Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik
I samband med Situation Stockholms 20-årsdag den 21 augusti får tidningen för första gången ett permanent hem och redaktion på Timmermansgatan-Maria Prästgårdsgata på Södermalm, ritad av Andersson Arfwedson arkitekter.
För att uppmärksamma tidningens 20 år på Stockholms gator öppnar även Liljevalchs (21-30 augusti) en fotoutställning av fotograf Joel Nilsson med bilder av Situation Sthlms försäljare.
SÅ OCK PÅ JORDEN – en fristående uppföljare till publik- och kritikersuccén Så som i Himmelen av Kay Pollak – är en berättelse om kärlekens, musikens och dansens kraft att förändra människor.
Livet går vidare för människorna i den lilla norrländska byn Ljusåker efter att deras körledare, den världsberömde dirigenten Daniel Daréus, lämnat dem. Kvar finns hans livs kärlek Lena (Frida Hallgren), som väntar hans barn. Lena älskar egentligen svängig folkrock och country, men under stor tvekan tackar hon ändå ja till att ta hand om musiken i byns folktomma kyrka. Det blir startskottet för en kedja av händelser som väcker upp människors lust och längtan. Samtidigt är hennes arbetsmetoder starkt provocerande för etablissemanget och vänner av ordning.
I rollerna Frida Hallgren, Jakob Oftebro, Niklas Falk, Lennart Jähkel, Thomas Hanzon m.fl.
Regi: Kay Pollak
Svensk biopremiär 4 september.
A girl walks home alone at night
Betyg: 5
Tänk er att Emir Kusturica och Jim Jarmusch får ett visuellt kärleksbarn och kombinera detta med ett musikaliskt kärleksbarn mellan Goran Bregovic och Ennio Morricone.
Det är varje cineasts dröm. Det är även det första intryck jag fick av A girl walks home alone at night, Ana Lily Amirpours debutfilm; en långsam resa genom natt, njutning och tystnad. Den officiella genren, om man tittar på IMDB, är skräck men Amirpour själv kallar filmen en vampyrwestern- vilket det är.
Filmen tar plats i Bad City, Iran- en plats så mörk och sorglig och dekadent att det blir vackert, en spökstad i klass med varje riktigt bra spaghettiwestern, och när husen glider förbi blandas detta med början av Jim Jarmuschs mästerverk Down By Law. Den som inte får ett sug i magen bara av en sådan filmisk fest är troligtvis död. Vi får möta knarklangare och prostituerade, missbrukare och desillusionerade ungdomar, transvestiter och ett ensamt, skrämt barn.
Den första person som introduceras är Arash (Arash Marandi) en iransk James Dean med bottenlösa rådjursögon, i en scen där han lyfter upp en katt ur ett förfallet ödehus och sedan tar hem den; redan där ger han ett starkt intryck, hans karaktärsdrag lyser igenom (kanske beror detta delvis på hans skönhet, men också på en briljant rolltolkning) och han är så speciell bland invånarna i Bad City- han utstrålar längtan och hopp, scenen med katten är genial då den visar hans mänsklighet; en mjuk sida som gör honom relativt unik i detta center för all tänkbar hopplöshet.
I samband med avslutet i filmen sluts en cirkel i och med denna synbart enkla handling- han räddar en katt, det är den första han räddar. Han har ej råd med mat eller kläder, men han räddar katten, tar hand om den, och när han möter den andra huvudkaraktären i A Girl Walks Home Alone At Night (Sheila Wand), enbart refererad till som The Girl, är han på något sätt tillbaka där, beskyddande och orädd. Jag tror att det skulle kunna tolkas som att han inte förstår vad hon är- en vampyr- men jag tolkar det inte så; jag tror att han helt enkelt inte bryr sig om det, samt att han har något slags tro på allas inneboende godhet.
The Girl- för att skriva om filmens vampyrdel- må vara ett rovdjur, men hon är ett rovdjur som väljer sina måltavlor; vilka at beskyddas och vilka att göra sig av med. Själva titeln pekar lika mycket på detta som på henne själv, hon behöver inte vara rädd för Bad Citys värsta som kommer fram i mörkret, men de flesta andra kvinnor behöver vara det. Hon må referera till sig själv som ond, men hennes handlingar är inte helt i synk med hennes uppfattning om dem.
A Girl Walks Home Alone At Night är inte i någon aspekt skräck för mig. Det är en kärlekshistoria och en studie i mänsklighet, tankarna går till Leonard Cohens berömda Anthem- There is a crack, a crack in everything, that’s where the light gets in- Thank you, Mr Cohen, truer words have never been spoken!
Jag hade på sätt och vis kunnat, för min egen del, enbart skrivit den allra första meningen av denna recension, men det hade begränsat antalet personer jag skulle nå- det finns en hel del vilka det hade räckt för, men jag skulle vilja påstå- bestämt- att denna film i all sin surrealistiska glans har förmågan att lirka sig in hos många fler än så. Det är en originell film (”konstig” skulle min mamma säga, som hon gör om allt hon inte tycker om) men se den ensam, när mörkret fallit och jag lovar att du inte blir oberörd.
Jag ser fram emot fler filmer av Amirpour. Om detta är en början så är den magnifik men till skillnad från de gånger jag sett en magnifik film och tvivlat (förtvivlat) på att skaparen kan fortsätta på det viset, tvivlar jag inte en sekund på Amirpour. Jag vet inte om det ens är möjligt att tvivla efter att ha sett A Girl Walks Home Alone At Night.
Courtney, en överbeskyddande mamma, och hennes nioåriga tvillingpojkar flyttar in ett hus utanför stan. Här skall hennes söner få en trygg och harmonisk uppväxt. Vad hon inte vet är att huset är dödsmärkt på fler än ett sätt.
Uppföljaren till skräckfilmssuccén Sinister från 2012 har svensk biopremiär 21 augusti 2o15. Med Shannyn Sossamon som Courtney och James Ransone som den engagerade vicesheriffen.
Regi: Ciaran Foy
I rollerna: James Ransone, Shannyn Sossamon, Robert Sloan, Dartanian Sloan
The Man from U.N.C.L.E.
Betyg 3
Sverigepremiär 14 augusti 2015
The Man from U.N.C.L.E. var en amerikansk TV-serie som ursprungligen sändes på NBC mellan 22 september 1964 och 15 januari 1968. Första säsongen sändes i svartvitt och de efterföljande tre säsongerna i färg. Serien följer de två UNCLE-agenterna Napoleon Solo och Illya Kuryakin som kämpar för världsfreden mot brottssyndikatet THRUSH. UNCLE är en akronym för United Network Command for Law and Enforcement”.
Biofilmen är en agentfilm med mycket humor och vi får se hur allt började. Vi får se hur Solo och Kuryakin träffas och tvingas samarbeta – och vi lever ju i en tid då feministiska tankar fått viss framgång: de två agenterna får en tredje kollega i den unga östtyska bilmekanikern Gaby (spelad av svenskan Alicia Vikander) som tvingas med dem på deras uppdrag.
Filmen utspelar sig i efterkrigstiden, under kalla krigets dagar och tidsepoken är mycket snyggt genomförd i bilar, kläder och mycket mera. Musiken är mycket bra och förmedlar mycket av de känslor som filmen ger och tidigare tv-serien förmedlade. USA och Sovjetunionen tvingas samarbeta för att lösa hotet av några galna storföretagare som kidnappat en vetenskapsman för att framställa en atombomb. Ett plus för att USA och Sovjet för en gångs skull framställs som ganska likvärdiga.
Det är en lättsam, rolig och underhållande agentfilm i kategorin ”Bondfilmskopior med mer humor inblandat”, som Kingsman, fast inte lika utflippad som Kingsman. I ärlighetens namn måste dock sägas att ”The Man from U.N.C.L.E.” aldrig blir riktigt spännande, förutom den roliga inledningen då Solo ska hämta Gaby från Östberlin. Vi förstår rätt väl filmen igenom hur det ska gå och vem som är ond och vem som ska dö och vem som är god och ska segra.
Skådespelarna är duktiga och Hugh Grant dyker upp i en roll där hans vanliga rollkaraktär som typisk britt är helt rätt. Alicia Vikander gör alltid bra ifrån sig, har vi någonsin sett henne göra en dålig roll? Henry Cavill är bra som agent Solo, han påminner en hel del om Roger Moore. Cavill har sagt i en intervju i DN att han gärna vill spela Bond. Det säger jag däremot nej tack till. Han skulle bara bli en kopia på Roger Moores James Bond. Den som så småningom ska efterträda Daniel Craig som 007 Bond måste tillföra något nytt, något eget. Som den nya James Bond säger jag absolut nej tack till Henry Cavill. Däremot ser jag honom gärna i fler filmer i rollen som solo. Han och Alicia Vikander och Armie Hammer som Illya Kuryakin har ett bra samspel. Det gnistrar kring dem.
Slutet visar, inte helt oväntat, att det kan komma uppföljare. Ja tack, det ser vi gärna.