den ytterst ordinära och regelrätta dokumentär som vi har att göra med.

Filmrecension: Marked Men – det mesta är fel, bedrövligt och rent utsagt överjävligt

by

Marked Men
Betyg 1
Svensk biopremiär 7 februari 2025
Regi Nick Cassavetes

…. Tyvärr går det inte att inleda på något stilfullare sätt. 2025 har knappt börjat och det mesta är fel, bedrövligt och rent utsagt överjävligt. Givetvis skulle det inte ta lång tid innan en film som summerar och ger gestalt åt denna fullkomliga apokalyps skulle framträda. Det är svårt att överhuvudtaget förstå vad som utspelar sig framför biopubliken under de outhärdligt långa 90 minuter som är regissören Nick Cassavetes senaste film.

Man kan säga allt och absolut ingenting om Marked Men, det är en sådan film som lämnar en utan förmåga att tala, tänka eller uppfatta någonting utöver den djupa smärta som infinner sig under filmens gång. Samtidigt finns det ofantligt mycket att diskutera, som det faktum att Nick Cassavetes bekräftar att varken talang eller kapacitet att tänka överförs genetiskt. Pappa John Cassavetes må vara en ikon vars filmer än idag fascinerar och inspirerar, inget av detta har överförts till sonen och äpplet har inte bara fallit långtifrån trädet utan tagit en resa till en annan dimension.

Inte för att Nick Cassavetes varit känd för någon vidare briljans vad gäller förmågan att skapa film som kan kategoriseras som dräglig. Förutom den kultklassiska The Notebook har Cassavetes junior bjudit på den makabert usla Alpha Dog med riksclownen Emile Hirsch till praktfiaskon som God Is A Bullet eller The Other Woman.

Men Marked Men får alla dessa synder att framstå som välsignelser. Om det skulle framkomma i efterhand att filmen var menad som en samling av det sämsta filmkonsten kunde erbjuda skulle det inte vara förvånande. Från första rutan är det alltför tydligt att något hemskt nalkas, från det fullkomligt groteskt fula fotot till scenografin som är så pass oattraktiv och motbjudande att den får Tim Burtons smutsiga och – avsett groteska version av Batman-staden Gotham City att likna ett paradis på jorden.

Skribenter och journalister tvingas ibland poängtera att det som setts eller sagts inte går att upprepa med respekt för tittarna/läsarna. Detsamma gäller Marked Men, det fullkomliga övergrepp på filmkonsten som utförs är bortom alla former av ord och beskrivningar.

Manuskriptet är groteskt och filmens karaktärer obegripligt osympatiska. Intelligensen, både vad gäller kreativitet och det som sker på duken når så pass låga nivåer att det inte är mätbart. Dialogen som yppas är inget annat än hälsofarlig, här finns repliker som är så pass skandalöst usla att det borde kunna ses som brottsligt.

Sedan har vi skådespelet, eller vad vi nu skall klassificera travestin som. Chase Stokes och Sydney Taylor i huvudrollerna är relativt nyutexaminerade aktörer med ytterst lite erfarenhet, i alla fall enligt deras resuméer. För med tanke på deras agerande här börjar jag istället misstänka att de är livstidsdömda brottslingar som tvingats till straffarbete, det skulle förklara det fullkomligt apokalyptiska agerande/dravel som utspelar sig framför den ont anande publiken. Antalet fel, brister och rena förolämpningar mot alla åskådare går faktiskt inte att beskriva.

I en scen då Stokes karaktär föreställer sig en våldsam bilkrasch som slutar i att bilen åker raka vägen utför ett stup kommer tanken och önskan att detsamma skall ske med samtliga av filmens personer, på så sätt hade vi fått ett snabbt slut på detta elände. Marked Men är inte en film utan ett genuint hot mot folkhälsan, tack och lov finns det ett sätt att stoppa spridningen, genom att undvika skräpet för allt man är värd.

Filmrecension: Leva lite – om en rörig tågluff genom Europa

by

Leva lite
Betyg 3
Svensk biopremiär 7 februari 2025
Regi Fanny Ovesen

En roadmovie med två tjugoåriga tjejer som tågluffar i Europa och resan blir precis så rörig som livet är och så rörig är filmen. Det är kul att följa deras röriga liv och förvirrade relationer. Filmskaparen har valt att låta handlingen delvis berättas hoppigt och trassligt, så det ibland är svårt att veta var de är och om det är deras minnen vi ses eller själva handlingen. Det är som att filmen symboliskt stryker under röran genom att delvis berätta på ett rörigt sätt.

Tonåringars röriga liv och en rörig resa i en rörig film – för unga blir det säkert delvis ett igenkännande att se tjejernas trassel i livet och för oss som inte längre befinner oss i tjugo-årsåldern sätter filmen igång många minnen från ens egna upplevelser i den åldern. Därmed inte sagt att trettioåringar eller femtioåringar inte kan ha röriga liv.

Vänskap är ett av filmens teman. Laura och Alex är två unga kvinnor som har varit vänner länge och har ett starkt band mellan varandra. De har planerat sin resa i två år. De ska tågluffa och bo hos människor som de fått kontakt med genom så kallad Couchsurfing. Det är en app där det går att få bo hos människor runt om i världen, ofta gratis. Första stoppet är Warszawa. Ganska snart efter att de kommit fram lyckas Alex få kontakt med en ung man som lovar att ta med dem ut nästa kväll på bra klubbar.

Alex och Laura är ganska olika. Alex är singel och har ofta sex med olika killar medan Laura har pojkvän, Elias. Laura saknar Elias men samtidigt tycker hon det är kul att få resa med sin väninna. Laura får ofta höra att hon är flickväns-material. När de kommit fram till Warszawa pratar Laura med Elias i telefon. Elias berättar då att han ordnat så han kan möta upp dem på deras nästa stopp, i Prag. Han kan vara med dem där någon dag.

Alex blir sur när Laura berättar att Elias ska komma till Prag. Hon menar att Elias borde låta de två väninnorna få ha sin resa i fred. Laura påpekar att Elias bara ska vara med dem någon dag i Prag, sedan ska han hem till Sverige igen och jobba.

I Warszawa går de på klubb tillsammans med den unga mannen de mötte första dagen. Han tar med några av sina kompisar också. Det blir mycket alkohol, många shots och Laura blir aspackad. Nästa morgon vaknar hon upp hos en kille utan att minnas vad som hänt. Hon är naken och kan se en använd kondom på golvet, så hon anar att de haft sex. Hon smiter iväg till rummet där hon bor med Alex, som inte kommit hem efter festen ännu. Många jobbiga känslor och tankar far runt i Laura. Hon berättar för Alex att hon haft sex med en ung man men att hon inte minns hur det gick till. Alex tycker inte att Laura behöver berätta det för Elias när de möter honom i Prag. Det var fylle-sex som inte betyder något, menar Alex. Laura mår dåligt av det och samvetet bullrar. Filmen sätter fingret på frågor om hur viktig sanning är och om hur viktig trohet är och diskuterar kring vad sex betyder i ett förhållande.

En av filmens behållningar är samtalen om sex som Laura och Alex har och ibland är fler unga kvinnor med i dessa samtal. Kärlek och sex kan vara trassligt och hur ska en kvinna kunna se till att hon också får orgasm, hur pratar hon med pojkvän eller den hon har sex med om hur hon vill ha det.

Det är en engagerande film om vänskap och relationer och om att vara tjugo år och på äventyr i Europa.

Filmrecension: Biru Unjárga – hjärtevärmande, komisk filmpärla

by

Biru Unjárga
Betyg 4
Svensk biopremiär 7 februari 2025 och smygpremiärer på samiska nationaldagen 6 februari
Regi Egil Pedersen

Den bästa och mysigaste coming-to-age-film jag sett på länge. Huvudpersonen är 15-åriga Elvira och även om en filmens främsta målgrupp torde vara barn från tioårs-åldern och tonåringar så är det en film vuxna har lika stor glädje av. Den är varm och rolig och det går att känna igen sig i många karaktärer, på olika sätt. En mänsklig film. Jag satt som klistrad framför filmen.

Elvira bor i Unjárga, en liten samisk ny i Norge. Naturen är vacker där med stora vidder. Men för Elvira känns platsen instängd. Hon bor med sin mamma som nyligen kommit ut som lesbisk. Mammans flickvän Rita håller på att flytta in hos dem. Elvira har inga problem med att mamman är lesbisk fast att flickvännen ska bo hos dem är hon inte så förtjust i.

Elvira vet inte vem hennes pappa är. Hennes mamma säger att Elvira blev till genom en konstgjord befruktning på en infertilitets-klinik i Köpenhamn, i Danmark. Elvira ser det som något mycket positivt. Det betyder att hon inte är hundra procent samisk utan hälften dansk. Det ger henne hopp om att en dags kunna ge sig iväg från byn och flytta till Danmark. Elvira är inte alls förtjust i det samiska. Hon tycker det samiska livet är instängt och gammaldags.

I sina tankar och drömmar umgås Elvira med sin danska pappa. Hon har bestämt sig för att skådespelaren Nikolaj Coster-Waldau som slog igenom internationellt i rollen som Jaime Lannister i Game of Thrones. Vi får se scener där hon möter och pratar med sin pappa Nikolaj Coster-Waldau, i sin fantasi. Egentligen förstår hon ju att han inte är hennes pappa men det henne hopp och glädje att låtsas för sig själv.

Sarah Olaussen Eira som spelar Elvira är en pärla. Hon är enastående bra i rollen och jag tror vi kommer att få se henne framöver i fler filmer och tv-serier. Hon är en stor talang. Ett annat plus i filmen är förstås Nikolaj Coster-Waldau som gör en rolig roll som hennes fantastiskt perfekta dröm-pappa.

Men verkligheten bankar på ibland och gör att drömmar kan krackelera. En dag, strax före Elviras födelsedag, dyker en samisk man upp. Han smäller upp ett tält 150 meter från deras hus och påstår att han är hennes pappa. Inte nog med att Elvira vill ha kvar sin fantasi-pappa så betyder ju den tältande pappan att Elvira inte är hälften dansk.

Ovanpå trasslet hemma har Elvira det krångligt i skolan. En av skolkamraterna, Margrethe, har vunnit skolans gunst och är en favorit. Margrethe är influencer med många följare och hon lägger sig i Elviras situation på ett utnyttjande och påträngande sätt. Det blir bara för mycket för Elvira där allt hon gör ska lyftas upp och förvridas i Margrethes videoklipp.

Filmen går upp på biografer i februari, den månad då skolor runt om i landet har februarilov. Ett tips inför lovet är: se denna film för sin varma berättelse som är både komisk och hjärteknipande med vackra naturvyer och en berättelse där vi kan känna igen mycket av det mänskliga.