Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik
Like a Mirrored Pool är en stark kortfilm som bygger på en novell av Robert Warrebäck, medarbetare här på Kulturbloggen.
Novellen, och kortfilmen, handlar om olika försvarsmekanismer och hur vi hanterar sorg och skuld.
Robert Warrebäck berättar:
– Det är en sorts hyllning till en förlorad reskamrat, kan man säga.
Regissörens hemsida hittar du här.
Filmen finns att se på produktionsbolagets hemsida, här, men också här nedanför:
Angry Birds
Betyg 2
Biopremiär 13 maj 2016
Angry Birds, ett finskt spel för mobil och spelkonsoler där spelaren använder en slangbella för att skjuta iväg fåglar mot grisar, har blivit en film. Jag erkänner att mina förväntningar inte var höga när jag gick för att se filmen. Sett utifrån mina förväntningar var filmen trots allt godkänd, en film som fungerar för sin målgrupp: barn tillsammans med sina föräldrar.
Handlingen kretsar kring en röd fågel på fågelön, kallad herr Red. Fåglarna kan inte flyga och de bor väldigt isolerade på ön. Där finns en gammal berättelse om att ön och fåglarna är beskyddade av en kraftfull örn. Men ingen har sett denna örn.
Fåglarna lever ett ganska ytligt liv där alla ska vara glada och le. Herr Red har problem, han blir lätt arg. Därför döms han till att gå i terapi för att bli av med sin ilska. Där tvingas han att umgås med några andra fåglar som blivit förvisade till ilske-borttagnings-terapin. Herr Red vill givetvis inte umgås med någon av dessa. Han vill inte umgås med någon.
Och plötsligt dyker ett skepp med några gröna grisar upp på ön. Grisarna bäddar in fåglarna i lättsam kommersiell underhållning. Bara Herr Red anar oråd.
Sensmoralen är helt OK. Den visar barn att alla känslor är tillåtna. Att bli arg kan vara nödvändigt. Det är inte fel att bli ilsken i en del situationer. Likaså kan den som lätt blir arg ha nytta av att lära sig att inte alltid reagera med ilska. Filmen har också en annan sido-sensmoral om att samhällets gud inte klarar sig själv utan behöver sina medborgare, sina invånare. En annan sensmoral är hur farlig den alltför ytliga underhållning är, hur den kan bädda in medborgarna i apatin och dumhet, så de inte ser de faror som lurar i vassen.
Det är klart att mycket i filmen är helt förväntat. Det är inte så många överraskningar och oväntade vändningar. Vi har sett många filmer med samma tema, hur några av samhället föraktade blir dess hjältar och vi får se hur viktigt det är att ha några vänner. Det är inte något mästerverk till film men ändå inte värdelöst. Filmen har en del roliga komiska poänger för oss vuxna, som kanske går barnen förbi och samtidigt har den en berättelse som fungerar för barnen.
Fast lite slarvigt tycker jag det är av översättarna att låta Herr Red heta just Herr Red på svenska. Varför inte låta honom heta på svenska det han heter i översättning?
Den lille prinsen har blivit en enorm succé världen över, och har klättrat upp till att nu vara Frankrikes mest populära animerade film internationellt genom tiderna. Svensk biopremiär 10 juni.
Ett pressmeddelande>
Återupptäck en av tidernas mest älskade historier. Från den Oscarsnominerade regissören Mark Osborne, känd för Kung Fu Panda, kommer nu en nyversion av Antoine De Saint-Exupérys kultklassiker Den lille prinsen.
I historiens mittpunkt står en liten flicka, vars ivrigt påhejande mamma förebereder henne för vuxenvärlden. Men en dag stöter hon på sin excentriske och godhjärtade granne, en pilot som varit med om många stora äventyr, och planerna förändras. Piloten visar flickan en fantastisk ny värld där allt är möjligt, en värld som han själv upptäckte för länge sedan tack vare en liten prins. En magisk och känslofylld resa börjar och det är nu flickan lär sig vad som egentligen är viktigt i livet. Det som betyder mest är kontakten människor emellan och det är endast med hjälp av ett stort hjärta man kan se saker på rätt sätt, saker som är osynliga för det blotta ögat.
Hermelinen
Betyg 3
Svensk biopremiär 29 april 2016
Hermelinen är en film som är svår att betygsätta. Som alla bra franska filmer har den djup och talar till oss på flera nivåer. På Venedigs filmfestival 2015 fick den pris både för bästa manus och bästa manliga huvudroll (Fbrice Luchini). På Cesár Awards i år fick den pris för bästa kvinnliga biroll. Ja filmen har en mängd duktiga skådespelare och den är fint filmad, fin dialog och bäst av allt: den serverar inte allt, vi drar själva våra slutsatser. Och det är en film som ger hopp om mänskligheten, en sådan där film jag går hem från biosalongen efteråt med lättare steg.
Handlingen utspelar sig till stor del i ett rättssal i Paris. Michel Racine är en ökänt hård domare som sällan dömer något till kortare straff än tio år i fängelse. Nu är det en ny rättegång och han är på om möjligt ännu uslare humor. Han är sedan en tid tillbaka utkastad från sitt hus, hans fru har begärt skilsmässa och han bor på hotell och drar sin lilla miniresväska från hotellet till rättssalen dag ut och dag in. Han är en sur gubbe i övre medelåldern och nu har han fått influensa dessutom. Men ligga kvar i hotellrummet för att bli frisk, nej det finns inte på kartan för honom. Han ser till att få någon spruta som håller honom igång och så öser han i sin medicin för att kunna genomföra rättegången.
En ung, arbetslös man står åtalad, misstänkt för att ha sparkat ihjäl sin baby som var sju månader. Allt pekar på att denna unge man kommer att bli dömd till minst tjugo års fängelse. Det är väldigt tragiskt att se vilket liv de fattiga och utslagna människorna i de utblottades kvarter i Paris lever under. Mamman till babyn är helt förstörd, av sorg och alla mediciner hon får.
När de personer som kallas in för att sitta i juryn blir Michel Racine helt tagen. En av kvinnorna i juryn är narkosläkaren Ditte. Michel träffade henne sex år tidigare, då hon vårdade honom på sjukhuset efter en olycka han råkat ut för. Michel inser att Ditte är den enda kvinna han någonsin förälskat sig i. Och nu möts de igen i rättssalen.
Ja vad händer? Kan kärlek förändra människor? Den frågan ställer denna fina underfundiga franska film.
Christian Vincent har regisserat, känd tidigare för Fyra stjärnor och Bon appétit!. Michel Racine spelas av Fabrice Luchini, flerfaldigt nominerad till Cesárpriset (för bland annat Cykla med Molière) och Ditte spelas av danska Sidse Babett Knudsen, känd bland annat för sin roll i Borgen och The Duke of Burgundy.
Hermelinen – Svensk officiell trailer (1080p) from Njutafilms/Studio S on Vimeo.
Eye In The Sky
Betyg 4
Svensk biopremiär 22 april 2016
En mycket spännande film om en krigsliknande situation och där fokus inte ligger på att hjältar dödar fiender utan hur människor agerar och mår när de ställs inför order att döda. Helen Mirren spelar en för henne rätt ovanlig roll som en kallhamrad överste. Hon spelar överste Katherine Powell son leder ett hemligt drönaruppdrag vars mål är att fånga en ökänd terroristgrupp som gömmer sig i Nairobi, Kenya. Bakom uppdraget ligger såväl Storbritannien som USA och ordern är att tillfångata terroristerna. En av terroristerna är en kvinna med brittiskt medborgarskap och de vill kunna ställa henne inför rätta.
Vi får i filmens inledning se hur en grupp höga militärer följer aktionen tillsammans med några politiker och en minister och på ett annat ställe befinner sig överste Powell med sina militärer och på amerikansk mark sitter två militärer som ska styra drönaren till Nairobi. Alla kan följa vad som sker i Nairobi på stora bildskärmar.
Det är väldigt intressant att se hur fin utrustning de har och exempelvis har de en liten filmkamera som ser ut som en fågel som de kan fjärrstyrs för att ta sig in i hus och spionera. En annan kamera är dold i något som ser ut som en större insekt, som kan krypa in under taket.
Plötsligt händer något. Genom filmkameran kan de se att terroristerna inte bara har ett möte utan två av dem tar på sig bombvästar för självmordsuppdrag. Militären menar att det finns inget val, nu kan det inte handla om att tillfångata. De måste döda för att förhindra massdöd när bomberna exploderar. Precis när attacken ska inledas upptäcker piloten en nioårig liten flicka som sitter och säljer bröd precis framför huset där terroristerna befinner sig. Om piloten avfyrar attacken mot huset kommer flickan att dö. Piloten vägrar att avfyra attacken och kräver att beslutet om ordern tas på nytt på allra högsta nivån. Såväl amerikanska som brittiska ministrar blir tillfrågade. Ingen vill ta beslut. Ingen vill ge order att en oskyldig liten flicka ska dö, samtidigt som alla vet att om attacken inte sker kommer de två självmordsbombarna att bege sig ut i staden och spränga en mängd oskyldiga människor.
Filmen är stark och ovanlig. Den är också mycket skickligt klippt och bra filmmusik. Där är en lång rad duktiga skådespelare. Helen Mirren är som i princip alltid mycket skicklig och bra. Alan Rickman som är känd som professor Snape i Harry Potter ses här i en ledande roll. Jag förmodar att detta är en av de sista rollerna han gjorde innan han avled nyligen.