Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Film

Filmrecension: Elio

by

Elio
Betyg 2
Svensk biopremiär 25 juni 2025
Regi Adrian Molina, Madeline Sharafin, Domee Shi

Pixar må inte vara lika självklart konsekventa som under sina tidiga år, då allt de producerade förvandlades till kommersiellt och kritiskt guld. Och även om studion inte alltid lyckats skapa tidlösa klassiker de senaste åren har totala misslyckanden varit sällsynta. Endast The Good Dinosaur och Elemental kan ses som genuina klavertramp. Men med Elio lyckas Pixar göra sin utan tvekan sämsta film.

Varningsflaggorna och känslan av olust har dock varit märkbar långt innan. Elio har försenats med över ett år – där orsaken delvis sägs ha berott på den jättelika skådespelarstrejken år 2023, men det är uppenbart att mer än bara detta har påverkat filmskapandet. Faktumet att vansinniga tre personer står som regissör indikerar också stora problem. Mycket riktigt sägs Adrian Molina – mannen bakom Coco, ha övergett filmen eftersom han – enligt honom själv, inte kunde slutföra projektet på ett tillfredsställande sätt. Domee Shi fick därmed kallas in som räddningspatrull, resultatet är precis så splittrat och förvirrat som kunde anas med dessa former av produktionsproblem.

Vi hör idag om många filmer som måste genomgå så kallade reshoots och korrigeras om efter negativa testvisningar eller generella invändningar från högre ort/filmbolagets ledning. Dock kan dessa skarvar och justeringar oftast döljas och resultatet kan i många fall ändå framstå unisont och inte det minsta splittrat. Men med Elio är det som att se på en fasansfull olycka där alla bitarna är limmande, tejpade och sammanfogade med våld.

Där andra Pixar-filmer sprudlar av genuin glädje är Elio oinspirerad, sömnig och – framförallt, skräckslagen. För trots att vi inte har att göra med en uppföljare utan en film med en originell premiss är detta mer fantasilöst och menlöst än uppföljare med skräckinjagande höga nummer. Det är som att alla inblandade, från regissörer till manusförfattare, har försökt bryta ned essensen av en Pixar-film men missförstått att komponenter och inslag inte är värda mycket om det inte finns någon kreativitet eller vilja bakom projektet. Elio liknar en grotesk byggsats avsett att föreställa något klassiskt – som en byggnad eller person, men där precis allting är fel och snarare manifesterar sig likt ett Frankensteins monster.

Berättelsen saknar den värme och omsorg som kunde ses i Insidan Ut 2, allting är efter de mest menlösa och tröttsamma mallar där överraskningar är lika välkomna som vinterkräksjukan. Där den oerhört problematiska Elemental i alla fall försökte berätta en historia om vikten av tolerans och mångfald väljer Elio att helt fly från att ta tag i mer seriös och intressant tematik. Istället serveras klyscha på klyscha gällande utanförskap och ensamhet, ämnen som kan drabba hårt men som endast känns som ren lacknafta här.

Inte blir det mycket bättre av att filmens titulära huvudperson saknar all form av charm, istället är den en överaktiv, udda och urbota tråkig figur vars tvivelaktiga beslut varken är mångfacetterade, trovärdiga eller intressanta. Där andra Pixar-projekt innehar en gränslös energi som kan ta andan ur den mest vältränade långdistanslöpare är Elio endast ansträngt flåsig och hurtig utan att någonsin vara genuint energisk. Allting känns falskt, ihåligt och menlöst. Inte ens den ordinärt makalösa tekniken som studion burkar blända med är närvarande här. Elio är en visuellt platt film vars teknik, design och komposition stinker av slentrian och ointresse. Med tanke på att den utomjordiska världen är tänkt att inspirera kan man inget annat än skratta då filmen – tragiskt nog, rent okulärt ger obekväma associationer till den groteskt usla Spermageddon, med överdrivna färger och en märklig fascination för miljöer som liknar insidan av en mänsklig kropp.

Den legendariska Pixar-humorn som roat både vuxna och barn är nu på en så infantil nivå att man kan fråga sig om det är Bolibompa eller en film av en studio som fått de mest hårdhudade män att gråta då den emotionella smällen drabbat hårdare än en frakttåg.

Trots att intentionerna är att skapa något nytt och vågat besitter Elio inte en enda originell molekyl. Detta är en plastig, slarvig och fantasilös soppa som aldrig borde släppts på bio. än mindre producerats.

De första titlarna till årets filmprogram på Way Out West har släppts

by

Way Out West, festivalen i Slottskogen i Göteborg i augusti är inte bara en stor musikfestival. Den är en filmfestival också.
Sedan 2011 har filmprogrammet varit en del av Way Out West, där många filmer får premiär – från musikdokumentärer till stora internationella spelfilmer. Precis som tidigare år finns många regissörer och skådespelare på plats för visningarna i Cinema Slottsskogen och andra biografer.

Ett pressmeddelande berättar om de första filmtitlarna som släppts nu:
Efter att ha belönats med Grand Prix och 19 minuters stående ovationer i Cannes får Sentimental Value av Joachim Trier (Världens värsta människa) Sverigepremiär på Way Out West. I huvudrollen ser vi bland annat prisbelönta skådespelare som Stellan Skarsgård, Elle Fanning och Renate Reinsve.

En annan internationell storfilm som får premiär på festivalen är Materialists – hyllade regissören Celine Songs (Past Lives) återkomst – som handlar om ett triangeldrama med Dakota Johnson, Chris Evans och Pedro Pascal i huvudrollerna.

Sverigepremiär blir det också för Ari Asters (Midsommar, Hereditary) nya film Eddington – en explosiv modern western med Joaquin Phoenix, Emma Stone, Pedro Pascal och Austin Butler i rollerna.

Nya svenska spelfilmer som visas är Kevlarsjäl av Maria Eriksson-Hecht och Leva lite av Fanny Ovesen – starka unga berättelser och med ett flertal debuterande skådespelare som kommer till festivalen.

Förra årets midnattsfilmer blev en succé och i år bjuder Way Out West på skräckfilm alla tre festivaldagarna: Sverigepremiären av skräckfilmen Hemmet med skådespelarna Gizem Erdogan, Philip Oros och Lily Wahlsteen på plats, hypade A24-filmen Together av Michael Shanks och The Ugly Stepsister av Emilie Blichfeldt med flera svenskar i huvudrollerna.

Bland dokumentärerna finns You Die When You’re Young där filmaren Pontus Hjorthén följt ungdomarna Elmedina, Alex och Adam under omskakande tre år i Biskopsgården. Det blir en exklusiv förhandsvisning av Confessions of a Swedish Man av Hampus Linder, en laddad och personlig uppgörelse om manlighet och faderskap. I Teater är den nya hiphopen visar Amiin Madar hur scenkonst blir en plattform för att uttrycka identitet, motstånd och drömmar, medan Ultras av Ragnhild Ekner skildrar läktarkulturer i världen. Multikonstnären Simon Gärdenfors gör filmdebut med Serietecknaren, en hybridfilm där verklighet, satir och självreflektion vävs samman.

Musiken har en självklar plats i programmet med flera nya musikdokumentärer. I Legacy av Manal Masri möter vi arvet från de jazzmusiker som flyttade till Sverige på 60-talet. Pavements av Alex Ross Perry är en unik hybridfilm om det ikoniska bandet Pavement, medan Ellis Park av Justin Kurzel berättar om Nick Caves bästis och bandkollega Warren Ellis musikaliska resa men också hans kamp för djur och natur. Bam Bam: The Sister Nancy Story hyllar den jamaicanska banbrytande dancehallartisten som kraftigt exploaterades men fortfarande turnerar för fulla klubbar. Vi får också Sverigepremiär av We Are Fugazi From Washington D.C., ett passionerat DIY-porträtt av ett av hardcore-scenens mest principfasta och inflytelserika band.

SAMTLIGA TITLAR I DETTA SLÄPP
SENTIMENTAL VALUE – Joachim Trier, Drama, Norge (2025). Sverigepremiär.
MATERIALISTS – Celine Song, Drama, USA (2025). Sverigepremiär.
EDDINGTON – Ari Aster, Drama, USA (2025). Sverigepremiär.
TOGETHER – Michael Shanks, Drama/Skräck, USA (2025). Sverigepremiär.
KEVLARSJÄL – Maria Eriksson-Hecht, Drama, Sverige (2025).
YOU DIE WHEN YOU’RE YOUNG – Pontus Hjorthén, Dokumentär, Sverige (2025).
LEVA LITE – Fanny Ovesen, Drama, Sverige (2025).
THE UGLY STEPSISTER – Emilie Blichfeldt, Drama/Skräck, Norge/Sverige (2025).
CONFESSIONS OF A SWEDISH MAN – Hampus Linder, Dokumentär, Sverige (2025). Förhandsvisning.
TEATER ÄR DEN NYA HIPHOPEN – Amiin Madar, Dokumentär, Sverige (2025).
SERIETECKNAREN – Simon Gärdenfors, Hybrid, Sverige (2025).
ULTRAS – Ragnhild Ekner, Dokumentär, Sverige (2025).
LEGACY – Manal Masri, Dokumentär, Sverige (2025).
PAVEMENTS – Alex Ross Perry, Musikdokumentär, USA (2024).
ELLIS PARK – Justin Kurzel, Musikdokumentär, Australien/Sumatra (2024).
BAM BAM: THE SISTER NANCY STORY – Alison Duke, Dokumentär, Kanada (2024). Sverigepremiär.
I GET KNOCKED DOWN – Dunstan Bruce & Sophie Robinson, Musikdokumentär, Storbritannien (2021).
EXIST – Viktor Telégin, Dokumentär, Sverige (2025).
IN MY HAND – Marja Helander & Liselotte Wajstedt, Hybrid, Sápmi (2025).

Filmrecension: Draktränaren – en nästintill perfekt familjefilm

by

draktränaren

Draktränaren
Betyg 4
Svensk biopremiär 12 juni 2025
Regi Dean DeBlois

Det fanns skäl att lägga ansiktet i händerna då en spelfilms-version av Draktränaren presenterades. Precis som med andra adaptioner av älskade animerade filmer är det per automatik alltid tal om ett visst mått av fantasilöshet och hungrande efter att fylla fickorna för överbetala chefer på några av världens största mediaföretag.

Denna version av Draktränaren må ha måttligt uppriktiga intentioner vad gäller den initiala idén från filmbolagen Universal och Dreamworks, men det faktiska genomförandet är raka motsatsen. Draktränaren årgång 2025 är en närmast perfekt familjefilm som lyckas bevara och – i många fall, utveckla konceptet från originalfilmen.

I en tid då majoriteten av de mest populära animerade filmerna tycks härstamma från Pixar, Disney eller Illumination lyckades den ursprungliga Draktränaren karva ut en given plats bland dessa kolosser. Den framgångsrika första filmen resulterade i två lyckade uppföljare och serien är numera en hörnpelare vad gäller animerade filmserier. Tillskillnad mot majoriteten av andra adaptioner som önskar att göra om animerade karaktär till kött och blod har en stor del av det ursprungliga teamet följt med. Regissören Dean DeBlois regisserade och skrev den ursprungliga trilogin och är nu tillbaka som kapten för skutan. Ett beslut som kunde ha resulterat i en smärre härdsmälta då DeBlois har begränsad kunskap utanför animerad film. Men istället för att kännas trevande, osäker eller cynisk tycks DeBlois och alla inblandade vara religösa i allt som har med Draktränaren att göra.

Den snabba – aningen udda, men charmiga humorn har inte bara överförts, den fungerar bättre här än i originalfilmen. Detta genom en helt ypperlig rollbesättning med den unga förmågan Mason Thames i huvudrollen som lyckas att personifiera och kanalisera den oerhörda sympati och empati som huvudpersonen Hiccup besitter. Trots stor produktion med minutiöst välarbetade kostymer och kulisser finns det ett väldigt jordnära och genuint handlag som gör att filmen inte känns som en industriell produkt utan som en hundraprocentigt uppriktig film som önskar skapa äventyr och komik.

För det är i skådespelet och humorn som filmens sanna styrka ligger. Draktränaren har ett hiskeligt högt tempo där tittaren kastas mellan scener, humor och drak-action. Allting leder till att filmen känns ungdomlig, frisk och livlig något som är alltför frånvarande i de många kapsejsade adaptionerna av Disneys Snövit eller Skönheten och Odjuret.

Det är som att DeBlois upptäcker sin egen film på nytt, likt hur en musiker kan finna ny kraft och vitalitet i lastgammalt och sönderspelat material. Exempelvis har det visuella genomgått en radikal förbättring, Draktränaren från 2010 är idag inte någon vidare vacker film att beskåda, det är tämligen primitiv teknik och ett utseende som passar bättre som en tecknad tvserie en lördagmorgon kontra den stora vita duken. Detta är något som DeBlois råder bot på här, Draktränaren är en ypperlig visuell upplevelse som känns både påkostad och personlig. De vackra isländska landskapen som får emulera den fiktiva ön Berk ser fantastiska ut och förmedlar naturskönhet men också en känsla av fara och äventyr.

Sedan kommer kanske den största överraskningen, nämligen Gerard Butler. Den vanligtvis certifierade clownen gör här kanske sin bästa roll någonsin. Precis som DeBlois har Butler följt med i steget från animation till spelfilm, något som fungerar förvånansvärt bra. Här lyckas Butler faktiskt skapa en karaktär som känns någorlunda levande, dessutom visar han upp en god komisk timing.

Draktränaren gör inte många fel men ett par måste ändå belysas. Några av filmens mest centrala sekvenser mellan Hiccup och draken Toothless då de blir ett i luften som drake och ryttare saknar – märkligt nog, den oerhörda laddning och emotionella förlossning som scenen vill förmedla. Sedan är beslutet att mer eller mindre behålla drakarnas exakta utseende utan modifikation också problematiskt. Mer animaliska och ödleliknande kreatur ter sig betydligt bättre än Toothless – med sitt stiliserade utseende, som inte passar in i de realistiska miljöer som nyttjas som kuliss. Utöver det har filmen emellanåt en aningen för aggressiv klippning som inte låter ett par nervpirrande scener att verkligen andas.

Allt som allt är Draktränaren en enastående familjefilm som visar på uppriktighet, entusiasm men framförallt humor, något som är livsviktigt i dessa tider.

Filmrecension: The Ugly Stepsister – blodet sprutar när skönhetsidealen attackeras

by

The Ugly Stepsister
Betyg 2
Svensk biopremiär 13 juni 2025
Regi Emilie Blichfeldt

En annorlunda version av Askungen, med mycket blod och andra kroppsvätskor och annat som är äckligt att se. Jag förstår mig inte på denna genre, body-horror. Vad är det intressanta med att i närbild se blodiga scener som gör att jag mår illa? Ja vi är alla olika och det är förstås därför det finns en publik för denna film också.

Handlingen berättas framför allt utifrån Elvira, vi följer handlingen ur en av de elaka styvsystrarnas perspektiv. Elvira är inte alltigenom elak, hon är själv ett offer för sin mammas planer. Elvira är däremot mesig och har inte mod att på något sätt sätta sig emot allt hon utsätts för. Elvira är inte vacker enligt de traditionella skönhetsidealen och hon utsätts för smärtsamma ingrepp för att förvandlas till en åtråvärd kvinna bland adelsmännen och mest av allt för att bli intressant för prinsen.

Filmen går till storms mot ytliga skönhetsideal som gör att kvinnor utsätter sig för riskabla plastikoperationer – ett ideal som också kan ge ätstörningar.

Filmens regissör Emilie Blichfeldt förklarar att The Ugly Stepsister är inspirerad av såväl bröderna Grimms i sig rätt brutala version av Askungesagan som hennes personliga kamp med sin kroppsuppfattning:
– Jag vill framkalla såväl empati som obehag och inspirera publiken till att reflektera över sin uppfattning om, och förhållande till, skönhet.

Elvira och hennes syster Alma flyttar till en fin herrgård tillsammans med sin mamma som gift sig med en adlig änkeman som har en dotter, Agnes (Thea Sofie Loch Næss, Ondskan), som blir deras styvsyster. Agnes är naturligt vacker, både inifrån och utåt. Men Agnes pappa dör strax efter bröllopet och Agnes måste då leva med sin styvmamma och styrsystrar. Systrarna är inte speciellt elaka utan det är mamman som är vidrig. Men allt ställs på sin spets när landets prins Julian (Isac Calmroth, Ondskan) bjuder in alla adliga unga kvinnor till en bal. Prinsen ska utse sin fru under balen. Elviras mamma bestämmer att Elvira ska utföra flera hemska ingrepp för att bli attraktiv.

Agnes däremot bryr sig egentligen inte om att gifta sig med prinsen, hon är förälskad i en annan ung man. Men för styvmamman är Agnes ett hot mot hennes planer för Elvira. Agnes förpassas till tjänstefolket.

Jag är inte den enda som har svårt för den här filmens blodiga och slaskiga scener. Midnattsvisningen av The Ugly Stepsister på Sundance-festivalen blev omtalad bland annat för att en av besökarna spydde under den. Filmen ses som ett effektivt inlägg i debatten om den ständiga pressen på kvinnor att alltid vara perfekta. Men för min del blir det för mycket, för övertydligt.

Filmens regissör Emilie Blichfeldt har flera gången tidigare tagit sig an problemen med skönhetshets genom debattartiklar och kortfilm. På sätt och vis har väl alla filmer någon sorts budskap, mer eller mindre dolt. Visst, sagan om Askungen är i sig liksom många sagor ganska brutala och grymma, men hur skräckfyllda de är beror på hur de framförs och hur berättelsen fokuserar på det äckliga och det blodiga. För mig blev det för mycket för att det skulle vara njutbart.

Emilie Blichfeldt säger i ett pressmeddelande:
– Budskapet är kanske inte så väl dolt i filmen, men inte på bekostnad av bioupplevelsen. Det spelar ingen roll vad man vill säga, det måste först och främst vara en jäkligt bra film.

Och nej, för mig är det inte en jäkligt bra film, trots det goda syftet. Jag vill tycka om den men det går inte: Trots en lång rad duktiga skådespelare, till exempel Adam Lundgren, Malte Gårdinger (Young Royals), Cecilia Forss, Ralph Carlsson och Ane Dahl Torp (Charter) som jag gärna skulle vilja ge högre betyg. Helheten blir dock för osmaklig och för seg.

Filmrecension: Dansbandsveckan – en hyllning till dansfestivalen i Malung

by

Dansbandsveckan
Betyg 3
Svensk biopremiär 6 juni 2025
Regi Matz Eklund

Det spritter i benen när jag ser filmen. Jag vill jag på mig och börja dansa. Dansbandsveckan är en hyllning till dansfestivalen i Malung. Som hyllning är den gedigen och välgjord. Men … Det finns ett men: denna dokumentär känns som om den vore skapad för marknadsföring. Det finns inte en enda negativt ord om Dansbandsveckan i hela filmen. Alla är vänner, alla jobbar hårt och alla är glada och varenda person som uttalar sig har bara beröm och positiva erfarenheter och tankar att förmedla. Dessutom är det några positiva omdömen som upprepas som mantran och sägs av fler olika intervjuade personer, både besökare och artister och arrangörer, om och om igen.

Det påpekas flera gånger att Dansbandsveckan drivs av volontärer. Nja? Det är en sanning med modifikation. Många runt om i samhället, exempelvis alla som hyr ut rum under veckan eller campingen eller de som arrangerar kurser lär väl ändå ta viss ersättning för detta? Att veckan drivs ideellt innebär att vinsten ges till idrottsrörelsen. Huruvida den innersta kretsen i ledningen får någon lön för sitt arbete och all den tid de lägger ned, det berättas det inget om. Kanske har personerna i ledningen sådana förhållanden i livet att de kan jobba helt ideellt så många timmar. Men det spelar ingen roll för mig som ser filmen. Jag konstaterar att veckan får in intäkter som ges till idrottsklubbar i bygden vilket är mycket bra.

Dokumentären sänder ut en enorm positiv känsla av glädje från alla som är med: både arrangörer, boende i Malung och alla besökare. Jag tror att alla som älskar dansbandsmusik och de som brukar åka dit kommer att älska denna film. Den är absolut intressant och inspirerande. Men som film är den ändå lite för ensidigt hyllande. Jag skulle vilja se och höra något annat också. Det måste finnas saker som inte enbart är positiva som har med Dansbandsveckan att göra.

I marknadsföringen av denna dokumentär står att besökarna berättar sina historier om varför de vallfärdar till Malung och dansbanorna i Orrskogen år ut och år in. Nja, det är just det jag tycker saknas. Jag tycker inget berättas på djupet, ingen person skildras så att den blir trovärdig eller intressant. Det är därför denna dokumentär är godkänd men inte som film något mästerverk. I marknadsföringen för filmen står ”EN FOLKFEST DÄR KÄRLEK UPPSTÅR”. Det saknar jag i skildring. Det nämns lite i förbifarten men jag skulle gärna vilja se det fördjupat genom att följa några olika personer.

Dansbandsveckan i Malung är Sveriges största festival i sin genre och den har i sin nuvarande form arrangeras sedan mitten av 1980-talet. Det är intressant att se och möta flera av de olika personer och grupper som kommet dit, som musiker, musikälskare, dansare och danslärare. Under festivalen arrangeras många sidoprojekt som till exempel danskurser.

Regissören Matz Eklund har tidigare skildrat dansbandskulturen i Vill du dansa?, om och med bandet Larz Kristerz. Han har också gjort filmen Dansbandstjejer som porträtterar sångerskorna Sandra Estberg (Martinez), Erica Sjöström (Drifters) och Carolina Skaarup Lagerborg (Callinaz).