• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Film

Filmrecension: Djupet

3 maj, 2013 by Redaktionen

djupet1Djupet
Betyg: 5
Premiär: 10 maj

Djupet är en perfekt titel på denna film. Inte för att den handlar om en båt som går i kvav och sjunker med alla sjömän utom en, utan för att den på ett oefterhärmligt sätt visar hur mäktig naturen är. Hur vacker, hur grym. Hur vi människor är så små inför den, och våra böner så fåfänga. Att måsarna är sjömännens änglar, och kärleken det sista man kommer till då gränsen nästan är nådd.
Jag är så tagen av Djupet att jag fortfarande är alldeles skakig. Hur skall jag beskriva detta enorma som Baltasar Kormákur skänker mig på enbart 93 minuter? Metaforspråket är otroligt skickligt, alla bilder så varsamt hanterade, sammanfogade ömt, kärleksfullt.
Gulli är den siste som lever. Det tar så kort tid för de andra att dö. Kylan, den hemska kylan. Havet utan ände. Det tar aldrig slut, precis som universum. Ensamheten där, när ovanifrån Gulli är likt ett orange trafikljus i det kompakta mörkret, en insekt som fåfängt krälar i tjära.

djup2

Djupet går från klarhet till klarhet. Vulkanutbrottet många år tidigare talas om med lätt ton bland sjömännen, som i förbifarten. Elden och lavan kommer först när Gulli är på väg nedåt i det svarta. Att visa ett liv som passerar revy på ett trovärdigt och nyskapande sätt känns nästan som en omöjlighet, men Kormákur lägger sitt pussel vidare med samma fingertoppskänsla, utan att en enda gång tappa bort sig.
Gulli når land. Han vandrar med blodiga fotsulor. Över svarta lavafält. Dödsskuggans dal, som han för timmar sedan, en livstid sedan, ett ögonblick sedan, sade sig inte frukta. Han lever och blir ett mirakel. En gåta, för dem som söker vetenskapliga förklaringar. Vad är han? En man, en säl, ett troll, ett sjöodjur? Han testas och analyseras och kallas hjälte. Han kallas nationalhjälte för att han besegrade havet, säger de. Alla vill veta hur man lurar döden.
Gulli svarar det jag tänker; vem skulle inte försökt rädda sig själv? Ett så enkelt svar, sammanfattningen av sex timmar i havets svalg och det som händer, känns, visas:
Oavsett vad vi ber till eller tror på är naturen inte vare sig god eller ond. Ett hav slukar ingen för sitt eget nöjes skull, ingen vulkan täcker städer i aska med någon form av uppsåt. Det är en prövning att överleva det som inte visar nåd; just därför behövs bönerna. Gulli ber till en frånvarande gud. Han talar med fiskmåsarna, han lovar att om de leder honom i land skall han aldrig skada någon av dem igen.
Det sista han lovar, lovar han sig själv. Han ber om livet av själva livet. Snälla, jag vill inte lämna saker oavslutade. Avbetalningen på motorcykeln. Jag skall dricka mjölk ur glaset för att göra mamma glad. Ta hand om den gamla hunden. Knacka på den där dörren jag aldrig vågat. Att prata med henne. Hon, som jag såg natten innan djupet tog mina kamrater.

djup3

Djupet skulle kunna gestalta en helt och hållet själslig resa. Allt är genuint. Jag gråter över så mycket, i slutet över att Gulli först inte blir trodd. Behandlad som ett barn. Man kan inte simma så långt. Det går inte. Man dör. Du måste varit förvirrad, osv. Han frågar efter sina vänner. Har ni hittat dem? Oroa dig inte du, svarar alla. Det är bortom din makt.
Gulli har sett vad nästan ingen annan levande människa sett. Han har mött döden och livet i en ändlös cirkel, där de böt av varandra, lekte tafatt med vågorna, måsarna och den svarta stenen. Nattens mörker till morgonens bleka ljus. Ensamheten som alltid kommer stanna. En viss sorts känsla går aldrig att sudda ut. Du har upplevt den. Jag med. Fast olika. Olika Gullis, olika andras. Men vi känner den. Om vi vågar.
Djupet avslutas med att Gulli börjar arbeta på en fiskebåt återigen. För mig handlar det inte om att Gulli vet om att han är ovanligt uthållig ifall samma sak skulle hända igen, nej, det handlar om den urgamla överenskommelsen mellan sjömannen och havet. Att havet inte tillhör honom. Han tillhör havet. Cirkeln sluts. Mina tårar fortsätter rinna. De smakar salt.

Djupet är baserad på verkliga händelser.

Text: Klara Norling

Arkiverad under: Film, Filmrecension

Filmrecension: I give it a year

29 april, 2013 by Redaktionen

_MG_7639.CR2Titel: I give it a year
Betyg: 1
Premiär: 26 april

När jag satte mig i biostolen måste jag erkänna att jag gick in med en negativ inställning. Kanske kände jag så för att jag egentligen inte tycker om romantiska komedier. Trots att filmer av den här typen ofta kan vara ganska enformiga brukar man kunna hitta någon form av försonande drag hos någon av karaktärerna, det kan man inte i I give it a year.

Vi får möta Nat och Josh som inte varit ett par i mer än sju månader förrän de bestämmer att de vill gifta sig. Ingen tror på att deras äktenskap kommer att hålla, inte ens prästen, som får ett akut hostanfall när han ska förklara paret gifta.
Det går relativt bra till en början men med tiden börjar de två huvudkaraktärerna fråga sig själva om de verkligen känner varandra tillräckligt bra. Josh och Nat glider sakta isär och hittar sina egentliga drömpartners på annat håll.

Det fanns ett par tillfällen då jag faktiskt skrattade, men de stunderna kan inte kompensera för den resterande filmtiden som bestod av plumpa skämt, sexism och en hel del smygrasism.
I en scen får vi till exempel se hur Josh gör sig rolig på bekostnad av ett svältande barn på en affisch för en biståndsorganisation, något som fick mig att må illa på riktigt.
Man får aldrig några sympatier för karaktärerna som mest känns elaka och överdrivna. När man ser en film av det här slaget är det ofta ett plus om man kan sympatisera, eller åtminstone relatera till någon av personerna i filmen.

I give it a year gjorde att jag vred mig av obehag i biostolen, men inte på grund av de pinsamma situationer karaktärerna så ofta hamnar i, utan på grund av den fördomsfullhet som genomsyrar hela filmen. Det fälls till exempel ett flertal osmakliga skämt om de kvinnliga karaktärernas utseenden, medan den ena beskrivs som obeskrivligt sexig beskrivs den andra som en, jag citerar, ”polerad bajskorv” som tydligen bara är attraktiv när hon står halvnaken i ett provrum. Aldrig besvaras dessa påhopp av kvinnorna och aldrig behöver de manliga karaktärerna utstå samma grova kommentarer om sina utseenden.

Jag tror att regissören Dan Mazer har försökt göra en fräckt rolig och uppfriskande film, men I give it a year lever inte upp till något av det. Gillar man kiss och bajshumor går den här typen av film säkert hem, men för mig faller den platt.

Text: Liljana Matevska

Arkiverad under: Film, Filmrecension

Tankar efter att ha sett om TV-serien China Beach

18 april, 2013 by Redaktionen

chinabeach4

China Beach
Betyg 4
Skapad av William Broyles, Jr. och John Sacret Young.
1988-1992, DVD-box, fyra säsonger

China Beach är en TV-serie om kriget i Vietnam som visades i Kanal 5 1988-1992. Jag tror inte serien drog så värst mycket publik i Sverige, men vi var några stycken på min studentkorridor i Lund som troget bänkande oss.

China Beach utspelas på “510th Evacuation Hospital and R&R (the ”Five-and-Dime” Rest & Recreation) “ beläget i Da Nangprovinsen i Vietnam, några hundra meter från en paradisliknande sandstrand. Det kanske kan tyckas absurt att kombinera ett militärsjukhus med faciliteter för soldater på permission, men anläggningen existerade.

chinabeach2Seriens huvudperson är sjuksköterskan, tillika löjtnant/kapten, Colleen McMurphy, förtjänstfullt spelad av Dana Delany. McMurphy är förutom att vara operationssköterska ansvarig för triage, dvs att sortera inkommande sårade och avgöra turordningen. Vilka som prioriteras, vilka som får vänta och vilka som pumpas fulla med smärtstillande och läggs åt sidan för att dö.

Vi möter McMurphy i mitten av hennes tjänstgöringsperiod, får genom tillbakablickar se när hon anländer till Vietnam och följa hennes försök att svårt traumatiserad och alkoholiserad anpassa sig till ett liv efter kriget. Rollen som McMurphy var Delanys första stora roll och hon vann 2 Emmys, nominerades för ytterligare två, samt för två Golden Globe.

Även i birollerna finns flera skådespelare som gör sina första stora roller. Marg Helgenberger är lysande som den deltidsprostituerade affärskvinnan KC Koloski, Robert Picardo spelar läkaren Dick Richard och Michael Boatman gör en minnesvärd roll som menige Samuel Beckett, vars uppgift är att göra de döda redo för hemfärd.

Till skillnad från andra serier om kriget i Vietnamn är det väldigt få stridsscener. Perspektivet är inte själva kriget utan krigets konsekvenser, ofta sett ur ett kvinnligt perspektiv. Läkarna opererade, men det var sköterskorna som måste möta tonåriga patienter som vaknar upp i en sjuksäng och inser att deras ben är borta. De dominerande och mest minnesvärda karaktärerna är till största delen kvinnor. China Beach är något så ovanligt som en TV-serie om krig som bärs upp av kvinnor .

chinabeach3I avsnitt 12, säsong 2, intervjuas några av de kvinnor och män som tjänstgjorde på China Beach. Vissa av karaktärerna har lånat drag av dem, några av deras upplevelser har vävts in i handlingen. Den brutala verklighet som existerar på ett militärsjukhus som tar emot sårade från fronten kan inte visas på TV, men den kan beskrivas.

” Hot, sticky, the kids, the smells, the sweet rain, laughter, blood under your fingernails that won’t come out. I’ve held a boy as his life bled out. I turn out the lights at night and saw their faces their voices. I recognize them in everybody I see. You are a boy from Terra Haute. Played the Tuba in his marching band. I washed what was left of him down the drain. Hoped that his stain would remain on me, a kiss you don’t want to wash from your cheek. A boy’s life reduced to a dried bloodstain on my hands that won’t come out and when it does come out I don’t want it to. Ever. And what if I forget? What if I can’t remember? Are they gone forever? One boy had this ring, it was a class ring. I can’t remember whether his hand was black, white, yellow, red, brown, I can’t remember his face. Just that ring as he died. What’s Vietnam like? It’s Heat, Sticky, Smells, Laughter, and I won’t forget them. Ever.” Colleen McMurphy på frågan ”What’s it like”.

Seriens fjärde säsong fokuserar på livet efter Vietnam. Det är också här China Beach tangerar vår verklighet idag. Sverige har under ett antal år skickat soldater till Afghanistan. Vilken beredskap har vi för att stötta dem när de kommer hem? Danska medier rapporterar om självmord, alkoholism och droger bland hemvändanden danska soldater.

Även bakom kamerorna fanns en grupp unga lovande författare, regissörer och producenter. Istället för action och snabba klipp drog de ner tempot för att istället spela på känslor. Istället för en ständig rapp dialog vågade de låta karaktärerna uttrycka sig i långa repliker som gränsar till monologer eller helt enkelt vara tysta och kommunicera budskapet på andra sätt.

Experimentlustan var, på gott och ont, stor vilket gör serien något ojämn. Drömscener, inklippta tecknade avsnitt fungerar ibland, ibland inte. Säsong fyra är den mest ojämna, men innehåller även några av de starkaste episoderna.

Musiken är ett kapitel för sig. Ett otal av den tidens stora hits är på olika sätt invävda i handlingen. Oftast som verktyg för att förstärka känslor, men i några fall längre stycken musik tillsammans med inklippta filmsekvenser för att sammanfatta ett skeende eller en relation.

China Beach nådde ingen större publik, men hyllades av kritikerna. Serien vann 19 utmärkelser, där en Golden Globe 1990 för bästa dramaserie är den tyngsta titeln. Ytterligare 38 nomineringar kan läggas till listan.

Text: Peter Johansson

Här kan du läsa en intervju med Dana Delany, som har huvudrollen i serien.

I rollerna
Dana Delany: Colleen McMurphy
Marg Helgenberger: Charlene KC Koloski
Rovert Picardo: Dick Richard
Michael Boatman: Samuel Becket

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen

Filmrecension: Side Effects

17 april, 2013 by Redaktionen

side-effects1Side Effects
Betyg: 3
Premiär: 19 april

Tar man regissören Steven Soderbergh på orden är Side Effects hans sista biofilm. Efter en produktiv karriär där han blandat högt (Traffic, Out of Sight, The Informant!) med lågt (Full Frontal, Oceans 12, 13) kan det vara intressant att se vilken film han valt som sista projekt.

Det börjar briljant. Ackompanjerat av ett pulserande soundtrack och nervigt foto presenteras vi för ett medicinerat samhälle där läkare tar emot pengar av läkemedelsföretag för att promota nya mediciner. Det är ett kyligt finger på den moderna tidens pulsåder – många är vi som själva suttit framför farbror doktorn och fått allt från lyckopiller till sömnmedel utskrivna som svar på våra symptom. Mår du dåligt? Det finns piller för allt numera. För amerikanarna torde det vara ett extra känsligt ämne: i dagens USA dör nämligen fler människor av receptbelagda läkemedel än bilolyckor. Om inte det är ett tecken på en sjuk samtid, vad är det då?

Rooney Mara och Channing Tatum spelar hustru och man. De är unga och snygga. Han är precis utsläppt ur fängelset efter att ha suttit inspärrad i fyra år för bedrägerier. Hon är deprimerad. En dag trycker hon gaspedalen i botten och kör rätt in i en vägg. Depressionen har tagit över. Entré: Jude Laws doktor, men framförallt; hans tabletter. Sedan blir det åka av på riktigt.

side-effects2Side Effects är en tight, snygg och välspelad film där Hitchcock-referenserna duggar tätt och som thriller sitter den där den ska: den ömsom oroar och överraskar speltiden ut. Men den som hoppats på något mer, ett sorts grandiost avslut på Soderberghs filmkarriär, blir tyvärr besviken. Side Effects är en underhållande, men knappast omvälvande, upplevelse. Hans sista projekt är ännu en övning i genrefilm vilket kan tyckas lite överraskande, men Soderbergh har sällan varit förutsägbar. Han har med ödmjukhet behandlat såväl romantiska komedier som tunga kriminalare och inte varit främmande för att experimentera med innehåll och form. Och visst, han kan sina saker. Stämningen och skådespeleriet är på topp. Det är egentligen bara en krystad hångelscen som sticker ut på ett dåligt sätt. Men jag antar att det går hand i hand med den neo-noir som eftersträvas i sammanhanget.
Och kanske är det där filmen faller något, den börjar nämligen som en iskall samhällskommentar, men när vi når slutet har den förvandlats till något annat. Att berätta mer och avslöja exakt vad filmen handlar om vore att göra den en otjänst, då mycket av upplevelsen förlitar sig på den katt-och-råtta-lek som Soderbergh introducerar i filmens tredje akt. Hur väl man kommer att tycka om filmen beror även på hur effektiv man anser upplösningen vara.

Måhända tar Soderbergh pulsen på en sjuk samtid i filmens första skälvande trekvart, men då den eskalerar till något annat blir det inte roligare än en vanlig tevethriller. Att han ändå lyckas lura mig ur biofåtöljen och ut på gatan med sina twister får ses som ett gott betyg. Men jag kommer inte ifrån att det är lite billigt att lova en intressantare film i syfte att dra publiken vid näsan.

Ändå lämnar jag biografen med ett konspiratoriskt leende. Varje film som inte avslöjar eller pekar på hur ondskefulla läkemedelsföretagen är, försöker väl pracka på oss det motsatta? Eller? Misstar jag Soderberghs budskap för ett annat?

Jag misstänker att jag sitter på svaret efter att ha sett din film, herr Soderbergh, och det är inte särskilt tillfredsställande. Du var så nära att göra något stort här om du inte varit så klåfingrig. Men helt ärligt – jag förlåter dig om du råkar göra ytterligare ett par filmer. Jag lovar.

Text: Robert Warrebäck

Arkiverad under: Film, Filmrecension

Rapport från invigningen av KinoRurik XIV

15 april, 2013 by Redaktionen

white tiger”Man ska göra saker som man inte brukar göra”, tänkte jag och gick på rysk filmfestival. KinoRurik XIV invigdes i lördags på Slottsbiografen i Uppsala, med mingel, ryska powerballader, piroger, tal, ceremoniellt bandklippande och slutligen filmen White Tiger (som hade Sverigepremiär på festivalens visning på Filmhuset i Stockholm i fredags).

Jag gillar tanken med ett rysk-svenskt kulturutbyte, jag tror inte att jag någonsin förr har sett en rysk storfilm, jag vet inte ens om jag har reflekterat kring att det finns ryska storfilmer. Det är antagligen för att jag lever i en bekväm liten bubbla av lättillgänglig biofilm. Det krävs att någon viftar en rysk storfilm framför ansiktet på mig för att jag ska se den. Och nu, vift vift, White Tiger på en biograf nära mig.
Det första jag möttes av var ett bord med ett berg av piroger ovanpå. Köttpiroger dessvärre. Som veggis fick jag avstå. ”Teet är vegetariskt i alla fall” sa festivalpersonalen bakom bordet och gav mig en kopp Earl Grey. Mina mingeltalanger har alltid varit begränsade, och de räcker i synnerhet inte till för att jag ska lyckas ta mig in i en konversation som hålls helt och hållet på ryska (vilket gällde för i stort sett alla samtal som pågick i lokalen), så jag satte mig och smuttade på mitt te i ett trevligt hörn. Klockan sju började invigningsceremonin. Några olika tal hölls. Bland annat pratade Leif Pagrotsky och en representant från festivalens huvudsamarbetspartner, det ryska filmbolaget Mosfilm. En vitrysk filmkritiker berättade lite för oss om White Tiger och dess framgångar. Den utsågs till förra årets bästa film i Ryssland, och den är en filosofisk krigsskildring om kampen mellan gott och ont, fick jag lära mig. Sedan klipptes bandet, publiken applåderade entusiastiskt och filmen började.
white tiger2White Tiger är en snygg film. Den är gjord helt utan specialeffekter och animationer. Allt som syns händer ”på riktigt”. Den utspelar sig under andra världskriget och bygger på en bok av Ilja Bojasjov. Regissören Karen Sjachnazarov har även inspirerats av sin far som var med under kriget. Handlingen kretsar kring en sovjetisk soldat som hittas sönderbränd men, trots sina omfattande skador, ändå vid liv på ett slagfält i en stridsvagn. Han tillfrisknar mirakulöst men har inga minnen alls av vem han är. Dock säger han sig kunna höra var stridsvagnarna tänker. Soldaten får ett nytt namn och sätts i tjänst igen. Han är fast besluten att han måste hitta den mystiska tyska stridsvagnen White Tiger och förstöra den. Något som är lättare sagt än gjort. White Tiger krossar allt motstånd och försvinner sedan i tomma intet, gång på gång.
Jag hade uppriktiga svårigheter med att behålla fokus under filmens gång. Med det inte sagt att det är en dålig film. Det vore orimligt av mig att hävda det med tanke på hur stort genomslag den fick i hemlandet. White Tiger var Rysslands Oscarsbidrag inför årets gala och var mycket populär hos den ryska biopubliken. Det är nog bara så att det inte är en film för mig. Karaktärerna är välspelade, krigsscenerna överväldigande och den mystiska dimman ligger tät. Ändå satt jag mest och fantiserade kring annat. Typ bröd utan kött i.
Jag tror att om man vet att man gillar mystiska krigsdramer med ambitiöst uppbyggda miljöer och mycket eld i så ska man se White Tiger. Om man å andra sidan behöver lite mer driv i dialogerna och känslomässiga intriger så är det nog inte rätt film. White Tiger är metaforisk. En påminnelse om att även om ett krig tar slut så finns oron och osäkerheten kvar i världen, och det är något som vi alltid måste vara vaksamma för. En viktig tanke. Frågan är bara om jag måste titta på verklighetstroget konstruerade stridsvagnar som kör runt på ett fält och skjuter mot varandra halvtimme för att det budskapet ska gå fram.
Även om White Tiger inte var mitt livs mest storslagna filmupplevelse så är jag glad att jag gick dit. Det var kul. Det var ovanligt. Omväxling förnöjer, faktiskt. På fredag är det galavisning på Filmhuset i Stockholm och under lördagen och söndagen visas flera olika, förhoppningsvis finfina, ryska filmer på Slottsbiografen i Uppsala. Ett lysande tillfälle att kliva ur SF Bio-bubblan. För som jag sa: ”Man ska göra saker som man inte brukar göra”.

Text: Josefina Linde

Arkiverad under: Film

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 511
  • Sida 512
  • Sida 513
  • Sida 514
  • Sida 515
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 636
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Lilla Amélie eller tecknet för … Läs mer om Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in