• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Film

Filmrecension: The Circle – tar upp viktiga frågor kring transparens och övervakning

3 maj, 2017 by Rosemari Södergren

The Circle
Betyg 4
Svensk biopremiär 5 mqj 2017

Transparens – det har blivit ett ord med stark positiv laddning i dagens värld. Vi vill ha insyn, genomskinlighet, delaktighet i vad som händer där de mäktiga tar beslut om vår värld, om vår framtid, om våra liv och om våra jobb. Ju mer transparens desto mer inflytande får vi. Eller?

The Circle bygger på en roman av Dave Eggers och tar upp frågor kring transparens och övervakning. För den naturliga följden av transparens är ju att vi blir övervakade.

Emma Watson spelar huvudrollen Mae Holland som är en ung kvinna som blir anställd på The Circle, världens mest framgångsrika internetföretag. Hon är lycklig, helt enkelt överförtjust: hon har fått ett bra jobb på ett fantastiskt ställe som tar hon om hennes föräldrar och speciellt hennes MS-sjuka pappa. The Circle har den mest fantastiska servicen för sina anställda. Inom området finns hur mycket möjligheter som helst till rolig avkoppling och stöd för att kunna arbeta. Där finns hundyoga och hunddagis för de anställda hundar.

Mae upptäcker dessutom rätt snart att arbetsgivaren tycker det är positivt ju mer hon och de andra anställda använder sociala medier. Ja de uppmuntras att vara aktiva på sociala medier också på arbetstid. Det är helt enkelt ett drömjobb för en ung kvinna av idag.

Tom Hanks spelar Eamon Bailey, en av företagets grundare och chefer, som är en mycket fascinerande personlighet som har förmågan att väcka de anställdas engagemang. Han håller möten på fredagar inför personalen där han presenterar nyheter företaget ska införa. Han är som en religiös ledare och det är skrämmande hur rent av hjärntvättade personalen verkar. Det börjar väldigt sympatiskt och företaget har precis lanserats små minikameror som placerats ut över allt i världen och som gör att allt kan övervakas. Företagets teknik gör också att det blir näst intill omöjligt till exempel att kidnappa ett barn.

Nyheten på ett fredagsmöte är när en politiker har upptäckts ha skumma saker för sig. Att makthavare som kongressledamöter kan ha kriminella saker för sig beror på att de kan göra saker i smyg, att det inte finns transparens, betonar Eamon Bailey. The Circle har fått en kvinnlig politiker att bli den första som har totalt transparens. Hon ska filmas hela tiden, vad hon än gör och all hennes epost, alla hennes konton på sociala medier ska vara öppna för vem som helst att se när som helst.

Det finns förstås fördelar med mer transparens i världen och i synnerhet mer genomskinlighet på de som har makt. Men det finns stora fallgropar i en värld där allt övervakas, där ingen längre har något privatliv.

Det är viktiga frågor som tas upp i The Circle. I dagens värld är det inte bara diktatoriska statssystem som vill övervaka sina medborgare, också de globala webb-företagen som Facebook och Google har enormt många möjligheter att övervaka oss. Inte bara möjligheter, de gör ju faktiskt det.

Visst, övervakningskameror och annan övervakning kan vara till hjälp för att fånga brottslingar, att stoppa terrorister, men övervakning kan alltid missbrukas också.

Att både Tom Hanks och Emma Watson och övriga skådespelare är skickliga och rätt i sina roller är ett av de stora plusen i denna film. Att berättelsen inte är helt svart eller vitt utan tar upp olika aspekter på den värld vi går emot idag, där allt mer av våra liv finns öppna att se av vem som helst världen över, är en av filmens styrkor.

Lite minus för min del är det typiskt amerikanska berättelse-maneret. Men eftersom filmen utspelar sig i USA köper jag berättelse-tekniken. Filmen är bra och har en bra knorr på slutet.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen Taggad som: Emma Watson, Filmrecension, Scen, The Circle, tom hanks

Filmrecension: Darkland

1 maj, 2017 by Rosemari Södergren

Darkland
Betyg 2
Svensk biopremiär 5 maj 2017

I Danmark har denna danskproducerade film gjort stor succé och den har beskrivits som en dansk version av den svenska filmen och boken Snabba Cash. Nja, jag håller inte riktigt med. Visst likheterna är att båda berättelserna skildrar brottslighet och kriminalitet i en storstad och att båda kanske kan tänkas ha ungdomar i 15-årsåldern som målgrupp.

Handlingen i Darkland kretsar kring Zaid, som är en ung man med föräldrar från Irak. Det har gått bra för Zaid, han är framgångsrik kirurg och bor i en lyxig lägenhet i ett riktigt överklasskvarter och hans flickvän väntar barn. En fredagskväll har de trevligt och äter middag med några gäster då Zaids lillebror Yasin ringer på. Yasin är desperat och ber om pengar, mycket pengar: 100.000 danska kronor.

Yasin är kriminell och Zaid vägrar ge honom så mycket pengar och ber honom att ge sig av. Kort därefter hittas Yasin misshandlad till döds och Zaid översköljs av skuldkänslor. Zaid påbörjar en hämndturné. Han tränar upp sig och beger sig ut i Köpenhamns undre värld bland kriminella för att söka reda på lillebroderns mördare och för att hämnas.

För att vara en actionfilm är den seg, det tar väldigt lång tid innan handlingen sätter fart. Det är oproportionerligt mycket filmtid som läggs på hans förberedelser.

Filmen har lite för många ologiska delar också. att en man som jobbar som kirurg ger upp allt för att hämnas är i sig väldigt svårt att tro på, men det är filmens grund så det får vi köpa. Men hur han får reda på vem som bär skulden för sin brors död – det hänger i luften. Det finns flera felaktigheter också. När Zaid är hemma hos sina föräldrar sitter han en stund i det rum han bodde i när han växte upp och där hittar han ett foto på sig själv där han är klädd i karatedräkt och har ett svart bälte. Men när han tränar upp sig inför hämnden är det inte alls karate utan snarare kickboxning han tränar.

Dar Salim har jag sett i flera roller i en mängd tv-serier, bland annat i den senaste säsongen av Dicte där han spelar Bo Skytte, Dictes make, och han har bland annat synts i den amerikanska tv-serien American Odyssey. Att han nu får ha en huvudroll såg jag fram emot. Han är en speciell skådespelare med unik utstrålning. Han är skicklig. Jag hade dock önskat att det var i en mycket bättre film. Hans rollprestation är en av filmens behållningar. Fotot är den andra behållningen. Men i övrigt tyckte jag den var både seg och ologisk och svår att engagera sig i och tro på.

Det blir haltande i trovärdigheten när skildringen av huvudkaraktären görs utförligt och han är mänsklig och klok men samtidigt är beredd att sätta livet på spel både för sig själv, sina vänner och sina närmaste för att hämnas sin bror. Det stämmer inte riktigt med hans karaktär. Att så många ska dö för att hämnas en person. Gangstrarna som är skyldiga till broderns död skildras däremot helt ensidigt som alltigenom ondskefulla.

Filmen är debutfilmen för regissören Fenar Ahmad. I Danmark har filmen gjort succé, men det tror jag inte den gör på svenska biodukar.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen Taggad som: Darkland

Filmrecension: Vad döljer du för mig?

26 april, 2017 by Rosemari Södergren

Vad döljer du för mig?
Betyg 4
Svensk biopremiär 5 maj 2017

En helt underbar, fantastisk, italiensk film om sju vänner som samlas en fin sommarkväll för att avnjuta en god middag tillsammans. De har känt varandra i åratal och borde veta det mesta om varandra. Männen har varit barndomskamrater och deras kvinnor är sedan flera år med i gänget.

Det är en väldigt italiensk film där vännerna pratat och gestikulerar mycket och maten får det att vattnas i munnen för den som älskar riktigt god italiensk pasta, vin och tiramisu.

När tre av paren samlats väntar alla på den fjärde mannen, Peppe, som för ett tag sedan separerat från en kvinna och nu ska ha träffat en ny kvinna som skulle följa med på middagen. Hurdan är kvinnan? Är hon vacker, är hon ung eller medelålders, är hon smal eller tjock? Alla är mycket nyfikna och diskuterar detta ivrigt innan Peppe dyker upp, ensam. Hans nya flickvän Lucille har blivit sjuk, berättar han.

Av en händelse börjar de prata om sina mobiltelefoner och plötsligt har de satt igång ett spel: var och en ska lägga sin mobiltelefon på bordet och alla sms kommer dit ska läsas upp högt för alla och telefonsamtal ska lyssnas på med högtalaren på. Alla ska få höra allt. Det blir en slags vuxen version av ungdomens lek ”sanning eller konsekvens”.

Att det ska ske saker under kvällens lopp som förändrar livet och relationerna dem emellan är väl ganska förutsägbart. Det som gör filmen så bra är att det är flera överraskande vändningar och som tittare får jag emellanåt skratta rejält och emellanåt tycker jag riktigt synd om en och annan av dem. Det är en sådan där film som jag dras in i och jag glömmer att jag sitter i en biosalong – jag känner det som att jag är där, med i handlingen. Som tittare blir jag överraskad ända in till slutet. Skådespelarna är mycket duktiga och jag blir rejält sugen på att se mer italiensk film.

Filmen har fått motta flera fina utmärkelser, bland annat David di Donatello Awards – Italiens motsvarighet till Oscar – i kategorierna årets bästa film och bästa manus.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen Taggad som: Filmrecension, Italien, Italiensk film, Scen

Filmrecension: Guardians of the Galaxy 2

25 april, 2017 by Rosemari Södergren

Guardians of the Galaxy 2
Betyg 4
Biopremiär 26 april 2017

Om du älskar Marvels serier med hjältar i rymden är Guardians of the Galaxy-filmerna helt klart något för dig. Speciellt om filmerna får ha en hel del hjärta och humor också och inte bara äventyr och action. Nu har film nummer två kommit till biodukarna. Det är en äventyrsberättelse i rymden, med en hel del som påminner om konceptet för de första Star Wars-filmerna som kom ut på bio. Hjältar och olika rymdvarelser och både äventyr och kamp och humor och lustiga karaktärer.

Filmtekniken har utvecklats en del del sedan de första rymdfilmerna kom. Effekterna får högt betyg och även om en del karaktärer ser serietecknade ut fungerar allt tekniskt mycket bra. Jag tror att det är medvetet val av filmens regissör James Gunn att flera karaktär ska se ut som om de kommer från en serieteckning. Skådespelarna är duktiga, givetvis. Det är ingen dålig rollista som James Gunn satt ihop med Chris Pratt som Peter Quill/Star Lord, Zoe Saldana som Gamora, Dave Bautista som Drax, Vin Diesel som rösten till Groot och Bradely Cooper som rösten till Rocket, Kurt Russel som halvguden Ego och Sylvester Stallone i en biroll som Stakar Ogord.

Musiken är en del i att helheten blir så bra. Skön musik från åttiotalet och nyskriven musik i en blandning som det knappt går att sitta still till.

Det är inte något djup dramafilm där det finns massa olika nivåer i karaktärerna – men den är inte den mest ytliga heller. Jag är inget stort fan av filmer med många explosioner och där konflikten måste lösas med våld – men för att vara en film i denna form av genre fungerar Guardians of the Galaxy 2 helt klart. Den är underhållande och för den som är något yngre säkert också rätt spännande och den har en sensmoral som inte enbart handlar om att de goda ska vinna över de onda. Alla i filmer är inte enbart det ena, utan vi får en del förklaringar till karaktärernas beteende.

Den är framför allt rolig och underhållande men den har ändå ett budskap värt att fundera kring. Vad är det värt att leva för evigt om det är utan de som betyder något för dig?

Räkna med att det kommer ännu en uppföljare, det öppnar slutscenerna för.

Marvels GUARDIANS OF THE GALAXY VOL. 2 visas IMAX 3D, 3D, 2D och är tillåten från elva år.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen Taggad som: Guardians of the Galaxy 2

Filmrecension: Frantz – ett mästerverk

19 april, 2017 by Rosemari Södergren

Frantz
Betyg 5
Svensk biopremiär 5 maj 2017

Frantz är ett mästerverk till film, välgjort och välspelat in i minsta detalj och med en handling som är helt oförutsägbar. En film som slukar mig totalt, jag sugs in i filmen och glömmer att jag sitter i en biosalong. Vacker, vemodig, stark och med mycket som sägs under ytan.

Frantz handlar om Anna Hoffmeister, en ung tyska vars fästman, Frantz, dödats i striderna mot Frankrike under första världskriget. Hon bor hos sin fästmans föräldrar och såväl Anna som de två som skulle blivit hennes svärföräldrar lever med svår sorg.

När Anna kommer till kyrkogården som vanligt för att sitta en stund vid Frantz grav upptäcker hon att någon annan varit där och lagt blommor. Hon får reda på att en ung fransman varit där. Fransmannen, Adrien, dyker upp hemma hos Anna och Frantz föräldrar. Sakta lär de känna varandra. Men det är något som inte stämmer.

Francois Ozons senaste film Frantz är ett mästerverk, helt enkelt.
I pressmeddelandet står det:
När den mystiske Adrien en dag lägger blommor på Frantz grav väcks starka känslor och passion kring denna fransman.

Jag tycker den raden ger fel slags förväntningar. Filmen handlar om mycket mer och annat än passion. Den handlar egentligen väldigt lite om passion, tycker jag. Den handlar om det meningslösa med krig. Den handlar om vad krig gör med människor. Den handlar om sorg och att leva med sorg och att leva vidare.

Handlingen är skickligt berättad och tittaren blir överraskad flera gånger av filmens vändningar. Den är till stor del i svartvitt, men vissa delar är färgsatta och det är så välgjort, så elegant och tillsammans med de skickliga skådespelarna och musiken är det en totalupplevelse. Något av det bästa som kan ses på bio just nu, ifall du inte bara vill se action och bilar i full fart på bio.

Frantz är den senaste filmen av den franske regissören François Ozon (Bakom stängda dörrar, Potiche – en fransk troféfru och Åtta kvinnor). Filmen tävlade och uppmärksammades stort på filmfestivaler runt om i världen och huvudrollsinnehaverskan, Paula Beer, prisades dessutom som ”Bästa nya skådespelerska” i Venedig.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 391
  • Sida 392
  • Sida 393
  • Sida 394
  • Sida 395
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 635
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: How to Rob a Bank – Robin Hood i en brutal samtid

How to Rob a Bank Betyg 3 Svensk … Läs mer om Filmrecension: How to Rob a Bank – Robin Hood i en brutal samtid

Recension: Really Good Time på Hus 7 – ett namn som faktiskt håller vad det lovar

Betyg 5 (5) Det är inte direkt enkelt … Läs mer om Recension: Really Good Time på Hus 7 – ett namn som faktiskt håller vad det lovar

Teaterkritik: Vad är en vuxen och var är de? På Moment Teater

Vad är en vuxen och var är de? … Läs mer om Teaterkritik: Vad är en vuxen och var är de? På Moment Teater

Trollhättan Jazz & Blues 2026 – Sedvanliga kontraster, några toppar och god stämning på välorganiserad musikfest

6-7/11 2026 Folkets Hus i Trollhättan … Läs mer om Trollhättan Jazz & Blues 2026 – Sedvanliga kontraster, några toppar och god stämning på välorganiserad musikfest

Rebecka Hemse tilldelas Michael Nyqvist Foundation Award

Skådespelaren och regissören Rebecka … Läs mer om Rebecka Hemse tilldelas Michael Nyqvist Foundation Award

Recension: Hets på Café 44 – större än Kent blev de aldrig, men roligt har de fortfarande

Det finns något charmigt med kortlivade … Läs mer om Recension: Hets på Café 44 – större än Kent blev de aldrig, men roligt har de fortfarande

Människor vid livets vägskäl står i centrum i Riksteatern vårrepertoar 2027

Maria Kulle i Det är ju dej. Foto: Sofia … Läs mer om Människor vid livets vägskäl står i centrum i Riksteatern vårrepertoar 2027

Filmrecension: Arne goes to Space – varm film om det viktigaste i livet

Arne goes to Space Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Arne goes to Space – varm film om det viktigaste i livet

Suggestivt och drömskt om vartannat i förförisk drapering – The Other Language av Nuaia

Nuaia The Other … Läs mer om Suggestivt och drömskt om vartannat i förförisk drapering – The Other Language av Nuaia

Lysande uppsättning svidande vidräkning med gränslösa, bortskämda nyrika – Pinter! Pinter! Pinter! på Göteborgs Dramatiska Teater

Tre pjäser av Harold Pinter: … Läs mer om Lysande uppsättning svidande vidräkning med gränslösa, bortskämda nyrika – Pinter! Pinter! Pinter! på Göteborgs Dramatiska Teater

Recension: Miss Li firar 20 år – men var tog den vilda publiken vägen?

Miss Li, Avicii Arena, Betyg: 3 … Läs mer om Recension: Miss Li firar 20 år – men var tog den vilda publiken vägen?

Teaterkritik: Caligula – raffinerat otäckt

Marcus Vögeli i Caligula, premiär 6 … Läs mer om Teaterkritik: Caligula – raffinerat otäckt

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in