Film

Tenet
Betyg 4
Svensk biopremiär 26 augusti 2020
Regi Christopher Nolan

Tenet blir samma ord om du läser det baklänges. Och det är vad Tenet handlar om. Tenet är en funktion, en hemlig algoritm, som kan användas för att händelser ska gå baklänges i tiden. Något du kastar kommer att hoppa upp i din hand, om du springer från en plats till en annan kommer du att göra det baklänges från målet till starten. Om Tenet hamnar i fel händer kan Tenet förstöra hela världen. Kanske. Regissör Christopher Nolan tar ut oss på en fascinerande filmresa där huvudkaraktärerna kämpar för att rädda världen. En högklassig actionfilm med filosofiska undertoner.

En ond man har fått tag på den funktion som gör att tiden kan vändas. Med Tenet kan en människa eller en pryl färdas både framåt och bakåt i tiden. För den organiserade brottsligheten är det världens chans att ta sig in i framtiden och utforska vilken väg värdetransporter tar och sedan är det en lätt match att råna transporterna när de tagit sig tillbaka till sin nutid. En högst användbar funktion för terrorister som vill få tag på plutonium för att kunna spränga olika mål.

Nolan leker med de existentiella frågorna kring tid. Att han inte väjer för att undersöka de eviga frågorna kring tid och liv och död var Interstellar ett starkt exempel på. Efter Interstellar kom Dunkirk, ett gigantiskt krigsepos och storfilm som var en hyllning till en stor insats under andra världskriget.

Det går inte att komma ifrån att scenerna är fascinerande och rätt roliga med soldater som springer baklänges medan andra soldater har en annan tidsaspekt och därför springer framlänges. För den som tar sig bakåt i tiden blir allt han eller hon möter något som sker baklänges medan han/hon av den tiden upplevs agera baklänges. Och vi ska inte glömma ljudet. Wow, skickligt och det går inte att värja sig. Spänningen känns i magen och hela kroppen och jag sugs in i filmen.

Det är mixen av teknikerna från Dunkirk med Interstellar som gör mig något besviken på Tenet som blir mer en actionfilm än en film som seriöst undersöker existensens tidsbegrepp. Men som action är Tenet helt fantastisk. Christopher Nolan kan konsten att skapa film som fångar in oss totalt, han vet vilka knappar han ska trycka på och han vet hur både foto och ljud ska användas. Dessutom är filmen rollbesatt av några av världens främsta skådespelare: Robert Pattinson, John David Washington, Kenneth Branagh, Elizabeth Debicki och Michael Caine.

Den som vill se och förväntar sig action med viss filosofisk knorr blir inte besviken. Men den som inte är förtjust i stora actionscener utan hellre vill utforska tid, rum och de existentiella frågorna får mest en liten aptitretare. Det skulle vara fantastiskt med en film med samma ämne men i något lugnare tempo och med mer djup i det filosofiska. Men som actionfilm är Tenet högklassig.

Fakta om Nolans team: Nolans team bakom kameran inkluderar fotografen Hoyte van Hoytema, produktionsdesigner Nathan Crowley, filmklippare Jennifer Lame, kostymdesigner Jeffrey Kurland, visual effects supervisor Andrew Jackson och special effects supervisor Scott Fisher. Musiken är komponerad av Ludwig Göransson.

’

Jexi
Betyg 3
Digital premiär 21 september 2020

En varning för vad det uppkopplade samhället där allt kan kontrolleras kan innebära – men i en komisk förpackning. Det är en varm, rolig men givetvis väldigt förutsägbar romantisk varningskomedi kring hur artificiell intelligens skulle kunna ta över och styra över människor.

Huvudpersonen är Phil, en ung man som försörjer sig på att skriva topplistor on populärkultur. Listor som drar in klick på webben. Phil lever hela sitt liv digitalt. På jobbet sitter han vid sin dator och skriver topplistorna och han har inte lärt känna sina arbetskamrater och känner knappt igen dem, trots att han jobbat där i flera år. På fritiden är han i sin lägenhet och beställer mat online och underhåller sig själv med film och annat som han ser online. Han vet knappt hur man umgås socialt med människor som inte är online. Däremot är den bilden han skapat om sig själv på sociala medier en fantastiskt lycklig social personlighet.

Vi får i inledningen se en liten förklaring till att han tyr sig så stenhårt till mobilen och den digitala världen. Hans föräldrar lät honom ha mobiltelefon som tröst och tillflykt så fort det blev problem. Men på ett sätt, tycker jag, den inledningen eller förklaringen inte hade behövts. För det som filmen på sitt komiska uttryckssätt ändå varnar för skulle kunna drabba vem som helst. Han eller hon behöver inte haft en barndom med känslofattiga föräldrar. Det är en fördom, precis som den fördom som många har om vem som fastnar i drogmissbruk. Droger har sådant kraft i sig att det räcker att en ung person testar och han eller hon kan bli fast. Det torde vara lika möjligt att fasta i att bygga sitt liv och självförtroende på klick och sociala medier för vem som helst.

Phil spelas av Adam Devine, som har setts i Modern Family och Pitch Perfect. Han är bra i rollen och lär vara en ny uppgående stjärna i de varma romantiska komediernas kategori.

Hans mobil går sönder i samband med att han stöter på Cate, en charmig ung kvinna, som han blir förälskad i. I stället för att kunna säga något bra lyckas han stöta ihop med en cyklist så mobilen går sönder. Då han skaffar en ny mobil möter han en digital röstassistent, Jexi, som är en ironisk version av Siri, som många lär känna till. Jexi hjälper Phil att nå framgång på olika sätt men efter ett tag börjar Jexi bli alltmer kontrollerande. Jexi, som artificiell intelligens, har inflytande över och kan styra det mesta: självkörande bilar, neonskyltar, skyltar på bussar, andras mobiltelefoner. Jexi finns i molnet och överallt och kan styra och ställa kring det mesta.

Jag är inte så förtjust i komedier överlag och ännu mindre romantiska komedier, men jag uppskattade trots det denna film. Digitalisering och artificiell intelligens kan vara användbar, nyttig och till glädje för människor på många sätt men det är viktigt att kunna stänga av sociala medier och uppkoppling och leva IRL också. Filmen är helt klart rolig och har samtidigt något att säga som vi bör fundera på nu när digitaliseringen får plats i allt fler sammanhang. Om filmen hade varit lite mindre förutsägbar hade den fått ännu högre betyg.

Filmrecension: Alltid Amber – en stark dokumentär om modiga unga människor

Premiär 21 augusti på bio och online
Alltid Amber
Betyg 3
Regi Hannah Reinikainen och Lia Hietala

En stark dokumentär med modiga unga människor med unga Amber i centrum som så öppet berättar om sitt liv. Amber är 17 år i filmens början. Hon/han vill att pronomen den används för den. Den ser på sig själv som ickebinär och planerar att inleda sin utredning på transvården i Stockholm.

Amber har stöd av sin mamma och framför allt av bästa vännen Sebastian som delar erfarenheten av könsdysfori och är den närmaste vän Amber någonsin haft. Amber och Sebastian är så tajta.
De hänger med varandra varje dag, delar på allt, badar tillsammans i badkar, hjälper varandra med hår, med makeup. Det är fascinerande att komma dem så nära. Kultur ger oss inblick i liv och sammanhang och för oss till platser dit vi kanske aldrig varit och kanske aldrig kommer att besöka, våra ögon kan öppnas och vi kan få förståelse för situationer och människor vi inte annars förstår eller begriper. Jag har själv mycket litet gemensamt med Amber och hennes vänner. De kan hålla på att fixa hår och utseende i timmar. Jag lärde mig inte ens att göra makeup när jag var tonåring och nu som vuxen och inte purung direkt, skulle jag aldrig slösa en sekund av mitt liv på att göra makeup. Att vara så naturlig som möjlig har varit min grund i mina värderingar i livet. Det gör att jag blir imponerad av Ambers förmåga att fixa till sig och sitt utseende. I vissa scener är den otroligt vacker.

Men så händer det: Amber blir kär. Då ställs relationen med Sebastian på prov. De har ju delat allt fram tills dess. Ska de inte dela kärleken också?

Regissörerna Hannah Reinikainen och Lia Hietala berättar om filmen:
– När vi började processen med filmen arbetade vi med två likvärdiga teman, både att skildra identitetsskapande vänskap och att skildra queerungdomar i ett nytt perspektiv. Under de unga formbara åren är det oftast viktigare med nära vänner än romantiska relationer. Med den utgångspunkten landade vi en dramatisk film om två vänner som gör slut. Filmen berättar samtidigt om unga queerpersoner som formar sin egen accepterande miljö. Vi vill ge en bild där queerpersoner inte enbart fokuserar på svårigheterna med att leva i en heteronormativ cisvärld. Inte för att den kampen inte finns, men den är inte det viktigaste med vår film om Amber.

Att vänskap kan vara den starkaste och viktigaste relationen för tonåringar är något ungdomar oavsett om de vill definiera sig som queer eller inte kan associera till. Det är en styrka med filmen. En annan styrka är skildringen av dessa ungdomar. Är Sebastian född som flicka eller som pojke? Det berättar inte filmen och det är faktiskt inget jag bryr mig om. Det är snyggt gjort av filmskaparna. Det är samma sak med flera andra: Charlie och Olivera. Helt säkert vilket kön de föddes med, det är inte det viktiga i berättelsen. För dessa ungdomar har tagit steget från ett könsbundet tänkande. En tredje styrka i filmen är samtidigt en av dess svagheter: Ungdomarna och framför allt Amber, Sebastian och Olivera lämnar ut sig själva mycket öppet. Det gör mig fundersam över hur nära människor en dokumentär ska gå. I synnerhet när det handlar om så unga människor. Hur sårbara är de? Det är också tydligt att en del som finns i Ambers närhet inte önskat vara med i filmen, vi får exempelvis inte se hennes lillebror.

En annan svaghet med filmen är att den så fokuserar på deras tid för att göra makeup och styling av hår och fester. Dessa ungdomar måste ha annat också? När Amber väljer att stanna hemma en vecka från skolan då Olivera kommer på besök: får det inga konsekvenser från gymnasiet? På det sättet hänger berättelsen i luften och får inte riktig förankring i verkligheten. Det är så mycket i Ambers liv jag saknar i dokumentären om vardagsliv, som jag skulle vilja komme närmare.

Det är en helt godkänd film men den har sina svagheter. Men Amber själv ger jag högsta betyg. En under människa jag gärna skulle lära känna.

Alltid Amber – Trailer from Folkets Bio on Vimeo.

The Operative
Betyg 3
Premiär digitalt 7 september 2020
Regi Yuval Adler

En mystisk spionhistoria där jag aldrig riktigt vet vem som är ärlig och vem som lurar vem. Jag är inte ens säker när slutet uppenbarats om vem som är den goda och vad som egentligen hände.

Handlingen startar med att Thomas (spelas av en av mina favoritskådespelare Martin Freeman) som arbetar som handledare för spioner inom israeliska Mossad får reda på att en av hans adepter, Rachel, försvunnit spårlöst. Thomas är handledare åt engelsktalande Rachel (spelas av Diane Kruger) som säger sig vara från Kanada men samtidigt kanske hon är brittiska eller är hon judinna? Ja det är oklart och en del av själva stämningen i filmen. Det är mycket skickligt gjort av filmskaparna att det är mycket som vi inte vet säkert, det blir som att få en känsla av hur det kan vara i ett liv där alla kan vara falska dubbelagenter. Vem är äkta och vem är spion och vem är dubbelspion och vem lurar vem?

Händelserna kring vad som gjorde att Rachel försvunnit nystats upp paralleller med händelserna efter försvinnandet.

Rachel har varit i Teheran på uppdrag av Mossad där hon lyckats nästla sin in hos företagare som utåt sett är seriösa men kanske smugglar delar till Irans kärnvapenprogram.

Den är spännande på ett krypande sätt. Jag undrar hela tiden om Rachel är dubbelspion eller vad som är hennes agenda – eller är hon helt enkelt förälskad i den iranske man hon får ett förhållande med i Teheran. Är hennes iranske pojkvän godhjärtad eller försöker han lura henne? Är Thomas falsk? Vem vill väl?

Att filmen inte får högre betyg än väl godkända tre beror på att den emellanåt är lite spretig och en del saker avslutas lite för abrupt. Men den är absolut värd att ägna åt en kväll då du vill ha lite spänning.

Filmen är baserad på boken The English Teacher av Yiftach Reicher-Atir.

The Painter and the Thief
Betyg 4
Svensk biopremiär 21 augusti 2020
Regissör Benjamin Ree
Medverkande: Karl-Bertil Nordland, Barbora Kysilkova

När verkligheten överträffar dikten. Filmen är en dokumentär, en sann berättelse om en konstnär som söker upp den yrkeskriminella man som deltagit i stölden av hennes två mest värdefulla målningar – och mellan dessa två växer det fram en djup vänskap.

Barbora Kysilkova är en tjeckisk konstnär som flyttat till Oslo till sin pojkvän Öysten som är norrman. Hon har en utställning och natten efteråt blir två av hennes målningar stulna. Hennes två mest värdefulla målningar. Eftersom galleriet med utställningen hade övervakningskameror kunde de två tjuvarna som stal var sin mål identifieras.

De två tjuvarna ställs inför rätta och under rättegången känner Barbora Kysilkova en konstig dragning till den ena av tjuvarna, Karl-Bertil Nordland, som juridiska bedömare menar är den som är huvudman vid stölden. Kysilkova tar kontakt med Nordland. De träffar över en fika och det växer fram mer och mer kontakt och hon målar ett porträtt av honom.

Porträttet blir en stark upplevelse för Nordland när han få se det. Bilden strålar ut mycket mer än den kriminella drogmissbrukare som han är van vid att alla ser honom som. Scenen då han brister i gråt vid porträttet berättar så mycket om oss människor och om deras relation. Kysilkova ser honom inte som ett misslyckad narkoman utan hon ser hans värde som människa, hon ser hans potential.

Det är också väldigt lustigt för i filmen blir det klart att Karl-Bertil har stor förmåga att se och förstå konst och han är en duktig skribent. Han blev troligen trasig då hans föräldrar skilde sig när han var åtta år. Hans mamma lämnade honom och hans pappa. Mamman tog med sig hans två yngre syskon och tog ingen kontakt med honom under uppväxten. Pappan var arbetsnarkoman, skulle man kunna säga, och jobbade mest hela tiden och Karl-Bertil var mycket ensam.

Vad som gör att människor blir trasiga och fastnar i missbruk och kriminalitet finns nog lika många skäl till som människor. Karl-Bertil berättar att när han var i 18-åldern var han med i ett stort gäng tonåringar. Endast två eller tre av dem var fortfarande kvar i livet, övriga hade antingen dött i överdos, självmord eller mord.

Hur kan dokumentärfilmaren komma dem så nära och få dem att öppna sig så inför kameran och därigenom hela världen? Jag är inte så intresserad av dokumentärer. De ska vara riktigt bra för att jag ska fastna för dem. Jag kan också reagera på om det känns som att filmaren utnyttjar människor. Hur blir det för människor att leva med att mycket av deras innersta visas upp för världen? När det gäller The Painter and the Thief känner jag att filmaren behandlar Barbora Kysilkova och Karl-Bertil Nordland med respekt trots att vi får nå långt in i deras tankar och känslor.

En av filmens stora behållningar är hur ögonen för betraktaren öppnas och den som ser filmen förstår att bakom en yrkeskriminell missbrukare finns en människa med möjligheter att bli något annat än kriminell. Karl-Bertil Nordland är en människa med intelligens och potential. Droger förändrar människor och förstör det fina i människor men det finns en möjlighet att komma ur det även om det inte är en lätt väg.

Filmbolaget skriver om filmen:
Denna intima skildring visar hur två människor på det mest osannolika sätt skapar ett band som kommer att hålla för livet. The Painter and the Thief ger en glimt av en värld som blir möjlig om medmänsklighet och förlåtelse får råda.

Det skriver jag under på. Jag har hört surr om nominering till Oscarspriset. Högst möjligt.